Livets blod och vattenanalfabetismen
Falkenmark, Malin

Menar vi allvar med stolta målsättningar som uthållig utveckling och att häva hunger och fattigdom? I så fall måste vi bemöda oss om att förstå vad det innebär i fråga om möjligheter och solidaritetskrav. Malin Falkenmark reder här upp begreppen genom att betrakta underutveckling och miljöproblematik ur ett vattenperspektiv.

Artikelförfattaren är professor verksam vid Stockholm International Water Institute (SIWI).


Vad vi menar med naturen är ganska så oklart. Av TV-program får man intrycket att det mest handlar om växter och djur. Men basen för växter och djur är en biofysisk verklighet, där livsprocesserna i hög grad styrs av vatten – livselixiret som vi inte klarar oss utan. Vattnet är nämligen oerhört mångsidigt. Människans egen kropp är uppbyggd kring vattenmolekylens förmågor med ett otal fundamentala funktioner från cellnivån – ett av årets Nobelpris! – och uppåt. I det globala systemet är dess allra mest fundamentala roller tre: att via samspelet avdunstning/kondensation sprida ut solenergin över jordytan; att via samspelet upplösning/kristallisation sprida vattenlösliga substanser – främst näringsämnen men också gifter – i naturen; samt att (jämte koldioxid från luften) fungera som råvara för växtproduktionen, där fotosyntesen börjar med att klyva vattenmolekylen.

Vår planet är den enda i solsystemet som ligger på rätt avstånd från solen för att vatten skall kunna förekomma också i vätskeform – på grannplaneterna kan det bara finnas som is (Mars) eller vattenånga (Venus). Detta är i själva verket förklaringen till att det finns liv på jorden. Vattnet fördelas över planetens yta genom naturens egen avsaltningsanläggning – vattencykeln – som i ett aldrig sinande kretslopp cirkulerar vatten mellan hav, atmosfär och kontinenter.

Vattenkretsloppet kan liknas vid biosfärens blodomlopp. Det var i detta cirkulerande vatten som ekosystemen successivt växte fram. Människan har genom årtusendena blivit bättre och bättre på att nyttiggöra dess egenskaper för samhällsutveckling och välstånd: vattenförsörjning, bevattning, sjöfart, vattenkraft, ångmaskin, vattenburen uppvärmning, kylning, tvättning, lösningsmedel, transportmedel i ledningar och kanaler etc. etc. Listan kan göras hur lång som helst.

Men samtidigt har vattenfenomen medverkat till uppkomsten av flertalet miljöproblem: nederbörden som bär med sig försurande ämnen från svavelkällor i andra länder; ökande avdunstning vid skogsplantering som minskar vattendragsflödet; minskande avdunstning vid röjning av skogsmarker som lett till försumpning och försaltning – Australiens gissel idag; utlakning av jordbrukskemikalier från välgödslade åkrar som med vattendraget fortsätter ut till omgivande hav, exempelvis Östersjön där enorma algmattor numera brer ut sig sommartid. Härtill kommer förstås alla föroreningar från hushåll och industrier som förorenar vattendragen i stora delar av världen. Värst blir givetvis effekten i områden med stor bevattning som i den utloppslösa Aralsjöns tillflöden. Bevattningen medför avdunstning och därför blir mindre vatten kvar i vattendraget. Följden blir inte bara att sjön successivt försvinner men också – när den förorenade floden används som vattentäkt för befolkningen – svåra hälsoproblem, speciellt för mödrar och småbarn.

Balansering mellan oförenliga nödvändigheter

Både samhälle och ekosystem är beroende av samma vatten och klok vattenförvaltning måste därför kunna avväga mellan deras respektive behov. Med andra ord balansera rätten till vatten mot skyldigheten att skydda vattenberoende ekosystem från kollaps. Ju mer som avdunstar genom växtproduktion, desto mindre återstår av nederbörden för att fylla på grundvattnet under marken respektive avrinningen i vattendragen, där samhället hämtar sitt vatten och där de akvatiska ekosystemen lever. Matförsörjningen har regnet som sin basresurs, i torra regioner förstärkt genom bevattning från vattendrag eller brunnar.

Men med mänsklig verksamhet följer också produktion av avfall. Vattnets unika lösningsförmåga gör att allt som är vattenlösligt fångas upp av det rörliga vattnet i landskapet, över och under mark, och sedan rör sig nedströms över mot mynningen. Detta ställer till problem med att hitta rena vattentäkter och blir också till skada för fisken nedströms. Via vattenförsörjning och näringskedjor når föroreningarna männi-skan. Till och med hormonstörande ämnen från både industriavfall och läkemedelsrester i avloppsvatten når oss på denna väg. I det långa loppet kan vi därför förvänta oss skador på mänsklig fertilitet.

Vattnet för växtproduktionen pumpas via rötterna upp genom stjälk och stam och utgör, som redan antytts, den ena råvaran till växtmassan. Den andra är koldioxid från luften, som tas upp via klyvöppningarna i bladen. Men när dessa öppnas för att ta in kolsyra avdunstar en hel del vatten. Den vattenförlusten gör att produktionen av gröda utgör det i särklass största vattenbehovet – mångdubbelt större än behovet för hushållsbruk som tenderar att dra till sig allmänhetens hela uppmärksamhet. Naturens växtformer bestäms av balansen mellan koldioxidupptag från luften och vattentillgång i rotzonen och avspeglas bland annat i avståndet mellan träden på savannen eller den naturliga formen på trädkronor och lövverk.

Afrikas problem

I alla framtidsstudier brukar Afrika på slutet hamna bakom ett stort frågetecken – få tycks ha förstått det halvtorra klimatets grundproblem. Det verkar inte vara åtkomligt med traditionellt tänkande, som i hög grad präglats av det tempererade klimatets biologer respektive ingenjörer. Det grundproblem som ingendera gruppen kommit åt är de problematiska miljöförutsättningarna. Även om det regnar lika mycket över den utbredda savannzonen som hos oss, avdunstar det mesta på grund av det heta klimatets ”törstiga atmosfär”. Därtill kommer att sårbara jordar ofta hindrar regnets nedträngande till rotzonen, eftersom de lätt bildar skorpor. Vidare är regnet synnerligen otillförlitligt: å ena sidan är större delen av året torrtid utan regn, å andra sidan regnar det bara ibland under den s.k. regntiden – i Indien bara 100 timmar om året. Under torrepisoderna skadas då rötterna så att växten får svårt att ta upp det vatten som behövs för tillväxt med usla skördar som följd.

Eftersom vattendragen bara nås av det vatten som inte hunnit avduns-ta och/eller tagits upp av växtligheten, är småvattendragen torra under större delen av året – för flygresenären ser de ut som långa sandormar. De stora vattendragen rinner upp i regnrikare bergstrakter men är inte åtkomliga hur som helst, eftersom de passerar genom många länder. För att kunna avleda vatten därifrån krävs följaktligen internationella avtal. I Afrika med dess stora antal länder är bevattning bland annat av detta skäl inte en lika enkel lösning som det är i södra Asien där en rad stora floder för med sig rikligt med vatten ner från Himalaya.

Svensk forskning visar dock att lösning på den afrikanske bondens problem är i sikte: genom markvård kan infiltrationsförmågan underlättas, genom tillfällig småskalig bevattning med lokalt insamlat regntidsvatten kan grödan skyddas från skadegörelse på rötterna under torrepisoderna. Att genom enkla lokala åtgärder tredubbla avkastningen är i själva verket fullt möjligt.

Myter och missförstånd

Till svårigheten att förstå sig på Afrikas problem hör också en rad missförstånd. Ökenutbredning har man tagit till som förklaring till hungerkatastroferna alltsedan 70-talet. Men det ordet leder tanken fel – det är inte på många ställen som sanddyner kommer rullande. I stället är det tre omständigheter som tycks bidra. För det första de återkommande torråren som styrs av förhållanden på Stilla Havet och yttrar sig i det s.k. El Niñofenomenet. De är en del av klimatet och kräver samma anpassning som på bibelns tid, då man talade om sju goda år och sju svåra år. Nästa problem är den tidigare nämnda sårbara jorden, som kräver särskild omvårdnad eftersom den lätt bildar skorpor. Då regnet inte kan tränga ner i rotzonen förhindras växtproduktion och utveckling av gröda. Och det tredje problemet är att tillgången på vattenånga i atmosfären som kan bilda regn reduceras genom avskogning.

Det är först när man förstått de problematiska miljöförutsättningarna som man kan inrikta samhället så att dessa kan bemästras. Föreställningen vid FN:s ökenkonferens 1977, att man kan stoppa ökenutbredningen genom att plantera ett skogsbälte på ökenranden, var ett lysande exempel på vattenanalfabetism. Där saknas ju det vatten som behövs för att skog skall kunna växa – det är ju därför det är öken!

En annan myt – omfattad till och med av Världsbanken – är att man skall plantera skog för att öka vattentillgången. Det är i allmänhet precis tvärtom. Träd underlättar visserligen regnets nedträngande i marken men dess rötter slukar mera vatten än annan gröda. Mera skog är därför ofta detsamma som mera avdunstning och mindre vatten i vattendragen.

Framtidens utmaning: balans mellan matproduktion och ekosystem

Om vi menar allvar med att utrota hungern, såsom utsägs i millenniemålen, gäller det att vi lär oss att balansera produktion av gröda mot hur mycket vatten som måste bli kvar i vattendragen för att inte slå ut de akvatiska ekosystemen där. Till 2025 behöver man 50 % mer vatten för den globala matproduktionen. Frågan är var detta vatten kan hämtas. Kan man reducera vattenförluster i dagens jordbruk? Kan man öka bevattningen – tål vattendragen mera avtappning? Kan torrområdena importera mat från regioner med bättre miljöförutsättningar? Eller måste man röja ny mark från gräsmarker, savanner och skogsområden för att tillgodogöra sig det vatten som idag försörjer den naturliga vegetationen där?

För att kunna nå fram till en väl avvägd balans mellan vatten till människa respektive ekosystem måste vi lära oss vilka speciella egenskaper i ekosystem som måste skyddas för att undvika att de kollapsar. Vidare måste man få med alla intressenter i besluten. Det land som kommit längst här är Australien med dess fokus på medbestämmande och s.k. friska arbetsfloder (eng. healthy working rivers) där man söker en balans mellan det naturliga ekosystemet och människans användning av flodvattnet. Även Sydafrika är på bettet härvidlag. I deras nya vattenlagstiftning – som renderade vattenminister Asmal Stockholm Water Prize år 2000 – får två användningsområden högsta prioritet: hushållen respektive de akvatiska ekosystemen. Först när dessa behov har tillgodosetts kan resterande vatten användas till exempelvis industri och bevattning.

Slå vakt om rätten att förstå

För våra barns framtid är det fundamentalt att vi slutar med tanklöshet och tomma löften, med myter och bristande ansvar. Det finns i själva verket tre typer av miljöproblem att skilja på:

1. Problematiska miljöförutsättningar (t.ex. klimatbetingad vattenbrist, jfr Afrika).

2. ”Ärvda” miljöproblem i form av konsekvenser av tidigare åtgärder i landskapet, vidtagna för att tillgodose mänskliga behov av vatten, mat, energi etc. (t.ex. markanvändningsförändringar, avloppsutsläpp, jordbrukskemikalier).

3. Förutsägbara miljöproblem när vi skall försöka uppnå miljömålen, dels de undvikbara (mera föroreningsutsläpp), dels de oundvikliga (mer avdunstning från en ökande matproduktion som minskar vattentillgången i vattendragen).

Allmänheten – i synnerhet den unga generationen – har självfallet rätt att i stora drag förstå miljöproblemens art och ursprung för att kunna ta ställning till nödvändiga möjliga åtgärder. Alla måste vidare förstå vilka miljöeffekter som är oundvikliga och måste accepteras eftersom de beror på naturlagar. Det tydligaste exemplet är den enorma vattenkonsumtion som det innebär att häva hungern i de fattiga länderna, som ofta ligger i områden med problematiska miljöförutsättningar.

Den nuvarande vattenanalfabetismen är oförenlig med vårt ansvar för vår egen skadegörelse av det livsuppehållande systemet och vår önskan att nästa generation skall få det bättre. Den har i själva verket blivit ett etiskt problem.



Publicerad 2003 i nummer 8