Konklaven – att få en påve
Brandt, Olle

Hur har valen av ny påve gått till under seklernas lopp, och hur ser proceduren ut idag?

Bland mediernas tilltagande spekulationer om påven Johannes Paulus II:s sviktande hälsa kan man notera en intervju som en italiensk dagstidning gjorde den 4 oktober med en av påvens närmaste medarbetare, kardinal Giovanni Battista Re. Han är prefekt för kongregationen för biskopar och går därför upp till påven en gång i veckan för att gå igenom aktuella biskopsutnämningar världen runt. På frågan om påven tänkte avgå svarade kardinal Re: ”Han har sagt, också offentligt, att han överlämnar beslutet till Herren. Påven är verkligen övertygad om att Gud styr, och därför anförtror han sig helt i Guds händer.” Samma inställning kunde man märka när Johannes Paulus II på den allmänna audiensen den 1 oktober avslutade en två och ett halvt år lång serie kommentarer till psaltarpsalmerna i tidegärdens morgonbön laudes. Den som trodde att påven nu skulle gå över till något korttidsprojekt blev kanske överraskad över att han veckan därpå istället obesvärat började kommentera psalmerna i vespern, vilket borde ta ungefär två och ett halvt år till. I samband med sitt silverjubileum som påve den 16 oktober talade han om att ”ta det ansvar som Kristus har anförtrott honom […] så länge Herren vill”. Han tycktes nästan ansvarslöst obekymrad över mediernas övertygelse att han snart skulle dö.

I själva verket hade Johannes Paulus II redan 1996 vidtagit flera viktiga åtgärder för att förbereda och underlätta valet av sin efterträdare. I dokumentet Universi Dominici gregis förnyade han nämligen hela den regelsamling som reglerar vad som skall ske när en påve dör, vem som styr den katolska kyrkan under sedesvakansen och hur valet av den nye påven skall gå till. Två år tidigare hade ett brott på lårbenshalsen gjort att den katolska kyrkan över en natt förlorade den vige och ungdomlige påve man varit bortskämd med i 16 år. Vid 74 års ålder blev påven en gammal man som började tänka på vad som skulle ske vid hans bortgång. Samma år började han bygga ett hotell inne i Vatikanen för de kardinaler som en dag skulle samlas till konklav för att välja hans efterträdare. Domus Sanctae Marthae hyser 107 minilägenheter och 23 enkelrum, alla med eget badrum, vilket säkert är en viktig aspekt för kardinalerna som med diverse ålderskrämpor samlas för att avgöra kyrkans framtid. 1996 var Domus Sanctae Marthae färdigt. Samma år gav han ut den nya regelsamlingen för konklaven. Därmed hade han så att säga skrivit testamente och kunde lugnt återvända till sitt riktiga jobb som påve just med den inställning som kardinal Re beskrev. Johannes Paulus II har också regelbundet utnämnt nya kardinaler, senast under ett kardinalsmöte (konsistorium) 21 oktober 2003, då 30 nya kardinaler installerades.

Johannes Paulus II har alltså sett till att allt är klart för valet av hans efterträdare. En påve kan ju inte själv välja sin efterträdare men väl det sätt på vilket denne skall väljas, och Johannes Paulus II har gjort vissa viktiga förändringar i reglerna. Men först kan det vara givande att se tillbaka på hur denna särpräglade institution har vuxit fram.

Påvevalet i historien

I snart tusen år har det varit kardinalerna som ensamma har valt biskopen av Rom, som sedan 400-talet ofta kallas påve och som har ett universellt uppdrag som går utöver stiftet Rom. Men påverollens universella sidor får inte göra att man glömmer denna grundläggande lokala dimension. Det första den nyvalde Johannes Paulus II sade till folkmassan som samlats på Petersplatsen den 16 oktober 1978 var: ”Kardinalerna har valt en ny biskop av Rom, och de har kallat honom från ett fjärran land.” Kardinalskollegiet kan ur ett historiskt perspektiv sägas vara ett slags stiftsråd, som med tiden har fyllts med kyrkoledare från hela världen. Det har vuxit fram ur det prästråd som utgjordes av kyrkoherdarna i Roms församlingar, tituluskyrkorna, som växte fram under kristendomens expansion under 300- och 400-talen och som man konventionellt brukar säga var 25 stycken, även om de nog var något fler. Tillsammans med titulusprästerna räknade man också med de diakoner som ledde kyrkans sociala arbete i Roms sju kyrkliga regioner och bis-koparna i de sju stift som gränsade till Rom. Från 1150 utgjorde de tillsammans kardinalskollegiet, som sedan dess leds av en dekan, som är biskop av Ostia (idag kardinal Josef Ratzinger, prefekt för kongregationen för trosläran) och en kammarherre (Camerlengo eller chamberlain, sedan 1993 kardinal Eduardo Martinez Somalo, prefekt för kongregationen för konsekrerat liv), som förvaltar kyrkans egendomar.

Från början valdes Roms biskop på ett helt annat sätt där ”folket”, i praktiken aristokratin, hade mycket större inflytande. I takt med kristendomens expansion och växande makt blev det uppenbart att detta valförfarande ledde till allvarliga problem, inte minst splittringar. Slutet på förföljelserna mot kristna i början av 300-talet blev början på en lång tid av kyrkosplittringar då Rom i olika perioder hade två biskopar samtidigt. Ofta fick kejsarmakten ingripa. Vid valet av Damasus 366 skall det ha gått så våldsamt till att flera människor skall ha dödats. Under följande århundraden bevittnar man en process som på olika sätt försöker begränsa världsliga ledares inflytande på valet. Hur fint det än kan låta med folkligt deltagande vid valet av biskop av Rom gjorde det att valet oundvikligen uppblandades med politik och våld.

Sedan 1059 är det kardinalskollegiet som ensamt väljer den nye bis-kopen av Rom. Denna roll gjorde att man redan på 1100-talet började utnämna kardinaler långt från stiftet Rom. Under 1200-, 1300- och 1400-talen var de i allmänhet inte fler än 30. I sin genomgripande kuriareform 1586 satte Sixtus V ett tak på 70, som respekterades fram till Johannes XXIII. Den senare bestämde också att alla kardinaler skall vara biskopar. Paulus VI höjde taket för antalet kardinaler med rösträtt till nuvarande 120 stycken. 80-åriga kardinaler upphör också att vara medlemmar av den romerska kurians olika kontor. Johannes Paulus II har hållit fast vid detta tak, även om han både 2001 och 2003 har gjort ett undantag genom att låta antalet röstberättigade kardinaler stiga till 135. Men kardinalernas höga ålder brukar göra att antalet ganska snabbt sjunker till omkring 120.

Första inlåsningen 1216

För att kardinalerna inte skulle påverkas utifrån låstes de in i ett rum – cum clave är latin för ”med nyckel”. Det skedde för första gången i Perugia 1216. Hårdare bud blev det kort därefter 1268 i Viterbo, då kardinalerna försågs med vatten och bröd och murades in i påvepalatset tills de kom överens. Det gick fort. Inlåsningen har stora fördelar som sammanträdesteknik, vilket för övrigt gjorde att någon föreslog att man skulle låna konklavmodellen också under ministerkonferensen i Rom hösten 2003 för att garantera att EU:s utrikesministrar verkligen skulle bli färdiga med EU:s framtida författning i tid.

Under medeltiden utvecklades så dagens valsystem, vars grundläggande princip är att det uteslutande är kardinalerna som avgör vem som blir en ny påve. Det är ett slags oligarkisk modell, som självklart har blivit föremål för en omfattande debatt eftersom den avviker från bilden av kyrkan som ”Guds folk”, som blivit viktig från det Andra Vatikankonciliet (1962–65) och som snarare för tanken till en demokratisk valprocess.

Konklaven i modern tid – Paulus VI:s reformer

Den utmaning som konklavinstitutionen har stått inför i modern tid har därför å ena sidan handlat om att låta gudsfolket företrädas på ett tydligare sätt och att å andra sidan värna om den oavhängighet från den politiska makten som den medeltida konklavmodellen garanterar. I praktiken har föga förändrats i de medeltida reglerna. De kan förefalla otidsenliga och det kan därför låta lockande att återvända till de första århundradenas ”demokratiska” valförfarande, då biskopen av Rom valdes av prästerskapet och folket. Men i verkligheten innebar det att valet kom att styras av aristokratin när kristendomen spreds till överklassen. ”Folket” i egentlig bemärkelse hade lika lite att säga till om som under den medeltida konklaven.

Under konsistoriet 1973 sade Paulus VI att han funderade på att öppna påvevalet också för de biskopar som ingick i det permanenta rådet för biskopssynoden, den institution som efter det Andra Vatikankonciliet skulle föra vidare kollegialiteten och den löpande dialogen mellan världens stiftsbiskopar och påven. Han ville också ta med de österländs-ka katolska patriarkerna. Det blev inget av denna reform, och somliga, som menade sig ha märkt att den blivande Paulus VI inte var särskilt entusiastisk under konciliets diskussioner om hur man kunde stärka kollegialiteten mellan biskoparna och påven, misstänkte att han talade offentligt om idén just för att omöjliggöra att den genomfördes.

Däremot genomförde samme Paulus VI redan 1970 en annan viktig reform, nämligen att utesluta de kardinaler som fyllt 80 år från påvevalet (genom det s.k. mot proprio som bar titeln Ingravescentem aetatem). Därmed försvann flera kända gestalter som förknippades med motstånd mot konciliets reformer som kardinalerna Eugene Tisserant och Alfredo Ottaviani. Man kunde vara säker på att Paulus VI:s efterträdare skulle föra konciliets reformer vidare.

Den 1 oktober 1975 gav Paulus VI till sist ut en förnyad regelsamling för konklaven, som sammanfattade vad som gäller än idag: den nye påven väljs av de kardinaler som inte fyllt 80 år och deras antal får inte överstiga 120. Diskussionen om övriga biskopars deltagande hade varit så livlig att Paulus VI fick påpeka särskilt att om det pågick ett koncilium eller en biskopssynod när påven dog (så som var fallet när Johannes XXIII dog 1963), så innebar det inte att de församlade biskoparna fick delta i påvevalet.

Majoritetsbeslut med vissa villkor – Johannes Paulus II:s reformer

Den viktigaste nyheten som införts av Johannes Paulus II är att om kardinalerna inte kan komma överens så räcker det med absolut majoritet – hälften plus en – i stället för två tredjedelars majoritet. Det innebär att en kandidat som stöds av 61 kardinaler kan blockera valet tills denna regel kan tillämpas. Det sker efter fyra kompletta valomgångar där man håller två omröstningar på förmiddagen och två på eftermiddagen under två dagar. Att döma av paragraf 63 i Universi Dominici gregis består den första omgången av en omröstning på eftermiddagen följd av tre kompletta omröstningsdagar, totalt fyra dagar och tretton omröstningar. Andra, tredje och fjärde omgången består av sju omröstningar, troligen under två dagar. Efter varje omgång hålls en paus med samtal, bön och en gemensam meditation. För att få nöja sig med absolut majoritet måste kardinalerna genomlida trettiofyra omröstningar under tolv dagar.

Denna nyhet syftar till att garantera att en påve väljs inom rimlig tid. Somliga menar att det är en riskabel regel som kan uppmuntra lobbyverksamhet för minoritetskandidater. Johannes Paulus II var medveten om risken när han slog fast att de som lovar att rösta på någon särskild kandidat dels automatiskt befrias från sitt löfte, dels automatiskt exkommuniceras.

Det betyder inte att kardinalerna är helt oförberedda när de träder in i konklaven. Den föregås av en rad plenarmöten med föredrag och diskussioner om kyrkans framtid. Denna s.k. generalkongregation kan hålla på i upp till 20 dagar. Om det hålls en konklav inom den närmaste tiden kan kardinalerna ha sparat in en del av denna tid genom de samtal och föredrag som hölls under kardinalskonferensen om Johannes Paulus II:s 25-årsjubileum 16–18 oktober. För övrigt var det kanske ingen slump att kardinalerna då fick sällskap också av företrädare för bis-kopskonferenserna och de katolska österländska patriarkerna – just dem om Paulus VI ville skulle delta i påvevalet men sedan inte lät göra det.

Kardinalskollegiet är än idag indelade i tre symboliska s.k. ordnar som för tanken till kardinalernas ursprung i Roms församlingar och grannstift: de delas in i ”biskopar”, ”präster” och ”diakoner” – i verkligheten är de allihop biskopar. Påven har full frihet att utnämna vem han vill till kardinal. Det enda kravet är att personen i fråga åtminstone skall vara prästvigd. De som inte är biskopar blir normalt biskopsvigda i samband med installationen, det s.k. konsistorium då de ”kreeras” av påven.

Påven kan be om kardinalernas hjälp också under sin livstid. I praktiken kan de fungera som rådgivare för påven i särskilt viktiga och känsliga frågor. Så bad Johannes Paulus II om kardinalernas råd inför utformandet av jubelåret 2000. På samma sätt kallade han våren 2002 de nordamerikanska kardinalerna till Rom för att diskutera de sexskandaler som skakade den katolska kyrkan i USA. På detta sätt fungerar kardinalerna som ett rådgivande organ bestående av personer som har påvens särskilda förtroende, även om påven inte alls är tvungen att följa deras råd och ofta inte heller gör det. Någon har lite oegentligt liknat kardinalskollegiet vid en senat, ett överhus, och föreställer sig då biskopssynoden som ett underhus. Liknelsen kan vara mindre lyckad, men kardinalskollegiet och biskopssynoden är två olika mötesformer utan beslutanderätt, där påven framför allt ägnar sig åt att lyssna till erfarenheter och synpunkter på problem han lägger fram, för att sedan i full frihet fatta sina beslut. Det är Johannes Paulus II:s sätt att tillämpa kollegialitetsprincipen: att skapa tillfällen där han kan lyssna till världens stiftsbiskopar – sammanträden, enskilda samtal, arbetsluncher – för att sedan själv fatta sina beslut.

Vem kan bli kardinal?

Vissa jobb i den katolska kyrkan brukar föra med sig att man blir kardinal, även om det inte sker automatiskt. Det gäller de högsta cheferna i Vatikanen, särskilt Vatikanens motsvarighet till ministrar, som kallas prefekter för kongregationer, och ärkebiskoparna i världens största katolska stift. Ofta väcker det en viss uppmärksamhet att en biskop inte får den kardinalsutnämning som brukar följa med hans jobb. Det brukar inte vara en misstroendeförklaring utan hänger oftast ihop med att biskopens föregångare ännu är vid liv och förknippas så nära med uppdraget att man vill undvika att ha två kardinaler som företräder samma kyrkliga instans. Så har t.ex. Bostons nye ärkebiskop Sean O’Malley, som kallas Mr. Fix-It av sina biskopskollegor på grund av sin erfarenhet att handskas med sexövergrepp i kyrkan, ännu inte fått den kardinalstitel som hans uppdrag brukar medföra. Det beror antagligen på att föregångaren Bernard Law, som tvangs avgå på grund av hur han hade handskats med stiftsprästernas sexövergrepp, ännu finns kvar i stiftet.

Förutom innehavarna av dessa uppdrag i stiften och i kurian brukar påven lägga till ett mindre antal kardinalsutnämningar av äldre präster, ofta över 80 år, som ett erkännande av deras teologiska eller andra insatser. Bland dessa kan nämnas teologerna Yves Congar och Henri de Lubac, som påverkade Andra Vatikankonciliet, och påvens tidigare researrangör jesuitpatern Roberto Tucci. Vid konsistoriet den 21 oktober 2003 utnämndes bland annat påvens husteolog, den schweiziske dominikanen pater George Cottier och den tjeckiske jesuiten, pater Tomas Spidlik, som ledde påvens fastereträtt 1995 och hjälpte påven att skriva encyklikan Ut unum sint om ekumenik. Mer överraskande var utnämningen av den belgiske prästen Gustav Joos, Karol Wojtylas gamle studiekamrat från åren i Rom. Hans ålder gör att utnämningen inte påverkar ett påveval. Samtidigt visar utnämningen i hur hög grad kardinalsutnämningen är ett personligt initiativ från påven.

Vem kan bli påve?

Vem kan väljas till påve? I nu gällande regelsamling i Universi Dominici gregis sägs inget om den saken. I princip kan kardinalerna välja vem de vill till påve. Ändå förutsätts det att det är en av deltagarna i konklaven, eftersom de alla skall avlägga en ed att styra kyrkan hederligt om de blir valda. Därmed är det också otroligt att en kardinal utan rösträtt, alltså äldre än 80 år, blir vald. Men kardinalerna kan söka andra kandidater om de vill, och det finns goda historiska förebilder: Leo den store (440–461) var diakon när han valdes till påve, Gregorius den store var rentav lekman när han valdes 590.

Det skulle leda för långt att här diskutera de listor på kandidater, s.k. papabili, som då och då cirkulerar i pressen. Man kan bara lägga märke till vissa resonemang som ofta återkommer. Medan en viktig del av opinionen tidigare tycks ha längtat efter en progressiv kandidat, som man ofta fann i Carlo Maria Martini, tidigare ärkebiskop i Milano, är det idag en mittkandidat man söker, en som kan hålla samman kyrkans gemenskap, en som är helt lojal mot kyrkans tradition men ändå kan föra en dialog med både konservativa och progressiva. I detta perspektiv har Martini antagligen blivit bränd av att alltför ofta presenteras som ett progressivt alternativ. Ingen vill ha de splittringar som ett sådant val kunde leda till. Somliga menar att det bästa vore en italiensk ”mellanpåve” för att så att säga vänta ut svallvågorna efter Johannes Paulus II:s långa pontifikat. Men frågan är om nästa påve blir italiensk eller ens europeisk. Man kan notera att det ofta framförs önskemål om en påve från tredje världen, vilket oftast i praktiken betyder Afrika eller Latin-amerika. Samtidigt vill man ha en påve med erfarenhet av kurian, som förstår den och förmår reformera den. Dessa resonemang skulle kunna föra tanken till en kardinal från tredje världen som redan arbetar i kurian. Erfarenhet av förhållandet till islam kommer säkert att vara viktig, liksom av kontakter med de ortodoxa, vilket är det fält där den katolska kyrkan idag tycks ha konkreta möjligheter att göra framsteg i ekumeniken. Dessa kriterier kan föra tanken till kandidater från Mellanöstern. Att som utomstående bedömare försöka finna namn på enskilda kandidater är en ganska meningslös sysselsättning, men ovanstående resonemang, som inte gör anspråk på att vara varken riktiga eller originella, är några av dem som oftast cirkulerar i pressen.

Så snart en påve dör skall kardinalerna bege sig till Rom. Där samlas de till en generalkongregation för att under några dagar diskutera de stora övergripande frågorna om kyrkans framtid.

Alla rutinärenden i styret av den katolska kyrkan som inte kan skjutas på framtiden och överlämnas till näste påve sköts under sedesvakansen av en liten grupp kardinaler, den s.k. partikulärkongregation. Den består av kammarherrekardinalen samt tre kardinaler som lottats fram att företräda de tre ordnar i vilka kardinalskollegiet är symboliskt indelat (biskopar, präster och diakoner). Efter tre dagar ersätts de av andra som lottats fram på samma sätt.

Själva röstningsförfarandet beskrivs in i minsta detalj i Universi Dominici gregis. På borden ligger röstkort med den förtryckta formeln: eligo in Summum Pontificem (jag väljer till påve). Nedanför kan kardinalerna skriva namnet på sin kandidat. Därefter skall de vika papperet två gånger och gå fram en och en till altaret med röstsedeln i handen och läsa eden: ”Jag åberopar Herren Kristus som mitt vittne, han som skall vara min domare, att min röst ges till den som jag inför Gud tror skall väljas.” Sedan lägger han rösten på en bricka och låter den falla ned i en urna på altaret. Därefter bugar han för altaret och går tillbaka till sin plats. När alla har röstat blandas rösterna och räknas. Tre rösträknare sitter bredvid varandra. Den förste öppnar och läser tyst, antecknar och ger till nästa rösträknare, som läser tyst, antecknar och ger till den tredje, som nu läser högt så att alla närvarande kan anteckna. Den tredje och siste rösträknaren gör hål i alla röster med en nål på ordet eligo och trär upp dem på ett snöre. Sedan räknar man samman rösterna. Om ingen har fått två tredjedels majoritet har ingen påve valts. En normal konklavdag hålls två sådana omgångar på förmiddagen och två på eftermiddagen. Om ingen ny påve väljs bränns rösterna två gånger om dagen, alltså efter två avslutade omröstningar. Säkert bidrar valförfarandet till att påvevalen genomförs någorlunda snabbt. Man kan föreställa sig att förfarandet är så plågsamt att ingen kardinal vill genomgå det oftare än nödvändigt, inte ens för att bli påve.

Litteratur

Påvevalet regleras av Johannes Paulus II:s apostoliska konstitution Universi Dominici gregis (22 februari 1996). Den finns på Vatikanens hemsida på engelska www.vatican.va. Använd hemsidans sökfunktion.

Valförfarandet diskuteras i många böcker, t.ex. P. Hebbleth-waite & M. Hebblethwaite, The next Pope (2000) och Giancarlo Zizola, Il Conclave, storia e segreti (1993). Både Hebblethwaite och Zizola är kritiska till Johannes Paulus II och beskriver Carlo Maria Martini som den perfekte progressive påvekandidaten.



Publicerad 2003 i nummer 8