Lärdomsbjässe och kyrkofurste
Blückert, Kjell

Carl F. Hallencreutz, Yngve Brilioth: Svensk medeltidsforskare och internationell kyrkoledare, utgiven av Katharina Hallencreutz (Studia Missionalia Svecana LXXXV), Uppsala 2002, 319 s.

Ett kärt ämne för spekulation är frågan om vem som skall bli invald i Svenska Akademien och varför. Det har understundom påpekats att den senaste (siste?) i raden av biskopar som suttit i Akademien var reli-gionshistorikern Tor Andræ, som intog stol nummer 16 efter sin lärofader Nathan Söderblom. När Andræ dog år 1947 skulle man – utan att ha behövt skämmas, menar många – ha kunnat invälja dåvarande biskopen i Växjö, förre professorn Yngve Brilioth. Så gjordes emellertid inte. Språkmannen Elias Wessén blev den som valdes in. Den senaste ledamoten som kunnat betraktas som religionsvetare i vidare mening var orientalisten H.S. Nyberg. Att biskopar och präster inte längre tycks finna sin plats i akademikretsen torde rimligen bero på att de inte längre hör hemma i någon av de tre grupper som Gustav III utpekat i sitt tal vid Akademiens stiftande. De återfinns varken i elitkretsens av vittra författare, djupsinniga lärde eller rikets herrar.

Om den briljante akademikern och den siste kyrkofursten i Svenska kyrkan Yngve Brilioth (1891–1959) har den nyligen bortgångne uppsaliensiske professorn i missionsvetenskap Carl F. (som i Fredrik) Hallencreutz skrivit en klassisk monografi, utgiven efter hans död av hustrun fil. lic. Katharina Hallencreutz. Det är en imponerande bok inte minst beroende på mängden av använt material. Arkiven tycks i det närmaste dammsugna på stort och smått. Den använda sekundärlitteraturen fyller en svällande bibliografi. Som belysande exempel kan nämnas att det noggrant redogörs för vad det blev av samtliga Brilioths klasskamrater i hans lilla gymnasieklass! Arkivet efter Brilioth själv har tyvärr ej kunnat användas, eftersom Brilioths familj fortfarande håller det i det närmaste stängt. Detta gör att väsentliga delar av bilden av Brilioth blir svårare att teckna, inte minst bilden av personen och familjen – den inte alldeles okomplicerade relationen till fadern och till hustrun.

Yngve Brilioth blev inte ledamot i den mest prestigefulla av akademier men väl av drottningens akademi, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Det var i denna akademis nystartade serie Svenska lärde som Hallencreutz biografi ursprungligen tänktes ingå. I jämförelse med tidigare publikationer i denna serie – exempelvis Sven G. Svenssons bok om Erland Hjärne eller Svante Nordins om Fredrik Böök – har Hallencreutz arbete en helt annan stil. Det är inte den eleganta levnadsteckningen i Life and Letter-genren. Hallencreutz har skrivit ett tyngre akademiskt specimen och försökt att lyfta fram allt källmaterial och redogjort för så mycket som möjligt i sin huvudpersons omgivning och inte avstått från några påpekanden, vilket kan bli något tröttande läsning om än informationsrik. (Det är kanske inte nödvändigt att inom parentes fästa uppmärksamheten på att Åbo benämns Turku på finska etc.) Trots svårigheterna med arkiven och valet, eller nödvändigheten, att avstå från att skildra människan Brilioth bjuder Hallencreutz biografi på mycken intressant läsning.



Yngve Brilioth var i mångt och mycket samma sorts underbarn som den nyligen bortgångne lärdomsbjässen Erik Lönnroth. En viss blyg inbundenhet förenades hos dem båda med skarpt intellekt och en lätthet att uttrycka sig i skrift. Begynnelsen i deras bildningsgång ter sig med tjugo års mellanrum märkligt lika. Brilioth tog studenten vid 16 års ålder, blev fil. mag. tre år därefter 1910. År 1915 kunde han, efter ett års frånvaro för militärtjänst, som 24-åring disputera på en uppmärksammad och nydanande avhandling i svensk medeltidshistoria. Men här slutar likheterna dem emellan.



Brilioth kom från ett prästhem i Linköpings stift, men vägen till hans eget prästämbete gick inte rakt fram utan tog omvägen via den filosofiska fakulteten och studier i klassiska språk och historia. Dessa ämnen hade redan intresserat honom som gymnasist. Han blev Harald Hjärnes lärjunge i Uppsala, men disputerade på grund av dennes pensionering för efterträdaren Nils Edén. Efter disputationen rekryterades han av Nathan Söderblom till att bli dennes personlige sekreterare. Parallellt med detta arbete läste Brilioth in en teologie kandidatexamen, och inte utan vissa mödor återvände han till studier på grundnivå. Han gjorde ett provår som lärare, prästvigdes samt hade diverse tjänstgöring i läroverk och församlingar i Uppsala. År 1919 provföreläste han för docentur i kyrkohistoria. Samma år gifte han sig med sin förmans dotter, Brita Söderblom, och de for till Oxford för att han skulle fortsätta arbetet med sin stora bok om Oxfordrörelsen som kom att heta Nyanglikansk renässans för att senare översättas med titeln The Anglican Revival. Nästföljande år påbörjade han sin tjänstgöring vid fakulteten i Uppsala.

Med stor noggrannhet låter Hallencreutz oss följa Brilioth på hans svindlande bildningsresa mellan akademierna i Uppsala, Oxford, Åbo och Lund, i hans trägna och mycket omfattande arbete i den internationella ekumeniska vingården, först under Söderblom och sedan i egen kraft, samt i hans omfattande gärning som biskop först i Växjö och sedan i Uppsala. Brilioth byter spår och fullföljer flera spår samtidigt. Som akademiker är han klassisk filolog, historiker, kyrkohistoriker och praktisk teolog. Som kyrkoman vårdar han sig om kyrkan på alla plan. I en av de till omfånget minsta böcker han gav ut, den lätt apologetiska skriften Vården om kyrkan (1955), får han användning för de flesta sidorna av sin person. Den är en utmärkt publikation för den som snabbt vill bilda sig en uppfattning om Brilioths mångfasetterade personlighet.

Vid läsningen av professor Hallencreutz sista bok får man en mycket klar bild av de ideal utifrån vilka han arbetade. Här framträder den uppsaliensiske historikern och religionsvetaren som inte vill ”förfalla till normativ teologi” (s. 15). Trots detta värderar han friskt sina aktörer. Han kan utan exempel karakterisera antropologin hos Brilioths vedersakare kyrkohistorikern Emanuel Linderholm som ”grumlig”, medan hans hjälte har ”ett tydligt kristet-humanistiskt ideal” (s. 67). Som Hallencreutz professors-kollega i Lund Aasulv Lande konstaterade i sin inkännande nekrolog i Kyrkohistorisk årsskrift så lyckades Hallencreutz med konststycket att å ena sidan vara Ingmar Hede-nius vetenskapsideal trogen samtidigt som han å den andra sidan höll den söderblomska ekumeniska teologin levande i sin person.



Det är därför symptomatiskt att Hallencreutz inte närmare går in på Brilioths vetenskapssyn och ej heller annat än i förbigående refererar den uppsats om Brilioth och den praktiska teologin, författad av Åboprofessorn Helge Nyman, och som återfinns i den av Oloph Bexell redigerade boken Yngve Brilioth – historiker, teolog, kyrkoledare (1997). Här framgår med önskvärd tydlighet att Brilioth ser på ämnet från sin historiska horisont och att den empiriska uppgiften är överordnad den konfessionellt-teologiska normativa utgångspunkten. Men samtidigt hävdar dock Brilioth flera gånger – bland annat i sin för ämnet viktiga uppsats i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1931), som Nyman flitigt citerar – dels att möjligheterna att bedriva en normativ vetenskap inte kan förnekas, dels att ”tillbörlig hänsyn till de konfessionella normerna” bör tas med de nytestamentliga skrifterna som yttersta kritiska instans. Brilioth understryker vidare att den praktiska teologin ”städse måste fasthålla relationen till det nutida kyrkolivet”. Ämnet innehåller dessutom ett ”systematiskt moment […] kritiskt värderande utifrån synpunkter som är kongeniala med materialet i den mån detta vill vara kristen predikan”. Med Hallencreutz ord måste man nog ändå säga att Brilioth ”förfaller till” det otillåtna, nämligen ”normativ teologi”. För min del skulle jag dock säga att han nyttjar den moderna historievetenskapen i den praktiska teologins tjänst, väl medveten om att den senare måste innehålla ett systematiskt-teologiskt och därmed en sorts normativt moment. Det systematiska moment som Bri-lioth medvetet använder kunde karakteriseras som motividentifiering. På så sätt är de båda stora verken Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv respektive Predikans historia upplagda. Med utgångspunkt i ett antal grundmotiv, som han på goda grunder menar sig finna i Nya testamentet och den tidiga kristna traditionen, får han en slagruta, med vars hjälp han kan systematisera och tolka det historiska materialet. Brilioth vill på samma gång både studera och gestalta en praktikens teologi och han lyckas väl i sin uppgift, givet de konfessionella förutsättningarna.

Det sista kapitlet i Hallencreutz bok bär den talande rubriken ”Med tunga steg”. Det fokuserar både Brilioths långa sjukdomsperiod och för tidiga bortgång samt de olika slagskuggor som drabbade honom och Svenska kyrkan under 1950-talet med bland annat Helanderaffären och striderna om kvinnors behörighet till prästtjänst. Med Brilioth gick den siste svenske kyrkofursten ur tiden.

Som omslag på boken har man valt ett hiskligt, i det närmaste spöklikt porträtt av Brilioth i full biskopsornat, vilket på intet sätt gör rättvisa åt den eleganta och gåtfulla gestalt som vi återfinner på fotografierna.


Publicerad 2003 i nummer 9