Tystnadens klangbotten
Fridlund, Gert-Ove

Torsten Kälvemark, Arvo Pärt: om musiken vid tystnadens gräns. Artos & Norma 2002.

”Att all musik föds ur tystnad är en banal självklarhet. Det kan tyckas att man gör denna banalitet till något märkvärdigt om man för en stund betraktar Arvo Pärts musik i förhållandet till just tystnaden. Ändå är det inte oväsentligt att kvalificera den ljudlöshet som hela tiden bildar en bakgrund för klangerna i hans verk.”

Så skriver Torsten Kälvemark i sin inkännande levnadsteckning av den estniske tonsättaren Arvo Pärt. Att tystnaden är av cent-ral betydelse i skapandet framgår även av Pärts egna yttranden: ”Tystnaden är inte bara given till oss. Vi måste näras av den. Denna näring är inte mindre viktig för oss än luften vi andas.”

Liknande formuleringar återkommer i denna omfångsmässigt begränsade, men inne-hållsrika introduktion, som även rymmer drygt dussinet smakfulla fotografier. Någon egentlig intervjubok är detta inte. Pärt ställer sällan upp i sådana sammanhang och betraktas väl, med västerländska mått, som en aning sluten. ”Om någon vill lära känna min ’filosofi’ kan han läsa vilken kyrkofader som helst”, meddelade han vid något tillfälle. Ärligheten behöver man i gengäld aldrig ifrågasätta, vare sig i uttalanden eller i nedtecknade, aforismliknande sentenser.

Som teolog och kännare av den rysk-ortodoxa andligheten tränger Kälvemark ändå rätt långt ner i tonsättarens idévärld och estetik. Han gör det med kunskap och djup respekt, antingen det handlar om liv eller verk. Efter en inledande biografisk bakgrundsteckning är det verken som ställs i ett naturligt blickfång. Författaren uppehåller sig ganska noggrant vid verksförteckningen (en fyllig sammanställning återfinns för övrigt i bokens appendix), och får bland annat skäl att ta fasta på den i vårt land uppmärksammade Tabula rasa, liksom andra större verk som Litany och Kanon Pokajanen (samtliga dessa utgivna på skivbolaget ECM). Många av kommentarerna i dessa avsnitt fungerar som en utmärkt inkörsport för läsare som vill lyssna på Pärts musik.

Naturligt nog lägger Kälvemark sin tonvikt vid verk från de båda senare decennierna. Det var vid mitten av 70-talet som Pärt på allvar började närma sig ett enklare tonspråk i samklang med den rysk-ortodoxa tradition där han hör hemma. Pärt – född 1935 i Estland – började annars sin bana som experimentellt orienterad komponist, en utmanande inriktning i det dåvarande sovjetiska kulturklimatet. Det uppskattades knappast av myndigheterna att han som förste estniske komponist gav sig på tolvtonstekniken. Tids nog – sedan han enligt egen mening förändrat både sig själv och sin musik – strömmade en betydande publik till, framför allt i väst, och den populariteten har kommit att bestå. Många lyssnare möter starka upp-levelser i enkelheten och det upphöjda i Pärts verk.

I dessa och andra sammanhang refererar Kälvemark delvis till andra kännare av den ortodoxa traditionen. Speciellt intressant är iakttagelsen av det ”ikoniska” i Pärts skapande, dvs. intentionen att ge bibliska texter och motiv en konstnärlig form. Över lag rör sig författaren ledigt inom hela detta område, och hans självständiga reflexioner berikar i hög grad presentationen av en tonsättare för vilken skapandet knappast kunde tas på större allvar: ”Musiken är mitt språk, kanske min hemlighet eller till och med min trosbekännelse.”


Publicerad 2003 i nummer 9