Civiliserade normer för den självsvåldiga människa
Tistelgren, Eddie



Inför förestående stiftssynod har Signums redaktion bett om några externa skribenters perspektiv på den katolska kyrkan i landet. Först i raden kommer journalisten Eddie Tistelgren som regelbundet medverkar i Svenska Dagbladet.

Vi ställde fö jande frågor: Hur kan den katolska kyrkan berika kulturlivet i Sverige? Hur skulle den möjligen kunna bidra till samhällsutvecklingen? Hur skall den katolska kyrkan finna sig en roll i den nationella diskussionen kring etiska och existentiella frågor?

Dessa frågor, menar Tistelgren, anvisar en pragmatisk infallsvinkel - bortom katolska dogmers och katolska anspråks eventuella sanningsvärde - liksom de anlägger ett begränsat nationelltperspektiv. I sitt svar föredrar han attfördjupa frågorna: Vadbar den katolska kyrkan som talar för sig i vilket kulturellt och historiskt sammanhang som helst? Tistelgren väljer att ta sin utgångspunkt i två böcker son han uppskattar särskilt mycket: Irving Babbitts Democracy and Leadership och John Henry Netomans Apologia pro vita sua.



Babbitt, amerikansk humanist och litteraturprofessor vid Harvard, följer i sin bok från 1924 modernitetens utveckling genom idehistorien. Termen avser här den individens och intellektets frigörelse - verklig eller inbillad - vilken gradvis sprängt sönder etablerade strukturer och löst en naturligt lättjefull mänsklighet från krävande traditionella kontroller. För varje nytt skede i sin utveckling har det frigjorda och expansiva jaget allt mindre velat veta av någon normgivande makt utanför sig självt, en process med ett slags förlängning i massamhällets absoluta demokratier, och manifesterad i modernitetens syndaflod av -ismer; naturalism, socialism, positivism, fascism, etc; delvis äarnsprungna som reaktioner mot varandras överdrifter och inneboende patologiska drag, men förenade i avståndstagandet från den klassiska traditionen. Processens till synes ohejdliga frammarsch avhandlas vältaligt i Newmans Apologia. \"Män som älskar sitt land och sitt folk, religiösa män utanför den katolska kyrkan har provat skilda utvägar för att hejda den självsvåldiga människonaturen i dess framfart och att bringa den till underkastelse.\"\' Men ingenting - inga utbildningsreformer, inga statskyrkosystem, ingen Bibel - har på egen hand eller i förening kunnat hejda anloppet.

I detta läge diskuterar Babbitt en möjlig utveckling, att \"under vissa villkor, som delvis redan är i sikte, kanske den katolska kyrkan i själva verket kan vara den enda återstående institutionen i Västerlandet som kan antas komma att upprätthålla civiliserade normer. \" Babbitt var inte katolik eller ens kristen i någon ortodox mening, och presenterar sitt eget svar på den moderna utmaningen - en \"kritisk humanism\" med djupa rötter i klassiskt tänkande (vars förtjänster och brister vi inte kan gå in på här). Men han räknade också, som ett allvarligt alternativ, med möjligheten att det i sista hand kunde vara den katolska kyrkan ensam som skulle stå något sånär intakt, när stridsdammet en gång lagt sig.

Katolicismens särskilda motståndskraft tillskrev Babbitt, liksom Newman och många andra, iden om den påvliga suprematin. Kyrkan har vetat att bemöta varje slags individualistisk tendens med en ständigt tilltagande centralisering och kardinal Newman förkunnar i denna anda trosvisst att, \"en makt med ofelbarhet i den religiösa förkunnelsen lyckligtvis har gjorts till ett verksamt medel att kraftfullt bekämpa och kasta tillbaka det aggressiva intellektets väldiga styrka i mänskliga förhållanden\",\' en makt \"i sin fullhet lika skakande stark som den jättelika ondska, som har påkallat den. \"4 Med ultramontanismen som bålverk skulle kyrkan byggas så svårintaglig som alls lät sig göras.



Auktoritet och rationalitet

Seklets erfarenheter tycks stödja antagandet, att den katolska kyrkan är bättre rustad än de flesta institutioner att stå emot de centrifugala tendenserna i moderniteten. Men det ligger samtidigt något ensidigt i betoningen av auktoritetsprincipen. Man underlåter att framhålla hur katolicismen samtidigt som den vidtagit långtgående åtgärder för att skydda sig mot intellektets övermått, faktiskt är en utpräglat intellektualistisk religion. Ofelbarhetslära och påvevälde till trots är den gode katoliken likväl inte hänvisad till ett resignerat \"Påven har sagt det\" eftersom påven också säger varför och kan göra detta med förankring i och referenser till en mer än tvåtusenårig tradition av filosofisk utläggning. Han kan peka på bannbullan men också på hyllmeter efter hyllmeter av teoretisk analys - också inom andra discipliner än den strikt teologiska (socialläran är ett på senare år ofta omtalat exempel).

Poängen är alltså, att det är denna sammansmältning av olika element, snarare än något av dem betraktat i isolering, som man måste tillskriva den katolska kyrkans särskilda förutsättningar som en motståndets och besinningens röst på många områden i modern debatt. Katolicismen bör bedömas i sin egenskap av en religion med en vidhängande och delvis integrerad filosofi. Och det är väsentligt att inse, hur denna legering av auktoritet och rationalitet har rötter såväl i den aristoteliska som i den platonska/augustinska tradition vars sammansmältning tog sig sitt mest inflytelserika uttryck i S:t Thomas av Aquinos tänkande.

I den konkurrerande cartesianska rationalismen, är rationaliteten något oberoende av varje förutsättning utanför sig själv- fristående från samhälle, från tradition, från moral. I klassisk tradition är de djupare filosofiska sanningarna däremot alls inte omedelbart tillgängliga för varje människa - men successivt åtkomliga för den som är beredd att först omdana sig själv till det slags människa som är i stånd att tillgodogöra sig verkligheten från en överordnad ståndpunkt. Vilja föregår förståelse, dygd föregår insikt, och de moraliska och intellektuella dygderna är, om vi far tro Aristoteles, oskiljaktiga. Alisdair MacIntyre talar i denna anda om en \"prerationell omdaning av jaget\", en omdaning som \"förutsätter undergiven tillit, inte bara till auktoriteten hos just denna lärare, men till auktoriteten hos hela den tradition av uttolkande kommentar i vilken denna lärare tidigare själv måste ha initierats genom sin egen omdaning och förvandling.\"\' Tilltron till en auktoritet måste således föregå den rationella förståelsen och det rationella berättigandet blir i sammanhanget något väsentligen retrospektivt. Claes Ryn har från delvis andra (dvs. andra än katolska och thomistiska) men närbesläktade utgångspunkter formulerat samma grundläggande syn: \"Vill människan upptäcka något annat än äckel och absurditet, måste hon, ibland med viss möda, tillägna sig den sorts karaktär och fantasi som bygger in verklighet i hennes erfarenhet.\"Vi når full insikt i etisk teori bara genom att leva den, djupare vetskap om det goda genom att göra det goda. En process som måste ta sin början i intellektuell ödmjukhet och en selektiv underordning.



Självständighet och underkastelse

Vi kan alltså urskilja en för modern katolicism kännetecknande kombination av thomism och ultramontanism. Å ena sidan subtila distinktioner och härledningar, å den andra from lydnad under en gudomligt sanktionerad och apostoliskt traderad hierarki.Vi finner en syntes av tradition, intellektualism och auktoritetstro, där de olika delarna i bästa fall tjanar att tygla varandras tendenser till övermått: till ett fall ned i endera expansivt självsvåld eller tanketomt maktspråk.

Låt oss tänka tanken, att det i denna särpräglade legering av självständighet och underkastelse skulle kunna innebo vissa speciella förutsättningar att bättre än andra läror gå igenom detta sekel, och nästa, med förhållandevis begränsad civilisationsförlust. Låt oss vidare räkna med möjligheten att detta antagande äger särskild giltighet i ett nordeuropeiskt sammanhang, där det offentliga samtalet inom kyrkan i stor utsträckning förs av konvertiter som normalt rekryterats bland de intellektuella, och där kulturmiljön begränsar mottagligheten för mer svärmiskt betonade fromhetsuttryck i läran.

Det bör understrykas att vi här talar om vad katoliken och katolicismen utifrån sina inneboende förutsättningar borde kunna vara och göra, snarare än att beskriva hur det faktiskt i olika avseenden förhåller sig. Kristna i landet som börjat resignera inför utvecklingen inom statskyrkan, gör sig möjligen ibland en väl idyllisk bild av tillståndet i den romerska kyrkan, när en närmare titt på saken snabbt skulle visa att anpasslighet och läroupplösning inte är några statskyrkoprerogativ.

Men håller vi oss alltså till katolicismens förutsättningar kan vi konstatera att de borde vara goda. För det första, därför att tanken på auktoritet och hierarki som korrektiv till det expansiva jaget har en central och naturlig plats både i katolicismens doktrin och organisatoriska struktur. Begrepp som \"krav\" eller \"lydnad\" framkallar inte samma reflexmässiga avståndstagande som annorstädes.

För det andra, därför att denna auktoritet räddas från något av sin potentiella rigiditet genom att samexistera med en underliggande intellektualism, med rikliga källor av systematisk filosofisk analys.

För det tredje, därför att denna auktoritet och denna intellektuella hållning integreras i en tradition som ger historisk kontinuitet och lämnar utrymme för utveckling.



Att bruka sina redskap

Betrakta sentimentaliseringen av samhällsdebatten, den slags urskiljningslösa barmhärtighet som vill vara barmhärtigare än den moraliska lagen, och därför upphäver den. Se dess konkreta uttryck i ideer

om uppfostran, utbildning, kriminalväsende och se ruinerna i dess spår. Notera hur självutgivelse ersattes av självutlevelse, när en rastlös jakt på pittoreska erfarenheter, \"the irresponsible quest for thrills\" med Babbitts ord, upphöjdes till officiellt levnadsideal, utprånglat med lika delar medelmåtta och charlataneri genom en mutad och steril klass av \"kulturarbetare\". Begrunda den tröstlösa statistiken över kriminalitet, våld, självmord, aborter, skilsmässor, ensamhet. Och fråga sedan om katolikerna har en roll i samhällsdebatten ...

Som student vid Catholic University i Washington, och samtidigt som frivillig i katoliken Pat Buchanans presidentkampanj under de republikanska primärvalen det året, hade jag en del med amerikanska katoliker att göra. Man slogs snabbt av en utbredd känsla bland dessa, liksom för övrigt bland många andra medelklassamerikaner, av att leva i ett slags belägringstillstånd. Man hade fatt nog, och tonläget präglades av en lätt desperat trotsighet. Man kan säkert beskylla mig för ett ensidigt sammansatt umgänge, men det var likväl intressant att kontrastera den erfarenheten med reaktionen bland svenska katoliker i samband med FN:s befolkningskonferens

i Kairo under hösten. I landets samlade nyhetsmedier smädades den katolska kyrkan dagligen, med en hätskhet som i svensk debatt knappast överträffats i detta sekel. Svaret från katolskt håll, åtminstone i de tongivande skikten, var kompakt tystnad eller kuvade ursäkter.

Jag varken kan eller vill anlägga någon synpunkt på detta, det vore förmätet av en utomstående, jag bara konstaterar fakta sådana jag uppfattar dem. Men på redaktionens inbjudan har jag i denna korta betraktelse försökt erinra om några av de intellektuella redskap som ligger framför katolikens fötter. Om han eller hon bara vill eller ids plocka upp dem.


Publicerad 1995 i nummer 1