Frimureriet i offentlighetens ljus
Beskow, Per

Nu blåser det återigen hårda vindar kring den svenska Frimurarorden. Orsaken denna gång ar en bok av den norske teologen Sverre Dag Mogstad där Frimurarordens hemliga ritual beskrivs i detalj. Detta har redan vållat åtskilligt rabalder i de nordiska länderna och har i Sverige fått ett drag av sensationalism genom ett reportage i Expressen och ettprogram i TVs Kvällsöppet. För jämnt tio år sedan var Frimurarorden också föremal för debatt. Framför allt fanns en viss kritik mot att sa många av Svenska kyrkans biskopar var frimurare, en situation som inte längre föreligger. I samband med denna diskussion skrev vi en kort översikt över det svenska frimureriets historia (\"Frimureri på kristen grund\", Signum 1985:1). Här förekom dock inga \'avslöjanden \" utan allt var hämtat ur tillgänglig litteratur.

I sin sakliga och välunderbyggda bok Frimureri ger Mogstad en utförlig och initierad framställning av Frimurarordens alla \"hemligheter\" som varit okända för de flesta. Mogstad har bl.a. haft tillgång till Fundamentalkonstitutionen (Frimurarordens grundläggande dokument) och ger resumeer av samtliga ritual ända upp till den högsta X:2 graden. Boken gäller de svenska ritualen lika väl som de norska, eftersom alla de nordiska länderna följer \"det svenska systemet\", om också med vissa variationer. Det norska frimureriet blev särskilt nära knutet till det svenska under unionstiden.

Hur Mogstad fått tag i alla dessa välbevarade hemligheter är en fråga som han lämnar obesvarad men han understryker att han inte anser denna publicering vara otillbörlig. Liksom andra institutioner i samhället måste Frimurarorden finna sig i en viss insyn, menar han. Det som förut ansågs olämpligt att ens viska om kan nu diskuteras öppet.



Systemets uppbyggnad

I det nordiska frimureriet ingår två symboliska komponenter. I Johanneslogerna (grad I-III) och Andreaslogerna (grad IV/V och VI) dominerar byggandet av Salomos tempel, respektive dess förstöring. I \"kapitlet\" (grad VIII-X/Xl) byter däremot symboliken karaktär: nu är det i stället den medeltida Tempelherreorden som allt rör sig om, och bröderna far rang av riddare. Mogstad ägnar sitt huvudintresse åt riddargraderna som historiskt och religiöst är de mest intressanta.

De lägre graderna härrör kanske från ceremonier inom medeltidens murarskrå och kan spåras till det tidiga 1700-talets England. Kapitlet har en mera komplicerad historia och är till stor del resultatet av hertig Karls, den senare Karl XIII:s, egen skapande verksamhet. (Om detta finns en del uppgifter i min tidigare artikel i Signum.) Till stor del överensstämmer ritualen med den tyska landslogens, men här finns också inslag av baron K. G. von Hunds \"strikta observans\", förmedlad genom Johann August Starck. Den senare var verksam i det nordryska Wismar, som på den tiden tillhörde det svenska väldet. Genom Starck fick de högre graderna ett \"klerikat\" - ett sätt att knyta det högre lutherska prästerskapet till frimureriet.

Det är välkänt att Gustav III på sin bror Karls inrådan lät sända en delegation till Charles Edward Stuart, \"den yngre pretendenten\" som ansågs vara

högste ordensmästare och besittare av djupa hemligheter. Den starkt alkoholiserade pretendenten lät sig väl trakteras av de svenska sändebuden men hade inget av intresse att förmäla. I Frimurarordens allraheligaste, stormästarens \"verktygslåda\' med hemliga dokument, förvaras ett föregivet testamente från 1783, där Charles Edward överlåter stormästarskapet till Gustav III, men testamentet är förfalskat och tillverkat i Sverige.

Sedan Karl X1II:s tid har kungen varit den svenska Frimurarordens ledare, och banden har försvagats först under de senaste årtiondena. Kung Carl Gustaf är ordens \"höge beskyddare\" men är den förste av Bernadotterna som inte själv har blivit invigd (varför prins Bertil är stormästare). Det är möjligt att Frimurarorden i framtiden får en mindre etablerad ställning i Sverige, motsvarande dess roll i de övriga nordiska länderna.



Pseudosakramentala inslag

I kapitlets ritual ingår en del drag som man kan kalla pseudosakramentala. Prästerna i kapitlet inrangeras i klerikatet med bestämda uppgifter i logen och insätts genom vigningsliknande handlingar. I VII graden vigs de till ordensdiakoner, i VIII graden till ordenskaplaner; vid det senare tillfället iförs de alba och mässhake av ordens högste prelat, dock utan handpåläggning. I IX graden far de ställning som canonici inferiores, i X graden som canonici superiores. I IX graden förekommer ett dopliknande ritual, i X graden förrättar prästerna ett slags kommunion med bröd i ordenskapellet. Nog är det märkligt att se hur skrudar, rökelse och vigvatten kom till riklig användning i logerna under tider då strikt protestantisk enkelhet rådde i de svenska lutherska kyrkorna.

Man väntar sig gärna att frimureriets många grader skulle leda fram till en slutlig och avgörande hemlighet, men så är inte fallet. Ibland har tanken funnits på ett hemligt förbund som skulle utgöra ordens kärna, men detta har aldrig kunnat bli helt realiserat. De högsta graderna har därför huvudsakligen karaktären av hedersgrader.

Undantag är ett säreget blodblandningsritual, den sista och slutgiltiga invigningen, som där det förekommer har ungefär följande förlopp: recipienten blir stucken i högra tummen över en kalk så att något blod droppar ner i den, man slår vin i kalken, det tillsätts några droppar från ett prismaformat kristallkärl och alla dricker ur kalken. Slutligen slås några droppar tillbaka i prismat, som antas innehålla alla föregående recipienters blod och dessutom Jesu fysiska blod.

Om blodritualets uppkomst ger boken ingen information, men tanken att prismat skulle innehålla Jesu blod tycks vara ännu ett lån från tempelherrarna. Den engelske 1200-tals krönikören Matthew

Paris berättar att Tempelherreorden i England år 1247 fick en dyrbar gåva från Jerusalem att förvalta, en kristallflaska som ansågs innehålla något av Kristi blod. Den blev snart föremål för en teologisk debatt, och Robert Grosseteste försvarade dess autenticitet. (En liknande medeltida blodsrelik förvaras f.ö. i benediktinklostret Weingarten norr om Bodensjön och är ännu målet för en årlig vallfärd.) Blodritualet har säkerligen uppstått inom Starcks \"kapitel\" i Wismar, där man studerade tempelherrarnas traditioner med stor iver. Bruket tycks senare bara ha förekommit i Norden och i den tyska landslogen som fick sitt blod från Sverige.

Just detta ritual har varit särskilt kontroversiellt. Någon gång före 1818 gömde Karl XIII undan prismat tillsammans med en del andra klenoder - förmodligen i ängslan för att Bernadotterna skulle förstöra dem - och de återfanns först 1852. Oskar I hade motvilja mot blodritualet som låg nere under hans tid, men det återupptogs av Karl XV som svärmade för frimureriet. Också i nutiden har blodblandningen varit omstridd. I Sverige ingår den i den hemliga X:2 graden, men denna har inte praktiserats sedan 1981; däremot förekommer ritualet alltjämt i de övriga nordiska länderna. (Det råder en viss förvirring i fråga om X och XI graden, som kan räknas på olika sätt och också har varit föremål för revisioner.) Höga frimurare förnekar nu att ritualet har förekommit i Sverige under 1900-talet, av vilka skäl är obekant. Det finns också uppgifter på att det på sistone har återupptagits men i en förändrad form.

Enligt den ursprungliga ordningen skulle blodritualet utföras i ett Adytum Sacrum, ett hemligt valv som också fanns i stamhuset på Riddarholmen i Stockholm (i dag Svea Hovrätts lokaler). Det nuvarande frimurarhuset på Blasieholmen saknar Adytum, men sådana är ännu i bruk i Danmark och på Island.



Ordenslegender

Frimurarkapitlets ordenslegend, som meddelas i VIII resp. X graden, är i själva verket två: den första handlar om hur Tempelherreorden kom i besittning av esseernas hemligheter, den andra om hur tempelherrarnas hemligheter blev i sin tur Frimurarordens egendom. Det är värt att dröja något vid dessa legender som utgör basen för det svenska frimureriets självförståelse.

Redan före Jesu tid, heter det, hade esseerna en vishet som överträffade alla andras. Johannes Döparen upptogs i deras krets och förde deras visdom vidare till Jesus i samband med dopet. Jesus invigde i sin tur älsklingslärjungen Johannes, och sedan fördes kunskapen genom en succession av mästare genom århundradena. När Tempelherreorden stiftades, fick den till uppgift att vakta den Heliga Graven i Jerusalem. År 1127 tog tempelherrarna hand om sju syriska kristna som tagit sin tillflykt till dem och visade sig tillhöra de kristna esseernas förbund. Genom dem fördes den hemliga traditionen från Jesus till Tempelherreorden. I ritualet anges de sju syriernas namn: Mar Isa Nezebita, Marenar, Ephrem, Simeon, Megaddon, Mar Josua och Mar Kepfa.

Den andra legenden innehåller långt flera detaljer men kan sammanfattas på detta sätt. Tempelherreordens siste stormästare Jacques Molay (bränd på bål 1314 efter en lång process) hade en systerson vid namn Frankois de Beaujeu som inte tillhörde orden. När Molay förstod att tiden var ute för orden, anförtrodde han åt Beaujeu att dess hemliga skatter förvarades i ett valv i le Temple i Paris och förklarade hur man kunde nå dem genom en lönndörr. När Molay fängslades, hämtade Beaujeu de viktigaste dokumenten och andra föremål (bl.a. Jerusalems kungakrona och prismat med Jesu blod). Med hjälp av några förtrogna bröt man också upp trappan framför altaret i le Temple och tömde gravvalvet på dess innehåll. Sedan Molay avrättats, grävde man upp hans brända kropp och förde den till Carpentras. Odet ville att påven Clemens V i Avignon dog vid samma tid, och också hans lik hamnade i samma kyrka i Carpentras. Beaujeu och hans medhjälpare tog ut påvens lik ur kistan, styckade och brände det, varefter de lade Molays lik i kistan, så att denne blev begravd i påvens ställe.

Beaujeu beslöt sig nu för att återupprätta Tempelherreorden i ny form som ett hemligt sällskap och begav sig med ett antal förtrogna till Skottland, där han dock snart omkom. Hans efterföljare, som nu inte längre var tempelherrar utan frimurare, knöt kontakter med det skotska kungahuset, och de Stuartska kungarna sägs ha blivit ordens stormästare. Det var därför hertig Karl var så angelägen om att avlocka den försupne pretendenten hans ordenshemligheter.

Naturligtvis är allt detta romantiska legender och inte historia, och det skulle inte löna mödan att granska dem utifrån vanliga historiska kriterier. Men som legender har de spelat en förvånansvärt stor roll och gör så än i dag bland de högsta invigda.



Hur skall detta bedömas?

Som bekant förbjuder den katolska kyrkan sina medlemmar att inträda i Frimurarorden, en inställning som delas av många andra kyrkor. Mot detta har det ofta sagts att det svenska systemet borde undantas, eftersom det skiljer sig radikalt från det kontinentala. Medan frimurarna i katolska länder ofta är revolutionära, antiklerikala och ateister, är det svenska frimureriet i hög grad en del av det svenska etablissemanget och har t.o.m. en svensk statsorden (Karl X1II:s orden) reserverad för sin högsta grad. Man betonar gärna ordens kristna karaktär - \"Jesu vänner frimurarna\" som Bo Setterlind kallade dem i en försvarsskrift. I en 1993 utgiven bok framställer emeritusbiskoparna Lindegård och Grape ordens innehåll som \"personlighetsdaning, brödragemenskap och människokärlek\", och det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i detta. Många har funnit vänskap och livsmål i logernas gemenskap och stimulerats av deras symbolrikedom. Ritualen har en karaktär av rollspel, där överraskningsmomenten är viktiga. Att ritualens innehåll blir kända fördärvar givetvis en del av recipientens upplevelser. Ingen vill heller förneka att frimurarna har gett behövande ekonomiskt bistånd.

Är det då inte småaktigt och intolerant att ta avstånd från denna rörelse med dess starka förankring i svensk historia och svenskt samhällsliv? Utan all dramatisering kan man konstatera att det såväl i dess struktur som i dess enskilda element finns drag som svårligen låter sig förenas med en katolsk kristen tro. Andra kristna samfund får själva ta ställning till den frågan.

Invändningarna gäller främst Frimurarordens själva utformning med dess fortlöpande invigningsgrader, som förutsätter att ordensbrodern är okunnig om målet för sin färd. Ordenslegenderna får han del av först i höggraderna, om han hinner så långt, blodblandningen har varit förbehållen ett fåtal invigda. Ur etisk synpunkt tycks det förkastligt att förplikta sig till lojalitet mot en organisation som hemlighåller väsentliga delar av sin identitet och målsättning.

Moraliskt betänkligt är vidare ett prov som möter redan i I graden. Recipienten får här veta att orden har en egen religion, och han uppmanas att avsvärja sig den tro han förut har haft. Meningen är att recipienten skall visa sin ståndaktighet genom att hålla fast vid sin tro, men även om han i entusiasm för detta nya äventyr avsvärjer sig sin (vanligen kristna) tro blir han ändå upptagen i orden. Det är ett minst sagt lättsinnigt sätt att handskas med människors övertygelser.

Teologiskt tvivelaktig är förekomsten av ett eget prästerskap och pseudosakramentala ritual av oklar innebörd, genomförda utan den kyrkliga överhetens vetskap och insyn. (Biskoparna inom orden är ju där som privatpersoner och inte som kyrkans ledare.) Självklart kan inte en katolsk präst ingå i detta klerikat.

Minst lika tvivelaktig är ordenslegenden, framför allt dess första del. Skall man ta den på allvar, innebär detta att den kristna kyrkan är okunnig om Jesu egentliga intentioner som däremot är kända av Frimurarorden. Denna visdom sägs vara äldre än Jesus själv och har kommit till honom från esseerna. Jesus reduceras alltså till länk i en successionskedja från Johannes döparen till Tempelherreorden och till stormästaren i dagens orden. Vad denna hemliga visdom går ut på, får man inte ens veta ens i de högsta graderna, och det är fritt fram för spekulationer som inte alltid är teologiskt sunda. Det som presenterats som frimurarvisdom har till stor del bestått i rosenkreutzeri, hermetism, alkemi och kabbalism.

Som jag påpekat i annat sammanhang har frimurarna varit särskilt intresserade av det s.k. Esseerbrevet och själva bidragit till spridningen av detta. Det är en 1800-talsförfalskning som påstår att Jesus var esse, att han inte dog på korset men överlevde tack vare esseernas läkekonst, och att esseerna höll lärjungarna i okunnighet om det verkliga skeendet. Mönstret är som synes detsamma som i ordenslegenden, fastän man här har broderat vidare.

Naturligtvis kan man ursäkta sig med att riter och legender inte har det minsta med sanningen att göra utan att det är ett rollspel byggt på en fascinerande fantasy story, ett slags motsvarighet till Tolkiensällskapen och deras pittoreska ritual med drakar, alfer och dvärgar. Men mot detta står det stora allvar som ritualen begås med och den flitiga användningen av bibeln och kristna böner. Då det ibland heter att alltsammans bara är symbolik, precis som i kyrkan, måste man fråga sig vilken inställning till kristendomens sanningskrav som Frimurarorden befordrar.

Det finns inom hela frimureriet ett drag av elitism som är inbyggt i själva systemet. Man lockar med svar på väsentliga frågor men gör klart att dessa svar är förbehållna dem som ordensledningen anser värdiga. Bland dessa hemligheter finns traditioner som påstås härröra från Jesus själv men som vi vanliga kristna är utestängda från, inte minst kvinnor som principiellt är uteslutna från frimureriet. Det är svårt att förstå hur en sådan inställning kan vara förenlig t.ex. med Svenska kyrkans så ofta deklarerade bekännelse till en öppen folkkyrka. \"Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen\", heter det 1 Tim 2:4, och det ordet gäller vare sig man är av katolsk eller luthersk tro.



Sverre Dag Mogstad, Frimureri: Mysterier, felleskap, personlighetsdannelse. Universitetsforlaget, Oslo 1994. 352 s.


Publicerad 1995 i nummer 1