Bortom genernas maskineri
Adrianson, Jan

Åsikten att människan - men också samhället -bäst kan förstås i biologiska, närmare bestämt sociobiologiska, termer tycks ha fått förnyad vind i seglen de senaste åren. Det förefaller som om en viss individualism och egoism skulle kunna legitimeras genom denna människosyn. Jan Adrianson, som är fil. dr i sociologi, från Uppsala, refererar i följande artikel de senaste 20 årens debatt om sociobiologin och dess konsekvenser för synen på människan som samhällsvarelse.

De flesta känner nog till den s.k. arv-mil ödebattenom människan i första hand är ett resultat av biologiskt arv eller av sociala villkor och omständigheter. Vilken åsikt som varit den förhärskande inom

vetenskapen och i samhällsdebatten har skiftat. I första hand har arvsuppfattningen företrätts av biologer och biologiskt inriktade psykologer medan miljöuppfattningen har företrätts av samhällsvetare, främst av sociologer och antropologer, men också av behavioristiskt orienterade psykologer. Med utgångspunkt i den allmänt accepterade eller förgivet tagna kompromissinställningen att vi är ett resultat av både arv och miljö har tyngdpunkten växlat mellan de två ytterligheterna, mycket beroende på vilken vetenskaplig inriktning som varit den tongivande.

Man kan här utvidga problemställningen genom att fråga hur kulturen och den sociala miljön i sin tur förhåller sig till naturen och det biologiska arvet: Är den sociokulturella dimensionen ytterst ett resultat

av genetiska (och fysiska) faktorer eller har det genom denna dimension uppkommit något helt nytt, någonting som överskrider naturen och den genetiska bakgrunden och som därför inte kan förklaras i biologiska termer? Den senare uppfattningen utgör en av grundbultarna hos ett stort antal sociologiska och historiefilosofiska samhällsmodeller (samhällsholism, funktionalism, strukturalism osv.). I min avhandling Bortom arv och milö diskuterade och kritiserade jag ett panorama av sådana uppfattningar.

Den biologiskt inriktade utgångspunkten - den s.k. sociobiologin - har sedan ett par decennier utgjort ett populärt och slagkraftigt alternativ till både den samhällsholistiska och den behavioristiska förklaringsmodellen. Efter att under några år ha fört en något undanskymd tillvaro har den sociobiologiska synen på människa och samhälle åter fatt en framträdande plats i debatten - något som förmodligen beror på genetikens svindlande framgångar och, genom bl.a. detta, den påtagliga förskjutningen mot arvsaspekten i den tidigare nämnda arv-miljödebatten. Men tillbaka till sociobiologins \"uppkomst\".



Sociobiologins bakgrund och målsättning

\"Sociobiologin\" som begrepp och teoriansats blev allmänt känd och snabbt spridd genom den amerikanske entomologen (insektsforskaren) Edward Wilsons bok Sociobiology: The New Synthesis från 1975. Med utgångspunkt från den växande kunskapsarsenalen inom framför allt etologi (läran om djurens beteende) och genetik försöker Wilson i detta arbete att lägga grunden för en teori som inkluderar allt socialt liv på vår planet. Närmare bestämt innebär den sociobiologiska teoriansatsen \"det vetenskapliga studiet av den biologiska basen för alla former av socialt beteende i alla slags organismer inklusive människan\". Sociobiologins stora poäng och huvudsyfte är alltså, enligt Wilson, att också människan och de mänskliga kulturyttringarna kan (och bör) förstås och förklaras på i princip samma sätt som det biologiska livet i övrigt. Den mänskliga kulturen är med andra ord en direkt fortsättning av den biologiska evolutionen - kulturen är så att säga en förlängning av naturen. Man kan därför se sociobiologin som en precisering, framför allt gentemot behaviorismen, av den materialistiska grundsynen i biologiska termer. Ty om evolutionsläran är giltig som förklaringsmodell för den biologiska utvecklingen fram till människan vore det, kan man tycka, märkligt om den inte skulle vara giltig för den fortsatta - den sociokulturella - utvecklingen. Det är alltså detta antagande som samhällsholismen och den sociala behaviorismen från olika utgångspunkter vänder sig emot.



Den fortsatta utvecklingen

Efter Wilsons bok följde (fr.a. i USA) en våldsam debatt för och emot sociobiologin. Även i Sverige diskuterades sociobiologins mänskliga och sociala konsekvenser i ett flertal debattartiklar. Det kom också ut några böcker som propagerade för det sociobiologiska budskapet, såväl översättningar som av svenska författare. I både Sverige och USA verkar Richard Dawkins bok The selfish gene (på svenska Den själviska genen) ha haft stor genomslagskraft och bidragit till att popularisera sociobiologin och den biologiska synen på människan. För att förtydliga den sociobiologiska förklaringsmodellen vill jag dröja något vid denna bok.

I Den själviska genen utvecklar och populariserar Dawkins ytterligare denna förklaringsmodell ifråga om altruistiskt beteende i djurvärlden - en beteendeform som länge utgjorde en av etologins stötestenar. Frågan gällde hur man skall kunna förklara djurvärldens osjälviska och ibland helt självuppoffrande beteenden med utgångspunkt från evolutionslärans \"egoistiska\" princip om det naturliga urvalet. Den sociobiologiska lösningen säger att det är genernas överlevnad som är evolutionens primära lokus eller drivkraft, inte gruppens eller individens . Utgångspunkten är att individerna i en viss population eller grupp (t.ex. en Tagelkoloni eller ett myrsamhälle) delar ett stort antal gener, dvs. genstrukturer, med varandra. De genetiska strukturer som bidrar till populationens eller gruppens överlevnad kommer med andra ord att bidra till sin egen överlevnad och fortsatta spridning. Om detta sker via egoistiskt eller självuppoffrande beteende hos individerna är således genstrukturen helt \"likgiltigt\" - att en individ i gruppen faller offer för rovdjur när han varnar de andra till flykt kan därför innebära att fler bärare av den genstruktur som ger upphov till detta beteende överlever än om han själv skulle ha flytt vid sin upptäckt. Genom altruistiskt beteende hos organismerna kommer alltså en viss typ av gener att säkra sin egen fortlevnad. Organismerna kan på så sätt ses som genernas överlevnadsstrategiska redskap, enligt Dawkins, som överlevnadsmaskiner. Med hänvisning till sin bok skriver han: \"Den här bokens argument är att vi och alla andra djur är maskiner som skapats av våra gener [...] Boken vill visa hur både individuell själviskhet och individuell altruism kan förklaras genom den grundläggande lag som jag har kallat \'genisk själviskhet\' (\'gene selfishness\').Jag återkommer till Dawkins lite längre fram i samband med den existentiella och kunskapsteoretiska kritiken av sociobiologin.

I en förkortad och något populariserad version av sin tidigare nämnda bok, ungefär samtidig med Dawkins, uttrycker Wilson genernas herravälde över den mänskliga kulturen i de drastiska och i denna debatt välkända orden \"the genes hold culture on a leash\" - \"generna håller kulturen i ett koppel\".\' 1981 presenterade Wilson tillsammans med fysikern Charles Lumsden en något omarbetad version av sociobiologin, ibland kallad den \"nya\" sociobiologin, i vilken större hänsyn tas till medvetandet och den mänskliga kulturen. Fastän mera nyanserad och sofistikerad så går vi fortfarande, enligt denna teoriansats, i genernas ledband. Sammanfattningsvis: Sociobiologins samhälle är ytterst en mer eller mindre direkt fortsättning eller utveckling av den biologiska tillvaroformen med sin genetiska determination. Men som vi kommer att se längre fram tvingas sociobiologerna att frångå denna utgångspunkt i vissa avgörande avseenden, med dramatiska konsekvenser för teorins egen överlevnad som följd.



Kritik av sociobiologin

Av utrymmesskäl har genomgången av sociobiologins huvudkomponenter med nödvändighet varit mycket generell och förenklad. (För ett närmare och mera detaljerat studium - både av den \"klassiska\" och den \"nya\" sociobiologin - får jag hänvisa till min bok Den tidlösa utvecklingen.) Men sammanfattningen uttrycker ändå de viktigaste och mest centrala teserna, de som utgör själva poängen med vad som i allmänhet benämns \"sociobiologi\".

Den kritik som genom åren har framförts mot sociobiologin är i huvudsak av tre slag: ideologisk, inomvetenskaplig och existentiell-kunskapsteoretisk.

Den ideologiska kritiken. Huvudargumentet i denna kritik är att sociobiologin har starkt konservativa förtecken. Ty genom att samhället ses som något i grunden naturgivet kan man - i kraft av dess vetenskapliga framtoning - hävda att olika slag av sociala reformprogram i rättvisans och jämställdhetens namn är naturvidriga och att alla försök att förändra samhället med utgångspunkt från sådana ideal inte bara är meningslösa utan också i längden destruktiva, samhällsupplösande. Förutom att befrämja en allmän konservativ samhällsideologi har sociobiologin naturligt nog också beskyllts för att befrämja och legitimera såväl socialdarwinism som rasism och sexism. I USA bildades till och med en forskargrupp, \"Sociobiology Study Group of Science for the People\" (bestående av 35 författare inom olika vetenskapliga områden), för att motarbeta sociobiologin och dess inflytande på samhället. (A. L. Caplans omfattande antologi The Sociobiology Debate härrör från denna grupp.) I Sverige utgör Joachim Israels kritik av sociobiologin ett av de mest omfattande och engagerade bidragen i denna debatt. (Se till exempel boken Skapelsens herre eller genernas slav skriven tillsammans med biologen Gunnar von Heijne.)

Efter några år av tystnad har sociobiologiskt färgat tankegods åter börjat dyka upp i svenska massmedia och publikationer. (Till exempel Göran Palms En omodern betraktelse och makarna Tullbergs Naturlig etik - en uppgörelse med altruismen. Tidigare svenska alster är till exempel Svante Folin 1983, Sven Fischer 1977.) Den här gången är det framför allt sociobiologins socialdarwinistiska och egoismbefrämjande tendens som befinner sig i centrum. Men till skillnad från den förra perioden så saknas den kritiska motvikten. Avsaknaden av kritik, liksom dess ökande popularitet, tror jag delvis kan förklaras av att dessa ideer denna gång befinner sig i ett värde- och tankeklimat som i hög grad överensstämmer med dem själva. Närmare bestämt verkar det finnas en klar koppling mellan den sociobiologiska utgångspunkten och de nyliberala och nyegoistiska röster som blivit alltmer okamouflerade och högljudda i det offentliga samtalet. Sociobiologins - och ytterst evolutionslärans - dogm om den fysiska överlevnaden som livets grundläggande mål kan med andra ord tjäna som vetenskaplig legitimering av ideologisk egoism - de som av egen kraft och begåvning (t.ex. att hävda sig själva) lyckas bäst (är bäst på att överleva) kan med gott samvete njuta livets goda utan att behöva dela med sig av sitt överflöd. Sociala reformer och skyddsnät kommer av samma anledning att kunna ses som negativa eftersom sådana åtgärder ingriper i den \"naturliga\" ordningen och de \"naturliga\" utslagningsmekanismerna och kan därigenom hämma eller försvåra de \"starkares\" framgångskamp.

Men om det nu ändå skulle förhålla sig så som sociobiologin syns implicera (något som många sociobiologer själva - med eller utan rätta - har tagit avstånd från) så har ju, trots allt, förespråkarna för egoismen rätt. All \"kamp\" mot dessa krafter borde därför av rent naturliga skäl upphöra. Vill man med utgångspunkt från den sociobiologiska kopplingen motarbeta denna ideologi (för att man t.ex. finner den barbarisk, omänsklig eller just \"egoistisk\") är det således viktigt att försöka visa på brister hos den sociobiologiska förklaringsmodellen själv, framför allt om den verkligen har det empiriska stöd eller uppfyller de vetenskapliga villkor som förutsätts eller om den uppfyller kraven på teoretisk konsistens. I den fortsatta kritiken kommer jag i huvudsak att uppehålla mig vid den sista punkten om teoretisk konsistens. Jag utgår från sociobiologins existentiella och kunskapsteoretiska implikationer för det mänskliga livet, dvs. från sociobiologin som vetenskap om människan och den mänskliga kulturen. Den kritik som framförts på inomvetenskapliga grunder har jag svårt att bedöma tyngden eller värdet av och kommer därför bara att mycket kortfattat redogöra för denna. Den del av denna kritik som direkt har att göra med människan finns också i hög grad inkluderad i den fortsatta existentiella och kunskapsteoretiska kritiken.

Den inomvetenskapliga kritiken. Inte bara samhällsvetenskapligt inriktade vetenskapsmän och debattörer har kritiserat sociobiologin. Kritik har även kommit från vetenskapsmän inom biologins egna led. Jag utgår här från paleontologen och populärskribenten Stephen Jay Gould - hängiven men kontroversiell darwinist och stor motståndare till sociobiologin.

Vad gäller sociobiologins förklaringar av olika beteenden och livsmönster inom djurvärlden menar Gould (som så många andra) att den har ett mycket ringa empiriskt stöd och att man utifrån ett förhållandevis både begränsat och mångtydigt material har dragit alltför vittgående slutsatser. Genom att man som given utgångspunkt har evolutionslärans tes eller dogm om det \"naturliga urvalet\" - den s.k. adaptionshypotesen - så kommer vidare det vetenskapligt grundläggande kravet på falsifierbarhet att vara satt ur spel. Ty vad som än sker eller inte sker, vilka de empiriska resultaten än må vara, så är principförklaringen redan från början given i dessa termer.

När det är fråga om sociobiologins tillämpning på människan menar kritiken att den ignorerar de grundläggande skillnader som uppenbarligen existerar mellan mänskliga kulturyttringar och olika slag av djurbeteenden och djursamhällen. Gould preciserar kritiken i termer av sociobiologins tendens att bortse från skillnaden mellan genetiskt och kulturellt, dvs. inlärt, beteende. Han påpekar också att vi överhuvudtaget vet mycket lite om förhållandet generbeteende när det gäller människan. Goulds generella slutsats är att den mänskliga sociobiologins yttersta målsättning - att reducera beteendevetenskaperna till de biologiska vetenskapernas förklaringsmodell - är dömd att misslyckas. Men även om Gould skulle ha rätt i sin analys följer inte att sociobiologin måste vara falsk, vilket för över till nästa punkt.

Den existentiella kritiken. Denna kritik kan delvis ses som en fördjupning av den ideologiska kritiken att sociobiologin, genom sin biologiska grundsyn, har en starkt konservativ tendens. Närmare bestämt går den ut på att sociobiologin genom sin genetiska determinism för med sig en passiv människosyn, dvs. att det mänskliga själslivets alla yttringar (tankar, känslor, föreställningar, viljebeslut, moraliska ställningstaganden osv.) saknar genuin självständighet, autonomi. Ty genom att människan enligt denna syn i grunden är ett resultat av i förhållande till henne själv yttre och redan givna- om än oöverskådligt komplicerade - faktorer och omständigheter (sociala, genetiska, fysiska etc.), finns det inte heller plats för någonting som har förmåga att överskrida och därigenom kunna reflektera över, bedöma och kanske förändra det redan givna. Allt kommer att ingå som delar i ett gigantiskt kausalt system. Det vi erfar som kreativitet, intentionalitet, fantasi, \"fri vilja\' osv kommer i själva verket att vara ett slags märkliga illusionsfenomen.

Enligt den sociobiologiska preciseringen av detta förhållande är det alltså i första hand generna som utgör den kausalt verkande nivån eller bakgrunden. Lite tillspetsat uttryckt kommer människan att vara en \"genernas slav\" eller en \"den själviska genens\" överlevnadsmaskin, för att här åberopa titlarna på ett par böcker som nämnts tidigare. Detta innebär bl.a. att man (t.ex. som sociobiolog) inte av egen självständig kraft, av \"fri vilja\", kan argumentera för sociobiologin om den verkligen vore \"sann\" - det finns helt enkelt ingen sådan instans att argumentera utifrån, ja inte någon som överhuvudtaget kan argumentera. \"Argumenteringen\" är själv ett resultat av den kausalitet, den kausala fakticitet, som frågan eller diskussionen ytterst gäller. Att argumentera för eller emot sociobiologin, liksom för vilken annan ståndpunkt som helst, förutsätter alltså att sociobiologin, liksom varje annan deterministisk uppfattning, är falsk. Genom sin deterministiska principsyn kommer den således att undergräva sig själv i kunskapsteoretiskt hänseende. Som rationell och självständigt tänkande varelse får med andra ord inte sociobiologen plats i sin egen världsbild.

Vissa sociobiologer inser emellertid det orimliga och absurda i att se människan - och framför allt sig själva - som en genetisk överlevnadsmaskin eller överhuvudtaget som en helt och hållet kausalt determinerad mekanism. Till skillnad från många fackfilosofer tar de avstånd från den deterministiska grundsynen och den passiva människouppfattning som nyss antytts. På olika sätt försöker de att till den genetiska determinationen lägga en fakultet som äreller rättare sagt kommit att bli - frigjord från, och som därför i viss mån kan återverka på, styra och kontrollera, det genetiska inflytandet eller herraväldet. Till exempel verkar inte Richard Dawkins vara alltför nöjd med att bara vara en \"överlevnadsmaskin\". Enligt Dawkins är uppenbarligen djuren sådana maskiner, men människan är också något utöver detta - en varelse som besitter förmåga till reflexion och förutseende och därför har möjlighet att reagera och handla mot sina \"själviska\" skapare: \"Vi är byggda som genmaskiner och uppfostrade som meme-maskiner (\"memer\" - en sociokulturell motsvarighet till generna), men vi har förmågan att kunna vända oss emot våra skapare. Vi, ensamma på jorden, kan göra uppror mot de själviska replikatorernas tyranni.

En annan sociobiologisk populärskribent, David Barash (även han översatt till svenska), utgår liksom Dawkins från människan och det mänskliga medvetandet som en produkt av den genetiska utvecklingen. Och liksom Dawkins inför även Barash en ickegenetisk faktor i våra liv - förmågan till genetisk frigjordhet: \"De (generna) har med tiden \'upptäckt\' att de har större framgång om de ger oss fria tyglar än om de insisterar på att behålla en stenhård kontroll.

Våra gener har gett oss större frihet än andra levande varelser fått av sina gener\". På samma sätt som hos Dawkins kan man här fråga sig vad vi egentligen syftar på och hur den mot generna ställda friheten överhuvudtaget kan vara möjlig. Hur kan med andra ord generna (genom hjärnan) ge upphov till \"fri vilja\", till något som står kausalt frigjort från och därför kan agera oberoende av dessas inflytande? Enligt min mening inför här Dawkins och Barash (som så många andra sociobiologer) en egenskapsrymd som är oförenlig med den sociobiologiska grundtanken. Det är just denna fakultet som ligger till grund för den överväldigande delen av vad vi normalt uppfattar som typiskt mänskliga egenskaper och förmågor, det som tycks skilja människan från djuren och som många av sociobiologins kritiker har pekat på som en grundläggande svaghet hos denna teoriansats. Detta för fram till sociobiologins huvudproblem.



Sociobiologins dilemma och självupplösning

Dawkins och Barash införande av en radikal icke-genetisk, till och med delvis icke-kausal faktor i sammanhanget är knappast något misstag i arbetet. Ty även om man inte lika öppet erkänner denna faktor eller fakultet som Dawkins, så existerar den likväl som en mer eller mindre medveten förutsättning för all mänsklig - t.ex. sociobiologisk - rationell och kreativ verksamhet. Detta innebär att sociobiologins tillämpning på människan och den mänskliga kulturen består av två med varandra oförenliga delar, den ena delen av sociobiologin som totalförklarande teori om människan, den andra av människan som en självständig och rationellt tänkande varelse, som t.ex. kan ta ställning för eller emot sociobiologin. Att inte erkänna denna möjlighet vore att underkänna sig själv som en självständigt tänkande forskare, till exempel som en sociobiologisk sådan. Men om man, å andra sidan, accepterar eller erkänner denna förutsättning så underkänns samtidigt sociobiologin som mänsklig vetenskap och därmed man själv som just \"sociobiolog\" i denna bemärkelse. Sociobiologin tycks alltså vara självupplösande. Som sociobiolog tvingas man att acceptera något som undergräver hela iden med företaget, närmare bestämt just det söm utgör dess mänskliga grundförutsättning.

Eftersom sociobiologin är definierad så att mänsklig autonomi och \"fri vilja\" är uteslutna som förklarande instanser kommer således denna konflikt och självupplösande tendens att vara omöjlig att överbrygga - den är så att säga inbyggd i den sociobiologiska konstruktionen eller modellen. Varje försök att införa denna autonomi resulterar därför i en inre upplösning eller sprängning av sociobiologin. Men då det är omöjligt att helt utesluta de genuint mänskliga förmågorna - framför allt hos sig själv – tycks enda möjligheten att komma ifrån denna konflikt vara att överge sociobiologin som mänsklig vetenskap. Förlusten kanske inte är så stor. Ty hur relevant och effektiv sociobiologin än må vara när det gäller studiet av djurbeteenden och djursamhällen är den inte desto mindre, i stort sett, hjälplös när det gäller förståelsen av den mänskligt specifika tillvaroformen. Sammanfattningsvis: En mänsklig sociobiologi framstår som en ren självmotsägelse.

Det kan vara på sin plats att framhålla att denna självupplösande konsekvens drabbar alla teorier som försöker att förklara det mänskliga själslivet i deterministiska termer. Uppfattningen att vi som medvetna varelser är en, i stort sett, jämbördig kombination av arv och miljö eller att vi primärt är ett resultat av sociala faktorer, av det samhällssystem vi ingår i, leder givetvis till samma självupplösande situation - något som jag ingående diskuterade i min avhandling under begreppet \"social determinism\". Bakom flertalet deterministiska utgångspunkter tronar den materialistiska principuppfattningen -en, oftast helt förgivet tagen, syn på verkligheten som för med sig en deterministisk grundsyn, men som också ger upphov till oöverstigliga problem när det gäller medvetandet överhuvudtaget (se närmare Den tidlösa utvecklingen).

Sociobiologin är med andra ord bara en av flera preciseringar av den materialistiska verklighetsuppfattningen - kanske den som är mest konsekvent utifrån evolutionsläran, denna den materialistiska världsbildens främsta hörnsten. I den mån materialismen kan visas problematisk eller ohållbar kommer m.a.o. också evolutionsläran och därmed sociobiologin att drabbas på samma sätt. Men också tvärtom: Om sociobiologin kan visas ohållbar dras även evolutionsläran i tvivelsmål (ty hur kan evolutionslärans principer plötsligt upphöra i och med människan?) och om evolutionsläran dras i tvivelsmål (av denna eller av andra anledningar) försvagas samtidigt materialismen varför också materiekategorin kommer att problematiseras - en problematisering som naturligtvis kan göras oberoende av detta. Men det är en helt annan historia.

Slutsatsen av denna diskussion måste således bli att olika typer av nyliberala strömningar med mer eller mindre egoistiskt laddat innehåll inte kan åberopa sociobiologin som vetenskapligt stöd för sin existens. Tvärtom så pekar medvetandedimensionen och det altruistiska sinnelaget - kärleken - på något bortom genernas maskineri och således på något bortom sociobiologin och den materialistiska verklighetsuppfattningen.


Publicerad 1995 i nummer 4