Mitt i synoden
Beskow, Per



Den första katolska stiftssynoden i Sverige sedan reformationen har haft sin första session, i Vadstena, under veckan efter påsk och med cirka 150 deltagare, både prästerskap, ordensfolk och lekmän. Den andra och avslutande sessionen kommer att äga rum under första veckan i oktober i år. Att biskopen på detta sätt har kunnat sammankalla till en synod visar hur den katolska kyrkan i vårt land har stabiliserats. Röster har ibland hörts att stiftet ännu inte skulle vara moget för en synod, men deltagarna har i hög grad visat sin förmåga att bära ansvaret för denna. Att alla uttryckte sig så

koncist och nyanserat var något som tydligt imponerade på observatörerna.

Till skillnad från äldre tiders mera klerikalt dominerade kyrkomöten - där dock kejsare, kungar och stormän ofta satt med och deltog i besluten - präglas dagens synod av en långt större bredd genom sin stora lekmannarepresentation från olika församlingar och organisationer inom stiftet. Också observatörer från andra samfund deltog i de olika grupperna och fick ge synpunkter på arbetsdokumentens utformning. I de avslutande plenarsessionerna hade dock enbart delegaterna rösträtt.

Det handlar här inte om kyrkans lära eller ordningar i stort - frågor som ligger utanför synodens kompetens - utan om att klargöra och precisera den katolska kyrkans möjligheter att verka inom det svenska samhället under detta samhälles villkor. Det fanns ett tydligt medvetande om detta men också insikten om att kyrkan befinner sig i början av en långvarig process som kommer att fordra stora insatser i framtiden.

En lång rad välkända problem togs här upp till förnyad diskussion. Dit hör skillnaden mellan katolsk och gängse svensk uppfattning i livs- och moralfrågor, men också invandrarnas numerära dominans i det katolska stiftet och den svårlösta frågan om organisationen av deras själavård.



Kyrkans mångfald

Vårt stift präglas av en mycket stor mångfald. Ett 50tal olika nationaliteter är ingen ovanlig situation i de större församlingarna. Detta betyder en språklig mångfald - men lika mycket en kulturell och histo

risk mångfald. Kyrkan har spelat en skiftande roll i de olika folkens historia, vilket präglar de enskilda människornas attityder och förväntningar. Deras integration i det svenska samhället varierar betydligt och förskjuts successivt genom generationsväxlingar. När barnen växer upp får de oftast en svensk identitet, men många är också angelägna om att ta tillvara sina rötter i en annan kultur, till vilka också den katolska traditionen kan höra.

I denna mångfald spelar de svenska katolikerna en nyckelroll som dock inte är alldeles given.

Deras praktiska erfarenhet av katolskt liv är begränsad, nödvändigheten av att balansera mellan katolskt och svenskt skapar egna problem. Av invandrade katoliker betraktas de gärna som \"konvertiter\" vilket inte alls behöver vara fallet; det finns familjer i vårt land med en mer än hundraårig katolsk tradition. Den katolska kyrkan i Sverige är inte heller till sitt väsen mera \"utländsk\" än de protestantiska samfunden utan var tvärtom först med att förkunna evangeliet till vårt folk.

Trots sin numerära obetydlighet i kyrkan är svenskarna obestridligen stiftets värdfolk med ansvar för alla dem som kommit till vårt land. Utan den svenska minoriteten faller stiftet sönder i skilda grupperingar med ibland stridiga intressen. I många församlingar finns en harmonisk blandning av svenskt och utländskt som är berikande för båda parter, men på andra håll kan invandrarna helt dominera, medan svenskarna är ett obetydligt fåtal. I det senare fallet riskerar kyrkan att förbli ett isolat i sin omgivning. I en ren \"invandrarkyrka\" - för att bruka denna så olycksaliga benämning- försvåras och fördröjs medlemmarnas ackulturation i det svenska samhället.

Det svenska stiftet har en dubbelorganisation av mycket ovanligt slag. Bara cirka hälften av medlemmarna är organiserade i församlingar, medan den andra hälften står under olika slag av \"nationell själavård\". (Detta medför bl.a. en hel del dubbelregistrering som gör medlemsantalet osäkert.) De nationella grupperna har egna präster som är underordnade biskopen men håller gudstjänster enbart för de sina. Ibland kan en sådan nationell grupp vara mycket stor. S:t Johannes kyrka i Stockholm har i många år fyllts till bristningsgränsen varje söndag under den polska gudstjänsten. I detta och i liknande fall är det motiverat att behandla en invandrargrupp som en särskild kyrklig enhet, men i andra fall är grupperna så små att de bättre fungerar inom de vanliga församlingarnas ram.

Utöver detta finns i stiftet sju orientaliska riter (t.ex. syrisk, kaldeisk, etiopisk) vid sidan av den vanliga latinska, och de har på sista tiden också börjat fa egna kyrkorum för sin gudstjänst. De har egen gudstjänstordning och kyrkorätt som erinrar om de ortodoxa kyrkornas och kan omfatta människor av olika nationalitet. Till skillnad från de nationella grupperna kan de inte heller assimileras utan måste tillåtas att leva sitt eget liv också i framtiden. Fastän de alla delar den katolska tron och står under påvens ledning skall de respekteras som kyrkor med egen historia och identitet.

Förutom den nationella själavården var det avsnittet \"Ensam och tillsammans\" som framför allt gav upphov till diskussion. Till de problem som kommer att behöva diskuteras också i framtiden hör kyrkans förhållande till de ändrade samhällsmönstren för sexualitet och samlevnad. Skilsmässa och omgifte, samboförhållanden och homosexualitet väcker frågor som inte utan vidare kan besvaras.

Hur kyrkans regler och en pastoral omsorg om den enskilde skall kunna samordnas är sådant som det rådde skilda meningar om, men det fanns också här en allmän önskan om att nå fram till en konsensus och gemensamma handlingsnormer.



Mot en större enhet

Den katolska kyrkan uppfattas ofta som centralstyrd och är så till viss del. Somkyrkans högste ledare har påven ett betydande inflytande över kyrkans lära och disciplin och kan ingripa direkt i ett stift, t.ex. vid tillsättandet av biskopar. Ibland uppfattas detta som om de enskilda kyrkorna och stiften skulle sakna allt självbestämmande och enbart skulle ha att vänta på nya order uppifrån. En sådan missuppfattning av kyrkans organisation leder till en känsla av förlamande maktlöshet och kan driva människor ut ur kyrkan. Varför skall jag tillhöra ett sammanhang där min egen erfarenhet och vilja inte räknas och tillåts spela någon roll?

Synoden är ett av många bevis för att denna pessimistiska bild av kyrkan är oriktig. Den har en rikedom och mångfald av historia, kultur och erfarenheter i nuet som är själva förutsättningen för dess världsomspännande karaktär. Kyrkans enhet förutsätter att alla bidrar med sin del av denna universella rikedom. Att kyrkans hela tänkande och planerande skulle vara förlagt till Rom är en massmedial synvilla. Det uppbyggnadsarbete som oupphörligt pågår i kyrkan - och ständigt skickar nya signaler till kyrkans högsta ledning - brukar för det mesta ske utanför journalisternas synfält. Att synoden nu har fått en smula uppmärksamhet i massmedia bidrar därför till en mera realistisk syn på kyrkans funktioner.

I det svenska stiftets mångfald kan enheten inte manifesteras om man inte lägger sina särintressen åt sidan och strävar efter det som i längden gagnar alla. Skillnader i åsikter och spänningar mellan människor och grupper är ofrånkomliga inom kyrkan liksom i allt mänskligt socialt liv. Men till skillnad från stater och världsliga organisationer är kyrkan medveten om en kallelse till enhet som ligger utanför det rationella planerandets ramar. \"Jag ber att de alla skall vara ett, liksom vi är ett\", säger Jesus till Fadern. Denna medvetenhet kom till mycket stort uttryck under synoden i Vadstena.


Publicerad 1995 i nummer 4