En subversiv klassicist
Kullbom, Pierre

Intervju med Carl-Henning Wijkmark



Carl-Henning Wijkmark besökte Uppsala i början av februari i år. Han läste ur och samtalade om sin senaste roman Dacapo på Vita Huset. I samband med besöket gjorde Pierre Kullbom följande intervju.


Pierre Kullbom: Ditt författarskap består i huvudsak av romaner och essäer. Även om dirot romaner har betecknats som ideinriktade och essäistiska är det ändå, efter vad jag förstår, stor skillnad i skrivprocessen mellan dina romaner och essäer. Kan du berätta lite om själva kompositionsarbetet med romanerna?

Carl-Henning Wijkmark: Det börjar med en försjunkenhet, nästan ett hallucinerande tillstånd, där det planmässiga kommer in vid ett senare skede och är sekundärt. Det gäller att hålla kvar den här försjunkna koncentrationen som är visuell, att se miljöer och personer och att hitta en ton, en rytm. När jag väl funnit den utgångspunkten blir arbetet mera medvetet och jag kan börja fundera mer i detalj på själva handlingsförloppet. En mängd forskningsdetaljer kan komma in. När jag skrev Dressinen besökte jag exempelvis Järnvägsmuseet i Gävle.



Hur mycket betyder musiken för den språklig pulsen i dina romaner?

Vissa musikstycken kan göra mig smått besatt under själva skrivandet. I vad mån det går in i den språkliga rytmen är svårt att avgöra. Det finns likheter mellan musikalisk och litterär komposition och man har ett stöd av musiken när man skriver. Det kan vara en tröst när man kör fast, att försöka lyssna sig ur en låsning. När jag skrev Sista dagar lyssnade jag mycket på Mahler men också på von Webers Friskytten och den senare kan väl vara svår att finna någon anknytning till. Jag minns att Offenbach och Wagner fanns i bakgrunden till jägarna på Karinhall och det kan nog kännas lite besläktat med skrivsättet. Vad det gäller Dressinen är inget speciellt musikstycke påtagligt. Jag skrev den på Mallorca och där hade jag ingen grammofon utan lyssnade på Vatikanradions musikutsändning vid midnatt. Jag blev fullkomligt beroende av den eftersom det är svårt att hitta klassisk musik på radio i medelhavsländerna. I Dacapo slutligen bestod den musikaliska bakgrunden av Richard Strauss, Schubert och Mahler.



Jag vill minnas att du också skrivit ett operalibretto. Hur ligger det till med det?

Det är riktigt. Det var ett roligt arbete. Det utgår från ett romanfragment från Munchen av Bertil Malmberg men väver också in hans lyrik. Operan heter Orfika efter hans diktsamling och är en slags omvänd Orfeussaga där kvinnan söker sin man i underjorden i stället för tvärtom. Malmberg var ibland tvungen att gå ner i underjorden, i alkohol och annat, för att hämta stoff till sin diktning, han fungerade så. Det handlar om upplevelser som skildras i det här romanfragmentet, hans poesi är för finmaskig för att kunna användas som operatext. Jag var i det här sammanhanget tvungen att förenkla hans poesi betydligt. De finesser och betydelser som han får fram måste man i stället överlämna åt musiken att tolka. Hantverksmässigt var det mycket intressant.

Har du någon favorit bland dina egna romaner eller specielltglädjefull upplevelse från skrivarbetet?

Jag är nog ganska fäst vid alla mina romaner, men kanske var skildringen av Sankt Helenaepisoden i Dressinen den mest euforiska. Där tyckte jag att jag nådde en ny slags lätthet i skrivandet.



Några av dina romaner finns översatta tillfranska och tyska. Är den franska och tyska kritiken avvikande från den svenska?

Särskilt den franska kritiken ser helt andra saker. Den ofta återkommande diskussionen här om ideromanen finns inte där av naturliga skäl. Det vi kallar ideroman här, är mainstream där. I Sverige och Norden har vi kanske en slags purism i det avseendet, så fort reflektioner är påtagliga i en roman så hänförs den till ideromanerna och den användningen av begreppet har jag aldrig sett i fransk diskussion. Gestaltning och reflektion är där det normala.



Du var den förste nordiske författaren som blev inbjuden att medverka i Apostrophes, Bernhard Pivots berömda litterära TV-magasin. Hur var det och vad betydde det för ditt mottagande i Frankrike?

Pivots program den gången gällde nyutkomna djurskildringar i litteraturen och där passade ju Dressinen med sina apor. Barnes med sin roman Flauberts papegoja var till exempel också med. Pivots agerande hade en entusiasm som var smittande. Det där har vi inte riktigt lyckats med i svensk kulturtelevision. Han förmedlade glädjen i att läsa och skriva helt enkelt. Primärt vad det också ett underhållningsprogram. I Frankrike betydde det mycket att ha medverkat, jag blev igenkänd och fick inbjudningar till andra TV-stationer, bibliotek m.m. Försäljningen av Dressinen blev också högre än någon annanstans.



Hur mycket engagerar du dig i översättningarna av dina romaner?

Jag engagerar mig mycket i dem. Vad det gällde Karinhall-romanen arbetade jag kolossalt med den tyske och amerikanske översättaren. Vi satt i dagar gemensamt minns jag. Med min franske översättare Philippe Bouquet har jag haft en stor brevväxling där vi tagit upp kvistiga ställen. Han ska nu också översätta Dacapo och en amerikansk översättning är faktiskt redan gjord.



Finns det några nutida utländska författarskap som är betydelsefulla för dig?

Jag har nog inte så stort intresse som förr för nutida författare, om det har med åldern att göra vet jag inte. Det blir mest klassikerläsning. Men Michel Tournier har jag läst med stort intresse. Hans bok om Göring med titeln Älvakungen läste jag efter min egen Karinhall-bok. Bland tyskarna har det mest varit filosofiska författare men även Peter Handke och Gerhard Roth har jag uppskattat att läsa. Milan Kundera har jag också tagit del av med glädje. För närvarande håller jag på med en mycket intressant roman, Minnesanteckningarnas bok, av Peter Nådas. Egentligen är mitt intresse för kontinentala författare inte så stort som man skulle kunna tro, utan gäller också i hög grad anglosaxiska författare som exempelvis Henry James, Joseph Conrad och Graham Greene.



Man har ibland kallat dig en europeisk författare och funnit dig lite `ösvensk\\\" Känner du dig besläktad med någon svensk romantradition?

Nej, jag känner mig nog inte så besläktad med någon svensk romantradition. Däremot är jag uppfödd med Wilhelm Ekelund och Bertil Malmberg. Jag kan också känna ett idehistoriskt och personligt intresse för Bengt Lidfors som var en mycket märklig människa. Strindbergs romaner har jag aldrig varit riktigt svag för, men Hjalmar Söderberg har jag läst med utbyte även om stilen är lite sval och avmätt. Jag gillar själva varvandet av gestaltning och reflektion. Peder Sjögren, Willy Kyrklund och Kjell Espmark kanske också bör nämnas.



I vårt östliga grannland Finland, finns åtminstone två stora essäister, Johannes Salminen och George Henrik von Wright. Hur ser du på deras författarskap? Salminen och von Wright är sådana personligheter som vågar summera och dra upp stora linjer, hos oss finns det en oerhörd ängslan, man måste gardera sig och är rädd för att inte vara tillräckligt sofistikerad. Salminen och von Wright har enorma kunskaper men anser sig inte behöva redovisa varje detalj utan vågar just dra upp stora linjer. Det är det som vi behöver, det är j u det som är essäistik, annars förlorar vi oss i små delbetänkanden på alla områden. Jag är mycket dragen till de här finländska essäisterna och jag vill också nämna Göran Schildt i sammanhanget.



Det blev trots allt ett ja till EU. Tror du att det också kommer att innebära en förändring av det intellektuella klimatet i Sverige eller blir det bara frågan om ett ekonomiskt utbyte?

EU kommer att innebära en viss förändring, det är väl ofrånkomligt att det blir ett större utbyte med den europeiska debatten. Vår lite självgoda isolering kommer väl att brytas upp, hoppas jag. Det finns i Sverige en traditionell misstänksamhet mot intellektuella och intellektuella resonemang, det anses tillhöra samhällets marginal. När Margot Wallström var ute och valtalade för att ja till EU sa hon att hon inte vågade ta upp kulturella frågor därför att det skulle ha ansetts som löjligt. Faktiskt ganska skrämmande! Som kontrast till det kan man jämföra Mitterrands avskedstal inför någon EU-församling. Han talade uteslutande om kulturen, om hur den europeiska kulturen ska kunna hävda sig mot den amerikanska populärkulturen.



I Sverige invänder många mot de franska kraven på kulturkvoteringföratthävda europeiska kulturvärden. Man ser det som censur och alltså förkastligt. Vad är din åsikt i frågan?

Det är inte riktigt att jämföra det med censur, i så fall skulle man kunna säga att man har censurerat bort det europeiska. Jag kan inte se någon sådan invändning mot det franska kvoteringsförslaget, att det skulle vara någon form av Metternichpolitik alltså. Att hävda sig med ekonomisk kraft mot den amerikanska kulturindustrin går ju inte. Jag anser att det måste ingripas politiskt, det är en nödvändig åtgärd och jag är alltså för det. I Sverige är vi helt hjälplösa, vi har inte dubbat våra TV-filmer utan det massiva amerikanska utbudet sjunker direkt in.







Hur ser du på kritiken att Europa bygger murar mot tredje världen?

Jag förstår inte vissa vänsterintellektuellas rädsla för \\\"Festung Europa\\\", deras tro att tredje världen ska hållas utanför. Jag har inte märkt det när jag rest. De latinska EU-länderna, som jag tycker vi ska intressera oss mera för, är klart angelägna att utvidga Europasamarbetet till Nordafrika. EU kan bli för mycket Tyskland ibland.

Trots din franska orientering har du förhållit dig skeptisk till den postmoderna teoribildningen med kända franska företrädare som Derrida m .fl. Vad är i korthet dina invändningar mot de postmoderna teorierna?

Det man kan urskilja är en slags värdenihilism både estetiskt och moraliskt. Man har gett upp inför den kommersiella kulturnivelleringen. Postmodernismens tankar om ytans estetik är en uppgivenhet som tar sig formen av en ibland glättad ibland jämngrå konformism. Klart antihumanistisk är också deras tankar om subjektets och författarens avskaffande. De postmoderna kritikerna vill ta över författarrollen, göra författaren onödig eftersom man anser att det viktiga sker i kritiken. Man föreställer sig en textmässig anonymitet med en nivellering mellan olika textnivåer. Att vara genreöverskridande och kunna förena något högt och lågt har funnits långt före postmodernismen. Det har vi redan hos författare som Balzac, Dostojevskij, Conrad och Thomas Marin. För övrigt har subjektet i stor stil återtagit sin plats i den amerikanska filosofin. Om vi väntar ett tag så kommer det väl hit också. 50-talets close-reading var inte filosofiskt radikal på samma sätt. Man ville nog mest komplettera den psykologiska analysen med de litterära källorna och mer se konstverket som autonomt gentemot författarens biografi. Det hela var mycket måttfullt jämfört med Derridas irrationalism.



Du har skrivit en bok som heter Den moderna döden, en dystopi mot svensk välfärdsbakgrund. Den tog redan under mitten av 70-talet upp prioriteringsfrågor inom vården. Man måste tyvärr tillstå att det är en bok som inte förlorat sin aktualitet. Har du några kommentarer till den senare tidens utvecklingpå området ifråga? På många sätt har verkligheten hunnit ikapp Den moderna döden. Landstingsrådet Mary Frank föreslog för femton år sedan att man inte skulle rädda livet på för tidigt födda barn. Då väckte det rätt kraftiga protester. Nyligen framträdde hon på TV och programledaren konstaterade att tiden verkade vara mogen för hennes förslag. Det förekommer prioriteringslistor som möter protester men jag har känslan av att motståndet hela tiden försvagas. När jag skrev min bok fick jag aldrig något svar från de kategorier som borde ha känt sig utpekade: jurister, läkare och sjukvårdspolitiker. Helt fristående debattörer räknas inte in i den kåranda som gäller. Det är typiskt för en ämbetsmannavärld där även de akademiska filosoferna ingår. Protesterna mot en moralfilosof som Peter Singer var kraftiga i Tyskland. Man har en särskild vakenhet för de här frågorna där. Där vet man verkligen vad det vill säga att avliva handikappade barn, så det vill de naturligtvis inte ge sig in på igen. Det som emellertid var avgörande var inte de allmänna protesterna från en yrkeskår: de som var lärare för de handikappade barnen. Det var fackliga intressen och inte den drabbade parten det gällde, vilket är mycket belysande för den moderna samhällsstrukturen.



Jägarna från Karinhall, som är din debutroman, väckte på sin tid rätt stor uppståndelse. Den handlar om Göring och hans jaktorgier på Karinhall. Miljö och människoskildring är mycket levande med inslag av våld och pornografi. Vad kan vi lära oss av Görings personlighet?

Det har funnits en kvardröjande sympati, om inte för nazismen, så för Görings person som varit utbredd i Sverige. Det pornografiska momentet är väldigt relevant när det gäller utlevelser hos tyranner, inte bara relevant för nazismen utan för andra tyranner som drar sig undan medborgarnas insyn. Så fort kontrollen upphör tycks någon slags nihilistisk eufori uppstå. Det kan gälla oljekungar, sydamerikanska diktatorer och Idi Amin t.ex. Människor av den läggningen trampar ofelbart ut i den här typen av utsvävningar. Göring är nästintill stilbildande för figurer som Stroessner och Amin. Ian Flemings skurk Goldfinger ingår också i gänget. I nästan komisk efterföljelse till Göring hade Honecker låtit bygga sig ett litet palats vid samma sjö som Karinhall låg.

Området var ett jaktområde för den östtyska nomenklaturen, fyllt av små slott och datjor. Men man vågade inte utåt stå för det, utan det maskerades som sovjetiskt militärområde.



I Dressinen är huvudpersonen en jeusitpater som ger sig ut på en långfärd tillsammans med tre apor. Hur kom det sig att du valde en jesuit som huvudperson? Teilhard de Chardin utgör i sin person ett möte mellan kristendomen och darwinismen, i en absolut idealisk konflikt. Att då ta en ordensbroder till honom tycker jag var helt naturligt. jag fick på så sätt med sekelskiftets idekonflikt rörande människans uppkomst. jag kunde också utifrån att han var jesuit anlägga språket på ett visst sätt. jag studerade lite av de bestämda och enkla stilideal som jesuiterna har odlat, och försökte närma mig det. Det disciplinerade i hans personlighet spelar också en viss roll, det gav honom möjlighet att uthärda och genomföra det här experimentet. Teilhards teologiska skolning och naturvetenskapliga nyfikenhet fanns hos honom också.



I essäsamlingen Litteratur och människovärde myntade du begreppet \\\"subversiv klassicism \\\"som en teoretisk motivering för motståndet mot makten. Kan du förklara lite närmare vad du menar?

Vi har haft en uppfattning att klassicism inom konsterna är förknippad med auktoritära system, att klassicismen varit ett instrument för att hylla makten så att säga. Med begreppet \\\"subversiv klassicism\\\" menar jag att vi numera har en helt annan situation. Det fragmenterande i modernismen, som under en period var befriande, är nu bara kontraproduktivt. Vi behöver inte mer fragmentering än vad vi redan har i våra liv, det vi i stället behöver är en konst som försöker knyta ihop livssammanhangen i den enskildes liv. Den svenska motviljan mot klassicism har mycket med 40-talismen att göra, att man förväxlar djup med svårläslighet, vilket är olyckligt. Man kan med en klassicistisk struktur i ett diktverk få mer sagt mellan raderna. Den klassicism som föresvävar mig har också gått igenom modernismens erfarenhet. Det är det som hägrar för mig och det är så jag försöker arbeta.


Publicerad 1995 i nummer 3