En fader i tron - Yves Congar
Vallquist, Gunnel



\"Andra Vatikankonciliets fader är död\" - så lydde rubriken på Le Mondes förstasida, midsommarafton. Yves Kardinal Congar hade avlidit den 22 juni, nittioett år gammal, efter trettiofem års sjukdom. Detta låter besynnerligt; det var närmast mirakulöst. Dominikanen Yves Congar var en av detta sekels mest betydande och inflytelserika teologer; hans verk är oerhört omfattande; en stor del därav tillkom under det att en svår neurologisk sjukdom gradvis förlamade hans kropp; de sista tio åren tillbringade han på sjukhus, men förblev intellektuellt verksam in i det sista.



Sådan var tiden

Redan i skolåldern var Yves Congar besluten att bli präst; efter ett par års seminariestudier beslöt han sig för att bli dominikan, prästvigdes 1930, tjugosex år gammal, och engagerades så gott som genast som lärare vid sin ordens teologiska fakultet. I nära samarbete med sin läromästare M-D Chenu gav han i sin undervisning en hedersplats åt historien; varken Bibeln eller teologin kan, ansåg de, rätt förstås utan att sättas in i ett historiskt perspektiv. Varje dogm, varje teologisk utsaga tillkommer i en bestämd historisk situation, som ett försök att formulera den kristna tron på tidens språk, i för tiden begripliga kategorier. Om man inte ser och beaktar detta, riskerar man att fundamentalistiskt upprepa samma formler utan att skilja mellan vad som är absolut och vad som är relativt. På trettiotalet, i svallvågorna efter moderniststriden, ansågs ett sådant historiskt synsätt farligt, och i Rom, där man ville se teologin som tidlös och oföränderlig, befästes en växande misstänksamhet mot de franska dominikanerna - liksom mot de franska jesuiterna, som också de sysslade med teologihistoria. \"Den franska teologin\" var farlig för kyrkan. Gallikanismens spöke har aldrig upphört att smyga omkring i Vatikanens korridorer.

Congar orienterade sig redan tidigt mot det område där han skulle bli den katolska kyrkans främste teolog: ekumeniken. Som förberedelse till sin prästvigning hade han fördjupat sig i johannesevangeliet; Jesu avskedstal och \"översteprästerliga bön\" \"att alla må vara ett\" träffade den unge Congar i hjärtat och avgjorde hans ekumeniska kallelse. Han talade med sina överordnade - hela Congars liv och gärning går i den religiösa lydnadens tecken - och fick deras godkännande bland annat för att studera vid den protestantiska fakulteten i Paris - fast någon av hans ordensbröder invände: \"Ni driver honom till avfall!\" Sådan var tiden.

Mötet och samarbetet med icke-katolska kristna och vänskapen med många av dem har Congar själv omtalat som \"ett slags andra födelse, en födelse in i De Andras värld, in i den sanna verkligheten\". Både kritiskt och med beundran och inlevelse fördjupade han sig i studiet av Luther och Barth, tog del av anglikanismens rika humanistiska och etiska arv och hade goda tillfällen till närkontakt med ortodoxin, som ju vid denna tid hade framstående representanter i den landsflyktiga ryska intelligentian i Paris. Men framför allt var det upplevelsen av dessa kyrkors liturgier som från första början förde honom in i ekumenikens djupdimension. För Congar var bönen, framför allt den liturgiska bönen, den djupaste källan till hans teologi. Tre fjärdedelar av sin teologiska insikt sade han sig ha hämtat ur liturgin, mässan och den dagliga tidegärden. Ett sådant yttrande vittnar om en ovanligt kontemplativ läggning. I ungdomen hade han också känt sig dragen till benediktinorden, där den liturgiska bönen står i centrum, och han kunde säga att en äkta dominikan måste ha något av en benediktin i sig.

1939 avbröts klosterliv och forskning av kriget. Congar mobiliserades som löjtnant men tillfångatogs redan vid tyskarnas första framstöt i Alsace. Därpå följde en långvarig fångenskap, delvis i straffläger efter upprepade rymningsförsök. Under dessa år predikade och föreläste han flitigt - somliga franska fångläger utformade sig nästan till ett slags universitet, tack vare den samlade intellektuella kapacitet som där rymdes och tillgodogjordes inte minst tack vare den påtvungna sysslolösheten. Congar passade på tillfället att studera nazismen och dess teorier; i detta ämne höll han inalles nitton föreläsningar, varje gång med arrest som påföljd. Han noterades som \"fientlig gentemot nazismen\" och transporterades slutligen till ett läger i Lobeck, där man hade samlat de fångna officerare som ansågs särskilt farliga. Hitler hade givit order om att alla skulle avrättas, men en delegat från schweiziska Röda Korset lyckades rädda dem. Försedd med massor av koncept och anteckningar återvände så Congar våren 1945 efter fem års fångenskap till ett mycket förändrat Frankrike.



Kyrkan i världen

Under kriget och ockupationen hade den franska kyrkan för första gången på flera hundra år kommit i närkontakt med \"världen\", med det övriga samhället. Nu växte en förnyad katolicism fram, med nya pastorala metoder, som arbetarprästerna, en katolicism inspirerad av liturgisk, biblisk och teologisk förnyelse, i en anda av frihet och enastående kreativitet. Om denna tid har Congar sagt att \"den som inte har upplevt den franska katolicismen åren 46-47 har missat ett av de största momenten i kyrkans liv\". (Ja, den som i likhet med mig själv fick leva med i detta skeende som en i den stora skaran anonyma mottagare kan faktiskt göra uttrycket \"en andra födelse\" till sitt.) Congar engagerade sig genast i den kyrkliga förnyelsen, predikade och föreläste. Han fortsatte sin teologiska forskning och undervisning, främst koncentrerad på ecklesiologi med ide- och dogmhistoria. Ekumeniken hade alltifrån början stått i centrum för hans teologiska intresse, men arbetet med den ledde med nödvändighet till ett fördjupat studium av själva kyrkosynen, ecklesiologin, och så småningom växte detta ämne till en huvuduppgift. Om man eftersträvar kyrkornas förening - i någon form - måste man först ta reda på vilka dessa kyrkor egentligen är, söka sig fram till kärnan i deras liv och budskap, innanför all apparatur och alla historiskt betingade och sekundära företeelser. Denna forskning måste varje ekumen utföra inom sin egen kyrka. Congars oavbrutna begrundan av enhetsfrågorna ledde honom med tiden fram till slutsatsen att kyrkorna i sin enhetssträvan måste koncentrera sig på det gemensamma ursprunget, inte som en anakronistisk återgång men som en ofrånkomlig referens. Då blir \"kyrkofädernas och de första sju kyrkomötenas kyrka, i sina väsentliga strukturer och sin tro, en nödvändig och tillräcklig förutsättning för gemenskap\". (Kursiveringen är min.)

Det historiska perspektivet och en förutsättningslös kärlek till sanningen hade redan under hans tidiga studieår lett den unge dominikanen till insikten att inte bara teologin utan hela kyrkan måste reformeras. Vad är omistligt, vad kan avvaras, vad bör reformeras? En sak är säker: en enad kristenhet kan bara bestå av reformerade samfund. Ecclesia semper reformanda är en gammal sanning - Congar kunde stödja sig på den när han 1950 utgav sin digra lunta Vraie et fausse reforme dans

l Eglise, där han undersöker kriterierna för en äkta kyrkoreform i evangeliets anda. I likhet med det ekumeniska pionjärarbetet Chretiens desunis, publicerad redan före kriget, väckte den förargelse i Rom. Ingetdera arbetet kan i dag uppfattas som omstörtande - båda blev epokgörande och normgivande - men detta var en tid då ljusets fiender satt vid makten, inte bara inom politiken. \"I dag kan man knappast föreställa sig vilket klimat vi levde i\" har Congar efteråt kommenterat. Så inskränkt var den horisont som då begränsade den gängse katolska skolteologin, att en man som Congar kunde framstå som revolutionär genom själva sitt hävdande av den stora Traditionen gentemot den traditionernas snårskog där hans vedersakare framlevde sitt katolska liv.

På vårvintern 1954 kom det slag som länge hade mättats i Rom: Congar och tre andra intellektuellt ledande dominikaner drabbades av förbud att publicera och undervisa; de skickades också i exil. Samtidigt avsattes ledarna för de tre dominikanprovinserna i Frankrike. Det var ordensgeneralen själv som vädjade till bröderna att offra sig - annars skulle Rom gå in och ändra i ordens konstitutioner, som föreskrev fria val till alla styrande befattningar. Congar påpekade omedelbart att alla dominikaner i världen i så fall skulle finna sig lösta från sina ordenslöften, eftersom dessa avläggs på konstitutionerna. Hur skulle den situationen hanteras?



I väntan på ljuset

På eget förslag gick han i \"landsflykt\" till Jerusalem, där hans orden har ett studiekloster som bedriver bibelforskning (den så kallade Jerusalembibeln har utgått därifrån). Där skrev han en bok, för vilken man tillsatte sju censorer; de förebrådde honom att tala för litet om den kyrkliga hierarkin. Men boken hette Le mystere du Temple och handlade om Guds närvaro i sitt folk. Det dröjde fyra år innan den kunde komma ut. Det sista året i exil tillbringade Congar i Cambridge, med förbud att predika i franska kyrkan i London, att höra bikt och att besöka något av dominikanernas studiekloster. Som alltid lydde han, men tillät sig en stillsamt gäckande symbolhandling: vid ett besök i Oxford köpte han sig en sandwich som han förtärde sittande på trottoaren utanför dominkanernas studiekloster, som en annan luffare. Vilken bild av dåtidens kyrka! En av århundradets mest betydande teologer, därtill en av sin ordens mest exemplariska medlemmar, i en hemlös och avvisad tiggares situation! Congar sade sig ha funnit ett visst nöje i sitt tilltag, men erkände också att detta var en mycket svår tid, då han ibland var förtvivlan nära; visserligen hade han ingen tragisk läggning, \"men det är plågsamt att vara ett offer för stupiditet\". Det enda adekvata svaret på sådan är för en kyrkans man av Congars halt inte revolt men i Kristi efterföljd underkastelse utan servilitet, i väntan på att ljuset skall gå upp för dem som makten hava.

Ljuset gick upp i Rom i och med Johannes XXIII:s inkallande av Andra Vatikankonciliet, då Congar genast - av påven personligen - utnämndes till teologisk expert. Ingen kunde vara mera kompetent än han; i trettio år hade han ägnat sig åt ecklesiologisk forskning av en sådan bredd att den täckte praktiskt taget hela konciliets program. Under de fyra koncilieåren - och de tre förberedande - gav Congar alla sina krafter åt det mer eller mindre anonyma arbetet som teologisk expert i konciliets olika kommissioner. Han arbetade ständigt, trots att hans svåra sjukdom just under dessa år hade blivit akut och ibland gjord honom nästan tillintetgjord av trötthet efter de långa och intensiva arbetssammanträdena (där samtalsspråket var latin). Nu kunde också de böcker som tillkommit under onådens år publiceras: La Tradition et les traditions, Sacerdote et laicat, Sainte Eglise, Chretiens en dialogue- för att nu bara nämna några; Congar var en utmärkt stilist och nästan ofattbart produktiv, vare sig det gällde rent fackteologiska arbeten eller skrifter riktade till en bredare läsekrets. Någon spekulativ tänkare, eller systematiker som Rahner eller de Lubac var han inte, och trodde sig heller aldrig om något sådant; mycket anspråkslös, närmast blyg, uppfattade han sig själv mest som en flitig och hederlig arbetare med ett gott minne och givna begränsningar. Med sin ofantliga överblick och sitt fenomenala detaljminne ägde han emellertid en utomordentlig auktoritet när det gällde kyrkans stora tradition, som konciliet tagit till sin uppgift att frilägga och levandegöra. Med ständigt vaken receptivitet tillgodogjorde han sig nya landvinningar på teologins område, och stor frihet i förening med absolut trohet gav en osviklig balans åt hans teologi. Han blev en av Andra Vatikankonciliets allra mest inflytelserika teologer, och när det gäller den katolska kyrkans ekumeniska arbete har ingen haft större betydelse än han.



En prövad och trogen tjänare

Alltifrån sin prästvigning var Yves Congar inställd på att vara en kyrkans tjänare: så länge han fysiskt förmådde sade han aldrig nej när det gällde att predika eller föreläsa, och han stod till förfogande för alla som bad om hans hjälp. När han blev dominikan var det just för att han kände sig kallad att predika, att ge vidare den tro och insikt som blivit honom själv given. Dominikanernas devis Veritas varför honom en osviklig ledstjärna; med sin djupa - men inte oanfäktade - tro och sitt klara förstånd fruktade han aldrig sanningen utan såg den rakt i ögonen varhelst han mötte den: i vetenskaplig debatt, i historien eller i den konkreta livserfarenheten. Som ordensman var hans lydnad exemplarisk, och han fick, som vi sett, tillfälle att utöva den på heroisk nivå, med nykter självklarhet, utan minsta patetik, men med hälsosam galghumor och inte så lite sarkasm. Att han lidit mycket genom kyrkan förnekade han inte, men såg det som en nyttig skola: \"Endast den som har lidit för sina övertygelser vinner i dem en viss styrka, en viss ovedersäglighet, tillika med rätten att bli lyssnad till och respekterad. O Crux benedicta...\" I det välsignade korsets tecken fann han styrka såväl i den förföljelse han utsattes för som i den svåra sjukdom som drabbade hela hans kropp men aldrig fördunklade hans klara hjärna. Under många år fortsatte han att resa på olika uppdrag runtom i världen, även sedan han blivit rullstolsbunden, ända tills behovet av vård gjorde resorna omöjliga. Då togs han i egenskap av officer och krigsfånge in på Invalides-sjukhuset, där han dock fortfor att studera och diktera. Ännu så sent som i vintras kunde han ge ut en samling vetenskapliga uppsatser om påveämbetet i historien, Eglise et papauté. De hade tidigare publicerats i olika sammanhang, men eftersom frågan om påvens roll alltmer kommit i centrum av den ekumeniska problematiken ville han göra dem tillgängliga på nytt. Den gamle dominikanen fick ännu glädjen att uppleva att Johannes Paulus II - inte minst som ett led i denne påves stora program för försoning av begångna kyrkliga oförrätter - gjorde honom till kardinal i den romerska kyrkan. Insignierna mottog han på sjukbädden av kardinal Willebrands, som han var förenad med genom många årtionden i ekumenikens tjänst. Ett drygt halvår senare gick så Yves Congar, den gode och trogne tjänaren, in i sin Herres glädje. Tiggarmunken på trottoaren i Oxford, teologen som belagts med munkavle och skickats i landsflykt, officeren från de tyska fånglägren fördes under militära hedersbetygelser ut ur Invalidespalatset till katedralen Notre-Dame, där begravningsmässan förrättades av Paris kardinal och predikan hölls av dominikanordens magister generalis. Vid båren sjöngs Media vita in morte sumus: \"Mitt i livet lever vi i döden, vem kan vara vår hjälpare utom du, Helige Gud, starke Gud, Helige och barmhärtige Frälsare!\"


Publicerad 1995 i nummer 6