Fred – en Guds gåva. Fredsfrågan i bibliskt perspe
Kremer, Jakob

Jacob Kremer är professor i nytestamentlig exegetik vid universitetet i Wien.

I julevangeliet finns den bekanta änglasången, som tolkar vad Jesu födelse innebär: ”Ära i höjden åt Gud” (Luk. 2:14). Vulgatatexten fortsätter: ”et in terra pax hominibus bonae voluntatis – och fred (frid) på jorden åt människor av god vilja”. Därav har man ibland dragit slutsatsen att ”fred” i första hand är avhängig av människors goda vilja. Martin Luther översatte den grekiska text han hade tillgång till: ”och fred på jorden och åt människorna ett gott behag”. Fackexegeterna är i dag ense om att varken Vulgata, så som den vanligen tolkas, eller Lutherbibeln exakt återger den ursprungliga texten; den skall i stället översättas: ”och fred (frid) på jorden åt välbehagets människor” eller ”åt dem han har utvalt”. (Det skulle förresten också kunna vara Vulgatatextens avsedda mening.)

Men vad är det för fred det här rör sig om? I diskussioner om fred hänvisas ofta till bibeln. Men vad menas här och på många andra ställen i bibeln med ”fred”?



Shalom i Gamla testamentet

Ordet ”fred” i vårt vardagliga språkbruk är till stor del präglat av innehållet i det latinska pax. Med pax menas det tillstånd då krig mellan människor upphävts genom en ömsesidig överenskommelse, en fredspakt. I bibeln – även Nya testamentet – präglas betydelsen av det hebreiska shalom. Ordet kommer av verbet shalam, ”ha tillräckligt (av något), jämna ut” (i piel-form: betala, återgälda). Substantivet shalom, som användes ofta i vardagsspråket, har en något varierande betydelse. Grundbetydelsen kan sägas vara ”helhet, ett gott tillstånd”, att något är intakt. Men det: kan beteckna ganska olika saker, från ”välgång” till ”vedergällning” och ”tuktan” (så t.ex. Jes. 53:5). Som motsats till krig förekommer det bara tillfälligt och i ganska sena texter. Tre sammanhang där ordet förekommer kan här nämnas:

Välgång

1. Mycket utbredd och uråldrig är användningen av ordet som hälsningsord. Det syftar då helt enkelt på hur det går väl – genom hälsningen skall detta goda tillstånd inträda. Nära detta bruk står användningen i välsignelseformler, t.ex.: ”Herren vände sitt ansikte till dig och give dig shalom” (4 Mos. 6:26, jfr Ps. 125:5, 128:6). Shalom är här motsatsen till det som drabbar den som drabbas av förbannelse, den gudagivna ordning, som gör att det går människor väl. I detta kan då ett tillstånd av fred vara ett av de element som avses (så 3 Mos. 26:6).



2. Som entydig motsats till krig förekommer shalom i motsatsparet ”krig har sin tid och fred har sin tid” (Pred. 3:8). Ändå menas här och i likartade texter inte riktigt ”fred” i nutida mening. Ett exempel på det är 5 Mos. 20:10-11: ”När du kommer till någon stad för att angripa den, skall du först ge den erbjudande om fred. Tar den då emot freden [. . .] skall hela befolkningen där bli arbetspliktig åt dig och vara dina tjänare.” Att acceptera ”fred” betyder här att ge sig, underkasta sig. Här möter en rå israelitisk uppfattning som föga skiljer sig från andra orientaliska folks.



Det heter att de förexiliska profeterna lovade kungen och folket lycka och teg om den ofärd som hotade folket för dess synders skull (se 1 Kon. 22:13-28). De tar det lätt med helandet av mitt folks skada, de säger: shalom, shalom (KB 1917: Allt står väl till) - men det är ingen shalom” (Jer. 6:14). Med shalom menas här i gammalorientalisk anda den av kungen i Guds namn åstadkomna ordning som garanterar folket välgång. Jahves profeter betonar mot sina rivaler att shalom är beroende av kungens och folkets rätta handlingssätt. Shalom knyts samman med lojaliteten mot Guds lag – något som blir mycket tydligt i den senare återblicken på Jerusalems förstörelse och bortförandet i fångenskap: ”Om du ändå hade gett akt på min vägledning! Då hade lycka tillflutit dig såsom en ström och shalom såsom havets böljor” (Jes. 48:18).

Tanken att kungen på Guds uppdrag och med hans fullmakt åstadkommer ”fred” klingar också med i orden om den framtida idealkonungen, som utgör underlaget för hoppet om en messiansk fridsfurste (Ps. 72:2-10, Jes. 9:1-6, Jes. 11, Mika 5:1-5). Denna fred tecknas i delvis paradisiska färger, t.ex. i orden om hur svärd skall smidas om till plogbillar (Jes. 2:4, Mika 4:3) och vargar bo tillsammans med lamm (Jes. 11:6-9) - men till sist gäller det här den fred för Israel som åstadkoms genom att de andra folken slås ner med våld.



Guds egen fred

3. För judendomen och Nya testamentet är det framför allt utsagorna om fred i profeternas trösteord efter den stora katastrofen – den babyloniska fångenskapen – som blir vägvisande. Folket, som tillstår sin skuld och lider av dess följder, kan nu få höra profeten förkunna Guds shalom: ”Jag vet vilka planer jag har för er: planer att skänka välgång (shalom), inte ofärd” (Jer. 29:11). Denna shalom kan bara Gud själv åstadkomma, genom ett slags nyskapelse: ”Jag är Herren och eljest ingen, jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som ger lyckan (shalom) och skapar olyckan. Jag, Herren, är den som gör allt detta” (Jes. 45:6-7). Shalom är här den av Gud åstadkomna välgång som står i motsats till det onda. Samma välgång avses i Jes. 57:17-21”För en kort tid förtörnades jag för hans [=folkets] synds skull, jag slog honom och dolde mig i min förtörnelse. Men i sin trolöshet fortfor han att vandra på sin egen väg. Jag såg vilken väg han gick. Men nu vill jag hela honom och leda honom och ge honom tröst, åt hans sörjande skall jag bereda en läpparnas frukt [=de skall få lovsjunga]. Fred över dem som är fjärran, och fred över dem som är nära, säger Herren; jag skall hela honom [. . .] De ogudaktiga har ingen fred, säger min Gud.” Budskapet om denna fred, som Gud åstadkommer och som består i gemenskapen med Gud, är ett glatt budskap: ”Hur ljuvliga är icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen för att förkunna fred och frambära glädjebud och förkunna räddning, han som säger till Sion: Din Gud är konung” (Jes. 52:7).

Hur detta och andra löften än må ha tolkats i Israel, så väckte de ändå höga förväntningar till liv i judendomen, vare sig dessa nu antog formen av eskatologisk förväntan efter en messiansk konung av Davids ätt, som skulle upprätta ett fredsrike, eller de antog apokalyptisk form: hoppet om ett nytt Sion som skulle stiga ner från himmelen till jorden, en ny himmel och en ny jord. Om sådana förhoppningar vittnar förutom judiska skrifter framför allt Nya testamentet.





”Fred” i Nya testamentet



Jesus

1. I de Jesu ord, som enligt den kritiska forskningen verkligen går tillbaka på honom själv, intar ordet ”fred” ingen stor plats. Men ändå anknyter det centrala temat i Jesu förkunnelse, ”Tiden är inne, Guds rike är nära” (Mark. 1:15), till förväntningarna om en nyskapad, av Gud åstadkommen ordning. Det Guds herravälde som Jesus förkunnar är den shalom som i sena gammaltestamentliga skrifter förkunnas som en guds gåva (se särskilt Jes. 52:7, cit. ovan: ”Din Gud är konung”).



När Jesus till kvinnan med blodgång säger ”Gå i frid” (Mark. 5:34) använder han en gammaljudisk

avskedshälsning, men i hans mun blir den en försäkran om frälsning för den plågade och nu botade kvinnan: hennes förhållande till Gud är återställt, hon behöver inte frukta någon mer sjukdom som Guds straffdom, hennes liv är inte längre meningslöst. Detta tillsägande av fred och frälsning går igenom hela Jesu verksamhet: genom att bota sjuka visar han att han är den som kan skänka plågade människor förlåtelse för synden och Guds ”fred” och gör det redan nu.



När Jesu sänder ut lärjungarna ger han dem fullmakt att förmedla denna Guds ”fred”, dvs. frälsning: ”När ni kommer in i ett hus, så hälsa det [tillsäg det ’fred’]. Om huset är värdigt det, skall er fred komma över det [... ]” (Matt. 10:11 f). Hans lärjungar kan och skall förkunna ”freden” som Guds frälsning och förmedla den genom sina ord och sina tecken (jfr Matt. 10:7-8). Denna förkunnelse ställer dem som den riktas till inför avgörandet att genom sin omvändelse och tro öppna sig för denna fred (Matt. 10:13-35) och visa sig vara ”fridens söner” (Luk. 10:6).

Med rätta har man ofta lagt märke till att Jesus inte ger några anvisningar för politiskt handlande, detta i en tid då hans folk levde i stor nöd och inte få – och inte alltid de sämsta – reste sig upp med våld mot ockupationsmakten. När Jesus kommenterade en romersk massaker på upproriska manade han inte till uppror och motstånd utan till bot: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galiléen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de” (Luk. 13:2-3). Varför förhåller sig Jesus så opolitisk? Ytterst väl därför att den ”fred” han förkunnar är mer än fred på jorden och välgång i detta livet, hur mycket än Gudsherraväldet berör detta livet och nutiden. Bara med ett sådant synsätt kan Jesus själv avvinna sin egen tidiga död en positiv mening. Jesu förkunnelse och handlingssätt visar att han tolkar de gammaltestamentliga löftena om en av Gud skänkt shalom på ett nytt sätt, för över dem på ett annat plan.



Samtidigt skall sägas: till lärjungarna själva riktade Jesus kravet att hålla frid inbördes: ”Ha salt i er och håll frid med varandra” (Mark. 9:50c). Den gamla formeln står här förbunden med saltordet: ”Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni då få det salt?” (Mark. 9:50ab, jfr Luk. 14:34 f, Matt. 15:13). Det räcker inte med den inbördes freden för att lärjungarna skall vara jordens salt. Utifrån detta bör också saligprisningen förstås: ”Saliga de som skapar fred, de skall kallas Guds söner” (Matt. 5:9). Den som försöker åstadkomma fred handlar som Gud och kan därför kallas Guds son.¹ Kraven i Bergspredikan att avstå från vedergällning och själv älska sina fiender visar vägen: på detta sätt skall lärjungarna åstadkomma frid/fred (Matt. 5:38-47, jfr Luk. 6:27-34).



Men Jesus räknar samtidigt med att det inte går att hålla fred med alla människor. Det framgår fr.a. av det bekanta ordet om svärdet: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt. 10:34). Hur det skall förstås visar den följande utsagan: ”Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender” (Matt. 10:35-36). Med citatet från Mika 7:6 i denna utsaga tar Jesus upp det i apokalyptiken vanliga motivet om konflikten mellan fränder som skall uppstå i sluttiden. Varken här eller i andra, närbesläktade texter (Luk. 22:36 f m fl) föreligger något indicium för en revolutionär inställning hos Jesus, som inte skulle sky för väpnat våld, en inställning som kyrkan senare skulle ha trängt undan. I bildspråkets form säger Jesus att hans sändning skall stöta på motstånd hos många. I linje med detta ord ligger också förutsägelserna om att lärjungarna skall bli förföljda (Mark. 13:9-13 med paralleller). Trots sina inträngande maningar att hålla frid och åstadkomma frid lovade Jesus inget fridsparadis på jorden. Den som bekänner sig till honom måste räkna med motstånd.

Paulus

2. De äldsta tolkningarna av Jesu predikan liv och död föreligger i aposteln Paulus’ skrifter. Där sägs viktiga ting om den genom Kristus åstadkomna ”freden”, tankar som går tillbaka på den äldsta urkristna förkunnelsen och som vidareutvecklas av Paulus och i de senare breven av hans lärjungar.

a) Paulus rekapitulerar utredningen om rättfärdiggörelsen genom tron på den korsfäste i de första kapitlen i Romarbrevet genom att skriva: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet” (Rom. 5:1-2). Aposteln säger detta som en upptakt till en betraktelse som gäller mänskligheten som genom synden gjort sig till Guds fiende (Rom. 5:10 ”om vi var Guds fiender”). Genom Jesu försoningsgärning (se Rom. 3:35 f) har denna fiendskap utplånats. Människorna står nu inte längre emot Gud som syndare, orättfärdiga och fiender, utan lever med honom som försona_ de och rättfärdiga, som människor som Gud genom Anden ger del av sin kärlek (Rom. 5:5) och får heta hans ”söner” (Rom. 8:15, jfr Gal. 4:6). Denna ”frid” har åstadkommits därigenom att Gud genom Jesu död och uppväckelse nyskapat den människa som satt tro till Kristus. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig” (2 Kor. 5:17-18). Här framgår tydligt att freden med Gud (utplånandet av den skuld som skilt människan från Gud) är en förutsättning för den nya situationen för människan.

På grundval av denna genom Kristus åstadkomna situation kan aposteln hälsa sina läsare med ”Nåd och frid”. Den gammaltestamentliga fridsönskan får här en ny innebörd, den syftar på den av Gud genom Jesus Kristus skänkta friden och välsignelsen: ”Nåd och frid vare med er från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja” (Gal. 1:3-4). Samma kristna innebörd har också den fridsönskan som återfinns i slutet av breven: ”Fridens Gud vare med er alla” (Rom. 15:33, jfr Fil. 4:9). Denna ”frid” innebär enligt Rom. 15:13 (jfr Rom. 14:17) hjärtats fred, dvs. den av glädje och frid fyllda tillförsikten: ”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den helige Andes kraft.”



I fridsönskan i slutet av Första Thessalonikerbrevet framgår hur Paulus räknar med att den genom Kristus förmedlade freden omfattar hela den mänskliga existensen och gör det möjligt för den kristne att vid parusin bestå inför Herren: ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp besvaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Thess. 5:23). Här uttrycks bland annat det som kommer fram på många andra ställen i apostelns brev: att den frälsning som skänkts i dopet når sin fullbordan först vid parusin (jfr Rom. 5:9-11). De lidanden som drabbar den kristne, efter Jesu förebild och i förbundenhet med den Korsfäste, är inget som strider mot detta: ty ”fridens Gud” är på hans sida och skyddar honom (jfr särskilt Rom. 8:18-39).

Tack vare den genom Kristus förmedlade Anden har den döpta människan del i Guds liv, som för henne betyder ”frid/frälsning” och gör att hon kan åstadkomma fred (Rom. 8:6, jfr Gal. 5:22 om ”frid” som en ”Andens frukt”). Eftersom de kristna har fått denna gåva måste de vara inställda på att hålla frid inbördes: ”Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen” (Rom. 14:19). Därför gäller det att ta hänsyn till de svaga (Rom. 14:1 ff) och att inte vedergälla ont med ont utan i Bergspredikans anda avstå från att driva igenom sin rätt (Rom. 12:17-21). Men Paulus vet också att det inte alltid går att hålla frid med alla: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom. 12:18).

Senpaulinsk tradition

b) I Kolosserbrevet, som enligt många exegeters åsikt inte är skrivet av Paulus själv, framställs den ”fred” som åstadkommits genom Kristus i termer erinrande om föreställningar som senare var utbredda inom gnosticismen: Jesus stiftade fred mellan Gud och människor genom att besegra makterna; dessa överjordiska makter gjorde nämligen anspråk på människorna, eftersom människorna genom att överträda Guds bud liksom hade förskrivit sig åt dem. I och med att Jesus s.a.s. naglade fast skuldebrevet på korset befriade han mänskligheten från dess skuld och avväpnade han de överjordiska makterna (Kol. 2:14).

I en något förändrad och utvecklad form framställs samma sak i Efesierbrevet. Genom Gamla förbundets lag, som bidrog till att synden framstod som synd, fanns en spänning mellan å ena sidan judarna (som ägde lagen och kunde åberopa sig på den) och å andra sidan hedningarna, icke-judarna (som därför att de saknade lagen föreföll prisgivna åt undergång). Genom att Jesu död upphäver lagen rivs s.a.s. skiljemuren mellan judar och hedningar ner; mänskligheten, som splittrats genom synden och Mose lag, förenas åter till ett. I fri anknytning till Mika 5:4 kan Kristus betecknas som ”vår frid”, dvs. den som skänker friden/freden (Ef. 2:14), och ordet i Jes. 57:19 tillämpas på honom: ”Han kom och förkunnade friden för er som var fjärran [dvs. ickejudarna, hedningarna] och för oss som var nära [judarna]” (Ef. 2:18). Denna fred som åstadkommits mellan de båda människogrupperna judar och hedningar är en konsekvens av och bild för den frid mellan Gud och människa som Jesus åstadkommit. Efesierbrevet tillämpar här den gamla judiska föreställningen om en kosmisk-rumslig skiljevägg mellan Gud och människa (jfr etiop. Hen. 14:9) på den historiska åtskillnaden mellan judar och hedningar: freden Gud/människor och människor/människor relateras till varandra. I brevets avslutande förmaningsparti anspelar författaren på Jes. 52:7 när han uppmanar läsarna: ”sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred” (Ef. 6:15). Liksom Jesus själv före påsken och apostlarna efter Kristi uppståndelse uppmanas här läsarna att sprida glädjebudet om den fred som Gud åstadkommit.

Evangelierna

3. Evangelisternas teckning av Jesu budskap och verksamhet är i många avseenden präglad av kyrkans erfarenhet och insikter i tiden efter Jesu uppståndelse. Här ges endast några exempel ur Lukas och Johannesevangeliet:



a) Lukas antyder redan i Sakarias lovsång att Johannes döparen skall göra det möjligt att gå ”fridens väg” (Luk. 1:79). I julevangeliet, som vi citerade i början av artikeln, framställer den hellenistiskt bildade evangelisten den ”fred” som Jesu födelse skänker som en motpol till den påtvingade pax romana, det fredstillstånd i romarriket som Augustus strävade efter. Väsentligt för Lukas är att freden är en Guds gåva och transcenderar denna världen. Den erbjuds människorna, först Israels folk, genom Jesus. När Jesus, fridsfursten, i slutet av sin verksamhet drar in i Jerusalem, måste han gråta och klaga över staden: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Joh. 19:42). Enligt acklamationen vid Jesu intåg i Jerusalem är denna ”fred” redan nu en verklighet i himlen: ”De ropade: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden” (Luk. 19:38). Detta rop kan sättas i samband med föreställningar i Uppenbarelseboken; där avbryts skildringarna av förföljelser på jorden om och om igen av jubelrop och utsagor om hur den vunna segern och den eviga frälsningen firas i himlen (t.ex. Upp. 12:10-11, 19:1).

b) I Johannesevangeliet står ordet ”fred/frid” i texter som låter oss ana en reflexion över den fred som Jesus kom med. I slutet av avskedstalets första del heter det: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er” (Joh. 14:27). Det kan betraktas som en johanneisk tolkning av den judiska avskedshälsningen shalom. Vad Jesus önskar sina lärjungar och välsignar dem med är mer än det som ligger i den judiska fridshälsningen; det är också mer än sådan ”fred”, som finns i världen, t.ex. i form av pax romana. Den fred/frid som Jesus lämnar efter sig är den fred/frid som blivit möjlig genom hans seger över döden, som åter ger människorna del av Guds pneuma (Anden) (jämför Joh. 20:22-23 med 1 Mos. 2:7). Det är inte bara av en händelse som den uppståndne i Johannes’ berättelse om påskdagskvällen anför just fridshälsningen: ”Jesus sade än en gång till dem: Frid vare med er” (20:21, jfr 20:19 och 20:26). Eftersom Jesus skänker denna frid/fred, behöver lärjungarna inte ängslas över lidandena i världen. Detta säger Herren uttryckligen i slutet av avskedstalets andra del: ”Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” (16:33).



Konsekvenser

Den ”fred” som fredsrörelserna och diskussionerna om fred talar om är bara en delaspekt av det som bibeln kallar fred. Det gäller också nyare definitioner av fred, som t.ex. utsagan i Paulus VI:s rundskrivelse Populorum progressio att ”fredens nya namn är utveckling” eller fredsforskningens definition av fred som ”den process genom vilken nöd, våld och ofrihet minskas”. Bibliska utsagor om fred kan därför inte utan vidare föras över på våra nutida fredsdiskussioner och fredssträvanden.

Om nu den politiska freden bara är en delaspekt av det som bibeln kallar fred, hänger den ändå mycket nära samman därmed; även den politiska freden framstår väsentligen som en Guds gåva. Nutida diskussioner om fred präglas på ett karakteristiskt sätt av sekulariseringen: händelseförloppen i världen betraktas rent inomvärldsligt och utan relation till Gud. Men enligt bibeln är varje krig och varje konflikt ytterst en konsekvens av att förhållandet mellan Gud och människa blivit stört; ofred är en följd av synden.

Så länge världen, trots den seger som Jesu uppståndelse innebär, ändå i någon form är underkastad syndens makt, måste vi räkna med oenigheter, strider och krig. Ett Guds rike i form av en ständigt varande fred kan – det är en konsekvens av vad bibeln säger – inte förverkligas före parusin. Däremot – det får vi hoppas på – kan tider av fred komma, som liksom Jesu under är ”tecken” på det eviga fridsriket. Det viktigaste bidrag människor kan ge därtill är – ur bibliskt perspektiv – att bli medvetna om sin egen synd och genom tron på Jesus Kristus ta emot förlåtelsen för synden, ty friden med Gud är förutsättningen för frid mellan människor. Freden mellan människor var inte såsom sådan Gamla testamentets centrala ärende, och inte heller Jesu. Denna insikt relativiserar varje hot mot den politiska freden och till och med den hotande faran för ett atomkrig. Detta sägs inte för att bagatellisera det fruktansvärda hot som svävar över världen. Men denna fara är inte en fara som gör allt hopp om intet. För den troende läsaren av bibeln finns en ännu större fara: förlusten av det sanna livet, livsgemenskapen med Gud. Även i dag gäller det bibelord, som i det förgångna tyvärr ofta feltolkats och missbrukats till helvetespredikningar: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matt. 10:28, jfr Luk. 12:4-5; jfr ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv [det sanna livet]?”, Mark. 8:36). Atomkrigshotet över världen i dag pekar därför för alla kristna på det ännu värre hotet: att förlora gemenskapen med Gud. Det sporrar till att engagera sig helt för evangeliet om Guds fred.

Den kyrkliga förkunnelse som bärs upp av äkta omsorg om alla människors sanna liv, bärs enligt Nya testamentet upp av tillförsikt och inte ångest; ty genom Kristus har vi fått löfte om räddning, ja vi har redan i förväg fått del av den. Däri ligger grunden till det kristna hoppet. Kyrkan får och måste därför för kunna denna Guds fred också i tider då världsfreden är allvarligt hotad. ”Var inte oroliga, jag har besegrat världen” (Joh. 16:33). Den som vet att Gud älskar honom/henne och redan nu ger honom/henne del av sitt liv, den behöver inte vara orolig (jfr Matt. 6:25-34parr., Rom. 8:31-39, särskilt orden ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest [. . .] fara eller svärd? [. . .] Varken död eller liv [. . .] kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”). Hopp och tillförsikt måste skilja de kristna från dem för vilka jordisk fred och den jordiska tillvaron är det enda goda och som menar sig kunna och vara tvungna att säkra detta med egna krafter. Ångesten, oron i denna gestalt är – bibliskt sett – symptom på klen tro eller otro.



Även om den sanna freden är Guds gåva och innebär något mer än vår jordiska existens, är det de kristnas uppgift att engagera sig för freden här på jorden. Guds nåd upphäver nämligen inte mänsklig frihet och aktivitet; den eskatologiska frälsningen är ingen skapelse ur intet, utan en nyskapelse av denna världen. Det är den jordiska människan som uppväcks från de döda och får leva i en ny existensform. Detsamma gäller om hela världen. Därför kan kristna människor inte lämna världen åt sitt eget öde, slå sig till ro med hoppet om hinsides salighet och bara fatalistiskt invänta ett atomkrig. Som ”Guds medarbetare” (1 Kor. 3:9) är de kallade att var och en på sitt sätt bidra till skapelsens fulländning. Dit hör också att göra freden möjlig, återställa och säkra den.



Övers. i utdrag Anders Ekenberg



Not



¹Den svenska bibelkommissionen uppfattar i NT-81 detta textställe på ett något annorlunda sätt. Övers. anm.


Publicerad 1982 i nummer 3