En europeisk samtidshistoria
Kullbom, Pierre

Carl-Henning Wijkmark, Dacapo, Norstedts 1994

Carl-Henning Wijkmark ger i höst ut sin fjärde roman Dacapo. Han kallar den en litterär road movie vilket också är en träffande beteckning på denna resa i tid och rum. Dacapo är en europeisk samtidsroman om det stora brytningsskeendet i slutet av 1980-talet då kommunistdiktaturerna i öst föll samman som korthus. Romanens huvudperson, fotografen Frank Wilhelm Thulander, kommer mycket mot sin vilja att bli indragen i denna explosiva nutidshistoria, trots att det är det förflutna han söker. Thulander, som betyder nordbo, ska tillsammans med en österrikisk/amerikansk författare dokumentera det gamla Europas dödskultur. Det är menat som ämne till en bok om Nekropa, rymmande märkliga begravningsseder, kyrkogårdar och konstverk med anknytning till döden. I München sammanträffar Thulander med sin kollega Sam Honig, som ironiskt nog är döende i cancer, samtidigt som han nedlägger sina sista krafter på sitt morbida nekropaprojekt. Honig har en österrikisk judisk bakgrund; hela den stolta habsburgska högkulturen finns inskriven i hans gener och han försöker nu som döende förstå dess undergång. Hans nekropaprojekt gör emellertid halt innan nazisternas moderna dödsfabriker kommit att prägla Europa. Fotografen Thulander upplever också i slutet av romanen det orimliga i att försöka undvika förintelsen. Han reflekterar över deras gemensamma arbetsuppgift. ”Dess bärande ideer var inte hans men han hade gärna arbetat med det. Inget tvivel om det. Decennierna före 1914 var en av de fruktbaraste perioderna i Europa, där var han helt överens med Honig. Men 1914 tog den slut, och det var för sjuttiofem år sedan. Och just denna höst sjuttiofem år senare var en olycklig tidpunkt för en inlevelse i det förgångna av det slag som Honigs vision krävde. Händelserna dag för dag och det snabbt förändrade klimatet i Europa ställde hans stora ide, som han levat för i åratal, i en omöjlig dager. ... Men låg inte grundfelet djupare, ett grundfel i själva åttiotalet eller postmodernismen eller vad man nu vill kalla det? Var det inte efter holocaust en orimlig tanke att estetisera död och dödsföreställningar i Mellaneuropa, orimligt redan därför att man måste gå till väga som om holocaust aldrig hade ägt rum?”



Ett triangeldrama

Samtidigt med arbetet att finna lämpliga bilder till Nekropaboken pågår ett psykologiskt triangeldrama. När Thulander återvänder till München, där han bott för över trettio år sedan, får han genom polisen veta att någon har lagt beslag på hans identitet. När han for därifrån i slutet av femtiotalet förlorade han sitt pass och därefter har alltså någon tagit över hans yttre roll som person. I sina efterforskningar omkring vem som kan ha lagt sig till med hans namn leds han tillbaka till det förflutna och sina egna personliga svek. Vid den tiden övergav han en kvinna som han nu återigen konfronteras med. Därtill kommer en manlig vän som han också har haft en oavslutad relation till. Dacapo handlar om omtagningar på flera olika nivåer, både privat och historiskt. Thulander rekommenderar Honig att läsa Kierkegaards ”Gjentagelsen”, han upprepar för säkerhets skull titeln. ”Die Wiederholung. The repetition. Dacapo!” Vid ett tidigare tillfälle när han har fört Kierkegaard på tal gör han följande reflektion: ”... den som halkar omkring i tillvaron och håller på att tappa sig själv bör ta fasta på en stark period i sitt förflutna, inte nödvändigtvis lycklig, och försöka leva om den. Men inte för att gräva ner sig där, utan man väljer en viss punkt och söker sig sen framåt och strävar efter att göra mer av förutsättningarna än man kunde förra gången. Och framför allt: man går vidare utöver den punkt där förlagan klipptes av eller slog fel och något annat och sämre satte in.”



Klassicism och makt

I det stora sammanhanget blir 1914 och Första världskrigets utbrott en sådan punkt. För Europas del blir siffran 14 nästintill ett magiskt tal. Thulander stannar till framför sin dörr till hotellrummet. ”Han stod ett ögonblick framför sin dörr och stirrade på siffran 14 som om den hade något att berätta.” Kanske är det just om det stolta ”humanistiska” tornets undergång den har att berätta, om det moderna projektets haveri i sin cerebrala okänslighet. Inför allt detta finns en kluvenhet hos Wijkmark. Han är mycket väl medveten om de irrationella krafternas spel, han om någon har på ett lysande och smärtsamt sätt trängt in i nazisternas ammalistiska orgier i sin bok om Göring (Jägarna på Karinhall). Kanske just på grund av sin inlevelse i nazismens rovdjursanda, efter, så att säga, ha sett vargen i vitögat, värnar han med ett helt annat intentionsdjup än vad som annars förekommer i ”upplysningskretsar”, om just klarhet och balans.

I förordet till essäsamlingen Litteratur och människovärde myntade han begreppet subversiv klassicism, ett mycket eget och övertänkt begrepp som fördjupar hans humanism långt utöver de sönderslitna standardfraserna. Det finns anledning att citera ur förordet till nämnda essäsamling: ”... om vi ser på de författare jag har valt att skriva om, finner vi olika varianter av en hållning där klassicismens klarhet, upplysning och strukturella balans vänds mot makten och de dominerande tendenser i en epok som den stöder och bärs upp av. För vår egen ’postmoderna’ tid ter sig en sådan klassicism – som gör makten hemlös i konsten, i dess sannare och mer differentierade medvetande – som en möjlig fruktbar utväg ur kulturens nuvarande dödläge. Med andra och som jag tror effektivare medel kan de ta vara på intentionerna i den ursprungliga, upproriska modernismen, med förbigående av den teknokratiska, antihumanistiska modernism som kommit att liera sig med maktens intressen.”

Som roman eller road movie för Dacapo ett mycket avancerat resonemang, den synar myter om Europa, men är samtidigt trogen sin mark och ägnar sig åt något så paradoxalt som en värdekonservativ förnyelse. Här ligger också Wijkmarks styrka som författare, han behärskar historien och kan se vad som är utanpåverk och vad som är hållfasta strukturer och förhållningssätt. På senare tid är han en av de få som framhävt klassicismens revolutionära potential i en tid som i väldigt hög grad måste betraktas som sjuk (inte bara födslovåndor).



Reportage och roman

Dacapo rymmer några mycket starka scener när huvudpersonen är närvarande i Berlin just när den ”antifascistiska skyddsvallen”, enligt DDR-språkbruk, faller. Fotografen samtalar med en gammal medlöpare till Honeckerregimen, som in i det sista framhärdar i sin utopiska blindhet och drar sig tillbaka till sin ödsliga kulturarbetarkuliss mitt inne i den östberlinska betongen. Lika träffsäker och välformulerad är skildringen från när Prag blir kvitt sina ”proletära” politruker. Det är en ”oren” blandning av journalistiskt reportage och gammaldags romankonst. Med all säkerhet är det också en roman som kommer att finna fler läsare än de som behärskar det svenska språket.

Det kan kännas lite småaktigt att påpeka brister i en roman som är så pass bra, och på svensk mark enastående bra, som Dacapo. Bland Wijkmarks numera fyra romaner anknyter Dacapo strukturellt till Sista dagar som handlar om en svensk journalist i Frankrike vid den tid när de Gaulle utsätts för ett attentatsförsök av OAS. Båda romanerna har en tankemässig och historisk puls som verkligen griper läsaren, det som emellertid halkar lite efter är personskildringarna. De far inte samma liv som den elegans med vilken Wijkmark tecknar det yttre intellektuella dramat i alla dess faser. Det psykologiska triangeldramat i Dacapo övertygar inte riktigt, dialogerna löper inte parallellt med det intresse man som läsare ägnar de ”större’ händelserna. Det ”inre” dramat lever inte riktigt upp till det ”yttre” och personligen kände jag en viss otålighet inför Wijkmarks skildring av det lilla relationsdramat när det gick ut över det större. Om man ska ta till extremer så skulle Wijkmark vara en bättre krigskorrespondent än en ”hemma-hos-reporter” på familjesidan i någon alldaglig tidning.


Publicerad 1994 i nummer 8