Markis Lagergren och katolicismen i Sverige I
Werner, Yvonne Maria

Vid åtskilliga tillfällen har Signum publicerat artiklar om enskilda katolikers personliga öden för att därigenom anlägga ett svenskt kyrkohistoriskt perspektiv och bättre kunna ge identitet åt katolicismen i Sverige också i dag. Följande artikel, som på grund av sin längd kommer att publiceras i detta och kommande nummer, är en frukt av det forskningsarbete om Katolska kyrkan i Sverige 1873–1929, som Yvonne Maria Werner bedriver vid historiska institutionen i Lund med bidrag från HSFR (Humanistiskt samhällsvetenskapliga forskningsrådet).

Konversionen

Den 1 mars 1880 stod den 26–årige Claes Lagergren från Hammars gård i Närke inför ett av sitt livs stora avgöranden.’ Han befann sig i Rom sedan tre månader tillbaka och hade nästan dagligen fatt katolsk trosundervisning av den blide, gamle redemptoristpatern Edward Douglas. Nu hade undervisningen nått sitt slut. Fader Douglas hade just förklarat mässofferslärans centrala mysterium, transsubstantiationen, och undrade nu om Lagergren hade några frågor. Visst hade Lagergren frågor, men de var inte av läromässig art. Han var, som han skriver i sin dagbok, fullt och fast övertygad om Kyrkans ofelbarhet och följaktligen även om hennes läras ofelbarhet. Lagergrens tvivel var av en helt annan art. Detta att bli katolik verkade så stort och så krävande. Och hur, detta var frågan, skulle han kunna ärligen lova att från och med nu söka leva ett nytt, rent och fromt liv. Denna föresats måste man ju ha för att kunna upptas i den katolska kyrkan.

Om Lagergren inte haft detta klart för sig innan, så hade han blivit upplyst om den saken vid ett samtal med sin landsman Karl Karlen några veckor tidigare. Karlen, som tidigare varit präst i Svenska kyrkan men som på äldre dagar konverterat och blivit katolsk präst, hade påpekat för Lagergren, att här räckte det minsann inte med att ha den rätta tron – man måste också ha viljan att bryta med alla sina synder och syndiga ovanor. Detta hade gjort Lagergren något orolig. Var det då verkligen så svårt att komma in i den katolska kyrkan. Ställdes det verkligen så stora krav? När han föregående höst bestämt sig för att konvertera, hade han trott att han skulle bli mottagen med öppna armar och att det inte skulle ställas några särskilda krav. Det hade därför varit en svår missräkning för honom när han i detta syfte uppsökt barnabitordens general Baravelli och denne i stället för att uppta honom i kyrkan avfärdat honom med några intetsägande fraser. Han hade dessförinnan anförtrott sina konversionsplaner för barnabitpatern Almerici, änkedrottning Josefinas forne biktfader, och denne hade då rått honom att vända sig till Baravelli. Lagergren hade varit mycket modfälld då han lämnat barnabitklostret med oförrättat ärende. Men så hade han av två nyvunna engelska vänner, som båda var konvertiter och därtill kammarherrar vid det påvliga hovet, blivit förd till fader Douglas – och nu stod han alltså inför det slutgiltiga avgörandet. Jag överlåter här åt Lagergren att med egna ord berätta om vad som nu följde:



”Nå, då återstår för er icke något annat än att säga vad som tynger ert samvete”, sade fader Douglas och tryckte min hand. Vad menade han? Store Gud! Bikten? Var den då kommen, den förfärliga svåra stunden? Jag hade gjort samvetsrannsakan. Nej, jag kunde inte berätta allt detta. Varför hade jag fått ett så gott minne. Jag mindes allt ... allt, som jag för alltid förvisat till glömskans mörkaste vrår ... Det måste fram, i ord uttryckas för en annan männis

kas öra! – O blygsel! – Varje begär! Och så sade man att det var så bekvämt att bikta, få förlåtelse för att börja synda på nytt! Vilken okunnig lögn! ”Nej fader. Icke för er kan jag bikta! Jag lovar er, att jag skall bikta allt, allt – men icke för er. Till en annan – en obekant – skall jag gå– men ej till er”, ropade jag och reste mig upp. Över fader Douglas vackra anletsdrag for ett leende. ”Och ni tror ej, att jag känner alla dessa edra synder”, sade han milt, ”att jag aldrig hört dem förr. Jag kan säga er dem”, och hans blida stämma sade ord efter ord, vände den ena sidan efter den andra i min själs syndaregister, under det att jag, manad av hans hands tryckning, sakta sjönk på knä. Jag kände hur hans gamla kind snuddade vid min, när hans viskande ord nådde mitt öra, och jag fick mod, rättade ibland vad han gissade sig till, den ena hjärtevågen välvde fram efter den andra, och innan jag visste hur det hänt, hade jag sagt honom allt. Jag stod rodnade med nedslagna ögon. Det var min själs autodafe. Vi stego därefter ned i sakristian och där skedde avsvärjelsen, som jag, med darrande läppar uttalade och därefter undertecknade.



Så hade då Lagergren blivit upptagen i Katolska kyrkan. I memoarerna beskriver han ingående sina tankar och känslor strax efter upptagningen. De återger nog rätt så väl vad mången nordisk konvertit vid denna tid tänkte och kände inför detta avgörande steg, som ju då framstod som betydligt radikalare än nu. Före 1860 års dissenterlag –märk väl Missenterlag” – hade det överhuvudtaget inte varit möjligt för svenska medborgare att lämna Svenska kyrkan och övergå till ett annat religionssamfund, och det var först med den nya dissenterlagen från 1873 som beteckningarna avfall och avfälling avlägsnats ur lagtexten. I det allmänna medvetandet uppfattades det emellertid fortfarande som en självklar sak, att en svensk medborgare även var medlem i Svenska kyrkan; om man sedan omfattade denna kyrkas lära eller inte var då mindre viktigt. Den som lämnade Svenska kyrkan hade också att räkna med olika former av diskriminering. Flertalet av de frikyrkliga valde därför att formellt stanna kvar inom statskyrkan. Dessa frikyrkor vilade ju dessutom på protestantisk grund, och mot slutet av 1800–talet framstod det inte längre som så avvikande eller märkligt att tillhöra ett sådant frikyrkosamfund, åtminstone inte de mera etablerade.’ En baptist kunde nog av en och annan nitisk statskyrkopräst fortfarande betraktas som en avfälling men hans svenskhet och patriotism sattes inte ifråga. Men att bli katolik– det var någonting helt annat. Det var nästan som att begå en landsförrädisk handling och svika sitt svenska fosterland. Så kändes det även för Lagergren, och han beskriver sina känslor strax efter avsvärjelsen – på den tiden avsvor man sig som protestant högtidligen den lutherska trosläran – på följande sätt:’



Lik en missdådare smög jag mig utför de gamla gatorna ned mot Suburan och därefter genom de trånga grändernas labyrint ... Genom S. Pancrazii port kom jag ut till Villa DoriaPamphili, som var öppen och jag skyndade dit in. Under järnekarnas mörka valv ville jag gömma mig undan för allas blickar och för mig själv. Så kom jag att se ut över en öppen äng, där anemonerna blommade under några glest stående pinler... Jag satte mig under en av pinierna med ryggen stöd mot dess stam och såg, hur solen sjönk. Vad hade jag gjort? Jag såg mig själv som barn och jag höll min mors hand och vi gingo till kyrkan – till Askers gamla kyrka med det spetsiga zinkbeklädda tornet – mellan kyrkogårdens gravar, där min mor lutade sig ned och lade en liten krans av förgätmigej på var och en av sina fem barns gravar. När hon fick veta vad jag nu gjort, skulle hon kanske önska att hon fått lägga ned en krans även på en sjätte grav. Jag slöt ögonen och såg ingenting mer. Den ena stora tåren efter den andra rann sakta utför kinden – och så kastade jag mig ned med ansiktet mot gräset och grät som jag aldrig förr gråtit. Hur jag kom hem vet jag ej. ... Min själ var söndersmulad, slagen i idel bitar, kunde icke zinkas ihop – och i tyst kvidan slöt jag ögonen och somnade.

Nästa morgon var sorgen emellertid som bortblåst. Nu kände sig Lagergren, enligt vad han skriver, lyckligare än någonsin förr. Nu var han viss om att han hade gjort rätt, och på den saken kom han – det kan man nog utan överdrift påstå – sedan aldrig någonsin att tvivla. Lagergren blev inte bara en brinnande och övertygad katolik, fullt integrerad i den särskilda miljökatolicism, som fanns vid denna tid; han blev snart även medlem av det påvliga hovet och kom att få inblickar i den romerska kurians verksamhet på ett sätt som nog är ganska unikt för en svensk lekman. Men hur hade då denne unge svensk från det – från katolsk utgångspunkt – avlägsna Närke överhuvudtaget kommit i kontakt med Katolska kyrkan? Och hur hade han kommit på tanken att konvertera? Ja, det är en ganska märklig, för att inte säga underbar historia.



Vägen till katolska kyrkan

Lagergren hade efter läroverksexamen i Örebro och studier vid ett handelsinstitut i Stockholm begett sig till Frankrike, där han arbetade som bokhållare vid olika företag först i Paris och därefter i Bordeaux. Under vistelsen i Frankrike lärde Lagergren känna flera varmt troende katoliker och han besökte ofta de katolska kyrkorna. Till en början dikterades dessa

kyrkobesök främst av hans livliga intresse för arkitektur och konst, men så småningom började han även delta i den katolska gudstjänsten. Han fascinerades av ceremoniernas skönhet och den andaktsfyllda stämningen, och det faktum att det alltid fanns bedjande människor i kyrkorna gjorde ett starkt intryck på honom. Av stor betydelse blev hans bekantskap med en äldre änka från norra Frankrike, madame Maller. Denna djupt religiösa dam fattade den största sympati för Lagergren. Hon hoppades givetvis att han skulle bli katolik – helst också katolsk präst – och i detta syfte bekostade hon en Romresa för honom hösten 1877. Hon lyckades även ordna så att han blev mottagen i en privataudiens av Pius IX.

Intrycken från denna Romvistelse var överväldigande för den unge Lagergren och mötet med den åldrige Plus IX gjorde honom hänförd. När han knäböjde inför påven och denne – som seden var vid denna tid – bjöd honom kyssa sin ring, kysste han inte bara ringen utan hela handen. ”Det var”, noterade han stolt i sin dagbok, ”den första suverän jag fått vidröra och den förnämsta av dem alla”. Lagergren var övertygad monarkist och hans politiska inställning var livet igenom präglad av en romantiskt färgad legitimistisk konservatism. Så ansåg han den franska republiken vara en styggelse, och den nya italienska nationalstaten betraktade han nästan som ett civitas diaboli. Italiens enande hade ju lett till att påven berövats sin värdsliga makt och nu levde som en fånge i Vatikanen. Pius IX hade avgivit en ljungande protest då Rom mitt under det pågående första Vatikankonciliet 1870 hade annekterats av italienska trupper och utropats till Italiens huvudstad, och han uppmanade de italienska katolikerna till passivt motstånd mot det nya Italien genom att avstå från att delta i val och andra medborgerliga förrättningar. Den romerska frågan kom att förbli olöst till 1929, då Vatikanstaten upprättades genom ett avtal mellan den Heliga stolen och Italien. Men 1877 rådde öppet krigstillstånd mellan stat och kyrka i Italien, och Lagergrens sympatier var odelat på påvens sida.

Hösten 1878 hände något som i ett slag förändrade Lagergrens liv. Han befann sig på besök hemma i Sverige och hade just gjort sig redo att återvända till Bordeaux för att tillträda en ny tjänst, då han fick underrättelse om att hans trogna beskyddarinna madame Maller hade avlidit– och att hon testamenterat hela sin förmögenhet, 50 000 franc (det var mycket pengar på den tiden), till honom. Så hade Lagergren med ens blivit en rik man. Nu behövde han inte längre arbeta för sin försörjning, och han bestämde sig därför för att tacka nej till den erbjudna anställningen i Frankrike och i stället göra en rundresa i södra Europa.’



Först bar det av till Spanien. Det spanska folklivet tilltalade Lagergren, men än mer imponerad blev han av spanjorernas djupa och levande religiositet och av de härliga uttryck som detta tagit sig i konsten, särskilt då i Murillos underbara målningar. ”Aldrig”, skriver han i sina minnen, ”har den katolska religionen tilltalat mig så, som framställd i legender på dessa dukar av Murillos hand. Den trängde sig in i mitt hjärta. Den övertygade mig. Överallt läste jag överjordisk lycka i kärleken till Gud och lidande mänsklighet.” Det var emellertid inte dessa yttre intryck som kom att fälla avgörandet utan bekantskapen med den fromme unge studenten Francisco Santa Ollah y Herraiz, kallad Paco. Mellan Paco och Lagergren utvecklades snart en mycket innerlig och djup vänskap. Lagergren blev införd i Pacos familj, och han deltog såväl i familjens husandakter som i dess fester; religiositet och uppsluppen glädje förenades här på ett alldeles särskilt sätt. Han följde med till morgonens mässor, där han knäböjde vid sidan av sin vän, och varje kväll gick de tillsammans till katedralen för att där ta emot välsignelsen efter vespern. Under stilla veckan deltog Lagergren med iver i de olika gudstjänsterna. – Men så kom den stora skrällen.

Paco hade hela tiden utgått ifrån att Lagergren var katolik. Det fanns ju inget som tydde på att han inte skulle vara det. När han så på långfredagen ville ta Lagergren med sig till en, som han menade, god biktfader, uppenbarades plötsligt sanningen. Det blev en chock för Paco, som nu kom att tro att Lagergren var en hycklare; denne hade ju inte med ett ord antytt att han skulle vara protestant. Lagergren försökte förklara sitt handlingssätt med att han helt enkelt tyckte om den katolska gudstjänsten och därför fann det naturligt att delta. ”Jag tror”, så relaterar han samtalet i sin dagbok, ”att den katolska religionen gör människor lyckligare, knyter dem med många fler band vid Gud, och att den mer än någon annan religion kan göra människor goda.” Men konvertera ville han ändå inte. Det skulle ju vara detsamma som att svika sitt fosterland. Och så var det alla dessa förnuftsstridiga tillägg som den katolska religionen innehöll: från de marianska dogmerna till avlatsläran. Kunde de verkligen förenas med Kristi evangelium? Så fick då Lagergren tillfälle att för Paco presentera alla de fördomar mot den katolska tron som han hade med sig från Sverige. Den svenska skolans historie– och kristendomsundervisning hade ju vid denna tid – och så är det i viss mån fortfarande – en utpräglat antikatolsk inriktning, och Lagergren hade liksom alla andra fått lära sig att katolikerna trodde att syndaförlåtelse kunde köpas för pengar och att de dyrkade jungfru Maria som en gudinna. Paco gjorde sitt bästa för att vederlägga dessa fördomar genom att förklara vad den katolska kyrkan verkligen lärde, och Lagergren var en läraktig elev. ”Nu förstod jag”, skriver Lagergren i memoarerna, ”att mitt förhållande till den katolska religionen inträtt i ett nytt skede. Det var icke längre den fagra tilldragande ytan, det var icke längre endast den inneboende värmen i liv och handlingar, vilka den inspirerat, som nu trängde mig in på livet, det var ett allvarligt ansikte som blickade emot mig – det var troslärans”.



De båda vännerna träffades nu nästan dagligen för att samtala om religion. Lagergren var smått irriterad över att Paco på detta sätt störde hans själsro och sökte förmå honom att dra konsekvenserna av det som nu blivit en övertygelse, nämligen att den katolska kyrkan var den av Kristus grundade kyrkan. Men varför då dessa formaliteter med avsvärjelse och konversion, frågade sig Lagergren. Gud kände ju hans inre övertygelse. Det borde väl vara nog. I maj 1879 lämnade Lagergren så Sevilla för att fortsätta sin upptäcktsresa i södra Europa. När han tog avsked av Paco sade denne, att han var beredd att offra allt för att få Lagergren att ta steget fullt ut och bli katolik. ”Käre vän, vet att jag bjudit Gud mitt liv för din själ”, så lär Paco ha yttrat sig vid avskedet.

När man tar avsked av en avhållen vän händer det lätt att känslorna svallar över och att man säger många överdrivna saker. Så tolkade Lagergren nog också Pacos ord när vemodet efter avskedet börjat släppa och nya resmål pockade på uppmärksamhet: Cadiz, Granada, Genua, Milano, Verona – idel nya sensationer. Så kom han till Florens i november 1879 och dit hade han låtit eftersända all sin post på poste restante. Bland de många breven fanns även ett kuvert med svarta kanter. Det var ett brev från Pacos far med underrättelse om att Paco avlidit i juli efter en kort tids sjukdom.

För Lagergren var detta sorgebud samtidigt ett gudomligt tecken på att han nu måste konvertera. Gud hade mottagit Pacos offer.



Leo XIII

De närmaste veckorna efter sin upptagning i Katolska kyrkan levde Lagergren som i ett ständigt glädjerus. Hans båda nyvunna engelska vänner – de påvliga kammarherrarna – presenterade honom för en rad dignitärer vid det påvliga hovet och såg också till att han kunde bevista den högtidliga mässan i Sixtinska kapellet på två–årsdagen av Leo X1II:s kröning och att han fick närvara vid en vetenskaplig konferens om Thomas av Aquino, vars lära påven nyligen upphöjt till norm för den teologisk–filosofiska undervisningen. Höjdpunkten blev en privataudiens hos Leo XIII. Hur den förlöpte överlämnar jag åt Lagergren att själv beskriva:’

Man förkunnade, att Hans Helighet var i antågande, och vi föllo alla på knä. Påven kom sakta in i salen och gjorde långsamt sin rund, talande med var och en. Jag som förut hade tyckt, att hans porträtt återgåvo ett fult ansikte, fann nu Leo XIII vacker. Han var mer än vacker i sin förandligade skönhet, i sitt majestät av godhet. ... Man tillsade oss att resa oss, ty det tröttade påven, som ännu ej var fullt återställd från sitt illamående, att luta sig ned över de knäböjande. Han gav just sin välsignelse åt dem, som stodo bredvid mig. M:gr Macchi (hovmarskalken), som gick några steg före påven och med hög röst läste vars och ens namn på audiensbreven, stod nu framför mig. ... Jag såg i detsamma Leo XIII:s ögon med den genomträngande blicken fästas på mig, och jag hörde Matchis röst utsäga: ”Claudio Lagergren, suedese, convertito otro giorni få’. Den helige fadern frågade vem som undervisat mig och upptagit mig i kyrkan. Fairlie (en de ovan omnämnda engelska vännerna) svarade, att det var fader Douglas. Påven tog då båda mina händer i sina och sade: ”hys aldrig några tvivel!” Han uttalde flera andra vänliga ord, som jag icke hörde eller uppfattade, ty jag var alltför upprörd. Därpå gav han m~g sin särskilda välsignelse, för att jag skulle stå fast i min tro, och slog sedan sina båda armar omkring mitt huvud och höll det i tyst bön en liten stund tryckt mot sitt hjärta. Jag hade sjunkit ned på knä. Men påven fortsatte sin rund. Sedan gav han åt oss allesammans sin välsignelse, varpå vi på nytt knäföllo. Då han från salen, där vi befunno oss, skulle gå ut till nästa rum, där också audiens gavs, måste han gå förbi mig, och då han på nytt fick se mig, gick han rakt fram mot mig och sade: ”O mio caro! mio caro!” och lade än en gång armarna omkring mitt huvud liksom för att skydda det från det onda i världen.

Leo XIII kom alltifrån detta första möte att visa Lagergren sin särskilda bevågenhet, och det är därför inte att undra på att Lagergren kom att känna sig särskilt förbunden med just denne påve. Lagergren fick ta emot första kommunion ur påvens hand vid en påvlig privatmässa, och på Josefsdagen den 16 mars blev han konfirmerad i Palazzo del Sant’Uffizios kapell – och det av storinkvisitorn. Denne var dock inte så skräckinjagande som titeln låter antyda utan visade sig vara en gladlynt och tämligen fet dominikan. Som konfirmationsnamn hade Lagergren tänkt att ta Franciscus efter Paco, men det blev i stället Leo efter den regerande påven. Efter den högtidliga ceremonien undertecknade Lagergren ännu en bekännelseakt. Nu var han verkligen befäst i sin katolska tro.

Fortsättning följer.


Publicerad 1994 i nummer 8