Runornas vittnesbörd
Beskow, Per

Om kristen hinsidestro i Norden

Våra runstenar är de äldsta kristna monumenten i Norden. Med undantag för ett fatal förkristna inskrifter är de präglade av den nya tron, något som är synbart för alla genom de så vanliga dekorativa korsen. Många runinskrifter innehåller kristna böner för den avlidne, ofta med formler av typen ”Gud (eller Kristus eller Guds Moder eller Mikael) hjälpe hans själ”. Det är dessa själaböner som vi här skall reflektera över och sätta in i deras idéhistoriska sammanhang.



Själabröder

Enligt en allmänt accepterad uppfattning inom nutida forskning restes de kristna runstenarna längs kommunikationslederna för att erinra om den döde och uppmana de förbipasserande att be för hans eller hennes själ. Bruket att be för de döda fördes till Norden genom den kristna missionen, och själabönerna visar hur snart detta bruk slagit rot hos befolkningen.

Varifrån har då dessa inskrifter fått sin inspiration? Inte sällan har det sagts att de skulle uttrycka en inhemsk, nordisk kristendomstolkning eller att de varit påverkade av bysantinsk kristendom, förmedlad genom handelskontakterna i österled. Som jag har visat i en nyligen publicerad uppsats’ ligger en långt enklare förklaring närmast till hands. Själabönerna återger i koncentrerad form några av de vanligaste formlerna i den latinska dödsliturgin. Dessa korta och enkla böner har sannolikt formulerats på kontinenten eller i England och förts till Norden genom missionen. Inhemska drag finner vi i den konstnärliga utformningen med dess drakslingor men knappast i bönernas formuleringar.

Det är påfallande att bönerna så gott som alltid handlar om den dödes själ eller ande (två ord som tycks helt synonyma). Uppståndelsen på den yttersta dagen finns aldrig omnämnd. Här stämmer runinskrifterna helt med formuleringarna i den latinska rekviemmässan, som inte utan anledning också kallades själamässa. I dessa gamla mässformulär omtalas aldrig uppståndelsen; det är den dödes själ (anima) man anförtror åt Gud.

Ofta handlar bönerna just om hjälp för den avlidnes själ, och riktar sig i första hand till Kristus och Maria. En återkommande formel är ”Gud och Guds Moder hjälpe hans själ”. Det är en ganska egendomlig formulering som vi inte träffar på någon annanstans. Det märkliga är inte att Maria kallas Guds Moder. Det är inte – som ibland sagts – något tecken på bysantinskt inflytande i Norden. Uttrycket var väl befäst.i de västgermanska språken som översättning av det latinska Dei Genetrix (i sin tur en översättning av det grekiska Theotokos, Gudsföderska). Maria spelade en obetydlig roll i själamässan, men i den tro som missionärerna förkunnade måste hon ha intagit en central plats. I fornsvenskan är hon ofta omtalad som ”hjälparinna” och man kunde anropa henne om beskydd i dödens stund, som i The Book of Nunnaminster, en latinsk bönbok från ca 800:



Heliga Maria, Guds Moder och alltid jungfru

... var för mig en mild beskyddarinna, mitt

hjärtas upplyserska och en hjälparinna hos

Gud, den allsmäktige Fadern, så att jag kan

räknas värdig att få förlåtelse för mina synder,

undgå helvetets mörker och nå fram till det

eviga livet.



Besynnerligare tycks oss kombinationen ”Gud och Guds Moder”. När ordet ”Gud” står i kristna texter utan närmare bestämning, brukar det syfta på Fadern, inte på Kristus som det uppenbarligen är frågan om här. Uttryckssättet sammanhänger med en tidstypisk tendens under missionsskedet som vi brukar kalla kristomonism. För att understryka Guds enhet gentemot den fornnordiska polyteismen var det vanligt att man undvek att skilja mellan Gud och Kristus och identifierade dem restlöst på ett sätt som är främmande för oss. ”Du skall tro att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla människor” sade Olav den helige till Arnljot enligt Snorre Sturlasson. ”Drotten”, Herren, är ett återkommande ord i runtexterna som kan syfta på både Gud och Kristus.

Som en hjälpare nämns också ärkeängeln Mikael i runinskrifterna: ”Mikael tage vård om hans ande”, kan det heta. Också detta känner vi igen från den gamla själamässan. I offertoriet, Domine Jesu Christe, som brukades ända till 1969 års liturgireform, hette det:



Herre Jesus Kristus, ärans Konung, befria alla

troende avlidnas själar från helvetets plågor

och från den avgrundens djup. Befria dem från

lejonets gap så att dödsriket inte uppslukar

dem, så att de inte faller ned i mörkret. Men

må banerföraren, den helige Mikael, ställa dem

fram i det heliga ljuset som du en gång utlovat

åt Abraham och åt hans säd.



Som vi skall se, spelade Mikael en stor roll i de kristnade nordbornas eskatologiska föreställningar, och liturgin måste ha haft en avgörande betydelse för tron på honom.

Det heliga ljuset återkommer i kombinationen ”ljus och paradis” som uppträder i några mycket omdiskuterade inskrifter, t.ex. ”Krist låte Tummes ande komma i ljus och paradis och i den bästa värld för kristna”. Det råder enligt min mening ingen tvekan om att uttrycket syftar på den latinska dödsliturgin. Själamässan inleddes (som än i dag) med sin introitus Requiem aeternam, ”Evig vila giv dem, o Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem”, en formel som också återkom på andra ställen i mässan. När kroppen sedan bars till graven sjöng man antitonen In paradisum deducant te angeli, ”Må änglarna föra dig till paradiset”. Orden ”ljus och paradis” sammanfattar alltså det man bett om för den döde vid hans jordafärd.

Just ordet ”paradis” är här särskilt avslöjande. Som uttryck för den himmelska världen förekommer det bara två gånger i bibeln (Luk 23:43; 2 Kor 12:4), och ingendera stället är så framträdande att det gärna kan ha direkt påverkat inskrifterna. Det är liturgin som har fungerat som förmedlare, och vi far här en insikt i hur intensivt trosförmedlingen har skett via gudstjänsten och särskilt begravningsritualer.



Själens resa till en annan värld

Vilken bild av livet efter detta hade då de nykristna nordborna? Ingenting i de kristna runinskrifterna tyder på att förkristna föreställningar om den andra världen skulle ha levat kvar. Vi befinner oss i ett helt kristet universum. Men detta kan inte schematiskt beskrivas som ”medeltida”, för de eskatologiska föreställningarna befann sig i utveckling också i de sedan länge kristnade områdena.

Framför allt kan man inte utan vidare anta att bönerna om Guds, Marias och Mikaels hjälp är förknippade med skärseldsläran. Som den franske mentalitetshistorikern Jacques Le Goff har visat, fanns denna lära inte fullt utbildad förrän omkring år 1170, och det dröjde förmodligen en viss tid innan den slog igenom i Norden. Skärseldslära i Le Goffs mening förutsätter tre element som möter i tidigare litteratur men sällan i kombination med varandra: den spatiala föreställningen om en ort där själarna vistas en längre eller kortare tid, vistelsens syfte att rena dem före inträdet i den himmelska världen och bilden av reningen som en eld. Formulerar man skärseldsläran på detta explicita vis, är det motiverat att med Le Goff datera dess uppkomst till 1100-talet. Men Le Goffs framställning har sina brister. Han utelämnar 1000-talet som har störst betydelse för vår förståelse av runinskrifterna, och framför allt ger han inte någon klar bild av de åskådningar om mellantillståndet som rådde före skärseldslärans tid, trots att de ofta möter i hans eget material.

I det kristna västerlandet fanns alltifrån 600-talet en mycket utbredd föreställning om själens tillstånd omedelbart efter döden, en åskådning som också överfördes till Norden. Man föreställde sig att själen företog en farofylld resa till den andra världen. Själsresemotivet har en lång historia bakom sig med rötter i antika religioner. I den tidiga kristna litteraturen talas om själsresan redan under de första århundradena, men det var genom Gregorius de stores ”Dialoger” som det vann sin stora utbredning i västerlandet. Det skapades en hel litteratur kring motivet, ibland i form av berättelser som ibland har påfallande likheter med våra dagars nära döden-upplevelser. Någon benådad kristen har – ofta under sjukdom – fått tillfälle att lämna kroppen och med själens ögon fått se människornas lott efter döden. I Beda Venerabilis’ Historia Ecclesiastica (från 700-talet) finner vi två sådana visioner (av Fursey resp. Drycthelm). I ett brev återger Bonifatius ca 717 en liknande berättelse om en munks själsfärd. Enligt Rimberts Vita Anskarii (skriven efter 865) skall Ansgar i ungdomen haft en sådan upplevelse.

Också under 1100-talet levde samma genre vidare: i Alberik-visionen från Monte Cassino, i Tundalusvisionen och i Owein-visionen med sin skildring av S:t Patricks purgatorium. Folkliga varianter från 1100-talets slut och 1200-talets början är den nordryska Godschalk-visionen och den engelska Thurkill-visionen. En hel del av denna litteratur översattes till nordiska språk och påverkade den nordiska föreställningsvärlden.

I denna visionslitteratur skildras vägen till himlen eller paradiset som lång och mödosam. Själen har att passera genom törnesnår eller genom eldsflammor, den måste ta sig över en brusande älv, ofta på en bro som är bred för de rättfärdiga men smal och slipprig för syndarna. Just bromotivet är ett gåtfullt inslag. Det finns i gammal iransk religion (Cinvatbron) men saknas i kristen litteratur före den latinska medeltiden. Kan det kanske komma från forngermanska trosföreställningar av samma indoeuropeiska ursprung som den iranska? I förkristen nordisk religion fanns tron på Gjallarbron som de döda skulle passera. Namnet levde kvar i kristen tid och med kristen omtolkning, och möter ännu i det norska Draumkvaedet (av omdiskuterad ålder men troligen senmedeltida).

Bromotivet ger anledning till en annan reflektion. Enligt Godschalk-visionen är det lättare att ta sig över älven för dem som under livstiden gjort goda gärningar genom att bygga broar och dammar. Kan detta vara en förklaring till att brobyggen så ofta nämns i runinskrifter? (Ett hundratal är kända från Sverige.) ”Gullöp lät göra bron för sin dotter Gillögs själ”, heter det i en känd inskrift. Kanske detta är mera konkret tänkt än man vanligen antagit? Brobyggen utförda under jordelivet eller till förmån för en avliden kunde vara en garanti för att själen skulle få fri passage över bron till paradiset.

Läsaren har kanske redan associerat till Dantes Divina Commedia, och det med all rätt, för Dante bygger just på tidigare visionsberättelser. Att han har en ledsagare med sig på vägen genom helvetet, skärselden och paradiset är också ett traditionellt motiv.

För att genomföra den svåra färden till paradiset måste själen få hjälp och vägledning av änglar eller helgon. Som vi har sett, slog änglatron igenom i Norden redan på 1000-talet. Det är i det sammanhanget som Mikael har sin plats med sin särskilda uppgift att föra de trogna till det heliga ljuset (en roll som ”psykopomp” för att bruka ett begrepp från antiken). ”Såle-Mikkjel” kallas han i Draumkvxdet. Tanken på att själen ledsagas av änglar – som i den ovannämnda antifonen In paradisum – kommer från Jesu egna ord i liknelsen om den rike mannen och Lasaros, där det heter om Lasaros (Luk 22) att han dog och fördes av änglarna till Abrahams sköte (Abrahams sida i NT 81). I den tidigkristna litteraturen är tron på änglarna som själens ledsagare rikt betygad.

Tanken på änglarnas bistånd under själens resa präglar också den latinska dödsliturgins formuleringar som vi redan citerat. Man ber att Mikael skall ta vård om de dödas själar, ”så att dödsriket inte uppslukar dem, så att de inte faller ned i mörkret” under sin svåra väg mot paradiset. Samma resemotiv ligger bakom den ovannämnda Mariabönen, där man ber om hennes hjälp att ”undgå helvetets mörker och nå fram till det eviga livet”.

En isländsk bön till Mikael från 1300-talet visar hur tron på hans roll som själaförare levde kvar långt fram under medeltiden:



Jag ber dig i kärlek, helige ärkeängel Mikael, du

som har makt att mottaga själarna, att du värdigas

ta emot min själ när den förs bort från min kropp.

Vakta den mot ovänners makt så att den kommer

genom helvetets portar och mörkrets gator,

så att den inte hindras av lejonet eller draken s

om brukar föra anden till helvetet eller leda den till eviga kval.

Jag ber dig, Herre min Gud, du allsmäktige, att du sänder mig

den helige ängeln till hjälp.



Tillsammans ger oss runinskrifterna och visionsdiktningen en bild av tidig kristen tro i Norden som knappast stått klar för svenska forskare (däremot för norrmannen Fredrik Paasche redan i vårt sekels början).` Till det första de nykristna lärde sig var tron på ett kommande evigt liv, ett löfte som betingades av vissa bestämda förutsättningar. Man skulle leva i tro och göra goda gärningar (som att bygga broar och vägar). Inför döden var det viktigt att man själv och sedan de efterlevande bad om himmelska ledsagare på vägen till saligheten. Att denna hinsidestro var levande under 1000- och 1100-talet ger oss runinskrifterna ett rikt vittnesbörd om.


Publicerad 1994 i nummer 4