Avvikande och tjusande
Werner, Yvonne Maria

– Katolicismen i Sverige under 1900-talets första decennier



Den pluralistiska mentalitet som idag av flertalet anses självklar varför ett fåtal decennier sedan okänd. Konfrontation, profilering och apologetik präglade oftast umgänget med oliktänkande i samhället. Det främmande skrämde men hade ibland också det exotiskas dragningskraft. Dialog och inkulturation som Andra vatikankoncilietgjorde till nyckelbegrepp både för ekumenik och mission i den katolska kyrkan var under en stor del av 1900-talet otänkbara som principer för de fåtaliga katolska trosbekännarna i Sverige. ”Hur har en sådan klimatförändring varit möjlig?”, kan vara en relevant fråga med anledning av följande artikel.

Den framfördes ursprungligen som föreläsning vid ett möte arrangerat av Katolsk historisk förening. Författaren Yvonne Maria Werner är fil dr och ägnar sin forskning åt ett projekt om den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929.


För något mer än sjuttio år sedan, nämligen i augusti 1923, inträffade en viktig händelse i den moderna svenska katolicismens historia. För första gången sedan 1248 gästades Sverige av en romersk kardinal. Då hade det varit den påvlige legaten Vilhelm av Sabina, som kommit för att deltaga i Skänninge möte. Nu var det prefekten för den romerska missionskongregationen Propaganda Fide, den holländske kardinalen Marinus van Rossum, som kom för att besöka sina trosfränder i Sverige. Han hade dessförinnan varit i Danmark, på Island och i Norge, och efter vistelsen i Sverige skulle han bege sig till Finland. De katolska stiften i Norden var under denna tid så kallade apostoliska vikariat och var som sådana underställda Propaganda Fide och dess kardinalprefekt. Kardinal van Rossums besök hade därför i viss mån karaktären av ett slags inofficiell inspektionsresa.



En kyrkofurstes mottagande

Kardinalen fick ett ståtligt mottagande på Stockholms centralstation, vilket enligt ett av de många tidningsreferaten ställde alla kejsar- och kungabesök i skuggan. Han anlände i sällskap med den nyutnämnde svenske apostoliske vikarien biskop Johannes Eric Muller, som rest för att möta honom i Göteborg. En stor mängd katoliker hade infunnit sig på perrongen för att hälsa den romerske kyrkofursten välkommen. Bland dem märktes bland andra, enligt tidningarnas rapporter, legationsrådet Leo Sager, den påvlige kammarherren markis Claes Lagergren, och abbedissan för Birgittaklostret i Rom, moder Elisabeth Hesselblad som i sin vackra ordensdräkt inte kunde undgå att tilldra sig uppmärksamhet. Hon hade just återkommit till Sverige från Rom och skulle inom kort komma att upprätta ett Birgittakonvent i Djursholm. De båda sistnämnda var svenska konvertiter. På perrongen kunde man vidare se en rad präster i svarta fotsida talarer. Kardinalen liksom biskopen, också de bar givetvis ämbetsdräkt, hälsades mycket vördsamt med knäfall och ringkyss.’ För icke-katoliker tedde sig detta så märkligt och främmande, att Lennart Nyblom, även han konvertit, i en artikel i en veckotidning fick omtala, att denna ärebetygelse egentligen inte gällde de kyrkliga dignitärerna utan Kristus.



Kyrkklockorna ringde när kardinalen i bil anlände till S:t Eriks kyrka på Söder, de svenska katolikernas biskopskyrka (men ännu inte domkyrka), och vid inträdet i kyrkan överräckte kyrkoherde Sven Nordmark knäböjande vigvatten åt den höge gästen. Var kardinalen gick fram föll de troende på knä. Följande dag firades en högtidlig pontifikalmässa. Många av de troende utnyttjade därvid tillfället att mottaga den heliga kommunionen – en sådan uppslutning brukade vid denna tid, då kommunionen nästan alltid föregicks av bikt, endast förekomma vid de stora kyrkohögtiderna.

Från tronstolen i koret uppläste kardinalen påvens hälsning till Sveriges katoliker och meddelade även den påvliga välsignelsen. Under den efterföljande mottagningen höll han ett kort tal till den församlade menigheten, där han gav uttryck åt sin högaktning för det frihetsälskande svenska folket. Samtidigt beklagade han, att katolikernas frihet i det svenska samhället var så starkt kringskuren. Han manade dem alla att troget hålla fast vid sin katolska tro och omtalade, vilka varma känslor Pius XI hyste för sina betryckta svenska trosfränder.



”Den katolska faran”

Kardinalens vistelse i Sverige förlöpte utan incidenter, men i pressen publicerades – vid sidan av de tidigare nämnda beskrivningarna av ceremonierna – hätska utfall mot katolska kyrkan. Man varnade för katolsk propaganda och för en, som man på vissa håll antog, planerad katolsk offensiv mot Sverige. Katolicismen betraktades på vissa håll som en fara för samhället och för den politiska utvecklingen. Vid det möte som Allmänna Svenska Prästföreningen (de svenska statskyrkoprästernas intresseorganisation) höll i september 1923 var frågan om den katolska faran ett huvudtema, och man beslutade bilda ett särskilt utskott till protestantismens värn. Det faktum att birgittaorden under namn av vilohem upprättat ett, som man på vissa håll misstänkte, förtäckt kloster i Djursholm, gav m, näring åt de antikatolska stämningarna. Var inte klostren, dessa frihetsfientliga inrättningar, den katolska kyrkans främsta propagandainstrument? Här gällde det att vara på sin vakt mot den, som man uttryckte det, principiellt frihetsfientliga katolicismen.’ Från katolskt håll försvarade man sig så gott man kunde genom insändare i dagspressen och genom artiklar i den nygrundade katolska tidskriften Credo. I november 1923 höll kyrkoherden i S:ta Eugeniakyrkan, Edward Wessel en försvarspredikan, som samtidigt var en apologi för den katolska tron. ”Låt oss glädjas, mina bröder i tron, över att vi tillhöra den katolska kyrkan som är Kristi sanna kyrka”, utropade Wessel i slutet av sin predikan.



Utfallen i svensk press mot katolska kyrkan blev än värre efter det att kardinal van Rossum i en liten skrift på holländska skildrat sina intryck från Skandinavienresan. I denna lilla skrift, som väl närmast var avsedd att väcka offerviljan hos de holländska katolikerna till förmån för de fattiga nordiska missionsstiften, gav kardinalen en mycket optimistisk bild av den katolska missionsverksamhetens möjligheter. Så framhöll han bland annat, att de nordiska folken i allt större utsträckning vände sig

bort från protestantismen och riktade sina blickar mot den romerska moderkyrkan. På liknande sätt uttalade sig biskop Muller på sina prediko- och kollektresor i Europa. Detta retade och oroade den svenska pressopinionen och föranledde en högljudd protest från vissa grupper inom den svenska statskyrkan.’ Till och med den ekumeniskt sinnade ärkebiskop Söderblom tyckte att det gick för långt, och hans animositet mot katolska kyrkan ökade än mer efter det att Pius XI i encyklikan Mortalium animos riktat en skarp kritik mot den form av kyrkliga enhetssträvanden som han så ivrigt inträdde för. I en brevväxling med biskop Muller från slutet- av 1920talet gav Söderblom uttryck åt sin irritation över den katolska kyrkans förhållningssätt och dess, som han menade, missriktade missionsverksamhet i protestantiska länder. Katolikerna i Sverige borde, menade han, acceptera Svenska kyrkan som en legitim del av den allmänneliga kyrkan. Han krävde med andra ord, att katolska kyrkan skulle uppge sitt anspråk på att ensam vara Kristi sanna kyrka, eller åtminstone, om nu inte själva doktrinen kunde uppges, intaga en mer pragmatisk hållning på det rent praktiska planet; så exempelvis ifråga om de blandade äktenskapen. Om man från svenskt katolskt håll något mildrade sin hållning på detta och andra områden, skulle, antydde ärkebiskopen, de restriktioner som nu hämmade katolska kyrkans verksamhet i Sverige kunna avvecklas. De katolska församlingarna skulle rent av kunna återfå den rätt till egen kyrkobokföring som de ägt före 1911. Först måste emellertid en anpassning ske till de normer och värderingar som var gängse i det svenska samhället. Då men inte förr – detta var det indirekta budskapet – skulle man kunna medge de svenska katolikerna den ställning som likaberättigade samhällsmedborgare som de så länge kämpat för.



Riter och ceremonier

Både kardinalsbesöket och de reaktioner det utlöste utgör en utmärkt illustration till temat den svenska katolicismen i början av detta sekel – och förhållandena kom i stort sett att förbli oförändrade fram till Andra vatikankonciliet. Vi kan här iaktta de ceremoniella och rituella aspekternas stora betydelse och det både märkliga och tjusande intryck detta gjorde på protestantiska betraktare, men också den oro och fruktan som katolicismen framkallade i protestantiska kretsar. Knäfallen, ringkyssarna, den devota hyllningen av kardinalen, avhållsamheten från köttmat på fredagar och vidare en för en genomsnittssvensk så märklig sak som bikten; allt detta gjorde att katolikerna tedde sig avvikande och annorlunda i den svenska allmänhetens ögon. Ja, på vissa håll betraktades katolicismen rent av som ett hot mot det svenska samhället med dess ännu relativt homogena, pro

testantiskt präglade mentalitet och som en fara för frihet och framsteg.

I pressens redogörelser för kardinalsbesöket ägnades ett relativt stort utrymme åt beskrivningen av riterna och ceremonierna – och det med rätta. Liturgien och allt som sammanhängde med den tillmättes vid denna tid en mycket stor betydelse och man var ytterst noga med de liturgiska föreskrifterna, de så kallade rubrikerna. Mässans karaktär av en kultisk akt, en tjänst inför Gud (Guds-tjänst) stod helt i förgrunden. Det primära syftet var inte att skapa en känsla av gemenskap utan att ge en så lysande inramning som möjligt åt den heliga mässans centrala handling, Kristi och kyrkans offer. Så var det av allt att döma av denna anledning, som den anspråkslöse apostoliske vikarien Georg Huber förmåddes acceptera utnämningen till påvlig prelat 1884 (Huber blev aldrig biskop). Denna värdighet gav honom nämligen rätt att fira den glansfulla pontifikalmässan.



Hans efterträdare som apostolisk vikarie, biskop Albertus Bitter, lade ned stort arbete på att skaffa vackra mässkrudar och liturgiska föremål till den av honom byggda S:t Erikskyrkan. I jesuiternas rapporter – jesuiterna hade hand om de katolska församlingarna i Göteborg, Gävle och på Norr i Stockholm – framhölls ständigt vilken omsorg man lade ned på liturgien och på allt som sammanhängde med den, inte minst kyrkomusiken. Då jesuiterna övertagit S:ta Eugeniaförsamlingen på 1880-talet bemödade de sig inte bara om att ge kyrkan en (enligt tidens uppfattning) mera värdig och katolsk utsmyckning och att införskaffa praktfullare mässkrudar och altarkärl utan sökte också att ge kyrkomusiken en mera liturgisk prägel. Den lejda protestantiska kyrkokör som tidigare sörjt för kyrkomusiken på sön och helgdagar avskedades och i stället organiserades en helt katolsk kyrkokör. På samma sätt gjorde man i Göteborg, medan man i Gävle fick finna sig i att även fortsättningsvis ha protestanter med i kören. Kyrkokören i S:t Eriks kyrka förvärvade sig på 1920-talet ett renomme som gick långt utanför den lilla katolska kretsen genom att uppföra musikstycken i radio. Även församlingssången uppmuntrades emellertid och 1902 utkom den första upplagan av Cecilia. Församlingssången uppfattades emellertid inte som en ersättning för kören. Till och med i den lilla Malmöförsamlingen med sina knappt hundra katoliker hade man lyckats få till stånd en kör – en katolsk sådan.



Profilering och konfrontation

Den vackra gudstjänsten verkade attraherande på många protestanter. På kyrkliga festdagar brukade

mer än hälften av gudstjänstbesökarna vara ickekatoliker. Detta gjorde att predikan kom att få en betydelse långt utöver det rent uppbyggliga och didaktiska; den blev helt enkelt ett medel att förklara och försvara den katolska religionen. Katolikerna skulle befästas i sin tro och heretikerna – så benämnes protestanterna i de officiella rapporterna – bringas till att omfatta den.’ Den försvarspredikan – den trycktes under den rubriken i Credo – som hölls i S:ta Eugeniakvrkan i november 1923 var inte den första i sitt slag, och inte heller den sista. Att försvara det katolska dogmat, var en uppgift som alltid framstod som lika aktuell. Betecknande är en instruktion av biskop Muller från 1929, där prästerna manas att avhålla sig från sådana allmänkristliga predikningar som skulle ha kunnat hållas i vilken protestantisk kyrka som helst och i stället betona det specifikt katolska.’ Här gällde det att övertyga, inte att föra en dialog. Målet var att föra så många människor som möjligt till den katolska tron. Jesuiterna hade på 1880- och 90-talen gjort sig stora förhoppningar om masskonversioner av det slag som förekom i England och i viss mån även i Danmark. Men något sådant blev det aldrig frågan om i Sverige. Detta berodde i viss mån på den restriktiva religionsfrihetslagstiftningen. Som katolik kunde man exempelvis inte bli folkskollärare, ja man hade inte ens tillträde till lärarseminarierna, och om man var statsanställd kunde man riskera att förlora sin tjänst om man blev katolik.” Till detta kom så alla de fördomar mot den katolska kyrkan som allt sedan Gustav II Adolfs dagar varit en fast beståndsdel i den svenska folkkulturen och som även genomsyrade skolans läroböcker. 1921 gjorde man från katolskt håll ett försök att förmå den nyinrättade Skolöverstyrelsen att vidta en revision av skolans historieböcker för att något mildra den antikatolska vinklingen, men det enda resultatet av denna aktion blev en våldsam pressagitation mot katolska kyrkan, den första riktigt omfattande sedan 1890-talet.” Allt detta gjorde att antalet konversioner förblev beskedligt; de uppgick i genomsnitt till mellan 15 och 20 per år. Av bevarade konversionsberättelser att döma spelade den katolska gudstjänsten en stor roll vid dessa konversioner. Konvertitens andliga väg gick ofta från det sinnliga till det förnuftsbestämda, från en fascination över den vackra liturgien till en rationell prövning av den sanning, för vilken de heliga riterna är ett uttryck.



Dissenterlag och folkbokföring

Medan de välvilliga beskrivningarna av de katolska ceremonierna snarast är att betrakta som ett uttryck för det intresse för det främmande och kuriösa, som alltid varit utmärkande för pressen, så var de hätska utfallen mot katolska kyrkan som sådan ett genuint utslag av den latenta antikatolicism, som sedan länge funnits i det protestantiskt präglade svenska samhället. Under diskussionerna om 1873 års dissenterlag framhölls vid flera tillfällen, och det såväl från liberalt som konservativt håll, faran för en katolsk expansion i Sverige. På 1890-talet och runt sekelskiftet 1900 gjordes en rad försök att få till stånd en revision av den gällande dissenterlagen just i syfte att hämma den katolska verksamheten. Så försökte man från konservativt håll – och det med ivrigt stöd från vissa statskyrkokretsar – att is igenom ett förbud mot katolsk barnuppfostran vid blandäktenskap samt en skärpning av bestämmelserna för utträde ur Svenska kyrkan. Regeringen ställde sig bakom dessa strävanden. Förslagen fälldes emellertid, om än med knapp majoritet, i riksdagen, eftersom den liberala vänstern vände sig mot denna inskränkning av religionsfriheten. Särskilt upprörda var frikyrkorepresentanterna, vilka nästan alla tillhörde något av vänsterpartierna. De föreslagna lagändringarna skulle ju även kunna tillämpas på dem. Missionsförbundets uppburne ledare Paul Peter Waldenström, försvarade i detta sammanhang katolska kyrkans rättigheter med ett sådant patos, att-som jesuiterna uttryckte saken i en rapport till Rom – en troende katolik inte kunde ha gjort det bättre.



Försöken att hämma katolska kyrkans verksamhet upphörde emellertid inte med dessa nederlag. 1910 kom det första dråpslaget. Då berövades nämligen de fyra av staten erkända katolska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle sin rätt till egen folkbokföring. Det andra dråpslaget kom 1915, då även rätten att föra vigselbok indrogs.’S Konsekvensen av dessa åtgärder blev att de katolska kyrkoherdarna förlorade överblicken över de katoliker som bodde i deras respektive pastorat. Katolikerna var ju inte längre skyldiga att anmäla sig på de katolska pastorsexpeditionerna utan skulle i stället registrera sig i de protestantiska församlingarna. Om en katolik önskade gifta sig var det i fortsättningen pastorn i den protestantiska församlingen, som hade att utfärda hinderslöshetsbetyget. Visserligen kunde ingen makt i världen tvinga en katolsk präst att viga ett par som inte fogade sig efter de katolska äktenskapsbestämmelserna, men eftersom den svenska äktenskapslagstiftningen var betydligt lindrigare än katolska kyrkans kunde en och annan katolik lockas till avfall, särskilt när det var fråga om blandäktenskap. Från katolskt håll gjorde man givetvis allt vad man kunde för att återfå sin kyrkobokföringsrätt: man författade inlagor till statsmakten, skrev artiklar i tidningar och tidskrifter samt mobiliserade sina utländska kontakter.” De ändrade svenska folkbokföringsbestämmelserna drabbade nämligen även utländska katoliker. Att katolikerna åberopade sig på religionsfriheten, gjorde i detta sammanhang inget intryck. Från motsidans utgångspunkt utgjorde den nya folkbokföringslagen nämligen just ett skydd för religionsfriheten, eller som ärkebiskop Söderblom uttryckte saken i en skrivelse till biskop Muller, en garanti mot ”ett otillbörligt prästvälde över människors frihet”.



En utländsk minoritet

I den svenska dagspressen framställdes katolska kyrkan, som sagt, ofta som ett hot mot samhällets frihet och den enskildes självbestämmanderätt; ibland betecknades katolicismen rent av som en fara för landets politiska oberoende. Det faktum att man i samband med grundstensläggningen av S:t Eriks kyrka 1891 nämnt Leo X111 före Oscar 11 tolkades i vissa kretsar som ett tydligt tecken på katolikernas politiska opålitlighet och bristande nationella lojalitet,” en allvarlig anklagelse under en tid då det nationella spelade en så stor roll. Vissa av de angrepp som riktades mot katolska kyrkan under riksdagsdebatterna runt sekelskiftet 1900 ger intrycket att katolikerna utgjorde en verklig maktfaktor i det svenska samhället, och när man tar del av den anti-katolska presspolemiken på 1920-talet tror man sig ibland nästan förflyttad till 1600-talets religionsstrider. Man frågar sig då vad som var anledningen till dessa hätska attacker.



Ser man till statistiska fakta, ter sig talet om en katolsk fara i Sverige nästan obegripligt. I Sverige fanns vid 1920-talets början cirka 4 000 katoliker. Ungefär hälften av dessa bodde i Stockholm och flertalet av de övriga i Göteborg, Malmö, Gävle, Oskarström och Sörforsa. 1925 hade de svenska katolikerna 5 församlingskyrkor, 16 kapell, 5 skolor, 16 präster, 6 ordensbröder och 99 ordenssystrar.” Många av de svenska katolikerna var av utländsk härstamning, och av dessa tillhörde inte så få de socialt sett allra lägsta samhällsskikten. Detta gjorde att en stor del av det pastorala arbetet kom att bestå i ren fattigvård. Några statsbidrag utgick inte till den katolska kyrkan och kollekter och kyrkoskatt täckte endast en ringa del av utgifterna. Man var därför helt beroende av utländskt understöd, av de subsidier man erhöll från Rom och från de stora katolska missionsorganisationerna.” Något storslaget yttre framträdande som exempelvis i Tyskland, Holland och Frankrike, där katolikerna demonstrerade sin makt och sin styrka genom massvallfärder, katolikdagar och magnifika gudstjänster för tusentals människor, och där den politiska katolicismen var en verklig maktfaktor, kunde det inte bli tal om i Sverige. De båda förnämsta katolska kyrkorna i vårt land, S:ta Eugemakyrkan och S:t Eriks kyrka i Stockholm, var små och oansenliga. Jesuiterna hade visserligen redan på 1880-talet planerat att bygga en stor och ståtlig kyrka, helgad åt den heliga Birgitta, på en tomt som de köpt vid Regeringsgatan, men dessa planer kunde aldrig förverkligas på grund av konflikter med biskop Bitter. Biskopen fruktade, att han skulle komma helt i

skymundan och förlora all auktoritet, om jesuiterna tilläts att bygga en sådan storståtlig kyrka. Katolska kyrkan i Sverige fick alltså nöja sig med att uppträda under anspråkslösa former. Den var fattig, och många av dess medlemmar var utlänningar eller barn till utlänningar. Detta gällde även de apostoliska vikarierna och större delen av prästerna och ordenssystrarna. Fram till 1920, då tidskriften Credo började utkomma, var gudstjänsten och predikan i stort sett de enda propagandamedel, som katolska kyrkan ägde i Sverige.



Miljökatolicism

Det är inte oss man fruktar, utan den sak vi representerar, skrev en av Stockholmsjesuiterna i en rapport till generalen 1890. Så kan man uttrycka det. Det var inte katolikernas egenskap av en avvikande minoritetsgrupp som tilldrog sig uppmärksamhet och väckte oro utan det faktum att denna minoritet var en del av den världsomspännande katolska kyrkan, vilken just vid denna tid gav prov på en utomordentlig styrka och vitalitet och som uppvisade en stark expansion, inte minst i protestantiska länder. I Storbritannien konverterade i genomsnitt 12 000 personer per år under 1920-talet och i Förenta staterna var det närmare 30 000. Även i Tyskland och Holland gjorde katolska kyrkan stora landvinningar. Detta var en av anledningarna till de överdrivna reaktioner som kardinal van Rossums besök utlöste i vissa kretsar. Till detta kom så katolska kyrkans speciella framtoning under denna period. Medan de protestantiska samfunden sökte bemöta de problem som 1800-talets samhällsomvandling givit upphov till genom anpassning och integrering, ställde sig den katolska kyrkan i det närmaste helt avvisande till den moderna tidens kultur och politiska idéer. Riktningsgivande blev här encyklikan Quanta cura från 1864, där Pius IX fördömde liberalismens politiska, sociala och ideologiska grundsatser. Mot dessa ställdes de traditionella, religiöst präglade hierarkisk-patriarkala samhällsidealen. Därmed kom den katolska kulturen och mentaliteten att stå i motsats till den moderna tidsandan. Den fick helt enkelt karaktären av – som det numera kallas – en motkultur. För att försvara sig mot statliga angrepp och skydda sina medlemmar mot den sekulariserade (eller protestantiska) omvärldens inflytelser byggde katolska kyrkan upp ett system av organisationer och föreningar av alla de slag – från församlingsanknutna religiösa brödraskap till nationella katolska fackföreningar och internationella intresseorganisationer. I sitt försvar av traditionella värden använde man sig alltså av den moderna tidens medel och metoder. Så skapades den speciella miljökatolicism, som kom att prägla katolska kyrkan från mitten av 1800-talet till början av 1960-talet. Det var först nu som en verklig genomorganisering av det religiösa livet kom till stånd. Som aldrig förr sammanföll teori och praxis. Katolicismen blev, som vissa forskare uttryckt det, en uppifrån styrd masskultur, mer enhetlig än någonsin och samtidigt mer internationell. Påvemaktens ökade betydelse, manifesterad genom ofelbarhetsdogmen 1870, och kyrkoledningens centralisering bidrog starkt till denna utveckling. Katolicismen fick överallt en ultramontan, en romersk prägel.



I Sverige med dess ringa antal katoliker saknades visserligen förutsättningar för att skapa ett slutet katolskt särsamhälle av samma slag som exempelvis i Tyskland eller Holland, men viljan fanns där. I en redaktionell artikel i Credo från juli 1924 talas det således om nödvändigheten att ”skapa andliga försvarsverk och fästningar på alla sidor”. Här spelade de katolska föreningarna en betydelsefull roll: strikt religiösa föreningar som Helga Lekamens gille och Rosenkransbrödraskapet, välgörenhetsföreningar som S:t Elisabethföreningen, sällskapsföreningar som Concordia Catholica (Stockholm), S:t Sigfrids gille (Göteborg) och S:t Laurentii gille (Malmö), ungdomsföreningar som S:t Eriks ynglingaförening, Laetitia och Sursum Corda samt de marianska kongregationerna Auxilium Christianorum och Regina Confessorum. Fram till 1920 fanns det även en arbetarförening, nämligen Katolska hantverkareföreningen, men den ändrade sedermera karaktär och omdöptes då till S:t Josefsföreningen. Den gemensamma utgångspunkten för alla dessa föreningar var givetvis den katolska tron men också en enhetlig katolsk världsåskådning, ett slags katolsk ideologi. Föreningarna hade särskilda gudstjänster och gick till gemensam kommunion ett par gånger om året. Vidare organiserade man vallfärder, så till exempel till Ansgarskorset på Björkö och till den helige Eriks skrin i Uppsala domkyrka. En annan viktig faktor i sammanhanget var föredragsverksamheten, som då på ett helt annat sätt än nu hade en apologetisk karaktär.” Till att förmedla och upprätthålla detta katolska system bidrog även de katolska skolorna, och man lade ned mycket arbete och stora resurser på de katolska församlingsskolorna. Målet var att alla katolska barn skulle gå i en katolsk skola. Problemet var emellertid, att dessa katolska skolor trots alla satsningar inte kunde hålla samma standard som statsskolorna; man hade inte tillräckligt med utbildade lärarkrafter. Undervisningen sköttes ofta av några Elisabeth- eller Josefssystrar och även prästerna måste hjälpa till. Det var mest de fattigare katolikernas barn som gick i dessa skolor, vilket inte precis bidrog till att höja deras anseende. Biskop Muller kallade dem ”fattigskolor”. Ett undantag utgjorde här den av Josefssystrarna ledda franska skolan, men dess elever var till största delen protestanter och den saknade därför den specifikt katolska prägeln.” Elisabethsystrarna, som verkade vid alla katolska församlingar, sörjde för att katolikerna fick katolsk sjukvård. De tog sig även an sjuka protestanter. Med sin ambulerande hemsjukvård gjorde de en pionjärinsats på sjukvårdens område och verkade på sitt sätt för den katolska trons utbredning. Enligt biskop Bitter utgjorde deras stillsamma barmhärtighetsgärning den kanske mest effektiva propagandan för den katolska saken i Sverige. Men inte heller denna milda propaganda undgick emellertid att framkalla protester.”



Katolicism och nationalism

Det var vid denna tid en självklar sak att man som katolik förbehållslöst identifierade sig med kyrkans tro och lära. Kyrkokritik av det slag som vi är vana vid i dag förekom inte. Så var det även i Sverige. Man ifrågasatte inte de romerska anordningarna och accepterade utan svårigheter kyrkans hierarkiska struktur. Ja, den katolska kyrkans auktoritära och myndiga, för att inte säga triumfalistiska uppträdande uppfattades som någonting gott och som ett säkert tecken på att denna kyrka verkligen var Kristi sanna kyrka. Vördnaden för påven i Rom och hans representanter var starkt utpräglad. Detta betyder emellertid inte, att de svenska katolikerna vid denna tid var slaviskt underdåniga och fogade sig i vad som helst. När jesuitgeneralen 1910 beslutade sig för att hemkalla jesuitfäderna från Sverige gav detta upphov till högljudda protester från Stockholmskatolikerna. Man sände petitioner och skrivelser till Rom, och drog sig inte för att via delegater öppet säga sin mening i saken både till jesuitgeneralen och till påven. Dessa protester framfördes emellertid på ett mycket underdånigt sätt. Resultatet blev, att jesuitfäderna kom att stanna i Stockholm. Inom den katolska hierarkien var man dock inte helt nöjd med detta beteende. Katolikerna borde lydigt underordna sig, menade jesuitgeneralen Ledochowski, och den visitator som på Propagandakongregationens uppdrag besökte Sverige 1920, betecknade de svenska katolikernas reaktionen som ett uttryck för lutherskt tänkande. På samma sätt yttrade sig biskop Bitter. Han uppfattade – och detta var inte helt fel – aktionen som en missnöjesyttring mot honom. Bakom det hela stod, menade biskopen, de svenska konvertiterna och de hade alla ”Luther i blodet”.

När biskop Muller övertagit ledningen för detsvenska apostoliska vikariatet 1923 blev det hårdare tag. Den nye biskopen tolererade inte någon självsvåldighet från lekmännens sida av det slag som förekommit på 1910-talet. Ledningen blev stramare, direktiven klarare, och samtidigt utvecklades ett mer utåtriktat lekmannaapostolat. Föreningsaktiviteten blev livligare, vallfärdsväsendet tog fart, gudstjänstdeltagandet blev mera aktivt och antalet kommunioner ökade successivt år för år under hela 1920-talet. De svenska konvertiterna spelade här en viktig roll och det var de svenska (och naturaliserade svenska) katolikerna som dominerade i församlingarna.” Katolska kyrkan i Sverige hade – trots de många utlänningarna – en svensk prägel, den var svensk och katolsk.

Detta tog sig särskilt uttryck i vördnaden för de svenska helgonen och i strävan att anknyta till svenska medeltida traditioner. Anordningarna vid kardinal van Rossums besök visar detta mycket tydligt. När han gjorde sitt högtidliga intåg i S:t Erikskyrkan ljöd den gamla latinska hymnen Ecce sacerdos magnus och församlingen föll på knä på romerskt vis, vid mottagningen på kvällen sjöngs birgittahymner och svenska folkvisor och vid kardinalens avresa stämde katolikerna upp ”Du gamla du fria”. Detta speglar på ett utmärkt sätt den dåtida svenska katolicismens både romersk-katolska och svenska karaktär.


Publicerad 1994 i nummer 2