”Marie fred” - ett kloster i ofärdstider
Pernler, Sven-Erik

Följande artikel är ett sammandrag, av utrymmesskäl begränsat till de svenska delarna, av en föreläsning hållen i Mariefred 5 augusti 1993. Författaren, Sven-Erik Pernler, är docent i kyrkohistoria i Lund och katolsk präst.

När 1490-talet bröt in, fanns inom Strängnäs-stiftets gränser åtta kloster och konvent, fem i Södermanland och tre i Närke. Några av dem var ganska gamla. Fyra hade grundats under 1100-talet, två under 1200-talet. Men ett par ordnar hade kommit först under 1400-talet, ett mycket färgstarkt århundrade i den svenska kyrkohistorien: karmeliterna till Örebro och antoniterna till Ramundeboda. Intressant att notera är, att de två bosättningarna kring 1400talets mitt var respektive ordens enda bosättning i det medeltida Sverige. Såväl karmeliterna som antoniterna slog sig ned i Närke, som dittills bara haft ett enda kloster.

Inte mindre intressant att notera är, att också det sista medeltida klostret som anlades i Sverige var det enda inom sin orden i landet, samt att även detta kloster grundades inom Strängnäs-stiftets territorium. Det anlades i Gripsholm i Södermanland, sedan markfrågan år 1493 funnit en lösning. Dess invånare tillhörde kartusianorden.



Kartusianernas ankomst

Kartusianerna hade redan ett halvsekel tidigare undersökt möjligheterna att etablera sig i Sverige. Generalkapitlet hade under Erik av Pommerns tid gett priorn i Stettin i uppdrag att tillsammans med priorn i Danzig ta kontakt med kung Erik i detta ärende. Varför denna kontakt inte gav något positivt resultat, vet vi inte. Men mot slutet av 1400talet blev frågan om att grunda ett kartusiankloster inom den svenska kyrkoprovinsen på nytt aktuell. De som från svensk sida understödde dessa planer, var inte vilka som helst. Det handlade bland andra om Jakob Ulfsson, ärkebiskop av Uppsala, Konrad Rogge, biskop av Strängnäs, Sten Sture den äldre, riksföreståndare, samt dennes hustru fru Ingeborg Åkesdotter Tott. Det fanns förvisso ofta starka motsättningar mellan Sten Sture och Konrad Rogge, men i just denna fråga var man överens. Det.var angeläget att få kartusianer till landet.

Det kloster från vilket Marie fred, Domus Pacis Mariae, grundades, hette Marienehe och låg i Rostock. Marienehe hade självt grundats knappt ett hundra år tidigare, 1396. Det tillhörde den sachsiska provinsen, och till denna provins kom därför också Mariefred att knytas. I förbigående kan noteras, att den svenske kungen Albrekt, som var hertig av Mecklenburg, 1396 bekräftade stiftelseurkunden för Mariefreds moderkloster Marienehe.

De första munkarnas ankomst till Sverige framgår av ett dokument från herredagen i Tälje sommaren 1493. Av dokumentet kan utläsas, att rikets råd länge begärt, att en värdig och helig orden måtte komma till riket, nämligen Vår Frus orden, som kallas ”Carthus”. Den hade nu anlänt och rådet hade försett den med en plats att slå sig ned på. Rådet skulle därutöver förse den med ränta – alltså avkastning av jord m.m. - och byggning. Man anbefaller också munkarna i allas välvilja och beskydd. Det hela avhandlas alltså på högsta tänkbara nivå. Starkare yttre stöd kunde en nyanländ orden knappast få.



Gården Gripsholm

Sten Sture och hans hustru upplät sin gård Gripsholm till munkarna. Denna befästa gård hade omkring 1380 anlagts av Bo Jonsson Grip. Drottning Margareta hade inköpt den för kronans räkning, men 1472 såldes den till Sten Sture den äldre. Och här skulle alltså klostret nu anläggas, såsom framgick av riksrådets stadga och försäkring. Donationen av Gripsholm bekräftades också i en skrivelse från riksrådet, utfärdad i Enköping 7 december 1493.

Gripsholm inrymde redan tidigare bland annat ett jungfru Marie kapell, för vilket kardinalskollegiet i Rom utfärdat ett avlatsbrev 1485. Märkligare är, att det redan 1479 i Stockholms tänkebok talas om ”munken på Gripsholm”, vad som nu kan avses därmed. Man kan knappast tro att det var en kartusian. Möjligen kan man tänka sig, att Sten Sture hade en capellan med ordensanknytning. Mot att han var en kartusianmunk som där förberedde deras klostergrundande talar inte minst, att man 12–13 år senare hade svårigheter att finna en lämplig bosättningsplats för denna orden i Sverige.





De första bröderna

Två år före klostret Mariefreds grundläggning, hade de första kartusianerna anlänt till Sverige. Det var fyra bröder från klostret i Rostock, två prästmunkar och två lekbröder. Vi känner deras namn. Prästerna hette Fikke Dyssiin och Johan Sanderi, lekbröderna Arendh och Kerstärn. Det är inte osannolikt, att den uppgift från 1600-talets början är korrekt som hävdar, att de – i väntan på att markfrågan skulle lösas – den första tiden provisoriskt höll till på Färingsö, Mälarens näst största ö.

Fikke Dyssijn var otvivelaktigt tänkt att bli det nya klostrets förste prior, vilket också blev fallet. Han hade 1481-85 varit prior i Marienehe. Som medlem av en känd mecklenburgsk adelsfamilj, hade han uppfostrats vid det mecklenburgska furstehovet. Han var kanik vid domkyrkan i Gustrow och hade studerat vid universitetet i Rostock innan han blev kartusian.

Johannes Sanderi blev det nya klostrets förste prokurator. Det är inte osannolikt att också han studerat vid universitetet i Rostock. Tre personer med detta namn är inskrivna vid universitetet under 1460-70-talen.

De två lekbröderna är det däremot omöjligt att finna någon ytterligare information om.

Det universitet som 1419 inrättats i Rostock, kom att bli en viktig förbindelselänk mellan Sverige och klostret Marienehe. Bland dem som studerade vid universitetet 1457-59 återfinns exempelvis den blivande ärkebiskopen Jakob Ulfsson, en av Mariefreds tillskyndare och stora främjare.



Sten Stures insats

I december 1498 bekräftade Sten Sture skriftligen sin gåva av Gripsholms gård till kartusianerna. Detta brev är sigillerat också av hans hustru samt av Erik Johansson (Vase), Gustav Vasas far, vilket bör observeras. Av brevet framgår, att ärkebiskop Jakob Ulfsson och biskop Konrad Rogge anhållit om Sten Stures hjälp att grunda ett kartusiankloster i Sverige. Riksföreståndaren hade låtit föra de fyra bröder som herr Timoteus, prior i Marienehe och visitator för Mariefred, sänt, runt till många platser, för att de skulle få avgöra vilken plats som vore bäst för klosterbygget. Men eftersom de inte funnit någon passande plats, skänkte Sten Sture med samtycke av sin hustru och rikets råd sin gård Gripsholm, jämte några gods som han bytt till sig från kronan, till kartusianorden. Om klostret inte skulle bestå, skulle gårdarna återgå till de forna arvingarna.

År 1502 skänkte han klostret ytterligare ett antal gårdar. I gengäld skulle klostret hålla själamässor för honom, hans hustru och deras föräldrar, därtill för dem som offrat sitt liv för det svenska riket och Sten Sture.



Etableringstiden

1493 anges ofta i litteraturen som Mariefreds grundningsår. En bok tryckt i klostret 1498 anger dock, att kartusianerna först år 1494 slagit sig ned på den mark som ställts till deras förfogande. Och klosterinvånarna själva borde ju känna till sin då 4-5-åriga historia!

Klostret uppfördes uppe på en höjd, där nu sedan 1600-talet Mariefreds kyrka ligger, och mitt emot holmen med den gamla borgen. Denna borg skulle Gustav Vasa komma att förvandla till ett slott, med material hämtat från kloster som han låtit rasera och skövla, bland andra Mariefreds kloster.

Vilka hus som stod till brödernas förfogande den allra första tiden, vet vi ingenting om. Klosterkyrkan blev inte färdig förrän 1504, alltså först ett decennium efter själva klostergrundandet. Den invigdes 15 februari detta år av ärkebiskop Jakob Ulfsson, sedan biskopen av Strängnäs med kort varsel kallats att resa till Danmark. Dagen efter invigningen gravsattes Sten Sture i klosterkyrkan. Han hade avlidit två månader tidigare.

Men klosterbyggandet var ingalunda avslutat i och med att kyrkan stod klar, eller var så pass färdig att den kunde invigas. I april 1506 omtalar broder Sigurd i ett brev till Svante Nilsson Sture, att han inte kunnat besöka herr Svante under det år som gått, eftersom han hade ansvar för en omfattande byggverksamhet såväl vid klostret som i Stockholm.

Det är beklagligt, att det gamla klosterområdet ännu inte har systematiskt lokaliserats och identifierats, än mindre utgrävts. I kombination med att merparten av klostrets handlingar gick till spillo när Stockholms slott brann i slutet av 1600-talet, är vår begränsade arkeologiska kunskap om byggnaderna och området mer än otillfredsställande. Däremot vet vi en del om somliga som bidrog till byggets förverkligande.



Välgörarna

Bland det unga klostrets många välgörare har redan nämnts ärkebiskop Jakob Ulfsson och biskop Konrad Rogge. I augusti 1494 skänkte ärkebiskopen sin fädernegård Hakestad i Trögd till klostret. Nästa dag donerade biskop Konrad ett hus med tillhörande byggnader vid Söderport i Stockholm. Båda dessa gåvobrev är utfärdade i Stockholm, där bland andra priorn Timoteus från Marienehe och priorn i Marienkloster i Hildesheim var närvarande. Kanske bör man tänka sig, att de vid samma tid också varit närvarande i Gripsholm vid ett officiellt klostergrundande, vilket ytterligare skulle styrka, att 1494 är det år som bör anges för Mariefreds tillkomst snarare än 1493. För detta talar också, att även ett antal andra ordensbröder var med i Stockholm.

Jakob Ulfsson drog sig på sin ålders höst tillbaka från ärkebiskopsstolen och bosatte sig i Mariefreds kloster. Härifrån sände han 15 juni 1520 ett brev till sin efterträdare, ärkebiskop Gustav Trolle, och anmodade denne att hos kung Kristiern utverka ett skyddsbrev för klostret, så att inte krigsfolket skulle utsätta klostret, dess boskap och ägodelar, för plundring. Man bör observera, hur mycket boskapsskötseln uppenbarligen betydde, trots att bröderna själva inte fick äta kött. Mer därom nedan.

Ärkebiskop Jakob avled i klostret 1521 och blev gravlagd i dess kyrka. När det stod klart att klostret skulle komma att stängas, överflyttades Jakob Ulfs~ sons ben i början av 1526 till domkyrkan i Uppsala.

En annan stor främjare av klostret Mariefred var Ragvaldus Ingemundi. Han var ärkedjäkne i Uppsala och under många år Jakob Ulfssons ombud i Rom. Av ett brev utfärdat i Stockholm 1498 framgår, att klosterbygget hade måst avbrytas till följd av oroligheterna i landet. För att bröderna skulle kunna fullfölja sitt bygge, hade Ragvaldus Ingemundi inköpt de egendomar som biskop Konrad 1494 skänkt klostret. Klostret fick alltså kontanter i sin hand, 300 mark. Räntan på detta belopp, 15 mark årligen, skulle under herr Ragvaldus’ livstid användas för klostret och byggnationen. När han dog, skulle årsmässa firas för honom i Uppsala domkyrka; klostret skulle dessutom årligen till Uppsala domkyrka utbetala fem mark. Ragvaldus skänkte också klostret ett hus som han låtit bygga i Uppsala, dock på vissa villkor. Bland annat skulle hans hushållerska fritt få bo där så länge hon ville. Också vid denna transaktion var priorer från andra kartusiankloster närvarande: Thomas från Gottes-Gnade vid Stettin och Engelbertus från Gottes-Barmherzigkeit i Frankfurt. De visitationer som skulle ske vartannat år, fungerade uppenbarligen. Sannolikt tillbringade också Ragvaldus Ingemundi sin sista levnadstid 1514-15 i Mariefreds kloster.

Även biskopen av Skara, Vincent Henningsson, gjorde en donation till klostret. År 1509 överlät han en källare med tillbehör i Stockholm. Från biskopsbordet i Åbo skulle kartusianerna i Mariefred årligen erhålla tre tunnor smör till sitt uppehälle.



Klostret som jordägare

Här finns inte utrymme för en genomgång av alla de donations-, köpe- och bytesnotiser som berör klostret. Men några ytterligare kan få spegla mångfalden. 1504 donerade borgaren, den förre tyske rådmannen och skottherren i Stockholm Folmer van Lunden ett hus vid Söderport i Stockholm, en förgylld kalk, tre mässkrudar och en mässbok. 1507 ingav sig prebendaten i Skara stift Torirus Torkilli i klostret och skänkte samtidigt till klostret tre gårdar i Västergötland. 1509 ingav sig tre änkor, till klostret, varvid klostret erhöll ett stort antal gårdar. Hur klostret arrangerade deras boende och om de fick speciella funktioner vid klostret vet vi tyvärr inte. Att de bott vid klostret står klart, då vi vet att en av dem ganska snart övergav klostret.

Med tiden kom klostret att inneha ett inte oväsentligt antal gårdar, inte minst inom Strängnäs-stiftets territorium, samt hus i bland annat Stockholm och Uppsala. Enbart i Gripsholms närmaste omgivningar ägde klostret 160 gårdar vid upplösningen. Gården Kvastinge, som låg under klostret, skall sommartid ha haft 400 kor, vilket förutsätter en omfattande mejerihantering, kanske också garveri.

Mariefreds ekonomiska styrka är dock svårbedömbar. Att bygga ett kloster var utomordentligt kostsamt. Visserligen kunde man 1515 utbetala 340 mark till Svante Stures änka fru Metra och hennes måg Axel Laurensson mot pant i form av värdefulla föremål. Men när kronan 1523 uttog extra pålagor i landet av kyrkor och kloster, bidrog Mariefred med ”10 lödiga marker och 51od”, vilket var en jämförelsevis låg summa i sammanhanget, vilket inte tycks ha observerats i litteraturen.

Klostret Mariefred var nu inte bara det sista kloster som grundades i Sverige under medeltiden. Det var också det första av alla de många kloster och konvent som genom kungligt ingripande kom att upplösas och skövlas under 1500-talets lopp. Söndagen den 9 december 1525 kom Gustav Vasa till Mariefred. I klostrets kapitelhus förklarade han för bröderna, att Gripsholm var hans rätta arv och eget, eftersom det med tvång hade fråntagits hans far. Han sade sig vara beredd att hos rikets råd och hos cistercienserna utverka, att juli ta kloster kunde upplåtas åt kartusianerna, då det inte längre fanns så många munkar kvar i Julita.

Kartusianerna bad givetvis om att få behålla sitt kloster, vilket kungen utan vidare resonemang avvisade. Bröderna fogade sig då samma söndag i ett brev efter kungens vilja. Men de uppställde ett villkor: att de skulle få behålla sitt bohag jämte all lös och fast egendom, varhelst den fanns i riket, som skänkts dem av fromma människor eller som de med egna medel förvärvat. I ett brev från Vadstena, utfärdat 17 januari 1526, underrättar Gustav Vasa klostret i Mariefred om rådets beslut: Gripsholm skall överlämnas till honom. Därmed var Mariefreds öde beseglat.



Underkastelse och protester

Att flytta till Julita var otänkbart för kartusianerna, bland annat därför att de inte ville hamna i konflikt med cistercienserna. I stället bad de kungen om hjälp att kunna bege sig till vänner och till tidigare kyrkliga förmän. Kungen utrustade dem också med kläder och pengar, så att de kunde lämna klostret. Dessförinnan hade han, den 6 april 1526, tvingat dem att utfärda ett öppet brev, i vilket bröderna förklarade, att de för de erhållna pengarna avsade sig allt klostergods, och att de för all framtid ville vara hans Nåds ödmjuka capellaner. Kungen övertog alla tillgångar och skulder, det vill säga avsevärt mer än han kunde göra anspråk på såsom arvinge efter sin fars barnlöse morbror Sten Sture. Kartusianernas kapitulationsakt beseglades av biskopen av Strängnäs, Magnus Sommar, den siste katolske biskop som gästade klostret. Detta brev, formellt utfärdat av kartusianerna själva, åberopade Gustav Vasa när han samma dag tillskrev landskapen Dalarna, Västergötland, Östergötland och Småland, där man starkt reagerat mot kungens framfart.

Men det var inte enbart i dessa landskap man protesterade mot Gustav Vasas åtgärder mot klostret Mariefred. Därför försökte kungen också i andra sammanhang försvara sitt handlande, exempelvis i framställningar till Västerås’ riksdag 22–24 juni 1527. Hans argumentation gick bland annat ut på, att om Sten Sture hade haft barn, skulle Gripsholm aldrig ha upplåtits för något klosterbygge. Rådet och adeln gav i sitt svar kungen rätt på denna punkt – hur de nu kunde känna en avliden mans tankar...



Avveckling och förräderi

Hans Brask, biskop av Linköping, hade sommaren 1526 rått Ture Jönsson (tre rosor) att låta kartusianerna få komma till gården Lindholmen i Västergötland. Spetalet på Lindholmen skulle med andra ord göras om till ett kloster. Biskopen menade, att kartusianernas regel var bättre än spetalets, där man var girig och svekfull samt stämplade tvedräkt mot riket. Herr Ture verkar ha varit gynnsamt inställd till planen, men Gustav Vasa omintetgjorde den efter riksdagen i Västerås 1527.

En tragisk gestalt i Mariefreds sluthistoria är klostrets skaffare, munken Ericus Aruidi. I hans händer lade Gustav Vasa klostrets skötsel till dess att det kunde ordnas någon annan lämplig plats för munkarna. I april 1526 beordrades han dessutom av kungen att omedelbart sända klostrets silverkista till Stockholm. Men det måste ske i hemlighet – ingen av bröderna i klostret skulle få kännedom om det. Strax därefter utnämnde Gustav Vasa honom till slottsfogde på Gripsholm. Som sådan inlevererade han året därpå tre kalkar och en paten till den kungliga räntekammaren, samt efter ytterligare ett år 100 marker penningar och en kalk. Han omtalas de följande åren som kyrkoherde på olika håll i Strängnäs stift.



Klosterbiblioteket

Det inre livet i klostret Mariefred under dess tre decennier långa tillvaro är dåligt dokumenterat. Bestämmelserna för kartusianernas livsföring hade mildrats något i slutet av 1400-talet jämfört med ordens första århundraden, 1000- och 1100-talen. Men grundmönstret, att förena traditionellt klosterliv med eremitliv, låg kvar. Att munkarna sysslat med studier, och då främst teologiska, torde man våga anta dels utifrån de böcker som till vår tid bevarats ur deras bibliotek, dels utifrån kapaciteten hos somliga av dem som vi vet sökte sig till klostret som munkar. Ett belägg för den teologiska kompetensen i klostret är, att Johannes Magnus; när han 1525 förberedde en översättning av Nya Testamentet, utsåg kartusianerna att jämte birgittinerna i Vadstena till att översätta Uppenbarelseboken.

Avskrivning av handskrifter var däremot ett i det närmaste passerat stadium, när Mariefred grundades. Några handskrifter är inte bevarade från klosterbiblioteket, och bröderna torde inte heller i någon högre grad ha sysslat med kopiering. Boktryckarkonsten hade ju kommit igång på allvar, och klostret hade sitt eget tryckeri. Men i kartusianklostret i Hildesheim har funnits en handskrift, vilken återgav legenden om Sankt Eskil, en legend som i högsta grad är knuten till Strängnäs stift. Handskriften var gjord av Kristiarnus Wise, boende i Mariefred alldeles i början av klostrets verksamhetstid. Han var prästvigd för Strängnäs stift, var rektor vid domskolan i Strängnäs samt därtill kanik vid domkyrkan. Han är däremot inte identisk med den lekbroder Kerstärn som omtalas i början av 1490-talet. Kristiarnus bad priorn i Hildesheim att låta kedja fast avskriften vid en pelare, så att man då och då i matsalen kunde läsa högt ur legenden, till brödernas uppbyggelse och helgonets ära. I vilken mån så skedde, vet vi inte.

Biblioteket var centralt för kartusianerna och bokdonationer till klostret har gjorts långt innan byggnaderna var färdigställda. Den äldsta kända boken fick man redan 1494 av en kanik i Strängnäs, Gotmannus Ålmanus. Två år senare förmedlade ärkedjäknen i Uppsala, Ragvaldus Ingemundi, en större bokdonation till klostret. Han hade samlat in böckerna från olika håll. Vid ett tillfälle översände han sex böcker, främst exegetisk litteratur. Minst fem böcker har skänkts till klostret av fru Ingeborg, Sten Stures maka. Innehållsligt berör de bevarade eller kända böckerna främst bibeltolkning, skolastik, asketisk teologi samt mystik. Något annat var heller inte att vänta, med tanke på kartusianordens inriktning och spiritualitet. Dess kloster hade vid denna tid ofta betydande bibliotek. Hur omfattande biblioteket i Mariefred hann bli på dryga tre decennier, kan vi tyvärr inte avgöra. Det finns arton band bevarade som genom anteckningar kan knytas dit. Ytterligare några är kända dokumentariskt.



Rosenkransfromhet

Att Marias kult var angelägen i ett Maria-kloster säger sig självt. Lika självklart var det, att man önskade utbreda denna kult, vördandet av Herrens moder. Inte minst konkretiserades engagemanget genom en bok som trycktes i klostret, dominikanen Alain de la Roche\'s De dignitate et utilitate psalterii b. Marie virginis, en handbok i hur man brukar rosenkransen och rosenkransandakten. Ett tryckeri var alltså bland det första munkarna i Mariefred skaffade sig. Boken utkom 1498 och bekostades av fru Ingeborg Tott. Sannolikt hade bland annat svenska studieresor till Rostock redan dessförinnan bidragit till rosenkransens ankomst till Sverige. Alain de la Roche vistades i Rostock under första hälften av 1470-talet. Utvecklingen i Sverige kan man följa genom rosenkransmadonnor i allt fler kyrkor, rosenkransbrödraskap etc., som jag här inte går in på, men avser att behandla vid ett symposium i Vadstena senare i år.

Den bok som trycktes, ger viktig information utöver den teologiskt-pastorala. Den lär oss, att bröderna hade inköpt det typografiska materialet från Stockholm, närmare bestämt från Johann Fabris. Ett korrekturblad avslöjar, att boktryckaren hette Sigfridus. Men framför allt: på fru Ingeborgs anmodan utsändes denna bok som gåva till en lång rad kloster, och då inte enbart kartusiankloster, runt om i Europa. Det unga klostret i Mariefred kunde alltså redan fyra år efter sin tillkomst ge ett inte oväsentligt bidrag till andra europeiska kloster.

Boken blev mäkta populär. 1506 trycktes en ny upplaga i Löbeck på Svante Stures bekostnad. I Vadstena kloster gjorde man en översättning till svenska, för att underlätta bruket av rosenkransandakter bland lekfolket.



Relation till andra kloster

Mariefreds relation till andra kloster i Sverige förtjänar en närmare granskning än vad som här kan ske. 1511 utfärdade priorn Jakob ett delaktighetsbrev för Vadstena kloster och ett liknande brev för systrarna i Sko kloster. Åtminstone för Vadstena klosters vidkommande var detta inte det första mötet med kartusianorden. Redan under förra delen av 1400-talet hade man i Vadstena upptagit kartusianer och deras gynnare i sin andliga delaktighet. I en av Vadstena klosters handskrifter finns kartusianordens privilegier noterade, i en annan kartusianbrödernas regula.

Vi kan i sammanhanget notera, att den heliga Birgitta inte varit opåverkad av kartusianernas gudstjänst. I en uppenbarelse meddelade Kristus, att sången i hennes egen blivande orden skulle efterlikna kartusianernas sång. Dessa munkars psalmton vittnade nämligen mer om sinnets ljuvliga frid, ödmjukhet och andakt än om lust att väcka uppseende (Extrav. 4). Långt före Mariefreds tillblivelse var man alltså i Vadstena kloster bekant med kartusianer och stod i en viss relation till denna orden.



Förhoppning om förnyelse

Varför var man då omkring år 1490 så angelägen om att få kartusianer till Sverige, när här redan fanns dels ett antal äldre ordnar, dels en snabbt växande inhemsk orden, birgittinorden? Det hävdades, med rätt eller orätt, att det rådde förfall på sina håll inom de äldre klosterstiftelserna. Konflikter hade även förekommit mellan kloster eller konvent och enskilda biskopar. I sitt tillkännagivande om kartusianordens etablering i Sverige, angav Sten Sture med flera bland annat som skäl, att man ville skapa ett föredöme för de redan existerande ordnarna. Konflikterna med de äldre ordnarna skulle alltså vara en anledning till, att Sten Sture och biskoparna önskade införa kartusianorden som en förebild, en förnyelsemöjlighet, för de gamla ordnarna. Och föredömet var en orden som själv var 400 år gammal! Denna orden berömde sig samtidigt av, att aldrig ha blivit reformerad, eftersom den aldrig hade upplevt något förfall (!).

Kanske har vi också att till en del förstå karmelitklostret i Orebro, men framför allt Mariefreds kloster, som ett tänkt ”svar” på Linköpings-stiftets Vadstena kloster och dess expansiva verksamhet. Allt fler donationer, också från invånare i Södermanland och Närke, hade tillfallit klostret i Vadstena. Flera av Strängnäs-stiftets mest begåvade präster hade det senaste århundradet begett sig till Vadstena för att bli munkar. Några spänningar kan dock inte skönjas mellan Vadstena och Mariefred. Tvärtom. De två ordnarna hade sedan länge goda relationer, och Vadstena kloster var redan en rik och välmående anläggning när kartusianerna påbörjade sitt mödosamma grundläggningsarbete i Mariefred.





Domen över Gustav Vasa

Att kartusianerna i Sverige inte i påtaglig grad förmådde bidraga till en förnyelse av de gamla ordnarnas liv genom sin blotta närvaro och sitt exempel, är inte förvånande. Tre decennier är en kort tid i kyrkans historia. Kartusianerna gavs helt enkelt aldrig någon chans. Gustav Vasas ansvar är i detta fall uppenbart.


Publicerad 1994 i nummer 1