Katolska skolor i Sverige 1750–1960
Werner, Yvonne Maria



I sin årsrapport till Rom för 1952 tar biskop Johannes Müller upp frågan om den katolska skolan. Han framhåller här att det utan moderna och i viss mån representativa skolor inte skulle finnas någon möjlighet att ge de katolska barnen en riktigt katolsk fostran. Under sådana omständigheter skulle, tillade han, de katolska församlingarna och den katolska kyrkan inte ha någon framtid i vårt land. För biskop Müller framstod skolfrågan som en ytterst viktig angelägenhet. På den hängde den katolska kyrkans vara eller icke vara här i landet.1

Biskopen var inte ensam om att se saken på detta sätt. Denna inställning var tvärtom allmän inom den dåtida katolicismen. I sin encyklika om ungdomens katolska fostran från 1929 inskärper påven Pius XI kyrkans absoluta rätt och ofrånkomliga plikt att sörja för det uppväxande släktets kristna fostran och han betecknar det katolska skolväsendet som ett led i kyrkans missionsuppdrag. Han uppmanade därvid alla katoliker att engagera sig för den katolska skolan. Samtidigt upprepade han det tidigare gällande förbudet att sända katolska barn till icke-katolska eller neutrala skolor. Detta fick bara förekomma i särskilda tvingande fall och givetvis inte utan respektive stiftsbiskops tillstånd.2

Pius XI:s skolpolitiska riktlinjer representerade inget nytt. Här upprepades gamla välkända kampparoller som i nu mer än hundra år åter och återigen förkunnats av det högsta läroämbetet. Kyrkans kamp mot det sekulariserade samhälle som började ta form efter franska revolutionen och Napoleonkrigen var i mångt och mycket en kamp just om inflytandet över skolan. Det katolska skolväsendet uppfattades som en nödvändig förutsättning för att motverka sekulariseringen och fostra det uppväxande släktet till goda katoliker. Men den katolska skoldoktrinen var samtidigt en integrerad del i en mer vittomfattande katolsk världsåskådning med klart politiska implikationer.3

I det förindustriella samhället hade religionen varit en fast integrerad del av den politiska ordningen. Med 1800-talets utveckling rubbades denna ordning. Det kristna norm- och värderingssystemet förlorade successivt sin tidigare dominerande ställning. Samtidigt kom den moderna statsmakten att få ett allt större inflytande över samhället. Den trängde därvid in på områden, som dittills, direkt eller indirekt, betraktats som kyrkans sak. Äktenskapet är ett exempel, skolväsendet ett annat. Liberalismen gjorde överallt sitt segertåg, och enligt denna ideologi var det staten ensam som hade att reglera lagstiftningen på dessa områden.

Den katolska kyrkan ställde sig klart avvisande till denna utveckling. Riktningsgivande blev här encyklikan Quanta cura från 1864, där påven Pius IX öppet fördömde liberalismens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella grundsatser. Mot dessa grundsatser ställdes de traditionella, religiöst präglade hierarkisk/patriarkala samhällsidealen. Den katolska kulturen och mentaliteten kom därmed att stå i opposition till den moderna tidsandan. Den fick karaktären av en ”motkultur”. Så skapades den specifika miljökatolicism, som kom att prägla den katolska kyrkan från mitten av 1800-talet till början av 1960-talet. Det var först med det Andra vatikankonciliet som kyrkan slog in på and-ra banor. Nu skulle man riva bastionerna. Avgränsningen ersattes med dialog och samverkan. Därmed började ett nytt avsnitt i den katolska kyrkans historia.4

Men dessförinnan var det det slutna katolska särsamhället som var riktmärket. I denna formering av en specifik katolsk miljö spelade skolväsendet en central roll. Det var också på detta område som kampen mellan kyrka och stat var som mest intensiv. Man talade om en ”kulturkamp”. Här möttes två skilda kulturer, två skilda tankesystem.

Det är mot denna bakgrund den katolska skolans historia i Norden och i Sverige måste ses. Skolan var inte bara ett led i strävan att ge de katolska barnen en katolskt präglad utbildning. Den var också, här liksom i den katolska världen i övrigt, ett redskap för att förmedla en specifik katolsk livsåskådning och att utveckla en katolsk miljö. I vårt land saknades visserligen förutsättningar att utveckla ett katolskt särsamhälle av kontinentaleuropeiskt snitt. Men strävan fanns där. Skolan var här en viktig faktor.

Låt oss nu se hur det hela började.

Skola och missionsarbete i upplysningen skugga

Med Gustaf III toleransedikt 1781 blev den katolska kyrkan åter tillåten i vårt land – om än bara för utländs-ka undersåtar. Redan dessförinnan hade det emellertid funnits en katolsk verksamhet i landet, och i Stockholm grundades – i anknytning till den spanska legationen – en skola för de katolska barnen redan på 1850-talet.5 Efter det att Sverige 1783 blivit ett apostoliskt vikariat, direkt underställt missionskongregationen i Rom, och församlingslivet i huvudstaden ställts på mer stabil grund upprättades en katolsk församlingsskola. Antalet katoliker i Stockholm uppgick vid denna tid till runt 1700. En lekmannalärare anställdes för uppgiften. 1796 kunde den nya katolska skolan flytta in i ett hyrt hus på Södermalm.6 Upplysnings-ideerna bidrog till den religiösa toleransen, och flertalet av Svenska kyrkans biskopar ställde sig vid denna tid välvilliga till den katolska verksamheten. Ärkebiskop Uno von Troil gav den rent av sitt direkta stöd genom att se till att den katolska katekes som den apostoliske vikarien Paulo Moretti låtit översätta fick trycknings-tillstånd och kunde utkomma i 1 500 exemplar år 1800.

Att en katolsk katekes kunde utkomma på detta sätt sammanhängde i viss mån med det ökade intresset för folkundervisningen. De som förespråkat tryckningstillståndet hade därför också hänvisat till att undervisning i den egna religionen skulle bidra till att göra katoliker-na till goda samhällsmedborgare. Det var också främst för skolans verksamhet som Moretti låtit översätta katekesen. Katekesen gjorde stor nytta. I en rapport till Rom omtalar Moretti, att han vid ett förhör med barnen till sin glädje kunnat konstatera, att fyra av gossarna lärt sig katekesen utantill. Som belöning hade de fått ett silverkors att bära på bröstet under gudstjänsterna.7

Perioden kring sekelskiftet 1800 var emellertid trots denna välvilja från den svenska överhetens sida en svår tid för Sveriges katoliker. Revolutionen i Frankrike 1789 och de genomgripande förändringar av förhållandena i Europa som den förde med sig ledde till att kurian i Rom inte längre var i stånd att regelbundet sända ekonomiskt stöd till sina präster på missionsfältet. Att den katolska själavården i Stockholm ändå kunde fortgå utan avbrott och att man även kunde hålla igång skolverksamheten måste nästan betraktas som ett under. Man lyckades till och med driva ett barnhem, där ett 60-tal fattiga katolska barn fick husrum, mat och undervisning.8

Men den katolska verksamheten förblev mycket begränsad under denna tid. Stockholmsförsamlingens medlemsantal minskade successivt, och 1830 fanns det inte mer än runt 200 praktiserande katoliker kvar i huvudstaden. Många katoliker hade återvänt hem, andra hade avfallit. En lutherskt konfessionell vind blåste över landet. Man värnade åter starkare om den konfessionella enheten och det lutherska arvet. Samtidigt ledde påvedömets restauration och jesuitordens återupprättande 1814 till att den alltid latenta katolikskräcken fick ny näring. Detta gjorde att det nu var svårare att vara katolik än tidigare.9

Det var först under Laurentius Studachs tid som apostolisk vikarie 1833–1873 som det katolska skolväsendet ställdes på mer stabil grund. Nu började emellertid en ny uppgångsperiod för den katolska kyrkan i Sverige, särskilt efter den nya religionsfrihetslagen 1860, som – om än med många inskränkningar – gjorde det möjligt för infödda svenskar att konvertera till den katolska tron.

Skolverksamhet i den katolska missionens tjänst

Under Studach, som år 1862 upphöjdes till biskop, fick den katolska kyrkan i Sverige sin första riktiga kyrkobyggnad. Det var S:ta Eugenia kyrka på Norra Smedjegatan, vilken invigdes 1837. Prästerna flyttade till ett hus invid kyrkan, och dit förlades också skolan och barnhemmet. Studach tog initiativet till en ny katekes och lät också trycka en rad andra böcker för undervisningsändamål och för gudstjänsten. I början av 1840-talet kom fransyskan Caroline de Bogen och den elsassiske prästen Anton Bernhard till Stockholm. Fröken Bogen övertog ansvaret för barnhemmet och flickornas skolundervisning, och Bernhard utsågs till kyrkoherde för Stockholms katolska församling. 1845 anlände den bayerske prästen Johann Georg Huber, till Stockholm. Han kom framför allt att ägna sig åt de katolska pojkarnas undervisning, och hösten 1845 öppnade han en katolsk pojkskola i huset på Norra Smedjegatan. Flickskolan var inrymd i samma byggnad. Samundervisning försökte man i möjligaste mån undvika. Av de pojkar som undervisades i pojkskolan kunde Studach sända två för teologistudium till Bayern 1857. En av dem, den 22-årige Josef Martin Popp, som en längre tid fungerat som hjälplärare i skolan, återvände 1864 till Sverige för att prästvigas. Även Bernhard undervisade i skolan.10 På lutherskt håll var skolundervisningen i Stockholm förhållandevis välordnad. Det fanns flera allmänna skolor för barn till fattiga föräldrar och en rad privatskolor för barn från välsituerade familjer. Skolundervisningen förbättrades ytterligare efter införandet av den nya skolordningen 1842.11 Det var därför dubbelt viktigt för katolikerna att även de hade ett fungerande skolväsen. Skolan förmedlade ju inte bara kunskaper utan också värderingar och synsätt. För katoliker som bodde långt ifrån skolan kunde det te sig frestande att sända barnen till en luthersk skola, särskilt som de rådande religionslagarna gav barn fostrade i statskyrkans ordning en säkrare framtid.

Det var också i första hand för skolans behov som den apostoliske vikarien 1857 inköptes den s.k. Paulis-ka malmgården, det senare katolska biskopshuset, på Götgatan på Södermalm. Studach och Huber hoppades kunna utveckla pojkskolan till ett proseminarium för blivande präster. Prästrekryteringen var ett ständigt problem för det svenska missionsstiftet. 1861 öppnade den nya pojkskolan med Huber som föreståndare. Skolan skulle emellertid inte bara fungera som ett proseminarium för präster. Den skulle också fylla den viktiga uppgiften att ge de katolska pojkarna möjlighet till katolsk skolgång och så minska risken för att de anpassade sig till omgivningens lutherska tro eller föll offer för den fortskridande sekulariseringen. Även tidigare hade man, som sagt, lagt ner stort arbete på skolan. Men nu blev det ett klart uttalat program. Skolundervisningen kom därför under en lång tid framåt att vara en av de katolska prästernas allra viktigaste uppgifter. Barnens fostran hade med andra ord en klar prioritet i det svenska missionsarbetet.12

Man hade här en god hjälp av de systrakongregationer, som nu etablerade sig i huvudstaden. Filles de Coeur de Marie, Mariadöttrarna, från Paris slog sig ner i Stockholm redan 1851. Elva år senare anlände Josefssystrarna från Chambéry i Savoyen, och 1865 kom de första Elisabethsystrarna från tyska Schlesien. Dessa ordenssystrarna kom framför allt att ta sig an flickornas undervisning, men de hjälpte också till i pojkskolan både på Södermalm och vid församlingsskolan på Norr. Elisabethsystrarna ägnade sig även åt ambulerande sjukvård och kom sedermera att upprätta en rad katolska sjukhem.13

Själavården i provinserna fick en fastare grund genom att katolska församlingar grundades och kyrkor byggdes och togs i bruk. Så i Göteborg 1865, i Malmö 1872 och i Gävle 1881. Samtidigt med de nya församlingarna grundades också katolska skolor. Församlingsbildning och skolverksamhet gick vid denna tid hand i hand. Josefssystrarna övertog ansvaret för den katolska folkskolan i Göteborg och Gävle, medan Elisabethsystrarna hjälpte till med undervisningen i Malmö. Även prästerna ägnade sig åt skolundervisning. Lätt var det inte att få skolverksamheten att fungera med de bristfälliga resurser som stod till buds. Ute i landet hade man emellertid inte samma höga ambitionsnivå som i Stockholm. Man fick här finna sig till rätta med att den katolska skolan var en fattigskola. En stor del av katolikerna var fattiga och tillhörde de lägre samhällsklasserna. Sett i detta perspektiv, var den katolska skolverksamheten och de förhållandevis stora resurser som satsades på den en i sanning social åtgärd till gagn för de sämst ställda.14

Gosskolan på Söder var, som sagt, tänkt att fungera som ett proseminarium för blivande präster. Man hade därför en tämligen ambitiös läroplan, framför allt vad gällde språkundervisning. Pojkarna fick således både lära sig tyska, franska och italienska, ibland även engelska. Disciplinen var, som vid alla skolor vid denna tid, mycket hård. En före detta elev vid skolan, Frans Corméry, har i en minneskildring från 1945 beskrivit livet i barnhemmet och på skolan. Det är inte precis någon ljus bild som tecknas här. Corméry talar om hård disciplin, alltför högt uppdrivna kunskapskrav, orimligt stränga bestraffningar och det även för mindre förseelser, dålig mat och framför allt bristande omsorg. Pojkarna fruktade sina prästerliga lärare. Också de Elisabethssystrar som undervisade de lägre klasserna var illa omtyckta. Att några av lärarna var goda pedagoger kunde inte uppväga detta övervägande negativa intryck. Corméry, som under många år var medlem av Stockholms katolska församlings kyrkoråd och således praktiserande katolik, uppger sig vara en av de få av skolans elever från åren 1874–1881 som förblivit den katolska kyrkan trogen.

De högtflygande planer man haft med skolan kom aldrig att förverkligas. Några av pojkarna sändes visserligen till utlandet för högre studier, men det dröjde ända till 1910-talet innan någon av skolans lärjungar kom att prästvigas för att sedan verka i Sverige. Flertalet av dem som studerat utomlands återvände överhuvudtaget inte till sitt hemland. Den svenske prästkonvertiten Karl Karlén, som före sin konversion 1874 varit protestantisk kyrkoherde och som under en tid tjänstgjorde i den katolska pojkskolan på Södermalm, ger i en promemoria från 1891 en förklaring till varför det blev som det blev. Lärarna och lärarinnorna var utlänningar, som varken behärskade det svenska språket eller förstod sig på svenskt kynne och kultur. De flesta av skolans pojkar kom ur arbetarmiljöer, och det var därför svårt för dem att finna sig till rätta med undervisningens teoretiska inriktning; den var ju inte på något sätt anpassad till deras förutsättningar och behov. Karlén kritiserade vidare den hårda disciplinen, vilken ledde till att pojkarna kom att avsky både skolan och kyrkan. När de slutat skolan klippte de därför samtidigt av alla band till kyrkan. Karléns skildring av förhållandena är visserligen i hög grad präglad av hans subjektiva omdömen, men den stämmer ändå ganska väl med Cormérys beskrivning från samma tid. Man skulle således kunna säga, att viljan var god men att förutsättningarna saknades.15

Flickskolorna

Större lycka hade man då med flickskolorna. Mariadöttrarnas skola, vilken kom att kallas Slavonska skolan efter föreståndarinnan Victorine Slavon, blev snart mycket populär både bland protestanter och katoliker. 1878 hade den 160 elever, varav två tredjedelar var protestanter. Cirka 40 av flickorna bodde inackorderade i systrarnas pensionat. Undervisningen sköttes huvudsakligen av systrarna, och undervisningsplanen var ungefär densamma som vid de övriga flickskolorna i Stockholm. Franskundervisningen hade en stark ställning, men flickorna fick också lära sig tyska och engelska. För de protestantiska barnens religionsundervisning hade man anställt en protestantisk religionslärare, medan de katolska barnen undervisades av de katolska prästerna. Mot slutet av 1880-talet minskade antalet betalande elever drastiskt, vilket gjorde att verksamheten gick med stor förlust. 1892 beslutade kongregationen därför att stänga skolan.

En av anledningarna till denna utveckling var konkurrensen från den av Josefssystrarna ledda Franska skolan, som ju hade samma målsättning och inriktning som Mariadöttrarnas skola. Franska skolan hade efter starten 1862 expanderat snabbt, och 1878 hade den 150 elever, därav 12 katoliker. I systrarnas pensionat bodde åtta flickor. Systrarna var, som sagt, också verksamma i Göteborg, och från 1892 hade de hand om Eugeniaförsamlingens folkskola. 1883 öppnade de en skola även i Gävle. Men den tvingade de uppge fem år senare på grund av interna svårigheter och konflikter med myndigheterna rörande de protestantiska barnens religionsundervisning. Medan de båda sistnämnda skolorna var sexåriga folkskolor för barn av båda könen, var den Franska skolan en högre flickskola; de tre förs-ta klasserna var emellertid öppna också för pojkar. Undervisningen sköttes av systrarna i samarbete med anställda svenska lekmannalärare.

De båda flickskolorna hade mycket gemensamt. Deras primära mål var att sprida fransk kultur och samtidigt verka för den katolska trons utbredning i landet genom att ge de katolska barnen en gedigen skolundervisning och genom att minska protestanternas fördomar mot den katolska kyrkan. Det fanns ett flertal flickskolor i Stockholm och i enlighet med tidens kvinnliga bildning hade franskan en stark ställning i dessa skolor. Men ingen av de övriga flickskolorna kunde erbjuda en så alltigenom fransk undervisning och uppfostran som de båda katolska flickskolorna. Intresset för fransk kultur var trots den allmänna tyskorienteringen efter 1870 fortfarande starkt inom den svenska överklassen. Detta intresse kunde systrarna dra fördel av. Skolorna skulle helt enkelt inte ha kunnat drivas utan betalande protestantiska elever, eftersom antalet välbärgade katolska familjer som kunde tänkas ha råd att betala fulla terminsavgifter var mycket få. Det stora flertalet av de katolska eleverna betalade ingen avgift alls.16

Det finns två minnesskildringar från Mariadöttrarnas skola, skrivna av en katolsk och en protestantisk förutvarande elev, vilka båda varit inackorderade i systrarnas flickpension. Skildringarna är skrivna från helt olika utgångspunkter, och ger intressanta inblickar i verksamheten och livet i skolan. Den första är skriven av Astrid Corméry, som lämnade skolan redan 1872, men som även därefter behöll kontakten med systrarna, medan den andra författats av Ester Lundberg, som gick i skolan under de sista åren och som därefter övergick till Franska skolan. Corméry beskriver skolan som ”ett andra hem” och en andlig gemenskap. På söndagarna gick de katolska flickorna tillsammans till mässa och vespergudstjänst. På vardagarna samlade systrarna dem till daglig morgon- och aftonbön på franska i sitt privatkapell. Jesuiterna genomdrev sedermera, att bönerna skulle läsas på svenska. Om förhållandet mellan de katolska och de protestantiska barnen nämner Corméry inget.

På den punkten är Lundberg emellertid desto utförligare. Förhållandet var, ansåg hon, i allmänhet bra, men några av de katolska flickorna störde den konfessionella friden genom att yttra sig nedlåtande om protestantismen. Det hela förvärrades av att lärarinnorna tog dessa flickor i försvar, och även i övrigt uppmuntrade dem på alla sätt. I samband med de inackorderade barnens läxläsning ägnade sig den vakthavande lärarinnan åt bön ”fingrande på sin rosenkrans” och det hände också att någon av de katolska flickorna föll på knä vid sin pulpet för att be. Även de protestantiska flickorna fick delta i gudstjänsterna och andakterna i systrarnas kapell och de som visade intresse för den katolska religionen fick privat religionsundervisning av någon av systrarna. Prästerna kom nästan dagligen på besök till skolan, och bemöttes, skriver Lundberg, med största vördnad av alla ”utom af mig, som, då de [...] närmade sig [...] hälst sprang min väg, om jag bara kunde”.

Med denna beskrivning ville Lundberg bevisa, att det förekommit en mycket målmedveten ”katolsk propaganda” vid Mariadöttrarnas skola, och att det i stort sett bara varit hon som lyckats värja sig mot detta proselytmakeri. De katolska barnens förberedelse inför bikt och kommunion, rosenkransbönerna, knäfallen, högläsning ur böcker om helgonens liv på kvällarna – allt detta framstod som främmande för Lundberg och bidrog så till att förstärka hennes minst sagt kritiska inställning till katolicismen. Samtidigt visar hennes skildring att hon hade en mycket bristfällig kunskap om den katolska tron. Efter det att Mariadöttrarnas skola upphört flyttade Lundberg över till Josefssystrarnas Franska skola. Om den fäller hon följande intressanta omdöme: ”af proselytmakeri märkte jag där blott obetydligt och prästerna sågo vi aldrig till”. Här hade man – och detta var en medveten strategi – låtit det katolska träda mer i bakgrunden för att på så vis undvika att oroa de protestantiska barnen.17

Jesuiterna och skolväsendet

Efter Studachs död 1873 utsågs pojkskolans föreståndare Huber till ny överherde för det svenska missionsstiftet. Även som apostolisk vikarie fortsatte Huber att engagera sig för skolverksamheten. Ja, man skulle rent av kunna säga att skolan nu fick en ännu högre prioritet än tidigare. Huber var väl medveten om de problem som fanns, och i sina rapporter till Rom framhöll han behovet av att förbättra skolans standard. Då skulle nämligen, betonade han, de mera välbärgade katoliker-na inte längre ha någon förevändning att låta sina barn gå i icke-katolska skolor. Huber syftade här på det faktum att det nästan bara var arbetare och mindre bemedlade katoliker som sände sina barn till de katolska folkskolorna. Detta problem var emellertid inte utmärkande för den katolska skolan utan gällde den svenska folkskolan i stort vid denna tid. Folkskolan hade fortfarande karaktär av fattigskola, och föräldrar av bättre familj valde därför att skicka sina barn till privatskolor och läroverk. Hubers planer på att höja den katolska folkskolans standard för att undvika social segregering överensstämde här, intressant nog, med de idéer om en gemensam grundskola som förfäktades av den poli-tiska vänstern – men de var samtidigt ett uttryck för tidens miljökatolicism och strävan att skapa en fast katolsk sammanhållning och en gemensam katolsk kultur.18

Det var också omsorgen om skolan som fick Huber att engagera jesuiter i den svenska missionen. Genom kulturkampen i Tyskland hade jesuitorden förbjudits att verka där och alla dess inrättningar hade upplösts. De tyska jesuiterna behövde således nya verksamhetsfält. År 1873 hade tyska jesuiter etablerat sig i Danmark, där man snart kunde öppna ett kollegium, en högre pojkskola med internat, i Ordrup utanför Köpenhamn. Efter ett besök vid kollegiet 1874 inriktade sig Huber på att försöka få en liknande inrättning i Stockholm. Fördelen med en sådan skola var, vilket det danska exemplet visade, att också icke-katoliker kunde förväntas skicka sina barn dit. Detta gav inkomster men kunde också förväntas bidra till att minska den protestantiska omgivningens fördomar mot katolicismen. Huber hoppades med andra ord på en manlig pendang till de båda flickskolorna i Stockholm. Flickornas fostran var viktig, men – så tänkte man vid denna tid – det var framför allt på den manliga ungdomen framtiden vilade.

År 1879 kom de första jesuiterna till Sverige och slog sig ned i den katolska församlingens hus på Södermalm. Tre år senare slöts ett kontrakt mellan det apostoliska vikariatet och den tyska jesuitprovinsen, vilket reglerade ordens arbete i huvudstaden. Efter kyrkoherde Bernhards död 1893 kom själavården vid S:ta Eugeniakyrkan att helt och hållet handhas av jesuiterna och jesuitpatern Friedrich Lieber blev kyrkoherde för Stockholms katolska församling. 1885 övertog jesuiterna även själavårdsansvaret för Göteborg och tre år senare också för Gävle. Hubers beslut att anlita jesuiter i den svenska missionen kom att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Med jesuiterna slog den ultramontana rörelsen igenom också i den lilla svenska katolska världen. Samtidigt blev, helt i enlighet med den jesuitiska spiritualiteten, strävandena att anknyta till inhemska traditioner mer markerade än tidigare.

Men det var, som sagt, främst för det katolska skolväsendets skull som Huber vänt sig till jesuitorden. I kontraktet för Stockholm tillförsäkrades jesuiterna rätten att uppföra en egen kyrka och ett angränsande kollegium, det vill säga en högre läroanstalt för pojkar. Jesuiterna grep sig genast an med att försöka förverkliga detta projekt och lyckades snart förvärva en centralt belägen tomt för ändamålet. 1892 öppnades – som ett provisorium i väntan på det planerade kollegiet – en katolsk folkskola invid Eugeniakyrkan. Skolan leddes av jesuitfäderna, men huvudansvaret för den ordinarie undervisningen låg hos Josefssystrarna. I november 1900 invigdes det blivande jesuitkollegiet. Fyra rum avsattes för Eugeniaförsamlingens folkskola, medan resten till vidare hyrdes ut som bostäder.19

Den svenskfödde prästen Karlén hade en annan inställning till den katolska skolan än jesuiterna och den svenska katolska missionens ledning. Han var mån om att värna den svenska nationella identiteten och ställde sig därför avvisande till det katolska skolväsendet sådant det tedde sig vid denna tid. Många av lärarna var utlänningar och undervisningen hade en osvensk prägel. Enligt Karlén skulle man avstå från egna katolska skolor så länge man saknade resurser att förse dem med svenska lärarkrafter. Under rådande förhållanden vore det, menade han, bättre att låta barnen gå i protestantiska skolor och att nöja sig med att ge dem katolsk religionsundervisning. Faran för att barnen skulle ta åt sig värderingar och förhållningssätt som stod i motsats till den katolska tron bedömde Karlén som mindre allvarliga än den förlust av svensk identitet som fostran i en osvensk skolmiljö kunde medföra. För dessa idéer, som ju var präglade av tidens nationella tänkesätt, vann han emellertid inget gehör varken hos sina överordnade eller sina prästerliga medbröder. Det stora flertalet katoliker i Sverige var ju dessutom utlänningar eller barn till utlänningar.20

Kanske skulle det planerade jesuitkollegiet, som ju skulle ha blivit en manlig pendang till Franska skolan, ha vunnit Karléns godkännande. Men de storslagna planerna kom till följd av olyckliga omständigheter aldrig att förverkligas, och den för ändamålet avsedda storståtliga byggnaden såldes 1916. Men målsättningen var och förblev densamma: att utveckla ett fungerande katolskt skolväsende i enlighet med tidens krav som ett led i strävan att skapa en katolsk miljö helt präglad av katolska värderingar.

Katolsk framryckning efter första världskriget

Efter första världskriget framträdde den katolska kyrkan med förnyad styrka och kom att framstå som en verklig maktfaktor i mellankrigstidens Europa. Till skillnad från protestantismen hade katolicismen och den katolska kulturmiljön inte nämnvärt berörts av tidens omvälvningar. Under beteckningen katolsk aktion initierades nu ett omfattande evangeliserings- och rekatoliceringsprogram. Även Norden drogs in i detta, och 1923 gjorde prefekten för den romerska missionskongregationen, kardinal van Rossum en visitationsresa i de nordiska länderna. I Sverige tillsattes en ny, mer handlingskraftig apostolisk vikarie, bayraren Johannes Erik Müller, som kom att stå i spetsen för det svenska missionsstiftet – vilket 1953 blev ett reguljärt katolskt stift – fram till 1957. Biskop Müller såg som sin främs-ta uppgift att bygga ut den katolska själavården, att stärka den katolska identiteten och gemenskapskänslan.21

Här spelade återigen skolan en central roll, och bis-kop Müller lade ner stora energi på att förbättra det katolska skolväsendet. Den snabba utvecklingen inom det statliga skolväsendet gjorde det emellertid allt svårare för katolikerna, vilka ju inte fick några som helst statliga stöd för sina skolor, att hålla jämna steg. I de mindre församlingarna fick man därför nöja sig med att meddela religionsundervisning. För de fattigare barnen upprättades skolhem. I Stockholm gjordes en ombyggnad av skollokalerna på Södermalm och man bemödade sig om att engagera lärarutbildade konvertiter, vilka vid sidan av prästerna och ordenssystrarna kunde svara för barnens undervisning. Eugeniaförsamlingens skola förde sedan 1910-talet en tynande tillvaro. I det nya kontrakt som slöts mellan det apostoliska vikariatet och jesuiternas ordensledning stadgades att jesuiterna i Sverige skulle främja det katolska skolväsendet. Men de bristande resurserna gjorde detta praktiskt omöjligt att genomföra. Desto större arbete kom man emellertid att lägga ner på ungdomsarbetet och föreningsverksamheten. Det var också jesuiterna som stod bakom det nu uppblomstrande vallfartsväsendet till in- och utländska vallfartsmål. För ungdomarna organiser-ade särskilda ungdomsvallfärder och scoutläger, och man byggde ut kontakterna med det katolska utlandet. Syftet med den katolska ungdomsverksamheten var inte bara att förmedla den katolska tron utan också den katolska världsåskådning, som vid denna tid ansågs vara en förutsättning för en genuint katolsk levnadsföring. Så ville man främja och befordra den katolska identiteten och gemenskapskänslan och markera en klar gräns mot den icke-katolska omvärlden och dess värderingar.22

Katolsk skolboksinlaga

Skolböckerna i orienteringsämnena utgjorde ett problem. Man var ju tvungen att använda de skolböcker som fanns i tryck på svenska, och de hade alla en mer eller mindre uttalat antikatolsk tendens. Detta hoppades man nu på katolsk sida få åtgärdat. I oktober 1921 ingav den dåvarande katolske biskopen Albert Bitter en inlaga till den nybildade Skolöverstyrelsen med en anhållan om att vissa oriktiga påståenden om den katols-ka kyrkans lära och praxis i skolornas läroböcker i historia och kyrkohistoria skulle rättas. Man kunde här hänvisa till de nya direktiv för skolundervisningen som utfärdats två år tidigare. Där hette det nämligen, att läraren i sin undervisning skulle undvika sådant som kunde uppfattas som sårande angrepp på andras åskådning och att han skulle respektera ”det nutida samhällets krav på tankefrihet för de enskilda individerna”. I inlagan gavs en rad exempel på hur dessa principer åsidosattes vid framställningen av katolicismen, framför allt då vid beskrivningen av Maria- och helgonkulten, avlaten och jesuitorden.

Statskyrkans inflytande över skolväsendet hade successivt minskats genom en rad reformer från 1905 och framåt; skolorna höll på att omvandlas från kyrkligt ledda kristendomsskolor till statliga medborgarskolor. Med 1919 års undervisningsplan för folkskolan togs ännu ett stort steg i denna riktning, och den föregående år tillsatta skolkommissionen planerade för fortsatta reformer. Målet var en demokratisering av utbildningen och en avkonfessionalisering av undervisningen. På katolskt håll hade man därför en viss förhoppning om att vinna gehör för sina krav på en korrigering av den protestantiskt färgade bilden av den katolska kyrkan i svenska skolböcker.

Den katolska skolboksinlagan väckte stor uppståndelse i pressen och tillbakavisades nästan enhälligt. Man uppfattade den som ett led i en katolsk propaganda-aktion och vädrade försök att ställa den svenska skolan under ”påvlig censur”. I debatten deltog även katoliker, så exempelvis den kände konvertiten markis Claes Lagergren, som i en understreckare i Svenska Dagbladet gav personliga exempel på vilka otrevliga konsekvenser skolböckernas skeva framställning av den katolska kyrkans lära och praxis kunde få. Hans äldste son hade en gång kommit gråtande hem från skolan efter det att lärarinnan tvingat honom att upprepa historiebokens påstående att katolikerna kunde köpa sig syndernas förlåtelse. Lagergren hade själv varit vittne till en liknande episod under sin barndom, då hans lärare tvingat en baptistisk pojke att upprepa den protestantiska katekesens lära om dopets sakrament.

Skolöverstyrelsen lät utreda frågan och kom därvid fram till att den katolska kritiken mot de svenska läroböckerna var ogrundad och i allt väsentligt överdriven. Utredningen slutade med en kritik av den historiesyn som kommit till uttryck i samband med Första vatikankonciliet 1870/71. Därmed var saken avgjord. Någon omprövning av läroböckernas bild av katolsk tro och praxis hade man från katolskt håll inte lyckats få till stånd med sin inlaga, men väl en våldsam kampanj mot den katolska kyrkan i svensk press. Att frågan blev föremål för diskussion hade emellertid även det sitt värde.23

Den katolskt konfessionella identiteten

Av en promemoria rörande skolfrågan i Stockholms katolska församling från 1925 framgår vilka svårigheter man hade att kämpa med. Antalet elever i de båda folkskolorna uppgick då till runt 60, därav 11 i Euge-nia--skolan. Ett 20-tal katolska flickor gick i Franska skolan. Det var i första hand de fattiga familjernas barn som gick i de katolska folkskolorna, och de barn som var bestämda att fortsätta i läroverk sändes till andra skolor. Det var svårt att finna lämpliga svenska lekmannalärare, och man kunde därför inte ens hålla fast vid kravet att de skulle vara katoliker. För de barn som gick i icke-katolska skolor ordnades en så kallad religionsskola, där de fick undervisning i den katolska religionen. Denna undervisning kontrollerades av de lokala skolmyndigheterna och utgjorde en ersättning för den ordinarie religionsundervisning, från vilken dessa barn var befriade.24

Den katolska skolan syftade till att förmedla kunskap utifrån ett katolskt perspektiv och att integrera barnen i en katolsk miljö. Det mest lyckade katolska skolprojektet var Franska skolan i Stockholm. Den höll, som sagt, en mycket hög standard och åtnjöt ett gott rykte. Men det stora flertalet elever var här protestanter, vilket gjorde att man valde att tona ner den katolska karaktären. Systrarna bar ingen ordensdräkt och den katolska religionsutövningen var mycket diskret. Detta väckte irritation hos många katoliker, inte minst då hos konvertiterna. Men den motsatta strategin kunde, vilket ju Mariadöttrarnas skola visade, lätt leda till att de betalande protestantiska eleverna togs från skolan – och därmed berövade den dess ekonomiska grundval. Att driva en högre flickskola helt med utländska bidrag var inte möjligt. På 1920-talet hade Franska skolan utvecklats till en av Stockholms förnämsta och mest välrenommerade flickskolor. Systrarna bemödade sig visserligen om att, som det hette i ett enkätsvar i samband med en apostolisk visitation 1925, ”omkring barnen skapa en atmosfer av sann religiositet”, men någon specifikt katolsk anda hade skolan inte.

Det var emellertid först efter det att biskop Müller utnämnts till apostolisk vikarie 1923 som frågan om skolans inriktning blev verkligt brännande. I en skrivelse till Josefssystrarnas moderhus i Chambéry från 1924 krävde Müller med bestämdhet, att skolan skulle ges en mer uttalat katolsk prägel och att systrarna skulle bära sin ordensdräkt. Några av systrarna ställde sig på bis-kopens sida, men Franska skolans ledning ställde sig klart avvisande både till kraven som sådana och till att, som man menade, biskopen blandade sig i skolans interna angelägenheter. Det blev en utdragen konflikt, vilken till slut antog sådana proportioner att både den svenska och den franska regeringen såg sig föranledda att ingripa. Konflikten kom till allmänhetens kännedom och ledde till braskande rubriker i dagspressen. Här ställde man sig helt och fullt på de, som man uttryckte det, ”rebellerande” systrarnas sida. Det gjorde också den socialdemokratiske ecklesiastikministern Engberg, som – liksom också den franske ambassadören i Stockholm – hade en dotter i Franska skolan.

Slutet på det hela blev att Franska skolan behöll sin neutrala inriktning. Uppgiften att motverka antikatols-ka fördomar framstod emellertid liksom tidigare som ett viktigt mål i undervisningen, och genom skolresor till Frankrike och Italien kom eleverna i kontakt med den katolska världen. Dessutom fick de katolska barnen en alltigenom katolsk religionsundervisning och de var också förpliktigade att gå i skolmässa varje fredag. I fortsättningen fick Franska skolan dock klara sig utan ekonomiskt understöd från kyrklig sida. De Josefssystrar som drev den katolska folkskolan i Göteborg och som hösten 1923, i enlighet med biskopens önskan, övergått till att bära sin ordensdräkt erhöll däremot även fortsättningsvis ett kyrkligt anslag för sin skolverksamhet. Här var det emellertid fråga om en rent katolsk skola.25

De katolska flickskolornas utveckling visar på ett fundamentalt problem för den katolska skolverksamheten. Det ringa antalet katoliker gjorde att skolorna inte kunde drivas med bara katolska elever och att man sålunda var beroende av de icke-katolska familjernas förtroende och välvilja. Om undervisningen gavs en alltför uttalat katolsk prägel, skulle man, vilket ju händelserna på 1890-talet klart visar, inte kunna räkna med något större antal icke-katolska elever. Lät man däremot, så som Franska skolan kom att göra, det katolska träda i bakgrunden, kunde detta inte undgå att framkalla kritik från katolskt håll. Det var här återigen fråga om den katolska sammanhållningen och identiteten. I Franska skolan var det ju närmast den franska kulturen som var den sammanbindande länken över alla konfessionsgränser, och detta gick stick i stäv med de strävanden att utveckla en svensk-katolsk miljö, som jesuiterna sedan länge företrätt och som nu också biskop Müller anknöt till. Det var den katolskt konfessionella identiteten som skulle vara utgångspunkten, inte den nationellt kulturella.

Den katolska skolan inför nya utmaningar

Kampen för en genuint katolsk skola i enlighet med denna modell visade sig med tiden vara alltmer orealistisk. Man hade samhällsutvecklingen emot sig. I Danmark erhöll de katolska friskolorna statligt understöd, men i socialdemokratins Sverige ställde man sig avvisande till friskoletanken och några bidrag var inte att tänka på.26 Efter andra världskriget fanns det i princip bara tre fungerande katolska skolor i landet: S:t Eriksskolan och Franska skolan i Stockholm samt Astridsskolan i Göteborg. Skolorna vid de övriga församlingarna fick läggas ner på grund av bristande resurser. Det stora flertalet katolska barn gick således i en vanlig svensk skola och kom därvid att fostras i en anda, som svårligen lät sig förenas med den katolska världsåskådningen. En av jesuiterna konstaterar i en rapport från slutet av femtiotalet att undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena i bästa fall var agnostisk, ibland till och med grovt materialistisk, medan historieämnet i mångt och mycket präglades av ”Gustaf-Adolfs-romantik”. För att motverka detta från katolsk utgångspunkt negativa inflytande på den katolska ungdomen organiserades ungdomsgrupper med ungdomsläger och gemensamma vallfärder. Sedan 1934 fanns en rikstäckande katolsk ungdomsorganisation, Sveriges katolska ungdom. Namnet ändrades sedermera till Sveriges unga katoliker.27

1931 övertog skolsystrar från München ansvaret för S:t Eriks katolska folkskola. Även barnhemmet övergick sedermera i systrarnas regi. Redan i samband med systrarnas ankomst till Sverige hade det varit på tal att bygga ett nytt skolhus på församlingens tomt vid Götgatan. Men detta projekt kom, trots många och långa diskussioner på kyrkorådssammanträden28 och i andra sammanhang, aldrig att realiseras. Skolklasserna blev allt större, och man tvingades hänvisa barnen i sjunde klass till de statliga skolorna. I slutet av 1950-talet trängdes nästan 150 barn i de tre skolrummen i gamla biskopshuset på Götgatan. 1938 etablerade sig skolsystrarna även i Göteborg, där de övertog skolverksamheten med barn- och daghem i Göteborg, vilken dittills ombesörjts av Josefssystrarna. Här liksom i Stockholm var de flesta av eleverna invandrarbarn. Allt var inrymt i systrarnas lägenhet och undervisningen av de runt 100 eleverna försiggick under tämligen primitiva förhållanden.29 Att den katolska folkskolan under sådana omständigheter inte åtnjöt det bästa rykte, säger sig självt. Det hjälpte då inte att man sökte göra reklam för de katolska skolorna genom att hänvisa till deras katols-ka karaktär och till den genuint katolska uppfostran i enlighet med kyrkans krav som barnen där åtnjöt. Här har vi den bistra verkligheten bakom biskop Müllers klagorop i rapporterna till Rom och hans enträgna böner om ökade resurser till det katolska skolväsendet i landet.

Det var först efter 1960 som de båda katolska folk-skolorna kunde flytta till mer ändamålsenliga lokaler. Men detta är en annan historia, som tillhör det nya skede i den katolska kyrkans historia, som började med Andra vatikankonciliet. Miljökatolicismen ersattes med en mer öppen form av katolicitet. Därmed ställdes den katolska skolan inför nya uppgifter och nya utmaningar.

Noter

1 Müller till Propaganda Fide. Årsrapport för 1952 (koncept): Katolska biskopsämbetets arkiv (KBA).

2 Divini Illius Magistri, den 31 aug. 1929).

3 Jmf. P.-L. Weinacht, ”Bildungswesen, Erziehung, Unterricht”: Handbuch der Kirchengeschichte. Bd. VII. Utg. H. Jedin/K. Repgen. Freiburg 1979, s. 382f.

4 Jmf. Y.M. Werner, Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929, s. 21ff.

5 A. Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden. 1. Das apostolische Vikariat 1783–1820. Uppsala 1954, s. 54–117. Jmf. även B. Lindqvist, Artister, komedianter och fattigt folk. Påvekyrkan under 1700-talet i Stockholm. Uppsala 1989.

6 Ibid, s. 118–129, 180–191.

7 Ibid, s. 329–359. Katekesen, som utgjorde en sammanfattning av kardinal Bellarmins berömda katekes från 1500-talet, utkom under titeln Romersk-katolsk katekes. Ang. skolväsendet i Sverige vid denna tid: B. Sandin, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan. Folkundervisning och barnuppfostran i svenska städer 1600–1850. Lund 1986, s. 141–174.

8 Ibid, s. 308–329, 351–383.

9 A. Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden. 1. Das apostolische Vikariat 1820–1873. Uppsala 1958, s. 11–32.

10 Ibid, s. 32–42, 105–113.

11 Jmf. bl.a. P.J. Ödman, Kontrasternas spel. En svensk pedagogik och mentalitetshistoria. Stockholm 1995, s. 497–508.

12 Palmqvist (1958), 105–114.

13 Ibid, s. 138–146.

14 Ibid, s. 131–138. Werner, a.a., s. 111–115.

15 Ibid, s. 125ff

16 Ibid, s. 163–171. Ang. flickskoleväsendet, jmf. G. Kyle, Svensk flickskola under 1800-talet. Göteborg 1972.

17 Werner, a.a., s. 167ff.

18 Ibid, s. 100–106, 126. Jmf. Ödman, a.a., s. 497–508.

19 Werner, a.a., s. 128–162.

20 Ibid, s. 124f.

21 Ibid, s. 235–255.

22 Ibid, s. 266–292.

23 Ibid, s. 78–85. Ang. skolreformerna, jmf. G. Herrström, 1927 års skolreform. En studie i svensk skolpolitik 1918–1927. Göteborg 1966.

24 Promemoria av den 19 nov. 1925. Skrivelse från S. Nordmark och R. Wehner den 14 maj 1926: (Folkskolan) KBA.

25 Werner, a.a., s. 169ff. N. & L. Beltzén, ”Arthur Engberg, Frans-ka skolan och katolicismen”: Föreningen lärare i religionskunskap. Årsbok 1968, s. 162–177.

26 Jmf. K.G. Algotsson, Från katekestvång till religionsfrihet. Debatten om religionsundervisningen i skolan under 1900-talet. 1975, s. 453ff.

27 St. Ansgar Jahrbuch 1958 (P. Hornung), s. 77–80.

28 Kyrkorådsprotokollen ger här många instruktiva belägg, så exempelvis från 20 april 1951 resp. 16 april 1953: Katolska domkyrkoförs. arkiv.

29 St. Ansgar Jahrbuch 1985 (I. Meindl), s. 60–66.



Författaren är fil. dr och har utkommit med Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929.


Publicerad 1997 i nummer 6