Albert Speers diskreta charm
Kullbom, Pierre

Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen. Översättn. Nille Lindgren. Bonnier Alba 1997

Hannah Arendt kallade sin ”rapport” från Eichmannrättegången i Israel ”Den banala ondskan”. Eichmanns personlighet präglades av fantasilös plikttrogenhet och han hade många likar i Tredje riket såväl som i andra stater. Med sin militära grad Obersturmbannführer (överstelöjtnant) tillhörde han mellanskiktet inom SS även om han kom att få en mycket viktig position i det förintelsemaskineri som riktades mot judarna. För Hannah Arendt personifierade han, med sin lidelselösa medelmåttighet, en inte oväsentlig faktor i Nazi-Tyskland som just gjorde utrotningspolitiken möjlig. Utan alla dessa byråkrater och skrivbordsmördare hade allt kunnat avstanna vid några ineffektiva SA-pogromer i stil med Kristallnatten. Eichmann var en pedantisk och skicklig organisatör – men långtifrån någon sadist av det slag filmvärlden, med sina klichéer, älskar att framställa nazismens persongalleri som. Eichmann var antagligen inte ens antisemit, utan råkade hamna inom ett område där hans tjänstenit fick honom att utföra uppgifter som han personligen inte var kapabel att på ett övergripande sätt reflektera över – vare sig moraliskt, politiskt eller religiöst.

Avner Less, som var den kapten i israeliska polisen som förhörde Eichmann efter tillfångatagandet, blev förvånad och nästan lite besviken att möta en så slätstruken och vanlig människa. Det var ingen blond SS-best utan en grå statstjänare som bara kunde uttrycka sig i snirkliga ordklichéer. Hans språk saknade närvaro, det var abstrakt men utan precision. Eichmann framstår som en torr och hämmad fröken bredvid en sådan råbarkad antisemitisk gaphals som Julius Streicher, utgivaren av Der Stürmer. Men ändå kompletterade de varandra som människotyper inför den uppgift man föresatt sig att lösa.

Det finns emellertid personer som betraktas som högre och ädlare andar inom Tredje riket. En sådan var Albert Speer. Gitta Sereny har skrivit en jättelik biografi på över 800 sidor om honom. Titeln är Albert Speer och sanningen (Bonnier, Alba, översättning Nille Lindgren).

Speer var Hitlers hovarkitekt men blev med tiden, tack vare sin organisationstalang, Generalbauinspektor och slutligen, efter Fritz Todts död 1942, rustningsminister. Hans förhållande till Hitler blev ovanligt intimt och han lärde som få verkligen känna Nazi-Tyskland från insidan. Han har alltså täckning för den bok han senare skrev med titeln Tredje riket inifrån.

Hitlers och Speers konstnärsambitioner

Det fanns en ömsesidig dragningskraft mellan Hitler och Speer. Hitlers konstnärliga ambitioner godtogs aldrig av det högborgerliga Wien. Han förvägrades tillträde till konstakademin och tappade självförtroendet i så stor utsträckning att han inte heller sökte vidare till den arkitektutbildning som han blivit rekommenderad. Hitlers teckningar och målningar var helt präglade av hans arkitektoniska intresse, själva byggnaderna var välgjorda men omgivningen i övrigt var livlös. Hans bilder ger ett mycket ödsligt intryck. Speers bakgrund däremot var massivt högborgerlig och akademisk, arkitektyrket hade på faderns sida gått i arv i flera generationer. Med sin bildning, stil och sociala säkerhet förverkligade Speer många av Hitlers ouppfyllda ungdomsdrömmar. Den unge Speer var apolitisk och saknade djupare övertygelser, han fullgjorde sina studier och arbetsuppgifter på ett känslomässigt ganska avslaget sätt. Hitler var under det tidiga 30-talet definitivt inte i avsaknad av vitalitet och övertygelser. Han gjorde normalt ett överväldigande intryck på dem han kom i kontakt med och han kunde konsten att anpassa sig efter situationen och dem han talade till och med. I ett brev till sin dotter Hilde, från Spandaufängelset, beskriver Speer sitt första möte med Hitler: ”Det som blev avgörande för mig var ett tal som Hitler höll för studenterna och som mina egna studenter till slut övertalade mig att gå och lyssna på. Efter vad jag läst i oppositionspressen förväntade jag mig en vrålande, gestikulerande fanatiker i uniform, men i stället konfronterades vi med en lågmäld man i mörk kostym som talade till oss med akademikerns välavvägda tonfall. Jag har bestämt mig för att en dag leta upp tidningarna från den här tiden bara för att få se vad det var som gjorde så djupt intryck på mig.”

I egenskap av Generalbauinspektor ledde Speer ett ”team” på ungefär åttiofem personer. Han var iögonfallande modern och resultatinriktad i sin personalpolitik. Ingen onödig byråkrati hämmade verksamheten. Han hade snabbt tillgodogjort sig Hitlers intentioner och Hitler var frikostig med att delegera beslutsfattande till dem som uppfattat och fogat sig i hans viljeinriktning. Karl Hettlage var en av Speers närmaste medarbetare och denne har klarsynt fångat en betydelsefull del i relationen mellan Hitler och Speer. Hettlage menade att det inte i första hand var Speers arkitekturbegåvning som grundlade det goda förhållandet. Hitler understödde och beundrade även många andra arkitekter. I en intervju framhåller Hettlage följande: ”Hitlers hela väsen var politiskt – i den mening att han var primärt eller helt inriktad på politisk manipulation. Han anlade detta synsätt på politiken och politikerna; på arkitekturen, som å ena sidan var hans stora passion och med vars hjälp han å andra sidan tänkte omgestalta de tyska städerna; och till slut även på militären. Något växte fram i relationen mellan Hitler och Speer som gjorde att Speer kunde förstå denna innersta kärna och handla därefter. Det var denna egenskap – denna empati – som gjorde att Speer blev så mäktig.”

Speers bidrag till Hitlerbilden

När Speers Dagbok från Spandau kom ut diskuterade psykoanalytikern och socialpsykologen Alexander Mitscherlich förhållandet mellan Hitler och Speer i en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han uppfattade att relationen rymde ett invecklat homo-erotiskt inslag (inte sexuellt), där den motsatta parten fungerade förlösande på ett psykologiskt och kreativt plan. Speer erkände senare inför Sereny att Mitscherlich nog var den som kommit närmast sanningen.

Om Speer med sin reserverade intelligens och charm anknöt till ungdomsdrömmar hos Hitler, fick Speer i sin tur av Hitler ett ”faderligt” beskydd och därtill enorma expansionsmöjligheter både som person och yrkesman. Speer kom in relativt sent i den inre kretsen kring Hitler och veteranerna betraktade honom svartsjukt som en uppkomling. Att Hitler ofta blev rent euforisk av sina sammanträffanden med Speer förstärkte bara aversionen mot honom. Även om hans yrkesmässiga kompetens och skicklighet var påfallande, tolererades han främst på grund av lydnad gentemot Führern. Både Goebbels och Göring anlitade honom visserligen som arkitekt men huvudsyftet var att ställa sig in hos Hitler.

Speer är i sin dagbok mån om att nyansera Hitlerbilden. Han påtalar hur felaktig den amerikanska föreställningen var om en fradgatuggande galning som bara skrek och delade ut order. Enligt Speer kom Hitler sällan i affekt annat än under krigets slutskede. När han var vred eller planerade något obehagligt var han snarast kusligt behärskad och len på rösten. Med katta-ktigt lugn invaggade han sina blivande offer i falsk säkerhet. Mot den närmaste omgivningen var han genomgående mycket förekommande och hänsynsfull. Speer beskriver hur Hitler betedde sig under deras gemensamma arkitekturseanser: ”Det var helt häpnadsväckande hur snabbt han kunde fatta innebörden av en ritning, hur han – på ett sätt som bara få människor klarar av – kunde tänka tredimensionellt och hur hans fenomenala minne gjorde det möjligt för honom att komma ihåg ändringar som han gjort flera månader tidigare ... Det förvånade mig att han, i egenskap av strängt upptagen statschef, kunde ägna sig åt de små detaljerna på detta hans privata område ... Och vid dessa tillfällen då han agerade arkitekt, var han faktiskt mycket avslappnad, kände sig väl till mods. Man kunde opponera sig mot honom, argumentera ...”

När Speer byggde om Goebbels nya tjänstebostad var ett viktigt krav att det skulle gå snabbt, vilket det också gjorde. Byggnadsprogrammet löpte i treskift 24 timmar om dygnet och avslutades inom åtta veckor. Det var sådant som imponerade på de nya makthavarna. Dynamisk var ett favoritord hos dem och Speer anpassade sig väl efter kraven på storslagenhet, kraft och snabbhet. När han lät luftvärnsstrålkastare forma ett ljusvalv under partidagarna i Nürnberg, hade han på ett fulländat sätt tolkat den nya andan.

En regissör på Tredje rikets gigantiska scen

Med sin estetiska känsla och tekniska kunnande var sådana personer som Leni Riefenstahl och Albert Speer utomordentligt lämpade att gestalta den politikens esteticering som nazisterna eftersträvade. Samhället blev förvandlat till teater och det var många som på olika sätt hjälpte till med regiarbetet. När Hitler anlitade Speer för sitt gigantiska projekt att bygga om Berlin till Germania, det nya Storgermanska rikets huvudstad, var det olympiska maktdrömmar som skulle förverkligas. De enskilda människorna försvann och blev till statister i en omänsklig kulissvärld. Här blir också det tragiska tydligt i Speers personliga livsdrama. På samma sätt som i Hitlers tidiga teckningar och målningar blev människan en skuggfigur. Speer fångades av denna demoni både som arkitekt och rustningsminister. I egenskap av rustningsminister kom Speer att handskas med människor som om de var boskap. Krigets grymma verklighet förstärkte detta ingenjörsmässiga sätt att dressera avpersonifierade människomassor. Miljontals krigs- och koncentrationslägerfångar utnyttjades som slavarbetare inom rustningsindustrin, allt under överseende av Speer. När det kom till hans personliga kännedom reagerade han visserligen på de värsta grymheterna – men i likhet med Eichmann lydde han sina förhållningsorder och skötte sina uppgifter med all tänkbar nit. Han sammanfattade själv situationen på följande sätt: ”Sanningen är att mina arbetsuppgifter och mitt ansvar var sådana att jag bara ägnade minimalt intresse åt tvångsarbetarna och de förhållanden de levde under. Om man läser ministeriets Krönika förstår man att sextiotusen koncentrationslägerarbetare eller två miljoner utlänningar var smärre problem jämfört med sex miljoner arbetare inom rustningsindustrin och den slutliga totalen på tjugoåtta miljoner arbetare. Det bereder mig ingen tillfredsställelse att tvingas konfrontera den här frågan, men det enda som intresserade mig då var vad dessa arbetare kunde producera inom ramen för vår krigsansträngning: jag varken såg eller tänkte på dem som människor, som individer.”

På de anklagades bänk

En kort tid efter Tysklands kapitulation greps och fängslades Speer. Under Nürnbergprocessen 1946 tillhörde han, tillsammans med Göring, von Ribbentrop, Streicher m.fl., de huvudanklagade. Sereny var myc-ket ung då hon vid ett par tillfällen blev inbjuden att övervara rättegångsförhandlingarna. Bland de tjugoen anklagade lade hon speciellt märke till Speer därför att han ”såg så ung ut och därför att han var häpnadsväckande stilig med sitt släta ansikte och sina buskiga, egendomligt formade svarta ögonbryn. Till skillnad från många av de andra anklagade, som låtsades vara uttråkade eller sov, som läste, skruvade på sig i bänkarna eller vred sina händer, satt han alltid mycket stilla och lyssnade uppmärksamt. Inget rörde sig i hans ansikte utom de mörka, intelligenta ögonen.”

Först trettio år senare, efter hans frigivning från Spandau, fick hon tillfälle att höra hans röst. Med tiden fick de också personlig kontakt och under en lång följd av år, fram till Speers död 1981, träffades de ofta och förde viktiga samtal. Hennes biografi är sällsynt ambitiös, hon har under flera decennier tagit del av ett omfattande arkivmaterial samtidigt som hon intervjuat ett otal personer med anknytning till Speer. Men man måste ändå betrakta hennes djupgående kontakt med huvudpersonen själv som avgörande för biografins höga kvalitet.

Det rationella och straffet

Gitta Sereny konstaterar redan i inledningen att Speers liv mycket väl hade kunnat få ett snöpligt slut natten mellan den 16 och 17 oktober 1946. Då hängdes tio av de andra medanklagade i Nürnbergfängelsets gymnastiksal. Speer klarade nacken, men hans omänskligt rationella rustningsbragd renderade honom tjugo år i Spandau. Hans underlydande Fritz Sauckel, som varit ansvarig för den utländska arbetskraften, hängdes däremot. I Tredje riket inifrån tillstår Speer i en not: ”Jag känner mig medansvarig för Sauckels olycksaliga arbetarpolitik. Trots alla meningsskiljaktigheter i övrigt var jag alltid införstådd med hans massdeportation av utländsk arbetskraft till Tyskland.” Det är ett uttalande som måste betraktas som ett klart understatement för att komma från den ansvarige ministern själv. Antingen borde Speer ha hängts tillsammans med Sauckel eller Sauckel fått dela fängelse med Speer. Domslutet är i det här fallet upprörande orimligt. Nürnbergprocessen rymmer tyvärr flera tvivelaktiga sidor, som kanske kunde ha mildrats, om även andra länder än de militära segermakterna hade fått sitta till doms.

Speer tar under processen avstånd från Hitler och nazismen, han tillstår en generell personlig skuld samtidigt som han försöker undfly ett ansvar för påtagliga brott som kan knytas till hans person. Han hävdar att han inte kände till judeutrotningen även om han anade att den pågick. Han grundar sitt försvar på att han erkänner underlåtenhetssynder men att han inte kan fällas för vad han aktivt och medvetet har gjort. Till sin meritlista vill han dock anteckna sitt motstånd mot Hitlers beryktade ”Nero-order”, dvs. planerna på att lägga Tyskland i aska under krigsslutet. Speer bekämpade aktivt den undergångsplan Hitler nu ville tillämpa på det egna folket.

Under sina tjugo år i Spandau visar Speer en seghet och styrka som är beundransvärd. Han förvandlar den ödsliga marken runt fängelset till en frodig trädgård. I den påbörjar han sin imaginära jorden-runt-vandring. Han räknar ut den sträcka han vandrar och ger den en äkta geografisk anknytning. Han kan följaktligen adressera sina utsmugglade brev från andra platser än Spandau. Det visade sig också vara en god överlevnadsstrategi.

Det tysta medgivandet var skulden

I fängelset får Speer chansen att bearbeta sin skuld och sina själsliga problem, inte minst tack vare Georges Casalis, en kalvinistisk präst med ovanliga insikter. Speers religiösa intresse växer och när han frigivits från Spandau söker han kontakt med två andra religiösa företrädare. Den förste är den judiske rabbinen Robert Geis och den andre är den katolske munken fader Athanasius. Relationen till trion Casalis, Geis och Athanasius blir tidvis av stor betydelse för Speer.

1977 fick Speer ett brev från en judisk organisation i Sydafrika. Organisationen hade väckt åtal mot dem som spred den revisionistiska pamfletten Did Six Million Die! The Hoax of the Twentieth Century. Man ville att Speer skulle intyga förintelsens verklighet. Speer uppfyllde denna förfrågan och avslutade sin skrivelse på följande sätt: ”Än idag anser jag dock att min största skuld ligger i att jag gav mitt tysta medgivande [Billigung, godkännande, gillande] till förföljelsen och mordet på miljontals judar.” Sereny kommenterar: ”Om Speer sagt detta i Nürnberg skulle han ha blivit hängd.”

Speer var, som tidigare konstaterats, både intelligent och charmig. Varför skulle han låta sig hängas för en sak som inte längre var gångbar? Ren intelligens är värdeneutral och kan användas på många områden och tjäna olika herrar. Speer hade detta kallsinnets diskreta charm som värderas så högt i den moderna världen. Eichmanns kallsinne hade inte lika högt IQ-värde som Speers och oturligt nog hade han ingen charm. I likhet med Eichmann dödade aldrig Speer någon personligen. Sereny skriver: ”Han var varken fientligt inställd till, eller kände något hat till, eller ens något ogillande mot de miljontals människor i Östeuropa, kristna och judar, som systematiskt slaktades – han kände ingenting.”

Både Eichmann och Speer visar den moderna människans anlete på ett tankeväckande sätt. Risken är stor att deras tid långtifrån är slut.


Publicerad 1997 i nummer 7