Gemensam trosbekännelse
Ekenberg, Anders



För närvarande söker den ekumeniska arbetsgruppen Sampsalm få fram likalydande versioner av gemensamma psalmer. Men det finns också ett antal andra gudstjänsttexter som används regelbundet inom flera kyrkosamfund. På mitten av 70-talet väcktes frågan om gemensamma versioner av dem. Inom Svenska ekumeniska nämndens utskott för tro och vittnesbörd (UToV) utarbetades ett förslag (1977). Det kom att dela många stencilers öde, att bara bli pärmfyllnad, men nu förefaller tiden vara mogen att försöka föra projektet i hamn. (Det katolska stiftet har i sin mässordning, 1981, avstått från att göra något åt dessa texter just i väntan på ekumenisk samordning.)

Bland de texter det gäller intar de klassiska trosbekännelserna en särställning. Knappast i något sammanhang ter sig gemensamma texter naturligare än här. Den viktigaste trosbekännelsen, den som brukar kallas den nicenska, är gemensam för den romersk-katolska och ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan. Den apostoliska trosbekännelsen används inom romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan och ett par frikyrkosamfund. Uppgiften att åstadkomma gemensamma versioner går inte att lösa utan nyöversättning. Eftersom det rör sig om bekännelsetexter måste man översätta noggrant, och samtidigt måste texterna få en bra och användbar svensk språkdräkt. Jag skall här ge konkreta förslag till nyöversättning av dem. Till större delen överensstämmer förslagen med UToV:s från 1977.



”Nicenska” trosbekännelsen

Beteckningen ”den nicenska” är oegentlig: det är inte exakt den bekännelse som antogs av konciliet i Nicea 325 utan en text som finns belagd först i akterna från konciliet i Kalcedon 451 (men härstammar från 300-talet). En nutida ekumenisk översättning måste utgå från den grekiska grundtexten.¹ Någon annan gemensam ekumenisk referenspunkt finns nämligen inte för närvarande, och utan detta avgörande ter sig tanken på en ekumenisk översättning på förhand utsiktslös.



Denna bekännelse utgör ett av de viktigaste föreningsbanden mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. I östkyrkorna är den dopbekännelse och kom också tidigt in i nattvardsliturgin. I väst infördes den i mässan under medeltiden; den innehöll då ett par tillägg som jag återkommer till.

Texten är en lista över de fundamentala trossatserna, mycket knappt formulerade. Den stilkaraktären måste bevaras även i översättning. Samtidigt är credo mer än en lista, och det gäller både den nicenska och den apostoliska trosbekännelsen. ”Den har en struktur. Och detta är inte bara ett faktum som gäller den yttre, litterära formen. Själva den kristna trons ide, i dess ursprunglighet och särprägel, hör samman med strukturen i den bekännelse i vilken denna tro tagit gestalt. Följderna härav för kristen tanke och kristet liv är vittgående” (Henri de Lubac, La foi chrétienne, Paris, 2 ed. 1970, s 63).² Förslag till översättning:

Vi tror på en enda Gud,

allsmäktig Fader,

skapare av himmel och jord,

av allt synligt och osynligt.



Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,

Guds ende Son, född av Fadern före alla tider,

ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,

född och inte skapad,

av samma väsen som Fadern,

på honom genom vilken allt blivit till.

För oss människor och till vår frälsning

kom han ner från himlen.

Genom den heliga Anden blev han människa

och föddes av jungfrun Maria.

Han korsfästes för oss under Pontius Pilatus,

led döden och begravdes.

Han uppstod på tredje dagen, efter skrifterna,

steg upp till himlen

och sitter på Faderns högra sida.

Han skall återkomma i härlighet

för att döma levande och döda,

och hans rike skall vara utan slut.



Vi tror på den heliga Anden,

som är Herre och ger liv,

som utgår av Fadern,

som tillbeds och förhärligas med Fadern och Sonen

och har talat genom profeterna.

Och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Vi bekänner ett enda dop,

till syndernas förlåtelse.

Vi väntar de dödas uppståndelse

och den kommande världens liv.

Amen.





Några kommentarer

I originalet utgör bekännelsen till Fadern, Sonen och Anden en enda lång mening. På svenska måste den lösas upp i flera meningar.

Den första bestämningen till ”en enda Gud” är patera pantokratora, ”Fader och allhärskare” eller, med en sannolikare tolkning, ”allhärskande Fader”. Svenskans ”allsmäktig” är inte alldeles idealiskt. Det som uttrycks är inte i första hand en filosofisk allmaktstanke utan skapelsetron: Gud råder över allting, är Herre över hela tillvaron, därför att han skapat allting. NT 81 återger pantokrator med ”allhärskare”. Det är mera träffande men här svårare att använda (och särskilt i den apostoliska trosbekännelsens andra artikel).

Före ”ljus av ljus” har västlig tradition ett tillägg till grundtexten: ”Gud av Gud\\\". Det säger sakligt inget utöver originalet.

Avsnittet om Kristi människoblivande är svåröversatt. Mera ordagrant: ”och har blivit kött (=antog mänsklig natur) genom den heliga Anden av jungfrun Maria och blivit människa”. Av språkskäl måste dock tankeinnehållet återges på ett annat sätt. ”Antagit kött” i den provisoriska romersk-katolska översättningen kritiserades med goda skäl av Lechard Johannesson redan i Signum 1976:7. Det ger mer animaliska associationer än grundtextens uttryck, här liksom i Joh 1:14. Förslaget till strukturering av hela avsnittet ovan anknyter till ett finlandssvenskt förslag från 1974 och den version som publicerats av den internationella ekumeniska arbetsgruppen för engelskspråkiga liturgitexter.

Utsagan om att Anden ”utgår av Fadern” handlar inte om hur Anden kommer människor till del utan rör förhållandet mellan personerna inom den gudomliga Treenigheten. Filioque, det västliga tillägget ”och Sonen”, kommenterades för inte så länge sedan i Signum (1981:5 och 1981:6). Utsagan är ett tillägg, gjort för att understryka Andens samband också med Sonen och därmed Sonens gudomlighet. (Svenska kyrkan har här helt enkelt övertagit den medeltida lydelsen.) Den ingår inte i grundtexten och bör därför inte föras in i en svensk översättning. Påven markerade 1981 att originaltexten ger fullödigt uttryck åt hela sanningen om Anden. Som sagt förefaller mig ekumenisk översättning av credo i dag stå och falla med valet av den fornkyrkliga grundtexten, ett val som i sig är besläktat med valet av den oförvanskade grundtexten (i möjligaste mån) vid översättning av bibeln.



Kan man vinna enighet kring att kalla kyrkan ”katolsk” (här och i Apostolicum)? Det finns ingen träffande svensk motsvarighet till vad det främmande ordet står för (inte heller ”världsvid”, UToV:s alternativförslag). Katholike syftar på mer än kyrkans geografiska utbredning. I den fornkyrkliga kontexten ligger det ofrånkomligt en viss avgränsning i uttrycket: bekännelsen avser den ”katolska”, den universella och autentiska, kyrkan i motsats till grupper och sekter som avskärmar sig från dess tro och tradition. Det är sorgligt om full samstämmighet i ordalydelsen inte kan uppnås, men samtidigt inte sorgligare än själva kyrkosplittringen och olikheten i kyrkosynen, som det inte lönar sig att försöka kamouflera med kompromissformuleringar.

”Apostoliska” trosbekännelsen

Den för svenskar mest kända trosbekännelsen kallas ”den apostoliska”. Den härstammar inte från apostlarna men gör innehållsligt rättvisa åt Nya testamentets tro. I sin slutgiltiga form är bekännelsen belagd i latinska källor sedan 700-talets början, men den har en förhistoria som för oss tillbaka i den tidiga fornkyrkan i både öst och väst. Som grundtext kan bara den latinska texten betraktas. Den har legat till grund också för Svenska kyrkans hittillsvarande versioner. Förslag till ny översättning:



Jag tror på Gud,

den allsmäktige Fadern,

himlens och jordens skapare.



Jag tror på Jesus Kristus,

hans ende Son, vår Herre,

som fick människoliv genom den heliga Anden,

föddes av jungfrun Maria,

pinades under Pontius Pilatus,

korsfästes, dog och begravdes,

steg ner till dödsriket,

uppstod på tredje dagen från de döda,

steg upp till himlen,

sitter på Gud den allsmäktige Faderns högra sida

och skall komma därifrån

för att döma levande och döda.

Jag tror på den heliga Anden,

den heliga katolska kyrkan,

gemenskapen i det heliga,

syndernas förlåtelse,

kroppens uppståndelse

och det eviga livet.



Några kommentarer

Även här utgör avsnittet om människoblivandet ett översättningsproblem. Hittills har det hetat att Jesus blev ”avlad” av Anden, men avsikten är inte att säga att den heliga Anden på något sätt skulle vara Jesu far. Något enstaka svenskt ord som träffande kan återge lat. conceptus tycks inte finnas.

Den tredje artikeln rymmer rätt så intrikata tolkningsproblem. Bekännelsen har i sin slutgiltiga form karaktären av en ren uppräkning: Anden, kyrkan, gemenskapen osv. Men i fornkyrkan har man uppenbarligen avsett den ungefär så här: Vi tror på Anden, vi gör det i kyrkans gemenskap, där Anden låter oss få gemensam del i det heliga och syndernas förlåtelse, så att vi en gång kan få del av uppståndelsen och det oförstörbara liv den medför. Sanctorum communio, en term som tidigast möter på grekiska i Mindre Asien i den tidiga fornkyrkan, betydde ursprungligen ”den gemensamma delaktigheten i de heliga tingen” dvs. sakramenten. Senare fattades uttrycket, härlett ur denna grundbetydelse, i betydelsen ”gemenskapen mellan de heliga” dvs. mellan de kristna. Därav den tidigare svenska formuleringen ”de heligas samfund”. Eftersom grundbetydelsen fortfarande var levande vid den tid då bekännelsen fick sin slutgiltiga form förefaller det rimligast att återge den.



”Kroppens uppståndelse” är inte det mest materiellt-massiva sätt man kunde välja att återge carnis resurrectio på (”köttets u.” heter det i den hittillsvarande romersk-katolska texten). Men just därför är det också det lämpligaste sättet. Däremot kan man naturligtvis inte föra in de preciseringar och tolkningar, som kyrkan måste göra för att klargöra vad den lägger in i detta, i själva bekännelsetexten.

Trosbekännelserna är gamla texter. De måste respekteras som sådana – på samma sätt som när man översätter bibeln.

Noter

1. Den finns i flera moderna utgåvor. Den finns också avtryckt i Denzinger-Shoenmetzer, Enchiridion symbolorum ... (Freiburg etc. 361973) nr 150.

2. DS 30.


Publicerad 1983 i nummer 2