Minken i folkhemmet
Kullbom, Pierre

Maciej Zaremba, Minken i folkhemmet. Timbro 1992

Det är lätt att bli desillusionerad av den svenska kulturdebatten. Ett grumlig intellektuellt självhävdelsebehov tycks ligga bakom alltför många analysförsök och debattutspel. Tyvärr inger även många av de mer allvarliga försöken en biton av olust. En skribent som Göran Greider har under det senaste året dominerat mycket av debatten i Dagens Nyheter och Aftonbladet. Han har getts ett häpnadsväckande spaltutrymme i sina försök att återföra Sverige till vad det var tidigare. Tillsammans med sina vapendragare har han förvandlat det socialdemokratiska maktinnehavet under sextiotalet till ett modernt och eftersträvandsvärt ”Sörgården”. Den ”sociala ingenjörskonsten” med företrädare som makarna Myrdal, Hjalmar Mehr, Tage Erlander och Carl Lidbom ska återigen bli till ett samhällsideal. Det är en reaktion som delvis tillkommit genom nyliberalernas framstormning under åttiotalet, men också som en bakvänd reaktion på en mycket kvalificerad kritik från både höger och vänster mot urspårningar i det svenska välfärdsbygget. Idéhistoriker som Svante Nordin och Staffan Källström har med sina böcker om Axel Hägerström och värdenihilismen kommit åt själva tankekärnan i de tidigare decenniernas arroganta maktutövning. Därtill har så pass åtskilda skribenter som Joachim Israel, Stig Strömholm, Carl-Henning Wijkmark och Maciej Zaremba, i tidningar och tidskrifter fullföljt kritiken med åtskilliga praktiska exempel på rättsövergrepp och andra pinsamma effekter av denna ”makt-är-rättfilosofi”. Värdenihilisterna har visserligen förnekat kopplingen till en samhällsverklighet, utifrån ett ytligt logiskt resonemang. Värdenihilismen uttalar sig inte om vad som är rätt, säger man, och därför kan man inte heller beskylla den för att stå för att makt skulle vara lika med rätt. Om man godtar att en teori av det här slaget kan existera i ett vakuum har de naturligtvis rätt. Ett exempel från Dostojevskijs Bröderna Karamazov kan förtydliga frågeställningen. Den intellektuelle brodern Ivan för sina resonemang och kan liksom värdenihilisten, i ren teoretisk bemärkelse, avfärda alla kopplingar till en mer handfast verklighet. Ivan har emellertid sin ”apa” i betjänten Smerdjakov och det blir han som utför mordet utifrån vad han uppfattat av Ivans teorier. Frågan är om en teoretiker kan vara eller far vara så upphöjd att han inte räknar med sina ”apor”.

Ovanstående resonemang kändes nödvändigt inför mötet med Maciej Zarembas essäsamling Minken i folkhemmet. Att boken utkommer på Timbros förlag betyder inte att författaren tillhör den nyliberala maffian utan tvärtom befinner sig i en fristående opposition. Huvudparten av artiklarna har varit publicerade i Dagens Nyheter, några i Expressen, Ordfronts magasin, Moderna Tider och Marknadsekonomisk tidskrift. Det finns ingen entydig grupptillhörighet hos honom, vilket kan göra honom skum utifrån en svensk åsiktstradition.

Att läsa Minken i folkhemmetinnebär att man vaknar upp och märker hur blind man varit inför många alltför närliggande fenomen. I tre inledningsartiklar om Jönköping, Sunne och Porjus far vi en känslig pulstagning på vad som där försiggår, men också vad som varit. Det är undersökande journalistik på högsta nivå i kombination med historik och idéanalys. Förhållningssättet går också igen i de mer teoretiska artiklarna. De blir aldrig teoretiska i en sluten bemärkelse, utan är späckade av utmanande och avväpnande praktiska exempel. Som en röd tråd genom huvudparten av artiklarna går kritiken av värdenihilismen, oavsett om det är i formen av den gamla socialdemokratiska maktstaten med sina okriuska företrädare och nitiska tjänstemän, eller de nuvarande marknadsfanatikerna. Det är ett tvåfrontskrig som visar på en grundläggande ärlighet i försvaret av den mänskliga värdigheten och de mänskliga rättigheterna.

Hos nyliberalerna tycks bara egendomsrätten och marknadens frihet vara heliga. ”I Japan har lånehajar krävt sina gäldenärer på njurar som återbetalning på skulder. En viss turk har nyligen sålt sin njure till ett Londonsjukhus för att skaffa pengar till behandlingen av sin sjuka dotter. Aborterade foster säljs vidare som råvara till kosmetiska produkter. Det rör sig om en av flera skäl expanderande marknad. Och kan hända blir det snart företagsekonomiskt lönsamt att mala ner de avlidnas kroppar till ett stärkande minkfoder. En slant till de efterlevande i stället för dryga begravningskostnader. Varför inte? Kyrkogårdarna tar ju bara plats. Naturligtvis ska ingen tvingas bli minkfoder. Bara de som vill. Och de skall inte förvägras. För vi äger väl våra kroppar?”

Ja så kanske det blir när den sociala ingenjörskonsten bildar en syntes tillsammans med nyliberalismen. Zaremba är inte speciellt fin i kanten när han har med barbarer att göra. Annars är han mycket intresserad av heder och etikett. I essän ”En katekes för medelklassen” lyckas han genom att jämföra etikettböcker från olika länder och tider fånga väsentliga skiljelinjer i samhällsutvecklingen. Essän är också ett praktexempel på hans metod och stil. Rätt så sorgeliga saker kan belysas med intelligens och humor, vilket gör att han undviker en känslomässig överbelastning och i stället frammanar både stridsvilja och solidarisk inlevelse. När Göran Greider och andra, inför mötet med en brutal nyliberalism, försöker kommendera oss tre decennier tillbaka till social ingenjörskonst och perverterad vetenskaplighet i Thorbjörn Tännsjös anda, är Zarembas bok ett avancerat motgift.

För Signums läsekrets borde Zaremba, med sina goda kunskaper i en katolsk social tanketradition, vara en inspirerande läsning. Att han därtill är lidelsefullt kvick utgör verkligen ingen belastning.


Publicerad 1993 i nummer 1