Vikingarna och Europa
Beskow, Per



Den stora vikingautställningen på Köpenhamns Nationalmuseum är ett lysande och helt unikt arrangemang. I den litet skumma belysningen skymtar många av vikingatidens mest kända och värderade föremål: vapen och guldsmide, fartygsstävar, kyrklig skulptur och handskrifter, sammanförda från hela Norden. En så representativ och fullständig utställning lär man aldrig få se igen.

Inte minst viktigt är att materialet har hämtats från hela Norden. Vikingatidens problem kan bara förstås i ett samnordiskt perspektiv. De senare nationalstaterna existerade ännu inte, och de maktområden som vi kallar kungariken växlade inte sällan i omfång efter sina tillfälliga innehavare. För Sveriges del har Peter Sawyer nyligen visat detta i sin bok När Sverige blev Sverige.

Till utställningen finns en diger katalog med många intressanta specialartiklar. I sin nordiska version heter den Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200. Utställningen handlar alltså inte bara om vikingarna utan om hela det viktiga övergångsskedet i Norden från forntid till medeltid. Därför får också kristendomen och den kyrkliga konsten ett stort utrymme. Detta vidare perspektiv är enbart till fördel. Vi likställer gärna vikingatiden med den fornnordiska kulturen, något som vi fått i arv från 1800-talets nordiska romantik. Men vikingatiden innebar i själv verket slutet på den fornnordiska eran, det var den period då Norden för första gången närmade sig Europa vid ungefär samma tid som begreppet Europa först dyker upp. Nordens integration i Västeuropa var inte fullbordad förrän någon gång omkring år 1200 (eller rent av senare).

Vikingatiden handlar inte bara om slavhandel och plundringståg. Här möter vi övergången från asatro till kristendom, från muntlig kultur till skriftlig, med skrivna lagar och boklig bildning, och till ett samhällssystem mer eller mindre kopierat på det feodala Europa. Runstenarna som tycks oss så äktnordiska är till större delen resta av kristna nordbor, och inskrifterna innehåller långa formler lånade från den romerska mässan och liturgin.

Vikingatiden har en lång förhistoria i nordbornas handelskontakter med de sydliga germanerna och med andra folk. Men kontakterna dramatiserades då man kort före år 800 inledde en lång serie systematiska rövartåg från norr för att plundra och bränna och ibland för att upprätta baser på kontinenten och de brittiska öarna. Det är för oss svårt att visualisera hur fredlig handel och brutala vikingatåg kunde växla så tätt med varandra. Var det samma slags folk som ömsom bedrev handelsmannens och rövarens yrke?

Vi tycks härvidlag vara drabbade av en ordets makt över tanken. Bara därför att perioden kallas vikingatiden, drar vi lätt slutsatsen att tidens nordbor alla var råa slagskämpar. Utställningens guld- och silverföremål vittnar om något annat, om en, utsökt smak och handaskicklighet. Uppenbarligen fanns det många som föredrog en långsiktig köpenskap och goda handelskontakter framför plundringstågets snabba klipp. Om det vittnar blomstrande handelscentra som Hedeby och Birka. Och det var på fredliga handelsvägar som europeisk civilisation och kultur fick sitt genombrott i Norden.

Så som Adam av Bremen beskriver Norden på 1070-talet, är det framför allt Sverige som verkar barbariskt och ociviliserat. Något ligger det säkert i detta. Danmark (inklusive Skåne) hade genom sitt läge långt bättre kontakter med det dominerande tyskromerska riket (liksom tidigare med det karolingiska riket) och tog till sig anglosaxisk kultur under den långa danska ockupationen av England. Också Norge och Island hade täta förbindelser med de brittiska öarna.

På de nordiska ländernas europeiska kontakter är kristendomens genombrott den bästa mätaren. Danmark räknas som kristet från omkring 965, Island från år 1000, Norge från omkring 1030, men först under 1000-talets lopp fick kristendomen fotfäste i Sverige, något som framgår av de kristna runinskrifternas utbredning. Hednatemplet i Gamla Uppsala var i funktion ända till omkring år 1080. Sverige framstår också i andra avseenden som ett bakvatten. Den norska och isländska skaldediktningen fick aldrig några motsvarigheter i Sverige. Medan det finns en rikedom på historiska källskrifter från Danmark och Norge är Sveriges kristnande svept i oklara legender.

Från 1800-talet lever ännu traditionen att vikingatiden var en heroisk tid som så tragiskt slutade då den mörka medeltiden bröt in. Litet mera nyanserad är Frans G. Bengtssons Röde Orm som för så många dominerar bilden av kristningsskedet. Men tyvärr är det de drastiska och spexartade inslagen i romanerna som vi bäst kommer ihåg, och de skymmer de verkliga problemen vid övergången från vikingatid till medeltid.

Vad man ofta glömmer bort är att den kristna kulturen var intellektuellt långt överlägsen den nordiska och därför bestämd att med tiden få överhanden. 800-talet var ingen mörkertid, det var den karolingiska renässansens period då det litterära och filosofiska arvet från antiken började hämtas fram ur glömskan. Förflyttar vi oss till periodens slut hamnar vi i den begynnande skolastiken med Abaelard som den mest lysande företrädaren. I domskolor och kloster studerades och kopierades tidens samlade filosofiska och vetenskapliga litteratur. Den var visserligen begränsad till omfånget men hanterades med allt mer finslipade intellektuella instrument.

Med kristendomens införande trädde nordborna in i ett nytt universum, format av kristen tro och det klassiska arvet. Lärdom och bildning blev högre värden än krigisk dådkraft och lycka. Med det kristna personbegreppet följde tanken på den enskildes okränkbarhet och personliga ansvar. Detta fanns med redan då kristendomen för första gången kom till Norden. Ansgar hade ett ansenligt mått av bildning och hade studerat för tidens främste teolog, Paschasius Radbertus. Ärkebiskop Eskil i Lund (1100-talet) hade studerat i Hildesheim och stod i nära personlig förbindelse med cisterciensordens främste teolog, Bernhard av Clairvaux.

Under hela perioden, fram till omkring år 1200 fungerade klostren som Nordens bildningshärdar med munkarna som den nya kultureliten. Kunskaper i latin var det sesam som öppnade dörren till europeisk civilisation, och i bagaget hade man inte bara biblar och mässböcker utan också Platon, Vergilius och Horatius. Saxo Grammaticus, representerad på utställningen bl.a. i en handskrift från omkring år 1200, skrev sin Danernas historia på ett fullödigt klassiskt latin.

Utanför den kyrkliga och intellektuella eliten levde den nordiska föreställningsvärlden kvar ända till medeltidens slut och ibland längre. Fornnordiskt och kristet existerade sida vid sida. Ett av utställningens många tankeväckande föremål är en gjutform för samtidig tillverkning av två kors och en torshammare. Det gällde att möta skilda önskemål från gjuteriets kunder.

Inte heller vikingalynnet tog slut med en enda gång men fick nya utlopp. På 1100-talet befinner vi oss mitt uppe korstågstiden, och sjötåg till det hedniska Finland eller de baltiska länderna kunde få en kristen motivering som korståg med löften om påvlig avlat. Det lätt absurda i denna kristliga krigföring ger anledning till vidare reflektioner. Varken bysantinare, romare eller slaver har varit särskilt intresserade av att ge sig ut på korståg. Det var de kristnade germanfolken – franker, angler, saxare och nordbor inklusive normander – som rekryterades till korstågshärarna. Var korstågen i sin helhet kanske ett slags vikingatåg med ny ideologisk fernissa?

Redan på vikingatiden var Nordens anslutning till Västeuropa en fråga som hängde samman med Europas enhet. Under det karolingiska rikets tid växlade handelskontakter med återkommande och förödande vikingatåg, och när riket delades vid 800-talets mitt blev plundringarna värre än förut. Samtidigt öppnade nordborna nya handelsvägar med araberna via de ryska floderna med Bulgar vid Volga som handelscentrum. Vid 900-talets mitt upprättades Kievriket av en halvskandinavisk dynasti. Först det tysk-romerska riket gav på nytt Västeuropa den stabilitet som var en förutsättning för Nordens integrering. Kontakterna österut fortsatte under 1000-talet, särskilt med det uppblomstrande Novgorod (bl.a. gifte Olov Skötkonung bort sin dotter Ingegärd med storfursten Jaroslav den vise). Ändå stod det klart att Norden för framtiden skulle tillhöra den västeuropeiska gemenskapen med latinet som förenande språk och med påven i Rom som högste andlige ledare.

Det är märkvärdigt att se hur den tidens mönster återkommer hos oss tusen år senare, också denna gång med marknaden som en drivande kraft. Då ministerpresidenten Björn Engholm så gärna talar om Schleswig-Holstein som den naturliga knutpunkten för dagens handel mellan östersjöområdet och EG, är han då medveten om att Hedeby (invid nuvarande Schleswig) fyllde motsvarande funktion under vikingatiden? Och dagens motsättningar mellan dem som vill ansluta sig till Europa och dem som önskar en nordisk isolering, hade de inte motsvarigheter i dåtidens tvister mellan kristnade handelsmän och asatroende bönder i Norden? Vikingautställningen lär oss mycket också om vår egen tid.


Publicerad 1983 i nummer 1