Våld i film
Widding, Astrid Söderbergh



”Filmvåldet blir allt grövre” - det är en hypotes som inte sällan framförs i artiklar och diskussioner. Ur filmhistoriskt perspektiv kan resonemanget knappast försvaras, åtminstone inte vad själva innehållet beträffar. Filmer som Fritz Langs M eller Robert Aldrichs Kiss med deadly (1955) är väl så grymma som någonsin dagens berättelser. Däremot skildrar dessa äldre filmer våldet på ett annat sätt, som inte är mindre suggestivt och skrämmande, genom att de inte visar allt utan lämnar över visualiseringen till åskådarens fantasi. I dag förläggs snarare våldsamheterna inom bilden. Tröskeln för vad som är acceptabelt att visa i bild i fråga om våld har höjts åtskilliga gånger, och lusten att synliggöra allt tycks vara en dominerande trend inom filmberättandet.

Detta faktum är i sig nog för att appellera till uppmärksamheten. Men den debatt om våld i rörliga bilder som ryckvis förs i medierna präglas oftare av hätska utfall och känslostormar från båda läger än av nyansrikedom. Till en början kan det vara på sin plats att ställa en fråga om språk: vad menar vi egentligen när vi svepande talar om medievåld? Tanken går väl i första hand till våld på film och video – alltså till fiktivt våld, ofta insprängt i filmer med starka genrekonventioner och ”fiktiva markörer”: blinkningar till åskådaren som säger ”det här är ju bara film!”. Frågan är alltså om verkligen våldet i fiktionsfilmen är den värsta boven i medievåldsdramat? En stor del av den nyare forskningen kring ungdomskultur tycks peka i en annan riktning. Bland storkonsumenterna – tonårspubliken t.ex. - finns i de allra flesta fall en klar medvetenhet om att detta våld har fiktiv status. Utanför filmberättelsens kontext ses det som oförsvarligt, oacceptabelt.

Ett annat slags medievåld däremot – som långt mer sällan ifrågasätts – är det dokumentära våld som vi dagligen möter i nyhetssändningar, reportage och andra TV-program, och där samma trend gör sig gällande som inom spelfilmen: en betydligt höjd toleransnivå för våld i bild.

Frågan kring detta slags våld har aktualiserats genom en mångfaldigt prisbelönt debutfilm av belgaren Benoit Poelvoorde, Gest arrive pres de chez vous (engelsk titel: Man bites dog), som totalförbjudits av den svenska censuren, klassad som förråande. Ärendet behandlades nyligen i tingsrätten som i sin dom fastställde censurens beslut.

Med tanke på att TV, kabel-TV och video sedan länge tagit över dominansen på marknaden, och de totalförbjudna filmerna alltså kan kablas ut direkt i hemmet, innebär det en märklig dubbelmoral att frågan om censur fortfarande är så centrerad kring biograffilmen. Det är än märkligare i detta konkreta fall, eftersom Poelvoordes film just tar upp frågan om medier och våld.

Huvudpersonen, som är massmördare, har lockat ett TV-team att göra ett reportage om honom. De filmar alltså hans mord, varvat med avsnitt där mördaren kommenterar sin verksamhet. Poelvoordes film blir till en fullständigt dräpande satir över medierna och i synnerhet TV.

Visst – historien är osmaklig, rent av vidrig, men däri ligger också själva dess poäng. Den stiliserade formen – det svartvita fotot, filmens högt uppdrivna tempo och absurdismen som präglar flera scener – tvingar samtidigt åskådaren att inta en kritisk reflekterande attityd inför filmen. Frossandet i våldsscener blir parodiskt och omöjliggör inlevelse i berättelsen.

I mitten av november i fjol visades några scener ur filmen av TV:s Magasinet, infogade i en intervju med regissören. Poelvoorde talar här om det motbjudande i det sätt på vilket TV utnyttjar kamerans status. Han menar att TV spelar på det faktum att det ger status att ha varit med i ett program, och att detta innebär en våldtäkt på privatlivet. Det obscena i medierna i dag ligger i att människornas utsatthet och lidande på detta sätt systematiskt exploateras. Poelvoorde vänder sig mot den perversion som ligger i mediernas vilja att till varje pris vara först på plats, att få med alla detaljer om den senaste katastrofen och autentiska bilder från brottsplatsen (går inte det får man nöja sig med en så fullständig rekonstruktion som möjligt ...).

Leif Furuhammar påpekade också i samma program den ironi som ligger i censuringripandet mot Poelvoordes film: dess avsikt är att visa på mediernas farlighet, och censuren agerar i konsekvens med denna uppfattning och totalförbjuder följaktligen filmen. Magasinet bidrog emellertid med en ytterligare ironi, som sticker i ögonen åtminstone på den som sett hela filmen. Inslaget i Magasinet utmärker sig nämligen för just det som denna film anklagar TV för. Det fragmenterar filmen genom att visa några snabba klipp – ett par lagom chockerande våldsinslag, förstås, som totalt ryckts ur sitt sammanhang och därför framstår som enbart meningslösa och osmakliga.

Skeptikern invänder möjligen mot filmen att det väl ändå inte kan vara så farligt med TV Ett aktuellt exempel som tycks ge Poelvoorde rätt kunde man emellertid läsa på Aftonbladets löpsedel den 21 januari: ”Han sköt ihjäl sin fru inför miljoner tittare i TV.” I artikeln berättas om en man (i USA) som fått en känd TV-show att nappa på hans ”story” om dottern som tagit livet av sig och om frun, som han gav skulden för dotterns död. När så TV-showen möter upp vid dotterns grav kommer också frun dit – och skjuts av maken inför kameran. Typiskt nog vill TV-showens programmakare utnyttja denna tacksamma ”grej” och går djupare i storyn – vilken bästsäljare kommer inte programmet ”Därför gjorde han det” att bli?

Utnyttjandet av det dramatiskt tacksamma i vardagens våld tycks för övrigt ha slagit igenom som konvention i en stor del av nyhetsrapporteringen. Så till exempel skildrades ju Ceaucescus fall eller Gulfkrisen ofta utifrån rena spelfilmskonventioner (dramatisk upptrappning, spänningsskapande musik etc.). Eller tänk på det Aktuellt-inslag ifjol somras som tog upp den försvunna Mariestads-flickan, och som var konstruerat i analogi med inledningen till TV serien Twin Peaks.

Denna fiktionalisering av verklighetens våld ser jag som långt allvarligare än fiktionens våldsamheter. Samtidigt ställer alla former av våld i rörliga bilder en gemensam fråga till oss åskådare. Vi är ju alla (mer eller mindre) tillvanda till betraktandet av visuellt våld. Denna dagliga innötning kan knappast vara utan konsekvenser. Vilken inre bildvärld kommer vi egentligen, i längden, att bära med oss? Det är den frågan som borde mana till fördjupad och mer nyanserad reflektion.


Publicerad 1993 i nummer 1