Omsvängningarnas år
Kullbom, Pierre

Carl-Henning Wijkmark, Omsvängningarnas år. Norstedts förlag. 1991

Vi lever inte precis i en samtid präglad av eftertänksamhet, det massmediala samhället vill ha snabba klipp. Kultursidorna i de stora tidningarna blir alltmer pubertala, fyllda av vårdslösa analyser och tyckanden. När vi nu står inför stora avgöranden både på det utrikespolitiska området och inom det medicinskt/tekniska och ekonomiska området, som intensivt berör frågan om människans värde och värdighet, är det en brist som riskerar att bli katastrofal. Det finns emellertid kulturskribenter som utgör ett lysande undantag från den alltför vanliga ytligheten och fegheten. En sådan skribent är Carl-Henning Wijkmark som nu utger sin tredje essäsamling Omsvängningarnas år. Han är känd för sitt okuvliga försvar för människovärdet och den mänskliga likavärdesprincipen. Därtill kommer en väsentlig litteraturkritisk gärning och en mängd författarpresentationer från företrädesvis fransk och tysk kulturmiljö. Tre egna romaner, ett drama och ett flertal översättningar förstärker ytterligare bilden av en ovanligt vidsynt och mångsidig skriftställare. Han är en av vårt lands främsta kännare och uttolkare av Nietzsche och av dennes tragiska tankeförlängning in i nazismen. Inte minst utifrån sin kunskap om tredje rikets historia har Wijkmark gått till angrepp mot samtidens urspårningar inom filosofin, rättsväsendet och den medicinska praktiken.

Omsvängningarnas år är en samling kommentarer till det snabba skeende som ägt rum inom och utom landet 1988-1991. De är skrivna med en journalistisk elegans och lätthet som aldrig går utöver sakkunskap och tyngd. Den flytande prosan kommer sig snarast av att han så väl känner sitt ämne och intuitivt hittar knutpunkterna.

”Inom landet” ägnas en stor del av materialet till en uppgörelse med vår sentida rättsfilosofi med Axel Hägerström som förgrundsfigur. I en lång polemik med Gunnar Fredriksson i Aftonbladet utreder han värdenihilismens destruktiva inflytande på vårt tankeklimat. Debatten är intressant inte bara ur de sakliga argumentens synvinkel, de två debattörerna utgör också med sina skilda personligheter och livshållning en talande bild av den brytningstid vi nu också upplever i Sverige. Gunnar Fredriksson är snorkigt magistral, han försöker läxa upp Wijkmark utifrån vad han inhämtat av filosofi i femtiotalets Uppsala. Han förstärker ytterligare sitt pinsamma tonfall med den socialdemokratiska politrukens dryghet. Wijkmark är snarast något av en modern stoiker som hämtat sin bildning från en mer kontinental miljö. Europas litteratur och historia sitter i ryggmärgen på honom. Från dessa skilda utgångspunkter drabbar man nu samman; och jag måste säga att resultatet blir förödande för Fredriksson, men också indirekt för den svenska positivistiska tanketradition som han representerar. Wijkmark sammanfattar konsekvenserna av värdenihilismen: ”Det är knappast nonsens utan helt i Hägerströms anda att mänskliga rättigheter och andra i hans ögon vidskepliga humanistiska principer utestängs från samhällsplanering och rättskipning. Han trodde nämligen att den exakta värdefria vetenskapen och dess förlängda arm, den sociala ingenjörskonsten, skulle omdana och lyckliggöra det svenska samhället, att tiden var inne för det. Han hade rätt: vi fick det starka välfärdssamhället. Men vi fick också blockeringen av de humanistiska idéerna som också är en viktig sanning i det moderna Sverige. Otaliga människor har mött den: på skolor och universitet, i sjuk- och åldringsvård, i byråkrati och rättskipning, i myndigheternas behandling av flyktingar. Den som inte ser den verkligheten går som en blind person genom vårt samhälle.” (Fredrikssons inlägg ingår inte i boken men de är så avslöjande att de är värda att beställas från Aftonbladet!)

Vad det gäller Wijkmarks kommentarer till de utrikespolitiska skeendena, är ett av de bästa från ett anförande i föreningen Ordfront. Här får man en analys av en svensk europé som både ser linjer och varnar för tendenser. ”Om folk inte kan någon historia får de styrande friare händer i nuet, man blir inte trakasserad med obehagliga paralleller. Det är lätt att förstå. Svårare att förstå är att också kritiska intellektuella känner motvilja mot att belysa nuet med hjälp av historien. Vi har sett exempel på det i den delvis besynnerliga svenska debatten om Kuwaitkriget, där visserligen ett starkt grupptryck gjorde sig gällande. Paralleller med Hitler säger oss inget om Saddam Hussein, har det hetat, de driver oss bara att sluta tänka. Jag tycker tvärtom att de säger oss en hel del och ger oss mycket att tänka på.”

Omsvängningarnas ånger verkligen mycket att tänka på; och för den som vill ha en kvalificerad vägledning till några av vår tids stora händelser är den en god motvikt till det mediala flimret. För den som intresserar sig för både rättsfrågor och litteratur vill jag också rekommendera den tidigare essäsamlingen Litteratur och människovärde (Norstedts).


Publicerad 1992 i nummer 3