Svettdukens hemligheter
Beskow, Per

Ian Wilson, Holy Faces, Secret Places: An Amazing Quest for the Face of Jesus.

Doubleday 1991, 238 s.


De fyra huvudpelarna under Peterskyrkans kupol har en gång omslutit var sin relik av stor symbolisk betydelse: en korsrelik, lansen som Jesu sida stacks upp med, aposteln Andreas’ huvud och Veronikas svetteduk. De väldiga marmorstatyerna i pelarnischerna (Helena, Longinus, Andreas och Veronika) symboliserar dessa fyra reliker. I dag finns Andreas’ huvud inte mer där; det återlämnades av påven Paulus VI till den ortodoxa kyrkan i Patras. Men de övriga lär finnas kvar, även om uppgifterna är vaga.

Osäkerheten gäller särskilt Veronikas svetteduk. På sin väg till Golgata skall Jesus ha mött en kvinna vid namn Veronika. Hon torkade av svetten från hans ansikte, och på duken visade sig då en bild av hans ansikte. Under hög- och senmedeltiden var svetteduken en av Roms mest omtalade reliker och finns ofta återgiven i konsten. Den visades vid högtidliga tillfällen och förvarades i ett särskilt kapell i gamla Petersbasilikans nordöstra hörn, ungefär där Michelangelos Pietå nu befinner sig.

Om denna säregna relik har den engelske författaren Ian Wilson skrivit en engagerad och läsvärd bok. Under de år då svepduken i Turin var aktuell, hörde Wilson till de ivrigaste försvararna av dess äkthet (som ett genom avtryck åstadkommet porträtt av Jesus) och han gjorde en storartad rekonstruktion av dukens väg från Jerusalem till det medeltida Frankrike. När man sedan fann att den sannolikt tillverkats på 1200-talet greps han liksom andra entusiaster av besvikelse, och denna nya bok är nog ett slags kompensation för nederlaget. Själva svårigheten att få fram bilder och information har sporrat honom desto mer, och boken handlar till stor del om hans mödor och frustration inför stängda dörrar och obesvarade brev.

Peterskyrkans mest oåtkomliga föremål

Wilson beskriver svetteduken som Peterskyrkans kanske mest oåtkomliga föremål. Troligen förvaras den bakom balkongen uppe på den vänstra mittpelaren (ovanför Veronikastatyn). Uppgången till balkongen är inte synlig nerifrån kyrkan, påpekar Wilson, men det är tydligt att det finns en sådan, för vid högtidliga tillfällen hänger man fortfarande ut bonader där uppe. Ibland visar man också upp en del av kyrkans reliker från balkongen, och bland dem kan också svetteduken tänkas ingå. Wilsons påståenden om dess mystiska oåtkomlighet verkar därför litet romantiskt överdrivna. Få människor säger sig ha sett svetteduken i vårt århundrade. Den undersöktes senaste gången 1906 av den berömde arkeologen Josef Wilpert som fann att ingen bild längre syntes, bara en stor brun fläck. En ungerskfödd amerikanska säger sig enligt Wilson ha fått en skymt av den på 1950-talet, i Peterskyrkans sakristia. Inte desto mindre kan många betrodda personer ha fått studera den under årens lopp utan att det blivit känt för utomstående. Det kan helt enkelt saknas intresse från Vatikanens sida för att lämna ut svetteduken till vetenskapen eller massmedierna.

Den spännande och deckarliknande framställningen följer svettedukens, historia bakåt i tiden, tills den för första gången dyker upp i Rom omkring år 1000. Sannolikt gjordes den vid 900-talets slut som kopia av en äldre Kristusbild som kan ha varit den berömda Abgarbilden från Edessa (mer om denna nedan). Berättelsen om Veronika är alltså helt ohistorisk, vilket man länge har vetat. Redan under medeltiden sades det att namnet kanske var en förvrängning av vera iconia, ”den sanna bilden” och att Veronika från början varit ett namn på bilden själv. Men namnet knyter också an till det grekiska Berenike. Enligt en tidig kristen tradition skall detta namn ha burits av kvinnan med blödningar som Jesus botade och som i en senare legend sägs ha ägt en Kristusbild. I detta traditionernas virrvarr finns många luckor och oklarheter.

Kristusansiktet

Hur såg nu svettedukens Kristusansikte ut? Det återges på många bilder från medeltiden och framåt, men porträtten är inbördes olika, återgivna ur minnet eller rena fantasibilder. Men det finns några undantag som kan tänkas vara verkliga kopior, och Wilson stannar särskilt vid två: den ena, och bästa, gjordes 1617 och finns nu i den kejserliga skattkammaren i Wien; den andra är från 1621 och förvaras i 11 Gesu i Rom. Det är ganska osköna ansikten, båda innefattade i en utskuren metallskiva, ungefär som ryska ikoner. En grovt ritad bild i S:ta Claras kloster invid Alicante i sydöstra Spanien är kanske en äldre; den skall ha kommit dit från Rom omkring 1484.

Wilson jämför nu dessa Kristusansikten med några andra som uttryckligen sägs vara kopior av Abgarbilden. Konung Abgar Ukkama av Edessa, samtida med Jesus, drabbades enligt traditionen av en svår sjukdom, och på hans bön om hjälp skall Jesus ha sänt honom en duk med ett avtryck av sitt ansikte. Duken var sedan en av Edessas främsta reliker, den uppfattades som ett autentiskt Kristusporträtt och har på ett avgörande sätt influerat Jesusframställningen i konsten. Vår allmänna föreställning om hur Jesus såg ut återgår på bilden i Edessa.

Abgarbilden fördes till Konstantinopel år 944 men försvann senare, kanske under det olycksaliga korståget 1204, då Konstantinopel plundrades på sina skatter. Det gjordes emellertid kopior, och Wilson framhåller två porträtt som är mycket lika inbördes: det ena finns nu i påvens privata kapell i Vatikanen, det andra i kyrkan San Bartolomeo degli Armeni i Genua.

Här skymtar så småningom Wilsons egentliga avsikter. I bokens inledning säger han sig ha avskrivit svepduken i Turin som en medeltida förfalskning, men i slutkapitlen återvänder han till sin gamla teori och slår följe med dem som vägrar acceptera dateringen. Är kanske Abgarbilden identisk med svepduken och Veronikabilden en kopia av den? Och kan det alltså vara ett autentiskt porträtt av Jesus? Wilson blir då tvungen att underkänna kol 14-dateringen av svepduken som gjordes 1988. Det är i och för sig inte orimligt, för kol 14-dateringarna är långt ifrån så säkra som man ofta trott. Men från sin noggranna dokumentation av Veronikadukens historia hamnar Wilson på nytt i spekulationer som gör en tveksam inför hans vetenskapliga ambitioner.

Som varje läsare lätt kan se, finns det en tydlig skillnad mellan Abgar- och Veronikabilderna som Wilson aldrig redogör för. På Abgarbilderna har Kristus ögonen öppna, på de mest autentiska Veronikabilderna är de slutna eller halvöppna, vilket betyder att de återger Jesus som död. Detta kunde passa till tanken att svepduken i Turin en gång var svettedukens förlaga, men det stöder inte Wilsons teori att Abgarbilden och svepduken är identiska med varandra. Här fordras en mera solid forskning och ett större material för jämförelser.

Men visst är det intressant att följa författaren i hans spaningar, och det är mycket läsaren får lära sig längs vägen om de heliga bildernas historia och det religiösa bruket av dem. Wilsons ständiga klagan över Vatikanens sekretess kan dock bli litet tjatig och är väl egentligen omotiverad. Det är ju det mystiska och dunkla som gör hans historia så spännande. Lade man allt material på bordet, blev det ingen deckarhistoria utan bara en nykter vetenskaplig undersökning.


Publicerad 1992 i nummer 3