Pacem in terris 20 år
Hodacs, Anna Maria



Johannes XXIII:s fredsencyklika Pacem in terris har i vår hunnit bli tjugo år. Om dess tillkomst och förhistoria berättar Peter Hebblethwaite i The Tablet 16 april 1983:

”23 september 1962 fick påven Johannes besked av sin läkare att hans återstående livstid var begränsad till kanske sex månader. Det var allvarliga nyheter. De arbetsamma förberedelserna för Andra vatikankonciliet var just avslutade. Konciliet öppnades 11 oktober då Johannes XXIII höll sitt livs tal där han varnade för domedagsprofeterna. Men sedan hände någonting som ställde konciliet i skymundan. Medan biskopar och kardinaler inte alltid så fridsamt diskuterade liturgiska frågor närmade sig sovjetiska raketbärande fartyg den amerikanska flottan som beordrats i position 22 oktober. Kubakrisen var ett faktum.

I Rio de Janeiro förkunnade Billy Graham världens omedelbara undergång – ett budskap som senare visade sig vara något för tidigt framfött som sakerna utvecklades men som inte var osannolikt. De diplomatiska förbindelserna hade brutit samman. Men det fanns faktiskt ett ställe där ryssar och amerikaner fortfarande talade med varandra. I en by nära Andover Massachusetts pågick en konferens för några skribenter och vetenskapsmän. Bland dessa fanns en belgisk dominikan Fr Felix Morlion. Denne kunde inte anklagas för att svärma för kommunister eftersom han drev ett antikommunistiskt institut Pro Deo i kinesiska ambassadens övergivna lokaler i Rom på via Notnentana. 23 oktober skockade sig de mörka krigsmolnen så hotfullt att de sovjetiska konferensdeltagarna tänkte åka hem.

Vid detta tillfälle fick president Kennedy för sig att en intervention från Vatikanen vore värdefull. Hans kontaktman var journalisten Norman Cousin vilken diskuterade saken med Morlion som var skeptisk. Varför skulle Sovjet lyssna till påven? Men de närvarande ryssarna i Andover som kände Chrusjtjev personligen menade ändå att det var värt ett försök. Morlion gick vägen via biskop Angelo Dell’Acque och msgr. Hyginus Cardinale. Påven rapporterades vara villig. Ryssar som aldrig talat med en präst förut hjälpte utan vidare Morlion att formulera ett kodat meddelande till Chrusjtjev. ”Vi tror att ni är en vän av fred och ingalunda vill miljoner människors död.”



Samtidigt arbetade hela natten mellan 23 och 24 oktober påven Johannes på sitt eget budskap. Han uppehöll sig länge i kapellet. Han hade ingen makt men just detta förhållande betydde att båda parter fick chansen genom hans intervention och kunde acceptera den utan att tappa ansiktet. Men en sak som var nödvändig i detta läge var att signalera till Chrusjtjev att Vatikanen modifierat sin stränga antikommunism.

Nästa morgon var ordinarie onsdagsaudiens. Påven improviserade som vanligt men tillfogade en mening som endast löst anknöt till sammanhanget. ”Påven talar alltid väl om de statsmän, på vilken sida de än står, som vinnlägger sig om samarbete för att undvika krig och främja fred i världen.” Det var tillräckligt banalt och det var också vad Chrusjtjev väntade på.

Påvens budskap nådde honom senare samma förmiddag. Vid middagstid sändes det via Vatikanradion. Något senare vände de sovjetiska fartygen. Fredag 26 oktober stod påvens budskap att läsa på förstasidan i Pravda under rubriken ”Vi ber alla ledare att inte göra sig döva för mänsklighetens skri”. Söndag 28 oktober fick påven ett meddelande från Kennedy med tack.

Utan att överdriva betydelsen av påvens initiativ, tycks det vara så att detta spelat en viss roll för lösningen av konflikten. Härtill kommer att Chrusjtjev föreslog ytterligare kontakter för att diskutera nedrustning och avspänning.

Så Johannes XXIII:s påstående i Pacem in terris att ”det är oförnuftigt att betrakta kriget som det lämpliga instrumentet för rättvisa,” var grundat i hans egen erfarenhet från avgrundens rand. Långt ifrån att endast vara en abstrakt moralprincip visar det sig alltså bygga på existensiella erfarenheter från Kubakrisen i oktober 1962.



Viljan att ta tillvara denna impuls till fred och avspänning låg bakom påvens beslut att skriva sin fredsencyklika. Men tiden arbetade mot honom. Diagnosen från september bekräftades ånyo av doktorn 6 november. Det brådskade med testamentet till världen.

Påven samlade en grupp medarbetare och satte dem i arbete. Ett utmärkande drag för arbetet skulle vara att det inte fick förekomma några utfall mot kommunismen. ”Jag kan inte tillskriva någondera sidan en ond vilja. Om jag gjorde det skulle det inte kunna bli någon dialog och alla dörrar stängdes.”

Johannes XXIII var 82 år men han var mycket medveten om vad han gjorde. Det var därför han för första gången i påvehistorien adresserade en encyklika till ”alla människor med god vilja”. ”Pacem in terris” hade han ofta sjungit eller läst i Gloria med adress omnibus hominibus bonae voluntatis (till alla människor med god vilja). Det var inte en from formel. Det var en tjänst åt mänskligheten i dödsfara.”

Så långt Peter Hebblethwaite. I en intervju med Johannes XXIII:s privatsekreterare ärkebiskop Loris Capovilla framgår också tydligt hur Kubakrisen påverkade arbetet med Pacem in terris. Capovilla berättar också om att Chrusjtjev några månader efter Johannes XXIII:s intervention i Kubakrisen skrev brev till den tyske förbundskanslern Adenauer och uttryckte följande: ”Jag är kommunist och ateist och kan därför inte dela påvens filosofiska åskådning men jag högaktar och understöder hans fredsappell.”

Strax därefter, 3 juni 1963, dog Johannes XXIII.


Publicerad 1983 i nummer 5