Bartolome de Las Casas – indianernas ombud
Åmell, Katrin



En mängd arbeten om Bartolome de Las Casas som indianernas försvarare publiceras i samband med 500-årsjubileet av Amerikas ”upptäckt”. Vem var då denne man?

Erövrare, präst och kolonist

Bartolome de Las Casas föddes i Sevilla 1484 och var son till en köpman. När Christofer Columbus första gången kom till Amerika 1492, var Las Casas således åtta år gammal. 1502 följde den 18-årige Bartolome med sin far till ön Hispaniola, nuvarande Haiti, och inlemmades där bland de spanska erövrarna. Efter några år återvände han till Europa för att bli prästvigd i Rom och därefter återfinner vi honom på Stora Antillerna, nu som präst och kolonist på Cuba. Här blev han själv enligt det spanska, feodala encomienda-systemet härskare på ett gods med indianer som arbetare. Genom detta system, som han senare i livet energiskt försökte avskaffa, ålades indianerna att utföra ett omänskligt arbete åt kolonisterna. Principiellt var det inget slaveri men i praktiken blev indianerna behandlade som slavar. Under sin tid på Haiti och på Cuba hade Las Casas många konkreta tillfällen att bevittna kolonisternas grymma behandling av indianerna.

I sin skrift Historia de las Indias nämner Las Casas den första kända reaktionen mot spanjorernas erövringståg i den nyupptäckta världsdelen. Protesten framfördes i advent 1511 av dominikanen Antonio Montesinos i en av Santo Domingos kyrkor. I skarpa profetiska ordalag förklarade Montesinos att kolonisterna genom sina krig mot de oskyldiga indianerna och den förslavande behandling de utsatte denna folkgrupp för, gjorde sig skyldiga till dödssynd. Han vägrade att ge kolonisterna absolution i bikten, om de inte återgav indianerna deras rättigheter och sonade sina brott. Gentemot de reaktioner som följde ställde sig hela dominikankonventet bakom Montesinos och menade att han sagt den ”evangeliska sanningen”.

Vid pingst 1514 blev Las Casas själv lyhörd för detta första rop på rättvisa. Några ord ur Jesus Syraks bok, som han läste för att förbereda sin predikan, blev den direkta anledningen till hans omvändelse: ”Det som vunnits med orätt blir inget felfritt offer, de laglösas gåvor vinner inte Herrens välbehag [...] Att frambära offer av det som tillhör de fattiga är att dräpa en son inför faderns ögon” (Syr 34:21-22, 24).

Las Casas blev nu klar över att han var inne på fel väg. Han avstod från sin nyvunna rikedom, lämnade godset på Cuba och begav sig till Spanien för att där söka stoppa exploateringen av indianerna. Både världsliga och kyrkliga makthavare i Spanien åtnjöt stora ekonomiska fördelar av encomienda-systemet och motsatte sig förstås Las Casas krav på dess avskaffande. Han fick emellertid stöd av kardinal Francisco Ximenez de Cisneros, som stått drottning Isabella nära under hennes sista regeringsår och önskade slå vakt om föreskriften i hennes testamente om skydd åt indianerna. Kardinalen utsåg Las Casas till procurador, dvs. ”ombud” för indianerna 1516. Las Casas vann även gehör hos den unge kejsar Karl vid en disputation 1519. Biskop Quevedo, som Las Casas disputerade med, hävdade med stöd av Aristoteles att det fanns en viss typ av människor som av naturen lämpade sig att vara slavar och att detta borde tillämpas på indianerna. Denna uppfattning bekämpades ivrigt av Las Casas, som året därpå fick kejsarens tillstånd att vara ledare för en fredlig mission i det nuvarande Venezuela. Projektet misslyckades dock kapitalt och Las Casas gav därefter upp alla försök till samverkan med kolonisterna.

Han drog sig tillbaka hos dominikanerna i Santo Domingo. Genom deras påverkan inträdde han 1522 i dominikanorden. Detta steg, som blev en följd av misslyckandet i Venezuela, har betecknats som hans ”andra omvändelse”.



Fred, rättvisa och evangeliets förkunnelse

I nära tio år råder det tystnad kring Las Casas. Under denna period ägnade han sig åt studier, vilket framgår av de skrifter han senare författade. Han påverkades av det teologiska och juridiska tänkandet inom den s.k. Salamanca-skolan, där utgångspunkten var Thomas ab Aquinos kända princip: Gratianon tollit naturam sed perficit, den gudomliga nåden förstör inte naturen utan fullkomnar den. Av detta drog man följande slutsatser när det gällde evangelisationen bland indianerna och koloniseringen:

1. De kristna makthavarna har ingen rätt att föra krig mot indianerna under förevändning att dessa är hedningar, utan de inhemska ledarnas suveränitet måste respekteras. Kyrkans uppgift är inte att utöva en världslig makt. Till Spanien har påven Alexander VI genom padroado-dokumentet 1493 endast delegerat en andlig makt som gäller evangelisationen i den Nya världen.

2. Man kan inte skilja de mänskliga kraven på rättvisa från de krav som följer av kristen evangelisation. Den senare kan inte utgå ifrån att man förslavar folk, utan man bör i stället främja deras frihet som människor. Dessa naturrättsliga slutsatser grundade på thomismen omfattades av flertalet dominikaner verksamma i den Nya världen.

Under studieperioden påbörjade Las Casas första utkastet till sitt metodologiska arbete De unico modo vocationis omnesgentes ad veram religionem. Han uppehåller sig där kring principerna för evangelisationen. Det enda möjliga tillvägagångssättet är det som Kristus själv har använt, säger Las Casas, dvs. att vara mild och ödmjuk samt villig att ge sitt liv för andra.

År 1527 fick Las Casas i uppdrag att bege sig till Puerto del Plata på norra Haiti och där grunda ett nytt dominikankonvent. Han var här en tid prior för kommuniteten. Därefter var han verksam i Mexico, Peru, Nicaragua och Guatemala.

Genom Paulus III:s bulla Sublimis Deus, som utkom 1537, fick Las Casas påvens stöd i sitt försvar av indianerna. I bullan uttrycktes tydligt att indianerna ägde förnuft och människovärde. De skulle därför berövas varken sin frihet eller sin egendom. Indianerna var i stånd att ta emot evangeliet och därför skulle man predika Guds ord för dem och visa på evangeliet i sin levnad. Bakgrunden till dessa uttalanden var att vissa meningsmotståndare hade hävdat att indianerna var lägre stående varelser – lämpliga som slavar – utan förmåga att ta emot evangeliet, varför man inte heller behövde predika för dem. Las Casas lät genast översätta och trycka bullan i Guatemala. Han förde även in den i sin skrift De unico modo, som han nu lät sprida. Det bör dock tilläggas att denna bulla, trots Las Casas ansträngningar, aldrig blev mottagen av monarkin och prästerskapet i Spanien.

Ett samhällsexperiment

År 1540 återvände Las Casas till Spanien och utarbetade där reformförslag för att förbättra indianernas villkor. Han lyckades påverka kejsaren att 1542 promulgera Leyes Nuevas, ”nya lagar”, som innebar

långtgående förbättringar för indianerna. Eftersom dessa lagar mötte kraftigt motstånd bland kolonisterna, fick de dock senare modifieras.

Las Casas hade alltsedan 1539 dominikanordens uppdrag att i Spanien värva dugliga bröder för missionen i den Nya världen. Man ville skapa självständiga indiansamhällen, där de spanska kolonisterna inte skulle ha något inflytande. Dominikaner och andra ordensmän skulle vara andliga ledare i dessa samhällen. 1543 blev Las Casas utnämnd till biskop av Chiapas, ett område i nuvarande södra Mexico. Han accepterade detta uppdrag i tro att han på det sättet skulle kunna medverka till att de nya lagarna tillämpades i stiftet. Den nye biskopen reste till sitt stift åtföljd av 40 dominikaner. Han hade själv värvat flertalet av dem från klostret San Esteban i Salamanca och utbildat dem för uppgiften. Gruppen reducerades dock genom en kraftig storm, som uppstod på resan, varvid nio bröder drunknade.

Redan från början uppstod en rejäl konflikt mellan Las Casas och kolonisterna i Chiapas. I stilla veckan 1545 krävde han i sina predikningar att indianslavarna skulle bli fria och att den egendom som tagits från indianerna skulle återlämnas. De kolonister som inte uppfyllde dessa villkor förvägrades absolution i bikten och kunde följaktligen inte gå till kommunion. Skandalen blev fullständig när domprosten gav påskkommunion åt slavägarna. Då domprosten därpå ställdes till svars för sitt handlande inför biskopen, uppviglade han en folkmassa mot denne. Biskopen tvingades att ge vika för våldet, när den uppretade folkmassan trängde in i hans rum. Spanjorerna i stiftet accepterade helt enkelt inte Las Casas som biskop. Han möttes av ekonomisk bojkott och idel förödmjukelser. Det var svårt för honom att under dessa förhållanden fungera som biskop, även om han var mycket uppskattad av indianerna. År 1547 beslöt han sig för att fortsätta arbetet för indianernas sak i Spanien och utnämnde en generalvikarie för stiftet.

Politiker och författare

I Spanien bodde Las Casas en tid i San Pablo-klostret i Sevilla. Där hade han tillgång till bl.a. Ferdinand Columbus omfattande bibliotek. Ferdinand var son till Christofer och hade bevarat upptäckarens arkiv. Las Casas kunde i Sevilla fortsätta att ägna sig åt sitt författarskap, som tack vare dessa källor fick en historisk och socialantropologisk komplettering. I sitt försvar för indianerna blev han involverad i disputationer och samtal med politiska och kyrkliga meningsmotståndare.

Genom sin centrala position i Spanien kunde Las Casas i samarbete med sina medbröder i Peru bistå indianerna så att encomienda-systemet avskaffades där. Ett halvår före sin död skrev Las Casas en vädjan till den nyvalde påven Plus V Han bönföll påven att denne i kraft av Trident-konciliets kanoniska reformer skulle kräva av biskoparna i den Nya världen att de försvarade de fattiga indianerna, avstod från egen rikedom till deras förmån samt lärde sig deras språk. Eftersom makthavarna i Spanien inte skötte sitt uppdrag i den Nya världen på ett rättfärdigt sätt, måste kyrkan ta ett större ansvar för missionen där, menade Las Casas. Han dog i Madrid 1566, 82 år gammal, och hann aldrig uppleva något resultat av sin vädjan. Den franska Las Casas-forskaren Marianne Mahn-Lot menar att den ändå hade en indirekt betydelse för Propagandakongregationens tillkomst. År 1568, två år före sin död, tillsatte nämligen Pius V en grupp kardinaler som skulle leda utbredandet av den kristna tron bland indianerna. Detta var upphovet till kongregationen de Propaganda Fide, som sedan upprättades 1622 och fick till uppgift att leda evangelisationen i icke-europeiska länder.

Bartolome de Las Casas författade en mängd skrifter på latin. Flertalet av dem är bevarade och har översatts samt utgivits gång på gång? Här kan endast nämnas några exempel ur denna omfattande litteratur.

Det ovannämnda arbetet De unico modo är troligen det mest kända. I förhållande till de senare skrifterna är detta första arbete förhållandevis opolemiskt och behandlar inte direkt själva konfliktpunkten, exploateringen av indianerna. Las Casas håller sig i stället till själva grundprinciperna för missionen och bygger upp sin argumentering på ett flitigt citerande av kyrkofäderna och Thomas ab Aquino.

Den redan nämnda Historia de las Indias påbörjades 1527 och fullbordades under Las Casas sista period i Spanien. I Sevilla och Valladolid fann han det material som behövdes för att skriva denna historia som börjar med Columbus ”upptäckt” och slutar 1522. Arkivmaterialet kompletterade han med eget stoff. Hans egna erfarenheter från den Nya världen och de sammanhang han varit inblandad i genom kampen för indianerna beredde honom ett rikt historiskt material. Arbetet, som är ytterst detaljrikt, präglas givetvis av Las Casas markerade position i den laddade konflikten.

Apologetica historia har en antropologisk karaktär. Boken innehåller utförliga beskrivningar över geografin i den Nya världen, över indianfolkens kultur, samhällsorganisation etc. Syftet med alla dessa detaljerade fakta är att ge upprättelse åt indianerna, att visa att de är fullvärdiga människor samt att deras kultur är lika högstående som den europeiska. I motsats till samtida missionärer i allmänhet uttrycker sig Las Casas positivt t.o.m. om indianernas religion. Solkulten ser han t.ex. som en vördnad för skapelsen.

Brevisima relacidn de la destruccidn de las Indias är Las Casas mest kontroversiella arbete, en riktig anklagelseskrift. Den tillkom 1540 och är en redogörelse över spanjorernas brott mot indianerna på Antillerna, i Yucatån, Mexico, Peru, Venezuela och La Plata. Las Casas räknar upp en lång lista av blodbad, jakt på människor, tortyr och plundringar. År 15521ät han trycka Brevisima tillsammans med några andra skrifter i Sevilla. Detta initiativ har setts som upphovet till den ”svarta legenden” och starkt misskrediterat Las Casas’ person. Boken fick stor spridning bland Spaniens fiender i Europa och den Nya Världen. I Holland, Frankrike, England och Tyskland blev den ett mäktigt vapen i propagandan mot Spanien.

Fanatiker eller en profet för sin tid?

Det har redan framgått att Las Casas genom sin kraftfulla polemik blev en omstridd person och han har så förblivit intill våra dagar. Framför allt är det spridningen av Brevisima som lett till att spanska nationalister betraktat honom som omdömeslös fanatiker, historieförfalskare och landsförrädare. För andra har han blivit den store banbrytaren för mänskliga rättigheter och höjts till skyarna.

Bilden av Las Casas som ”dålig spanjor” har i vår tid återupptagits av den spanske medeltidsforskaren Menendez Pidal, som lanserat tesen att indianernas försvarare led av personlighetsklyvning, ett påstående som dock avvisas av andra forskare. Manuel Gimenez Fernåndez, professor i kanonisk rätt vid universitetet i Sevilla, har lyckats verifiera att Las Casas uppgifter i Historia de las Indias är exakta och ser dennes klarsynthet och djärva kamp som en ära för Spanien. Genom den amerikanske historikern Lewis Hankes kritiska utgivning alltsedan 1940-talet har frågan mindre kommit att gälla om man är för eller emot Las Casas som person, utan i stället har det kristna medvetandet om koloniseringens allvarliga problem satts i centrum, den kolonisering som inleddes av Spanien på 1500-talet.

Hur skall då Batolome de Las Casas bedömas? Marianne Mahn-Lot, som gärna framhåller hans förtjänster, ser hans föregripande insatser på bl.a. följande områden:

Han var en bland de första att ta upp kampen för mänskliga rättigheter, fastän detta begrepp ännu inte var uppfunnet på 1500-talet. Las Casas ansträngningar att skapa rättvisa utifrån evangeliet är i linje med rekommendationerna i encyklikan Populorum progressio från 1967. I dag talar Johannes Paulus II ständigt om människans värde och är en av vår tids försvarare av de mänskliga rättigheterna. Denne påve har också uttryckt att kampen för rättvisa utgör en väsentlig dimension av evangeliets förkunnelse. Las Casas kan naturligtvis inte jämföras med vår tids påvar men i synen på människan finns det stora likheter mellan honom och kyrkans ledare efter Andra vatikankonciliet.

Ett annat modernt drag hos Las Casas är hans positiva uppskattning av den inhemska kultur och religion han mötte i den Nya världen. I linje med rekommendationerna i Andra vatikankonciliets missionsdekret sökte han att assimilera missionslandets inneboende värden i stället för att förstöra dem. Det bör kanske nämnas att han trots denna positiva attityd till den inhemska befolkningen aldrig lärde sig deras språk. När han för sitt skrivande behövde informationer om indianerna anlitade han medbröder, som behärskade deras språk. Hans efterföljare bland dominikanerna, franciskanerna, augustinerna och jesuiterna kom att göra omfattande språkliga arbetsinsatser. De sammanställde grammatikor, utarbetade katekeser etc., medan Las Casas uppgift låg på ett annat plan.

Ibland har det funnits en tendens att se Bartolome de Las Casas som en isolerad extremist, en bild som Marianne Mahn-Lot är angelägen att revidera. Hon framhåller att han inte var ensam, utan att han alltsedan sitt inträde i dominikanorden arbetade i ett kollektiv. Han hade ordens uppdrag att rekrytera lämpliga bröder till indian-missionen och hans olika initiativ för indianernas sak stöddes av medbröderna. Repressalierna, som blev följden av Las Casas radikala krav, drabbade inte heller enbart honom själv utan hela kollektivet som sådant.

Det som mest utmärker Las Casas är nog hans klarsyn om förhållandet mellan evangelisation och kolonialisering. I en tid präglad av intolerans och av inkvisitionens brutala utrensningsmetoder insåg han att människor aldrig kan bli kristna genom utifrån kommande tvång eller hot. Tron förutsätter en frihet och en inre motivation. Han motsatte sig framför allt all användning av våld i evangelisationens tjänst och menade att man aldrig fick använda onda medel för att åstadkomma något gott. (Problemet var i högsta grad aktuellt. Somliga ansåg nämligen att det var berättigat att föra krig mot aztekerna, eftersom människooffer ingick i deras religion.) Det som Andra vatikankonciliet fastställde i deklarationen om religionsfriheten utkristalliserades tidigt för Las Casas i den första kolonialiseringsepoken.

Det vore anakronistiskt att göra Las Casas till en modern frihetskämpe. Han levde trots allt för 500 år sedan och under helt andra förhållanden än vi, men det kan knappast vara en överdrift att beteckna honom som en profet för sin tid. En profet är någon som i tid och otid påminner om Guds lag, någon som, med Marie-Dominique Chenus ord, ”är klarsynt i dag därför att han har en känsla för det som skall gälla i morgon”.

En av anledningarna till att det nu under jubileumsåret utkommer så många publikationer om Bartolome de Las Casas är väl att han framför allt ses som profeten, den som fortfarande har något att säga och påminna om i vår omprövning av historien.





Not

1. Marianne Mahn-Lot ger förteckningar över utgivningen i Bartolome de Las Casas et le droit des Indiens, Paris 1982, s. 263, samt i Bartolome de Las Casas l Evangile et la force, Paris 1991, s. 95–97.

Källor

Gustavo Gutierrez, Dieu ou lor des Indes occidentales. Las Casas et la conscience chretienne 1492-1992, Paris 1992.

Olle Hellström, Bartolome de Las Casas, indianernas försvarare. Troskamp och humanism i hans värld. Särtryck ur Katolsk årsskrift 1983, s. 129–186, Katolska teologföreningen, Stockholm 1986.

Marianne Mahn-Lot, Bartolome de Las Casas et le droit des Indiens. Paris 1982.

Marianne Mahn-Lot, Bartolome de Las Caws. L Evangile et la force. Paris 1991.

Marianne Mahn-Lot, Bartolome de Las Casas. De l’unique maniere d evangeliser le monde entier. Paris 1990.

Alain Milhou, ”Las Casas. Prophetisme et millenarisme”, Etudes, mars 1992, s. 393–404, Paris.

Le supplement No 160, Mars 1987, 1 re Partie: ”Las Casas et sa dialectique du droit naturel”, s. 5–73, Paris.


Publicerad 1992 i nummer 5