Att förbli en mottagande. Dag Hammarskjölds Vägmärken
Hammar, KG

Det är i år 100 år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Hans postuma bok Vägmärken har därför fått förnyad aktualitet. Vilka är de grundläggande tankarna i den, hur ser gudsbilden ut, finns det fog för att kalla Dag Hammarskjöld mystiker? Det är några frågor som ärkebiskop KG Hammar här utreder och analyserar.

Det kändes helt följdriktigt! När vi hade bänkat oss framför den tillfälligt uppbyggda scenen som skymde havet för oss och förvandlade Backåkras rymd och vidd till nästan vilken sommaräng som helst, då kom regnet. Och inte ett stilla sommarregn, utan ett skyfall med blixt och åska. Arrangörerna hade förutseende delat ut regnponchos till hedersgästerna, så när den första besvikelsen lagt sig satt var och en i sitt eget tält med rika möjligheter till enskild meditation och eftertanke. Samma sekund som det något avkortade programmet slutade upphörde regnet.

Dag Hammarskjöld, som under sin gärning som FN:s generalsekreterare alltid stod i uppmärksamhetens centrum, kämpade enligt det vittnesbörd Vägmärken utgör hela tiden mot frestelsen att vara sitt eget livs centrum. Han hade säkerligen valt Backåkra, en skånsk variant på fjällvärldens vidder, som sin reträttplats för att den hjälpte honom att hitta den rätta balansen i tillvaron.

”I din vind –. I ditt ljus –.
Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort.”

Den stora scenen på Backåkraheden, som ville placera Hammar-skjöld som person på estraden och i centrum, skymde utsikten mot det ”som ensamt är stort”. Fem kvarts ösregn talade sitt språk!

Samlingen på Backåkra i Skåne ägde rum på hundraårsdagen av Dag Hammarskjölds födelse. Arrangör var Utrikesdepartementets Sekretariat för Dag Hammarskjöld 100 år som under flera år förberett jubileumsfirandet. Det finns en särskild hemsida som visar på bredden i firandet (www.dh100.se). Den mest bestående insatsen sekretariatet åstadkommit är det omfångs- och innehållsrika bokverk som det tagit initiativet till, Freden som äventyr. Dag Hammarskjöld och FN:s framtid (Atlantis). Jubileet har inspirerat många att skriva nytt om Dag Hammarskjöld. Främst i raden är Mats Svegfors, som med sin Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken (Norstedts) har utfört prestationen att ge en helhetsbild av den mångtydige och svårtolkade Hammar-skjöld. Nästan alla andra författare är kunniga på en sida hos Hammar-skjöld, antingen den politiska eller den livsåskådningsmässiga. För Hammarskjöld själv var dessa sidor en helhet och en enhet på ett synnerligen radikalt sätt som gör att vi har svårt att följa honom. Svegfors har lyckats med att ge oss den första sammanhängande helhetsbilden av Hammarskjöld, och jag hoppas att hans bok blir en klassiker. Kai Falkman har skrivit om Hammarskjölds haikudikter från 1959 i Vägmärken under rubriken En orörd sträng. Dag Hammarskjölds liv i haiku och fotografier. Falkman har dessutom ombesörjt en nyutgåva av Hammar-skjölds tal, Att föra världens talan (Atlantis) samt redigerat antologin Ringar efter orden. Femton röster kring ”Vägmärken” (Ellerströms). Lisbeth Gustafsson har varit redaktör för Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken. En bok för reflektion och samtal (Cordia). Flera andra skrifter i ämnet har sett dagens ljus, liksom nyskriven musik. Störst betydelse kommer nog jubileumsåret att få genom alla dem som upptäcker eller återvänder till Vägmärken och där finner en vägvisare, inspiratör och utmanare på livsvandringen.

En presentation av grundtankarna i Vägmärken kan välja många olika utgångspunkter. Jag väljer här att ta min utgångspunkt i ett ”vägmärke” från hösten 1957.

”The Uncarved Block –. Förbli i Centrum, ditt eget och de mänskliga reaktionernas. Handla för de mål detta ger ditt liv i all utsträckning som detta i varje ögonblick är dig möjligt. Handla så utan tanke på följderna och utan att i något söka dig själv.”

Denna notering utgör ett av flera innehållsmättade koncentrat av Hammarskjölds livssyn, sådan den är oss tillgänglig genom de dagboksliknande anteckningar som två år efter hans död publicerades som Vägmärken. Noteringen knyter samman livssyn och politik, centrum och handlingar. Centrum står för Gud eller den plats där Gud möter. De inledande orden på engelska, The Uncarved Bloc, ger oss vägledning.

I april 1957 invigdes meditationsrummet i FN-byggnaden på Manhattan i New York. I samband därmed uttalade Hammarskjöld att byggnaden, som var ägnad åt arbete i fredens tjänst, ”borde ha ett rum ägnat åt tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening”. Men han tänkte djupare än så. Tankarna gick från det yttre rummet i FN-byggnaden till varje människas inre rum. Varje människa bär på ”ett centrum av stillhet omgivet av tystnad”. Detta människans centrum visualiseras i meditationsrummet av det stora järnmalmsblock som ligger mitt i rummet som också innehåller en nonfigurativ fresk av Bo Bes-kow. Stenblocket var uthugget, carved på engelska, ett resultat av människors vilja och förmåga. När Hammarskjöld några månader efter invigningen formulerar sina tankar i Vägmärken kretsar dessa kring det som är uncarved, inte skapat av människohand. Det handlar om det stillhetens centrum i varje människa där det rena mottagandet är möjligt. Att förbli i Centrum betyder då att förbli en mottagande.

”Att förbli en mottagande –. Av ödmjukhet. Och för att rädda din mjukhet.

Att förbli en mottagande – och att tacka. För detta: att få lyssna, se, förstå.”

Förmågan att vara en mottagare är ett huvudtema i Vägmärken. Bilden för detta är den tomma skålen, bägaren, kärlet.

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Det är blott när skålen är tom som Centrum blir Gud.

”Icke jag utan Gud i mig.
Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.
Bägarens stolthet är drycken, dess ödmjukhet tjänandets.”

Skålens tomhet förhindras av vår egocentrering, detta att vi själva blir centrum i våra liv.

”Så valde du på nytt dig själv – och öppnade dörren till kaos. Detta kaos som är du när Guds hand icke vilar på ditt huvud.
Den som en gång varit under Guds hand har förlorat sin oskuld: han ensam känner eftergiftens fruktansvärda sprängkraft.
Men hur stark är han inte i den samling, utom och över, som är hans när Gud är i honom därför att han är i Gud. Stark, och fri, därför att han själv inte längre är.”

Efter uppmaningen att förbli i centrum följer nästa uppmaning om att handla för de mål detta förblivande ger vårt liv. Detta handlande, så uttrycks det i den avslutande satsen, ska ske utan tanke på följderna och utan att i något söka sig själv, alltså den egocentrering vi redan berört. Men att handla utan att tänka på följderna? Är det inte just de planerade konsekvenserna som är syftet med våra handlingar? Hammarskjöld ser det annorlunda. Den tomma skålen fylls av liv, av uppdrag och mening.

”Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.”

Att det är Gud som är subjektet i våra handlingar, när vi förmår räcka fram vårt väsens tomma skål, uttrycker Hammarskjöld tydligt i en reflexion på julafton 1956 alldeles i samband med att Suezkrisen var över.

”Din egen insats ”verkade det icke”, blott Gud – men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.
Gläd dig om du kände att vad du gjorde var ”nödvändigt”, men inse att även så var du blott redskapet för den som genom dig lade ett litet grand till den helhet han gestaltade för sina syften.”

Det är mystikens synsätt att vårt ’göra’ växer ur vårt ’vara’ som Hammarskjöld med pregnans ger uttryck åt. Eller som han uttryckte det redan 1950:

”att förskjuta gränsen mellan subjekt och objekt i mitt väsen ända till den punkt då subjektet, om än i mig, är utom och över mig – och hela min varelse sålunda ett verktyg för det i mig som är mer än jag.”

Om detta handlande skriver Hammarskjöld – och nu återvänder jag till vårt inledande vägmärke – att det ska ske i all utsträckning som det i varje ögonblick är möjligt. Det handlar om nuet som en möjlighetens väg, att leva öppen och mottagande i nuets ögonblick utan att se sig tillbaka eller redan i planerna befinna sig i framtiden. Det handlar om mod att våga släppa taget.

”Nu. Sedan jag övervunnit rädslan – för de andra, för mig själv, för mörkret därunder:
Vid gränsen av det oerhörda.
Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet.
Här renas längtan till öppenhet: var handling beredelse, vart val ett ’ja’ till det okända.”

En koncentrerad sammanfattning av denna syn på livets mening som ett mottagande i nuet återfinns i ordsammanställningen ”bejakelsens mottagande uppmärksamhet” från slutet av 1955. Hela sammanhanget lyder:

”Den ’mystiska upplevelsen’. Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet.
Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.”

Detta handlande i varje ögonblick förväntas ske ”i all utsträckning” som det är möjligt. ”Möjlighetens väg” handlar just om möjligheten att vara totalt hängiven, helgjuten, hundraprocentig, kompromisslös.

”Det är ej nog att dagligen ställa sig under Gud. Det gäller att vara endast under Gud: varje splittring öppnar dörren för dagdrömmen, slöpratet, smygskrytet, småförtalet – destruktionsdriftens alla smådrabanter.”

Det är i detta sammanhang Hammarskjölds många reflexioner kring offer och självutgivelse hör hemma. Endast genom att offra det egna jagets plats i centrum kan han förbli i centrum som ren öppenhet och rent mottagande.

”Du skall finna att underordnandet som en akt av vilja kräver dess ständiga upprepning och brytes om, i något, vårt individuella liv tillåtes glida tillbaka in i centrum.”

Frånvaron av självupptagenhet möjliggör inte bara gudsnärvaro utan också medmänniskornas närvaro, leder till ett verkligt liv ”bland människor”.

”Mod och kärlek: likställda och förbundna uttryck för din uppgörelse med livet. Du är villig att ’betala’ vad ditt hjärta bjuder dig att ge. Två sammanhörande reflexer av offret såsom en aktiv insats betingad av personlighetens självvalda förintelse i det Ena. ’Guds förening med själen’ – i sin frukt en förening med människorna som ej hejdar sig inför den restlösa självutgivelsen.”

Jag vill avsluta detta försök till presentation av några grundläggande tankar i Vägmärken genom att kortfattat kommentera Jesusbilden sådan den möter där. Många har sagt att Jesus är så uppenbart frånvarande i texter som är så starkt präglade av kristen mystik tradition. Jag läser annorlunda. Jesus nämns sällan vid namn men är närvarande på de flesta av sidorna, åtminstone sedan början av 1950-talet. Men Jesus är den osynlige medvandraren, den som gått före på Livets väg, som också kallas Möjlighetens väg. Jesus är mönstret för handling, självutgivande och offer ända till döden. Jesus är den som förblivit i centrum, levt endast under Gud, kompromisslöst, ett med Gud och därmed ett med medmänniskorna. Han är den som handlat utan tanke på följderna och utan att i något ha sökt sig själv.

Det är bara på två ställen i Vägmärken som Jesus nämns vid namn. Det första är från långfredagen 1956, där Hammarskjöld efter ett Pascal-citat (”Jesus dödskamp skall vara till världens sista dag: man får inte sova under denna tid.”) fortsätter på följande sätt:

”Och för den vakande är det fjärran närvarande – närvarande också i kontakten med denna mänsklighet där Jesus i varje ögonblick dör i någon som följt de inre märkenas väg till slutet:

kärlek och tålamod,
rättfärdighet och ödmjukhet,
trohet och mod,
stillhet.”

Det andra vägmärket där Jesus är nämnd vid namn är från hösten 1957.

”Jesu ’hållningslöshet’: han satt till bords med publikaner och syndare, han umgicks med skökor. Var det för att vinna åtminstone deras röster? Trodde han kanske sig kunna omvända dem genom sådan ’appeasement’? Eller var det därför att hans mänsklighet var djup och rik nog för att han också i dem skulle nå kontakt med det gemensamma, oförstörbara på vilket framtiden måste byggas?”

Stöd för min tolkning trots dessa få direkta hänvisningar finner jag i Hammarskjölds berömda tillbakablick från pingstdagen 1961, där han hänvisade till att han en gång svarat ”ja” till någon – eller något, och att han från den stunden varit viss om att tillvaron var meningsfylld och att det gällde att leva i nuet. Noteringen avslutas med en direkt hänvisning till Jesus som medvandrare och ”modell” för Livet.

”På den fortsatta vägen lärde jag, steg för steg, ord för ord, att bakom var sats av evangeliernas hjälte står en människa och en mans erfarenhet. Också bakom bönen att kalken måtte gå ifrån honom och löftet att tömma den. Också bakom vart ord på korset.”

Några avslutande reflexioner: Dag Hammarskjöld var ingen kyrklig person. Han hade inget personligt behov av kyrkan som gemenskap. Livet var en allvarlig sak som det gällde att ta ansvar för individuellt och djupt personligt. I denna bemärkelse är han ett övertydligt exempel på en ”protestantisk” personlighet. Han anslöt sig inte till en färdig livs-åskådning utan upplevde att det var hans plikt att arbeta sig fram till en egen genomreflekterad och av livets erfarenheter prövad livssyn. De flesta av de medvandrare på livsvägen som han lyssnade till hörde hemma inom mystikens värld, främst den kristna. Det är endast med den tolkningsramen som hans livsförståelse blir begriplig. Under den livsvandring som Vägmärken vittnar om upptäckte han alltmer att den som mest liknade den livstolkning han kommit fram till och fått bekräftad av sina livserfarenheter var Jesus av Nasaret.


Publicerad 2005 i nummer 6