Var biskop Synesios från Kyrene en omvänd kristen?
Kieffer, René

Bengt-Arne Roos: Synesius of Cyrene A Study in his Personality. (Studia Graeca et Latina Lundensia 2), Lund University Press 1991.

Många vet att Simon från Kyrene bar Jesu kors. Men få har nog någonsin hört talas om Synesios av Kyrene, som levde ca 370–413, blev vald till biskop, och i den funktionen bar sitt livs största kors.

Om honom har B-A Roos nyligen disputerat i grekiska i Lund med en avhandling, som belyser hela Synesios’ personlighet. Denne är en fängslande man genom sitt liv och verk. Av honom är bevarade 156 brev, 9 hymner, 2 fragment av predikningar, 2 offentliga tal och 6 traktater. Det vi vet om hans liv förblir en hypotetisk rekonstruktion utifrån huvudsakligen denna dokumentation.

Synesios föddes omkring år 370 i Kyrene, i den romerska provinsen Libya Supenor, i en ansedd familj, som var medlem av stadens råd (curia). Hans utbildning var gedigen: han kunde sin Homeros, hade läst mycket av Platon, mindre av Aristoteles, kände till Plotinos och Porphyrios. Hans stora ideal var emellertid den vandrande filosofen Dion Chrysostomos (ca 40–112) som han försökte härma i sin egen livsstil och i sina verk. Hypatia, en kvinnlig filosof och matematiker i Alexandria, var hans lärare.

Efter studieåren levde han ett inflytelserikt liv i sin stad och hade filosofi och jakt som sina hobbies. År 399 sändes han till Konstantinopel, för att utverka en skattelättnad för hemstaden. Efter att år 404 ha gift sig i Alexandria, med en kvinna som troligen var kristen, kom Synesios tillbaka till Kyrene, som då härjades av barbarerna. Hans villa förstördes och han måste fly till det närliggande Ptolemais. När biskopen i denna stad dog, blev Synesios själv vald till biskop. Han var tveksam om han skulle acceptera uppdraget och skrev därom till sin bror Euoptios (Ep. 105). Han inser i detta brev att biskopsämbetet kommer att förstöra hans fria liv som filosof. Han vill inte för detta ämbetes skull skilja sig från sin hustru, utan hoppas få fler barn med henne. Dessutom vill han fortsätta att kunna tro på själens preexistens och är skeptisk mot den kristna läran om kroppens uppståndelse.

Han beskriver själv hur han i fortsättningen skulle kunna bete sig som biskop: ”Hemma förblir jag en filosof, men utanför hemmet, när j ag undervisar, älskar jag fablerna” (ta men oikophilosopho ta d’exo philomythos eimi didaskon, Ep. 105, s. 188 f.).

Även till den goda vännen Olympos uttrycker han sin förhoppning att biskopsämbetet inte blir ett avfall från filosofin utan ett steg närmare den (Ep. 96; jfr Ep. 11). Han accepterar emellertid biskopsvigningen men får inte längre någon tid för filosofiska betraktelser. Som biskop får han bekymmer med de barbariska stammar som invaderar området. Han brottas med eunomiernas heresi, han bråkar med den nya guvernören Andronikos. När hans tre söner dör tar han sin tillflykt till Epiktetos för att finna tröst; tron verkar inte ge honom den. Efter en längre tids sjukdom dör han själv.

Synesios’ personlighet har fängslat många forskare, som undrat om hans omvändelse till kristendomen var allvarligt menad. Uppfattningarna därom har varit delade och man har för det mesta använt trubbiga redskap för att lösa denna gåta. B-A Roos fördel framför andra forskare är att han både är psykiater och filolog. Som utövande psykiater är han medveten om alla fallgropar som en psykobiografi kan leda till. Han vill inte försvära sig åt enskilda psykologiska teorier, men har fått hjälp av K. Jaspers Dasein-analys, som han kompletterar med A. Jeffners världsåskådningsteori. Resultatet framgår klart av avhandlingen: Det är inte riktigt, menar förf., att tala om en omvändelse i Synesios’ fall. Denne accepterade att bli biskop mer av politiska skäl än av religiösa. Hans personlighet var relativt integrerad och hans grundåskådning stabil under hela hans liv.

Detta resultat uppnås efter en gedigen klassifikation av alla dokument och en noggrann kronologisk genomgång av dem. Man får härigenom en biografisk profil av Synesios. För att motverka alltför snabba slutsatser ger förf. också en beskrivning av den antika epistolografins regler. Synesios känner till dem, och därför är det viktigt att inte ta alla hans utsagor bokstavligt. Men när detta är sagt, finns det ändå många mycket personliga data i breven, särskilt i dem som Roos anser som ”documents of first order”. Synesios är en raffinerad skribent, kunnig i retorikens alla möjligheter, men låter också äkta känslor och äkta frågor skina igenom, särskilt i de brev han skrev till sin bror och till sina bästa vänner.

Roos’ bok är spännande att läsa, samtidigt som den är metodiskt genomarbetad. Kanske hade filologen Roos ibland tydligare kunnat lyfta fram speciella uttryck i Synesios’ grekiska text. Kanske kunde han också undvikit att använda nästan identiska formuleringar, som gör att han tuggar om samma sak. Men huvudtesen anser jag väl bestyrkt. Jag skulle emellertid vilja tillfoga: Vem kan egentligen bedöma en annan människas religiösa allvar? Förstår vi inte andra utifrån våra egna förutsättningar?

Även hos filosofen och biskopen Synesios kan det ha funnits vissa moment av uppriktig kristen tro. Om inte annat så har hans korsväg som biskop gett honom många möjligheter att efterfölja sin nye Mästare och Herre.


Publicerad 1991 i nummer 2