Guds avglans i människans ansikte
Piltz, Anders

Denna artikel är ursprungligen en föreläsning vid en studiedag om Thomas av Aquino i september 1997 på kursgården Magleås utanför Köpenhamn.

Vad är viktigast i kristendomen, om någon måste ha svar på en halv minut? Många skulle förmodligen svara någonting i stil med den gyllene regeln eller någon annan regel för mänskligt umgänge, som om den vore specifik för Jesu lära. Är du snäll kommer du till himlen.

Mycket få skulle svara: nåden. De flesta kristna skulle visa sig vara renodlade pelagianer, om man skulle underkasta dem ett inkvisitoriskt förhör i trosläran, men i gengäld skulle mycket få förstå vari det förfärliga ligger, om man anklagade dem för att vara pelagianer. Trots att den västerländska kristendomens kärnfråga har varit begreppet nåd, spelar detta uppenbarligen mycket liten roll i dag.

Inte ens i de lutherska länderna, som helt och hållet borde vara präglade av tankarna om nåden, tycks detta ord förekomma särskilt ofta. I pressen kunde man, i samband med debatten om tvångssteriliseringarna, läsa att offren inte kan få ersättning av staten eftersom steriliseringarna utfördes helt enligt gällande lag. Däremot skulle de kunna få ersättning ex gratia, av nåd, enligt en tjänsteman på socialdepartementet.

Det är inte ofta det talas latin i socialdepartementet, men dock skedde det på den helige Augustinus dag 1997. Det bibliska begreppet nåd lever ännu i rättskipningen. Där är det ett erkännande av det faktum att lagen är ett trubbigt instrument för rätten och inte alltid sammanfaller med rättvisan. Det finns tillfällen när den högsta orätt kan ske i lagens namn: summum ius summa iniuria. Det finns andra tillfällen när lagen är vanmäktig inför den högsta orätt. Då kan den svage få sin rätt ex gratia.

Man kan också be om nåd, benådning, trots att man erkänner lagens rättmätiga krav. Den som har makten kan då, utan att på minsta sätt sätta lagen ur kraft, bevilja nåd om särskilda omständigheter föreligger som tyder på att det intresse som lagen vill skydda inte kommer att sättas ur spel. Just den här användningen av begreppet gratia, nåd, är en specifikt kristen användning av ordet gratia. Nåden, det är vid sidan av skapelse och kallelse något specifikt för den kristna synen på människan.

Nåden går som röd tråd genom Bibeln. Hebreiskans hên har att göra med ett verb böja sig ner, visa sig välvillig, vara sympatiskt inställd mot någon, så som Gud säger till Mose: ”Du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn” (Ex 33:17). Guds nåd, som vilade över Mose, innebar att Mose blivit intim vän med Gud, som umgås på ett unikt sätt med Mose. Gud tillägger: ”Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över” (v. 19).

Nåden är uttryck inte för millimeterrättvisa utan för en personlig kommunikation, ett nära vänskapsband, som ingen kan göra anspråk på och där formella rättigheter inte är relevanta. Man kan begära lön för ett arbete, men man kan inte begära vänskap som ersättning. Nåden upphäver inte rättvisan, men går utöver rättviseaspekten. Nåd betyder närhet, kommunikation, utbyte, dialog, vänskap.

För att finna en motsvarighet på grekiska valde männen bakom den grekiska bibelöversättningen Septuaginta charis, ett ord som fanns redan hos Homeros, i betydelsen ”älskvärdhet, tilltalande egenskap hos en människa” (ungefär som franskans grace eller charme). Begreppet har i Bibeln, precis som i den profana grekiskan, skilda betydelser: ”tack, tacksamhet, behag, grace, charm, älsklighet, älskvärdhet, gunst, välvilja, omsorg, nåd, nådebevis, nådens verkningar, nådens tillstånd”. När man sedan skulle översätta Bibeln till latin tillgrep man gratia för att täcka det grekiska charis. Gratia blir i kristet latin bärare av en ny innebörd, som på något sätt uttrycker kristendomens särdrag: Guds välvilja mot människorna, människans ställning som mottagare av Guds gåvor, särskilda händelser som är tecken på Guds välbehag.

I Nya testamentet är det Paulus, Lukas och Johannes som använder charis. (Ofta används besläktade begrepp för att täcka samma verklighet, som dynamis, ”kraft”, eudokia ”välbehag”, doxa, ”härlighet, ära” om nådens verk i människan, samt eleos ”barmhärtighet” och chrestotes ”godhet” för att uttrycka gudomliga egenskaper, som Gud dessutom kan skänka till människor.)

Lukas använder charis särskilt i sin barndomsberättelse. Maria är den som i förväg beretts genom Guds charis till sitt uppdrag, hon är kecharitoméne. Jesus var som barn bärare av Guds nåd (Luk 2:40) och han växte till i visdom och ålder och nåd ”inför Gud och människor” (Luk 2:52). Hans ord i synagogan i Nasaret var ljuvliga att höra, de var ”nådens ord” (Luk 4:22). Ordet charis läggs aldrig i Jesu mun, men han är förstås den store uppenbararen av Guds förbarmande nåd, till exempel genom liknelserna om det förlorade fåret, den förlorade penningen och den förlorade sonen (Luk 15), om fariséen och publikanen (Luk 18), om det stora gästabudet (Luk 14 parr).

Hos Matteus är det främst liknelsen om vingårdsägaren som gav av sin godhet samma lön till dem som arbetat en enda timme och dem som slitit hela dagen i solhettan (Matt 20). Gud gör vad han vill med sina gåvor, och han ger dem till vem han vill.

I Johannesprologen är den inkarnerade Kristus full av nåd och sanning (1:14 och 17) och den som har fullheten av nåd och förmedlar den till oss (”vi har fått nåd och åter nåd” 1:16). Jesus uppenbarar nåden genom att förlåta synder och genom att lida döden ställföreträdande för oss, i vårt ställe. Att just syndarna kallas till Guds rike uttrycker att Gud vill rädda och återfinna det förlorade. Nåden är detsamma som återupprättad kommunikation och vänskap.

För Paulus är charis Guds fria och oförskyllda förbarmande och räddande vilja, som genom Jesu Kristi försoningsdöd kommer alla människor till del. Nåd är ett erbjudande som bara kan bara tas emot i tro och inte meriteras med goda gärningar. Det är charis som gör en människa rättfärdig utan föregående meritering. Nåden är Kristi verk: en fri gåva, en verkande kraft och resultatet av denna kraft. Där synden har flödat, överflödar nåden. Nådens rike har ersatt lagens. Det är i dopet som nåden meddelas, där skänker Gud sin heliggörande pneuma, sin ande, och i Paulus bildvärld blir människan så en ny skapelse, Guds adoptivbarn, lem i Kristus, hans medarvinge och ett tempel åt den helige Ande.

Nåden är en favör, en oförskylld hjälp från Gud. Det första steget är alltså rättfärdiggörelsen: våra synder blir förlåtna, eller med bibliskt språkbruk, överskylda. De övriga nytestamentliga författarna uttrycker dessa saker på andra sätt med andra metaforer. Man blir botad som från en lamhet (för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig, och nu talade han till den lame: stig upp, ta din bädd och gå hem), de tvättas av, förlåts, tas bort, människan blir rättfärdig, delaktig i gudomlig natur, i det eviga livet.

Hos Paulus medför detta en mystisk förening med Kristus. Man ikläds Kristus, ikläds den nya människan, som förnyas och växer i kunskap. Man återställs till Guds avbild och Kristi avbild. Detta leder till gemenskap med hans liv och lidande. Paulus formulering ”i Kristus” förekommer 126 gånger i hans brev.

”Jag har blivit korsfäst med Kristus men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen, lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och offrat sig för mig.” Johannesevangeliet uttrycker det med bilden av vinstocken och i Kristi tal om att ”förbli” och att ”vara” i honom, liksom han är i Fadern.

Den teologiska reflexionen

Denna översikt visar att den verklighet som ligger under begreppet nåd kunde uttryckas på många olika sätt i urkyrkan, inte bara med ordet nåd. En tematiserad nådens teologi blir aktuell först i kampen mot gnosticismens självfrälsningslära. De östliga fäderna utarbetade på 300-talet en gudomliggörelselära (Athanasios berömda maxim: ”Gud blev människa för att göra människan till gud”). Om nu Kristus är av samma väsen som Fadern, då blir också människan, som är av samma väsen som Kristus, delaktig i den gudomliga härligheten. Vad Kristus är av naturen, det blir vi genom adoption, säger Johannes av Damaskus.

För de västliga fäderna blev nådesbegreppet en akut fråga i samband med striden mellan Pelagius och Augustinus. Pelagius lärde att människan kan leva rätt och uppfylla buden genom egen viljeansträngning. För honom var nåden bara yttre hjälpmedel (lagen, uppenbarelsen), och på motsvarande sätt var människans syndighet enbart resultatet av en imitation av dåliga exempel, inte en inneboende svaghet. Varken synd eller nåd var ontologiska storheter. För Augustinus var detta ett tragiskt och farligt missförstånd. Människan är fördärvad i roten av ursynden och i absolut behov av Guds fria och oförtjänta ingripande. Liksom Paulus hade han personlig erfarenhet av att han i sin hjälplöshet stod inför den levande Guden, som människan inte förfogar över eller kan manipulera utan måste kapitulera för. Augustinus tankar bestämmer sedan dess den västerländska teologin om nåden.

Den vidare utvecklingen i Västerlandet bärs av munkar, som frågar sig hur nåden förhåller sig till den fria viljan. Är vi förutbestämda (predestinerade) till frälsning och förtappelse? Den åldrade Augustinus hade blivit pessimistisk och talade om en massa perditionis, varmed han menade ett lermaterial som keramikern har kasserat, utifrån Paulus bild av Gud som den irriterade krukmakaren som sparar vissa kärl för att senare slå sönder dem för att så visa sin vrede (jfr Rom 9:21; ordet massa har alltså inte med ”mängd” att göra). Finns det verkligen ”vredens kärl”, människor bestämda till fördömelse? Varför då anstränga sig, om allting redan är avgjort? Synoden i Quierzy 853 förkastade läran om den dubbla predestinationen och säger att Gud inte bestämt några till fördömelse; han endast förutser att några kommer att fördömas, vilket inte är samma sak (en filosofisk distinktion som senare blev mycket betydelsefull). Att någon blir frälst är Guds gåva, att någon går förlorad är hans eget fel.

Skolastikens reflexion

När man på 1100-talet upptäckte den aristoteliska metafysiken och psykologin skapades nya förutsättningar för att tematiskt behandla nåden. Detta kombinerades med en aristotelisk längtan efter definitioner, motsägelsefria begreppsbestämningar. Aristoteles inspirerade skolastikerna att ställa samma frågor om nåden som om varje annat objekt för kunskapen: finns den? Är den nödvändig? Vad är dess essens? Hur kan den indelas? Vad är dess orsak? Vad är dess effekter?

Vad är då nåd, detta något som Paulus ibland talar om som om det vore ett konkret ämne? Man kallade nåden ”något som höjer människan” (aliquid elevans), ”själens form”, och Petrus Lombardus likställde nåden med den helige Ande och den gudomliga kärleken som utgjutits i människans hjärta (Sentenserna I 17, 4: bilden är hämtad från Rom 5:5).

Lombardus ord ledde till kritik och till precisering: nåden är ur mottagarens perspektiv en skapad, accidentell verklighet, en habitus i människan. Bonaventura betonade Andens inneboende mer nyplatonskt som ett ljus och som kärleken. Thomas av Aquino använde mer bilden av människan som delaktig i gudomlig natur, och hos thomisterna blev nådeläran en del av skapelseläran.

Nåden som habitus bygger på den aristoteliska psykologin. Habitus betyder förvärvad färdighet, exempelvis att gå, tala, använda händerna, tänka, förvärva kunskap, etc. Varje sådan icke-medfödd förmåga är en habitus. En habitus måste inläras, och den förstärks genom övning (övning ger färdighet). Också på det moraliska området är människan beroende av övning. Hon måste träna upp vissa beteenden som inte är medfödda, för att det medmänskliga umgänget skall bli uthärdligt och angenämt. Hon skaffar sig i lyckliga fall ett antal sådana egenskaper, sammanfattade i de fyra kardinaldygderna klokhet, tapperhet, rättvisa och måtta.

Alla dessa habituella färdigheter kan förvärvas på naturlig väg. Men så finns det också färdigheter som inte kan förvärvas genom ansträngning och träning. ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har blivit oss given”, säger Paulus på ett ställe som blev avgörande för teologins utveckling. Det finns fria gåvor från Gud som ingjuts, och Thomas av Aquino fastslog att dit hör också de två nådegåvorna tro och hopp. Nåden är inte förvärvad genom övning, den är ingjuten i människan och sätter henne i stånd att hysa tro, hopp och kärlek, de tre ingjutna ”teologala” dygderna, som är ren gåva och skänks vid dopet.

I Thomas Summa behandlas nåden tematiskt på två ställen, dels i Prima secundæ (q. 109–114), som dess höjdpunkt: efter behandlingen av dygderna talas om den nya lagen, evangeliets lag, skriven i människans hjärta. Dess drivkraft är nåden, som yttre princip och upphov till människans handlande.

Det andra stället är i tredje delen av Summan, i traktaten om Kristus, den människoblivne Guds Son, full av nåd och sanning (q. 7–8). Människan Kristus var ju också en mänsklig individ, med ett unikt mänskligt öde. Han var bärare av Guds nåd, eftersom med profetens ord Herrens Ande vilade över honom.

Den nya lagen

Enligt profeternas löften har Gud gett människan en ny lag, skriven inte på tavlor av sten utan ingjuten i hjärtat (Jer 31:31). Den kallas evangeliets lag eller Andens lag eller frihetens lag. Den andliga lag som gäller för livet (ho nomos tou pneumatos tes zoes) i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag, säger Paulus (Rom 8:2). Den nya lagen gör människan rättfärdig, i motsats till den gamla. Den nya lagen fanns redan i den gamla, på samma sätt som axet existerar redan i fröet.

Eftersom all sanning kommer från den helige Ande, kan en människa ha insikt i sanningen utan hjälp av Guds oförskyllda nåd. Däremot kan ingen vare sig tänka, vilja eller älska det goda utan hjälp av nåden. I urtillståndet, före Adams syndafall, kunde människan av egen kraft undvika all synd. Men efter syndafallet kan hon inte leva upp till sin moraliska natur. Hon kan bygga hus, plantera vingårdar och annat sådant, men hon är partiellt (inte fullständigt!) skadad till sina naturliga anlag. Från denna konstitutionella skada måste hon helas genom nåden och sättas i stånd att utöva de övernaturliga dygderna, tron, hoppet och kärleken.

Här bygger Thomas på en distinktion mellan det som människan kan genom sina egna naturliga anlag som hon skapats med (och som efter syndafallet är försvagade beträffande kunskap, vilja och förmåga) och nådens rike – vad som i senare terminologi kallas natur och över-natur. Med modernt språkbruk kunde man kalla naturen detsamma som människan som komplex av fysiska och psykiska faktorer, människan som ett knippe av biologiska och psykologiska behov, som bärs och styrs av generna och som är programmerat att upphöra och dö. Därmed är hon begränsad till sin fysiska, intellektuella och moraliska kompetens. På grund av sin genom ursynden försvagade konstitution går hon ofta vilse, lurad av sina impulser, och resultatet är förgänglighet. Nåden, eller över-naturen, räddar människan och lyfter upp henne över denna begränsning och vanmakt. Bara Gud har makt att höja henne över hennes biologiska, dödsbestämda villkor. Han gör det genom att dela med av sig själv, genom att träda ut ur sin tystnad och tala till människan på hennes egen dialekt, solidarisera sig med hennes vanmakt och död och resa henne upp till sin egen nivå, där hon delar Guds liv.

Detta innebär att hon har en potentialitet, som endast är en gåva från Gud, något som Thomas kallar potentia oboedientiæ (oboedientialis), vilket har blivit ett kardinalbegrepp för den teologiska antropologin. Hela skapelsen, och i synnerhet människan, är begåvad med en receptiv förmåga (som spränger det aristoteliska schemat potens–akt). Människans fulländning ligger utanför hennes naturliga färdigheter. Denna kapacitet ger möjligheten att lyssna till Gud, att vara hörsam mot Gud (ob-audire), med andra ord: att vara fri och, utan att själv ha förtjänat det, höjas till hans plan.

Nåden är därmed en gudslikhet genom delaktighet i Guds natur. Människosjälen formas av nåden så att den blir (i sitt begränsade mått!) lik Guds eget väsen. Sålunda är nåden ett mellanstadium mellan naturen och det himmelska härligheten. Härligheten har börjat i människan redan här på jorden. Det eviga livet, härligheten hos Gud, är nådens fullhet, som går utöver människans naturliga kapacitet och även utöver vad man kunde kräva av Gud. Som Paulus säger (Rom 6:23) är det eviga livet Guds gåva (charisma tou theou). Nåden förstör inte naturen utan fullkomnar den.

Nåden är alltså ren gåva av Gud, och oförtjänt. Inte ens med sina yppersta gärningar kan människan ens disponera sig att ta emot den gåvan: ingen kan komma till Kristus, om inte Fadern drar, attraherar honom först (Joh 6:44). Människan kan ingenting göra om inte Gud inifrån ger kraften, som Jesus säger: ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5).

Gud är den förste röraren i medeltidens universum, där han tänktes attrahera himlakropparna som om de älskade honom. Så mycket mer är han i nådens rike den store Attraktorn.

Människan är helt beroende av Gud. Det är omöjligt att undvika det onda och göra det goda utan att Gud fortsätter att ge sin nåd. Vi är, också som döpta, ännu i viss mån slavar under köttet, för att tala med Paulus. Förståndet är delvis förmörkat, vi vet inte ens hur vi skall be och om vad (Rom 8:26) och vi vet heller inte vad som är bäst för oss. Vi är i varje ögonblick i absolut behov av Guds ledning och skydd. Nåden är ett annat namn på Guds försyn om människan, den förnuftiga varelsen i skapelsen.

Också att framhärda i det goda, att hålla ut intill slutet, förutsätter en speciell nådegåva, donum perseverantiæ.

Guds avglans i människans ansikte

Händer det då verkligen något med och i människan genom rättfärdiggörelsen – eller händer bara något i Gud, som inte längre tillräknar människan synden, ungefär som en domstol bestämmer sig för att bortse från brottet och bevilja amnesti? Detta senare synsätt kallas den forensiska (imputativa) rättfärdiggörelsen: vi fortsätter att vara lika syndiga, men Gud bortser i sin godhet från detta och tillräknar oss ”av ren nåd” Kristi rättfärdighet. Paulus talar ju i Romarbrevet (4:3) om Abraham, som räknades som rättfärdig, och psaltarpsalmen säger: Salig den som Herren inte tillräknar synd. Här talas det om den oskapade nåden, den som finns i Guds tanke.

Men nåden tycks också vara något som skapas i människan, den skapade nåden, någonting mer än syndernas förlåtelse, den insikt och kraft (vi skulle i dag säga motivation till det goda) som genom nåden uppstår i människan. Vad händer i mig när jag benådas?

Här tar Thomas den aristoteliska metafysiken till hjälp. Nåden är en kvalitet i själen, en accidens, något som alltså kan bortfalla, växa eller minska, utan att själen i sig växer eller förminskas. Glossa ordinaria hade sagt om psaltarversen 103 (104):15: ”Vinet gläder människans hjärta, och du gör hennes ansikte glänsande av olja” att ”nåden är själens glans som drar till sig helig kärlek”. Nåden som effekt i själen är att Gud ger impulsen till insikt, vilja och handling; sålunda är den en habitus som är en gåva. Den godhet som hör till Guds väsen substantialiter ges accidentaliter till människans själ genom delaktighet. Gud kan aldrig förlora sin godhet, människan kan det förvisso. Man kan därför säga att nåden är glansen av Guds skönhet i människans ansikte. Gud låter sin egen skönhet falla på människan och blir så upptänd av kärlek till henne. (Han blir kär i sin egen bild, som Narkissos, sade Suor Juana de la Cruz i Mexico på 1600-talet.)

Nåden förbinder människan med Gud och kallas då gratia gratum faciens. Den kan också vara en fri gåva i syfte att bygga upp Kristi kropp, något som skänks en människa främst för att vara andra till glädje, och den kallas då gratia gratis data. Den senare kan skänkas oberoende av en människas moraliska kvaliteter. Sådana fritt givna gåvor till andras nytta räknar Paulus upp i första Korientierbrevet: att förmedla vishet och kunskap, helbrägdagörelse, profetia, urskiljande av andar, tungotal och tolkning av tungotal.

Den nåd som rör en människa till en god handling, kallas gratia operans, den nåd med vilken Gud inifrån befäster viljan och utifrån ger henne förutsättningarna, kallas gratia cooperans.

Nåden åstadkommer fem saker: att själen blir frisk, att den vill det goda, att den omsätter det goda i handling, att den håller ut i det goda, och slutligen att den når saligheten. Så kan nåden också delas upp i förekommande och efterföljande (gratia præveniens resp. subsequens).

Orsak och upphov till denna process kan endast vara Gud själv, som psalmen sjunger: Herren ger nåd och ära (83 [84]:12). Hur mycket människan än bereder sig för att ta emot nåden förblir den ändå en gåva, ja redan förberedelsen är en gåva från Gud. Men den som bereder sig mer (genom att släppa fram Guds gåva) får större nåd än andra. ”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom” säger aposteln (Ef 4:7), för att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp” (ib. v. 12), och Thomas kommenterar: Gud ger sina gåvor på olika sätt för att bygga upp kyrkans skönhet och fullkomlighet genom olika grader (komponenter), precis som universum är uppbyggt av olika grader för att bli fullkomligt. Alla kan därför inte få samma gåvor, utan meningen är att alla skall komplettera varandra.

Nåden undandrar sig erfarenheten. Den är inget rus. Ingen kan veta om han eller hon befinner sig i nådens tillstånd eller inte: ”Ingen vet om han är värd kärlek eller hat” säger Predikaren (9:1 Vulg). Dock finns det indirekta tecken på att en människa är i nådens tillstånd: om hon känner en lustfylld glädje i Gud (delectari in Deo) och ringaktar världsliga ting och inte är medveten om någon dödssynd. ”Åt den som segrar skall jag ge av det fördolda mannat, som ingen känner utan den som tar emot det” (Upp 2:17). Den som tagit emot detta manna känner en sötma som andra inte kan känna.

Nåd är relation

När man läser skolastikernas behandling av nåden kan man få intryck av att den är något statiskt, en flyktig kvalitet som det för människan gäller att ängsligt bevaka så att den inte förflyktigas. Luther reagerade häftigt mot denna filosofiska analys av ett teologiskt begrepp som undandrar sig exakt beskrivning. Nåden är inte en subtil essens som tanken kan extrahera ur livet.

Men hos Thomas är nåden något långt mer dynamiskt, den ingår i ett äventyr, i en dialog mellan Gud och hans förnämsta skapelse, människan. Den är inskriven i ett vänskaps-, ja kärleksförhållande. Men denna relationsaspekt på nåden är inte samlad till en särskild traktat, den förekommer överallt i Thomas skrifter.

Kärlek (caritas) betecknar inte bara kärlek (amor) till Gud, utan också ett slags vänskap (amicitia) med honom. Den innebär också ömsesidig genkärlek i förening med ett slags ömsesidigt utbyte (communicatio mutua), som det sägs i åttonde boken av Etiken [VIII, 2, 1155b28]. Att detta har att göra med kärleken, står klart av det som sägs i 1 Joh 4:16: ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud, och Gud förblir i honom.” Och i 1 Kor 1:9 heter det: ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son.” Men denna människans samhörighet med Gud, som är ett slags förtroligt umgänge med honom, den börjar här i tiden genom nåden och fortsätter i framtiden genom härligheten, och båda dessa ting äger man genom tron och hoppet. Liksom man inte kan vara vän med någon man misstror eller misströstar om möjligheten till gemenskap och förtrolighet med, så kan heller ingen vara vän med Gud, som är kärleken, om han inte har tron och tror på människans gemenskap och umgänge med Gud och hoppas att han hör till denna gemenskap. Så kan kärleken inte existera utan tro och hopp.

Här beskrivs nåden i termer från den aristoteliska etiken: för att man skall kunna vara vän, krävs kommunikation, det vill säga ett gemensamt givande och tagande, ett gemensamt liv i frihet från tvång. Människor som inte delar varandras värderingar i glädje och sorg över samma saker kan inte kallas vänner.

”Ordet nåd innebär en sorts frihet ... En frikostig gåva har sin upprinnelse i kärleken: Guds kärlek är orsak till skapelsens godhet. Alltefter de olika graderna av godhet i de skapade varelserna sägs Gud älska dem på olika sätt utan att det finns någon olikhet inom honom själv. Han sägs älska alla skapade varelser i samma grad som han ger naturens goda åt alla. Men den oinskränkta och fullkomliga kärleken liknar en vänskap. Då älskar han inte bara skapelsen så som en konstnär kan älska sitt verk. Han älskar i en sorts vänskaplig gemenskap, som en vän sin vän, i samma grad som han drar dem in i en gemenskap, där de kan njuta hans sällskap, så att deras härlighet och salighet är detsamma som gör Gud salig. Detta är den kärleken han älskar de heliga med ... och därför kallas verkan av denna kärlek med ett annat ord nåd.”

Den djupaste längtan i människan är längtan efter Gud. All strävan efter lycka är en lyckad eller misslyckad jakt efter Gud, alltings upphov och grund. En sådan längtan, liksom alla andra naturliga drifter, kan inte sakna objekt (även om den skulle misslyckas att nå det). Varje skapat intellekt har därför möjligheten att nå fram till föreningen med Gud, trots sin naturliga underlägsenhet.

”Kärleken kan växa under vägen. Vi kallas vandrare, därför att vi strävar mot Gud, som är yttersta mål för vår salighet. På den vägen framskrider vi i samma mån som vi närmar oss Gud, mot vilken man inte vandrar med fötterna utan med känsla och förstånd (affectibus mentis). Det är kärleken som åstadkommer detta närmande. Det är kärleken som förenar förståndet med Gud. Och därför hör det till kärleken-på-väg att den kan växa. Om den inte kunde växa, då vore vandringen avslutad. Därför kallar aposteln kärleken för väg, när han säger: ’Och nu vill jag visa er en överlägsen väg’ (1 Kor 12:31).

Kärleken växer som allt annat liv. Den växer inte hela tiden och likformigt. Det kan gå långa perioder utan att något tycks hända. Men under dessa vintermånader bereds något som sedan exploderar under våren. På samma sätt växer kärleken inte likformigt genom varje akt av kärlek, men denna akt blir en förberedelse för ökad kärlek i framtiden.

Thomas andliga testamente

En av de sista predikningar Thomas höll handlade om det dubbla kärleksbudet. Han gjorde det i Neapel 1274, med slutna ögon, som det heter, inför ett andäktigt auditorium. Det var en sorts sammanfattning av hans undervisning. Han sammanfattade den under rubriken Kärlekens lag:

”Alla kan inte ägna sig åt studier. Därför har Kristus gett oss en regel i kortform. Alla kan lära sig den. Ingen är ursäktad av okunnighet. Det är den gudomliga kärlekens lag.

Den skulle vara rättesnöret för alla mänskliga handlingar. Varje yrke och konst har sina regler. Man kallar någonting bra och professionellt när det följer alla konstens regler. Så är det med allt vi människor gör. Någonting blir rätt och perfekt när det stämmer med den gudomliga kärlekens regel. Men om det avviker från kärlekens regel, då blir det snett och dåligt och halvdant.

Denna lag, den gudomliga kärlekens lag, medför fyra ting som människan ivrigt längtar efter.

För det första ger den henne ett andligt liv. Vi vet ju att kärleken medför att den älskade finns i den som älskar. Den som älskar Gud, har Gud inom sig: ’Den som förblir i kärleken, han förblir i Gud och Gud i honom.’ Kärlekens väsen är att den förvandlar älskaren till den älskade. Om vi älskar Gud, då blir vi som Gud: ’Den som håller fast vid Gud blir en enda ande med honom.’ Augustinus säger: ’Liksom själen är kroppens liv, så är Gud själens liv.’ Själen är verksam på rätt och fullkomligt sätt när den är verksam genom kärleken, den kärlek som gör att Gud bor i oss. Utan kärlek är den overksam. ’Den som inte älskar är kvar i döden.’ Om någon skulle ha alla den helige Andes gåvor men saknar kärlek, så har han inget liv. Nådegåvan att tala i tungor, trons gåva eller vad som helst, till exempel profetians gåva, leder inte till liv om det saknar kärlek. Om man smyckar ett lik med guld och ädelstenar, förblir det ändå ett lik.

Det andra [som kärleken medför] är att man kan hålla Guds bud. Gregorius säger att kärleken ’inte är overksam. Finns den, åstadkommer den storverk; åstadkommer den ingenting, finns den inte.’ Vi vet ju att den som älskar kan göra stora och svåra ting för den älskade. Därför säger Herren: ’Om någon älskar mig, så håller han mitt bud.’ Den som håller buden och den gudomliga kärlekens lag, han har uppfyllt hela lagen.

Det tredje är att kärleken är ett skydd i motgången. Den som älskar kan inte skadas av någon motgång. Tvärtom blir motgången till fördel: ’För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.’ För dem som älskar blir motgång och svårigheter [burna tillsammans] något ljuvt; det kan vi bekräfta av egen erfarenhet.

Det fjärde är [att kärleken] leder till lyckan. Bara de som älskar får löftet om evig salighet. Allt annat är odugligt, om det saknar kärlek. Det är graden av kärlek (och ingen annan dygd) som bestämmer graden av salighet. Det har funnits många som var större asketer än apostlarna. Men apostlarna är främst i saligheten, därför att de älskade mest.

Av detta förstår vi att kärleken har fyra verkningar. Först syndernas förlåtelse. Vi vet det av erfarenhet. Om någon sårar sin nästa men därefter grips av innerlig kärlek till henne, då blir allt förlåtet för kärlekens skull. Vi ser ett tydligt exempel hos [Maria] Magdalena. Herren säger om henne: ’Hon har fått mycket förlåtet.’ Och varför det? Jo, ’därför att hon har älskat mycket.’ Någon säger kanske: ’Då räcker det med kärleken, man behöver inte ångra sig.’ Tänk efter: ingen kan älska utan uppriktig ånger.

Kärleken medför också att ljus faller in i hjärtat. Job säger: ’Vi är insvepta i mörker.’ Ofta vet vi inte hur vi skall göra eller vad vi skall sträva efter. Men kärleken undervisar oss om vad som är nödvändigt för frälsningen. ’[Den helige Andes]smörjelse undervisar er om allt.’ Där kärleken finns, där finns den helige Ande, som vet allt och som leder oss på den rätta vägen.

Kärleken medför också fullkomlig glädje i människan. Den medför också fullkomlig frid. Kärleken ger människan stor värdighet. Kärleken förvandlar slavar till fria vänner. Kärleken inte bara befriar oss, den gör oss också till barn i huset, så att vi kallas och blir Guds barn: ’Anden vittnar själv med vår ande att vi är Guds barn. Om vi är barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar.’

Alla gåvor kommer ’från himlaljusens Fader’. Men denna gåva, kärlekens gåva, överträffar alla andra gåvor. Alla andra gåvor kan man få utan kärleken och utan den helige Ande. Men har man kärleken, då måste man också ha fått den helige Ande.”


Publicerad 1997 i nummer 9