Om gästfrihet enligt Benedictus regel
van Hooff, Anton E.

Invigningen av ett nybyggt benediktinskt kloster i Sverige, det första efter reformationen, och den svenska utgåvan av den helige Benedictus regel ger oss anledning att publicera följande artikel.

Den 14 september invigdes klostret Mariavall i Tomelilla i Skåne. Nunnorna i denna kommunaret följer sedan 1965 den benediktinska klosterregeln. Den 15 augusti 1991 utkom den helige Benedictus regel på Katolska Bokförlaget i svensk översättning från latinet. Denna berömda klosterregel som avfattades i och för klostret Monte Cassino framemot 500-talets mitt har inspirerat ständigt nya generationer kristna innanför och utanför klostrets murar. Men en text från en helt annan tid och miljö än vår egen behöver ofta tolkas för att bli förstådd på nytt. Utifrån kapitel 53 i RB (Regula Benedicti), som handlar om gästfriheten, tecknas hären aktuell kristen antropologi. Författaren kommer från Holland och är munk. Han tillhör den helige Benedikts kommunitet, Kristinelunds gård, Everöd


Den helige Benedictus ägnar ett längre kapitel av sin regel åt gästfriheten. Denna text måste man först ingående analysera innan den ger ifrån sig det som den gömmer. Vid en första genomläsning får vi intrycket av en vilseledande enkelhet. Bestämmelserna är antingen fromma eller praktiska; de speglar helt den tankevärld och den andliga sfär där Benedictus hör hemma. Texten skulle man därmed kunna lägga åt sidan som om den bara vore ett av de många historiska dokument, som vi intresserat skulle kunna ta del av. Om vi trots detta försöker tränga djupare ner under textens yta, upptäcker vi en mångfald av dialektiska spänningar, som berör oss. Ty plötsligen handlar det inte längre bara om rena bestämmelser för den monastiska gästfriheten. Snarare inbjuder oss reflektionen över mottagandet av gäster till att över huvud taget meditera över den kristna människobilden. Texten släpper oss inte mera, därför att den på sitt eget sätt utmanar oss till en helhetssyn; till den helhetssyn som är helt och hållet mänsklig, därför att den är helt och hållet kristen, som är helt och hållet kristen därför att den är helt och hållet mänsklig: mänsklighet för Kristi skull. Denna helhetssyn har inget enformigt, enfaldigt över sig. Den är sammansatt av olika dialektiska spänningar, som nästan kunde leda oss ända till bristningsgränsen. Den helhetssyn, som regeln hänvisar till, har något ouppnåeligt över sig. Den är större än räckvidden av våra egna krafter; endast bortom oss själva kan helheten ges oss. Och ändå borde vi hålla ut i den, för att spånningsförhållandena i vår mänskliga och kristna tillvaro inte ska förtära oss utan verkligen vara möjliga att leva i och fruktbärande.

Ännu ett övervägande pekar i denna antydda riktning: Vi människor är visserligen skapade för självmedvetande, självmedvetenhet, självkännedom, men vi skulle gå vilse om vi på grund av detta skulle isolera oss. Endast i förhållande till andra människor uppnår vi ett förhållande till oss själva. Genom att vi bekänner oss till andra människor, lär vi känna oss själva. Endast genom mötet med Gud och med människor förmår vi att möta oss själva. Endast bortom oss själva kan vi träffa på oss själva. När därför den helige Benedictus talar om mötet med anländande gäster håller han så att säga upp en spegel framför oss. Han uppmanar oss till att se in i den, för att vi därigenom ska uppfatta vem vi egentligen är, detta både som ett ideal och som en konkret bild av vårt misslyckande. Därutöver skisserar munkfadern, genom att använda bilden av en gäst, den mänskliga värdighet, som oinskränkt tillkommer varje person. För denna värdighet skall inte bara de andra ansvara, utan framförallt vi själva: mänsklig värdighet inte som en rättighet, utan som en egen oförytterlig plikt.

Här följer kapitel 53 i RB i den nya svenska översättningen.

Om mottagandet av gäster

1. Alla gäster som kommer skall tas emot såsom Kristus, ty han själv kommer att säga: ”Jag var främling, och ni tog emot mig.”
2. Alla skall visas tillbörlig heder, särskilt trosfränder och pilgrimer.
3. Så snart en gäst är anmäld, skall de överordnade och bröderna skynda emot honom med kärlekens hela uppmärksamhet. 4. Först skall man be tillsammans, och sedan german varandra fridshälsningen.
5. Denna fridskyss ger man först efter bönen för att undgå djävulens bedrägliga lockelser.

6. När man hälsar på alla gäster som kommer eller reser visar man djup ödmjukhet.
7. Genom att buga sig eller kasta sig till marken tillber man Kristus, han som blir mottagen i dem.

8. Sedan gästerna tagits emot skall de föras till bönen. Därefter sätter sig den överordnade eller den som har fått uppdraget av honom tillsammans med dem.
9. Man skall till gästernas uppbyggelse läsa Guds lag för honom och därefter visa honom all mänsklig omsorg.
10. Den överordnade bryter fastan förgästens skull, om det inte är en stor fastedag som måste hållas.
11. Bröderna skall däremot fortsätta att iaktta fastereglerna.
12. Abboten skall gjuta vatten över gästernas händer.
13. Abboten jämte hela kommuniteten skall tvätta fötterna på alla gäster.
14 Därefter skall man recitera denna vers: ”Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel.”
15. Särskilt samvetsgrann omsorg skall man visa när man tar emot fattiga och pilgrimer, ty det är i dem man först och främst tar emot Kristus. Fruktan förde rika kräver ju av sig själv att man hedrar dem.
16. Abbot och gäster skall ha eget kök så att gäster, som kan komma när som helst och aldrig fattas i klostret, inte skall störa bröderna.
17. För varje år skall detta kök övertas av två bröder, som kan fullgöra denna tjänst väl.
18. Så ofta de behöver skall de få hjälp, så att de kan sköta sin tjänst utan att knota. Har de däremot för litet att göra skall de gå ut till det arbete dit man skickar dem.
19. Inte bara här utan överhuvud vid varje uppdrag i klostretskall man tänka på detta:
20. behöver man hjälp skall man få det; är man sysslolös skallman lyda de befallningar som ges.
21. Gästernas rum skall anförtros en broder vars själ är präglad av gudsfruktan.
22. Där skall det finnas bäddade sängar i tillräckligt antal. Också Guds hus skall skötas visligen av visa.

23. Ingen får utan uppdrag umgås eller samtala med gästerna. 24. Den som möter dem eller ser dem skall ödmjukt hälsa på dem, som vi redan sagt, be om deras välsignelse och gå vidare efter att ha förklarat att det inte är tillåtet för honom att tala med en gäst.


Gästfrihetens hemlighet

Textens allvarliga karaktär blir för oss desto mera medveten, ju mera vi iakttager dess ideella och andligabakgrund. Just denna bakgrund visar för oss en dimension hos regelkapitlet, som från början skulle ha kunnat förbli dold för oss. Gästfriheten är då varken ett tillfälligt förhållningssätt, på grund av att en gäst just nu uppenbarar sig, eller en särskild form av apostolatet, som man skulle kunna besluta sig för eller ej. Snarare avslöjar sig gästfriheten som ett väsentligt drag i den kristna människobilden, som en väsentlig beståndsdel av den kristna traditionen.

Regelforskningen hänvisar till att kapitel 5 3 i RB inte bara i största allmänhet är präglad av den Heliga skrift. ”Abrahams exempel har till och med in i detaljer stått fadder” (Böckmann, A: Perspektiven der Regula Benedicti, Munsterschwarzach 1986, s 217). Munkarna skall skynda emot gästen (v. 3), kasta sig ner inför honom (v. 7), och tillbedja Kristus i honom (v. 7). Man skall visa honom all mänsklig omsorg [lat. humanitas vilket i praktiken innebär en måltid, övers. anm.] (v. 9), dvs. han skall få en god måltid; man skall tvätta hans fötter (v. 13) och vidare skall man inte låta det saknas något av samvetsgrann omsorg (v. 15) för gäster som alltid kommer på obestämda tider (v. 16). Vad innehåller dessa hänvisningar?

Hebreerbrevet slutar med några rekommendationer för det kristna livet. I första hand omnämnes gästfriheten; den framträder – som i andra apostlabrev – som kännetecken för det kristna livet. ”Håll broderskärleken levande. Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det” (Heb 13:2, Rom 12:12-13, 1 Pet 4:8-10. 3 Joh v. 5–8). Denna rekommendation förstod kyrkofäderna – och dagens exegeter tyder den på liknande sätt – som en hänvisning till Abrahams gästfrihet. 1 Ja-os 18 berättar denna historia. Å ena sidan är Abraham sammanfattningen, det gammaltestamentliga typfallet för xeniteui, dvs. att vara pilgrim för Guds skull: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig” (1 Mos 12:1). Abraham själv betecknar sig som ”främling [dvs. peregrinus] och gäst” (1 Zlos 23:-1). Å andra sidan är patriarken och fadern till alla Troende likaså typfallet för philoxenza. den heliga gästfriheten. Abraham som inte äger ett stycke land, som hemlös flyttar omkring med tält. Just denne Abraham ber de tre främlingarna om nåden och äran att de skall vara hans gäster.

Gästfriheten visar sig så vara ett äkta mysterium. Ett rollbyte äger rum. Genom att Gud som en behövande främling, som en peregnnus, inträder eller snarare bryter sig in i människans, sin gästgivares, värld, upptar han den frälsningsbehövande människan i sin gudomliga värld. Inte Abraham, utan Gud själv – liksom för övrigt även Jesus i NJT – beter sig vid gästmåltiden såsom det anstår husets herre: Abraham står nu vid sidan om som tjänare_ Människan som ursprunglig gästgivare blir värdig an vara Guds gäst. Människan skänker humanitas. dvs. gästrmåltiden, för att hon ska bli i stånd att taga emot. hon blir till en som fått en ”överflödande” 1 Rom 5:20) gåva Johannes Chrysostomos predikar ‘Abraham slaktade kalven och undfick Isak som gåva”; ”denne pojke föddes vid bordet (gästfrihetens bord). ..”han är gästfrihetens frukt”; ”den som utösa gästfrihet snabbt och glatt, mottar mera än vad han ger” (efter Böckmann, Perspektiven, s. 257. anm. 641.) Endast den som ger, förmår mottaga. Vid förstå anblicken utövar gästgivaren barmhärtighet. Djupare sen är det ändå just denna av honom skänkta barmhärtighet, som han kan tacka sin gäst för. Barmhärtighet är ingen potential som vi människor fritt. efter eget godtycke, kan förfoga över. Snarare skänks den oss på nytt i samma ögonblick som vi skänker barmhärtighet. Barmhärtighet är den andres nåd, den andres erbjudande. Därför bestämmer också den helige Benedictus att munkarna, när de tar emot gästen, skall be denna psalm: ”Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel” [GT 1917: ”Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt heliga tempel”] (RB 53:14 = Ps 48:10). Inte gästen, utan gästgivaren vederfars välsignelse.

Detta rollbyte, denna dialektiska omsvängning, har sin grund i det faktum, att det är Gud själv, som mottas i varje gäst. Gästvänligheten får på så vis en frälsningshistorisk dimension, såväl universellt som personligt. Gästmåltiden, som man erbjuder främlingen, är inte bara orten, utan till och med sakramentet för mötet med Gud och Guds närvaro. Mycket gripande fasthåller den berömda ikonen av Rubljov denna urkristna och gammalkyrkliga insikt. Vid Abrahams gästmåltid avslöjar Gud för människan den ofattbara hemligheten med sitt eget liv. Uppenbarelsen av Treenigheten är för alla tider förknippad med gästfriheten. Ikonmåleriet påminner oss ständigt om just detta band.

Vi har nu bemödat oss utförligt med den teologiska bakgrunden. Därmed är vi rustade att se närmare på själva texten i kapitel 53. Vi har ju på sätt och vis redan föregripit dess djupare mening. Nu vill vi försöka att på nytt upptäcka denna teologiska betydelse i själva texten. Vi ska också sysselsätta oss med de praktiska bestämmelser, som RB 53 innehåller. De tjänar till att skapa en yttre ram, så att gästfrihetens mening också kan ta gestalt i vårt liv: att vara ett sakrament för mötet med Gud.

Gästfrihetens ram: xeniteia

I början nämnde vi att RB 53 är rik på spänningsförhållanden. Just därför att dessa utgör det mänskliga och kristna livet kan man inte bara lösa upp dem. Iögonfallande är framför allt det faktum att RB 53 egentligen omfattar två skilda delar; till och med rent språkligt märks denna skillnad (jfr Böckmann, Perspektiven, s. 221–223). Medan den första delen (v. 1–15) uppstämmer gästfrihetens lov och nästan högtidligt-liturgiskt bestämmer vad som skall göras, vilket låter gästfriheten komma till ett uttryck, som motsvarar dess upphöjdhet, uppvisar den andra delen (v. 16–24) snarare en avvisande hållning. Den första delen behärskas av en glad bekännelse till övermåttet. I denna del förekommer ordet omnes (alla) irra gånger: i den andra delen möter vi det endast en enda gång och då rör det sig inte om gästfriheten som sådan, utan om en allmän bestämmelse, som Benedictus tillfogar här (v. 19). Med eftertryck upprepar munkfadem att det för honom rör sig om uppförandes gentemot varje gäst utan något som helst undantag (v. 1, 2, 6, 13). Denna oinskränkthet motsvarar det odelade gästvänliga sättet att förhålla sig: cum omni officio caritatis - med kärlekens hela uppmärksamhet (v. 3), omnis exhibeatur humanitas - all mänsklig omsorg (v. 9); detta skall ske genom att munken omnis exhibeatur humilitas - visar djup ödmjukhet - därför kastar sig munkarna med hela kroppen mot marken inför gästen - prostrato omni corpori in terra (v. 7). Också med andra uttryck visar Benedictus det maximala (v. 2: maxime; v. 13: cuncta congregatio; v. 15: maxime - sollicite - magis).

Däremot är den andra delen präglad av bekymret att gästerna kunde störa munkarna: ut ... non quaetenturfratris (v. 16). Hade man intrycket att gästerna med öppna armar och i triumf blir inledda i klostret (den överordnade och bröderna skyndar emot gästen - v. 3), så visar det sig efteråt att de omsorgsfullt skiljs från munkarnas gemenskap. De har ett eget bord, även om abboten förestår bordet som gästgivare och husets herre. Eftersom gästerna, vilket erfarenheten lär oss, oftast kommer oanmälda på obestämda tider, finns det också ett eget kök för dem. Benedictus är medveten om att en sådan oregelbundenhet och gästernas antal stundom fordrar högsta ansträngning av köksbröderna. Därför skall de få hjälp, ”så att de skall kunna sköta sin tjänst utan att [med rätta] knota” (v. 18). Till gästernas förfogande står en egen våning, ett gästhus. Där umgås de med en munk som utvalts just för detta ämbete. Det skall vara en erfaren munk som är besjälad av gudsfruktan. Vad Benedictus förstår med denna nådegåva kan vi läsa i RB 7. Den gudfruktige munken lever alltid i Guds närhet. Han är övad i att också föra kampen mot sina egna mest förborgade synder. Han lever fullständigt bortvänd från världen. Skulle det trots denna avskildhet ändå hända att en munk råkar komma i vägen för en gäst, skall munken artigt och anspråkslöst säga ”att det inte är tillåtet för honom att tala med en gäst” (v. 24). Ty ”ingen får utan uppdrag [av abboten] umgås eller samtala med gästerna” (v. 23). Nu märker man spänningsförhållandet som råder mellan de båda delarna av kapitlet. Tar Benedictus med ena handen tillbaka, vad den andra kanske lite övermodigt har gett? Har vi här att göra med en vid första påseende oförklarlig antiklimax? Vilken innebörd gömmer sig bakom denna - så kunde man mena - obalans?

Gästerna tas emot i klostret. Klostret är platsen där munken förverkligar sin xeniteia. Med xeniteia antyder munkfäderna den jordiska pilgrimsvandring, som överhuvudtaget kännetecknar de kristna, men som munkarna praktiserar på ett radikalare sätt. ”Vårt hemland är i himlen” (Fil 3:20). ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. /... / Döda därför det jordiska hos er /... /, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya.” (Kol 3:2, 3, 5, 9, 10). Sådana texter hos aposteln Paulus är i detta sammanhang av stor vikt, ty de förebygger varje felaktig förståelse. Xeniteia betyder visserligen världsfrånvändhet, men inte billig världsflykt. Grunden för xeniteia - vilket Paulus låter oss förstå - är den fasta tron på Kristi uppståndelse. På grund av att Kristus är uppstånden och för att vi som döpta har fått del av hans uppståndelse, just därför tillhör vi kristna inte längre den värld, som ännu inte eller överhuvudtaget inte alls avgjort sig för Gud.

Så lämnar också munken världen för att söka honom och låta sig finnas av honom som uppehåller sig utanför den så förstådda världen: Jesus Kristus. ”Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar. Inte föredraga något framför Kristi kärlek” (RB 4:20, 21). Munkarna ”skall inte föredraga något framför Kristus” (72:11) eftersom de är sporrade av den goda iver ”som skiljer från synden och för till Gud och det eviga livet” (72:2). Inte endast den yttre världen utan framförallt världen i deras inre försöker munkarna att vända sig bort från, för att vara fria för Kristus. Xeniteia eller världsfrånvändhet är inte så mycket att vara fri från som att vara fri för: för Kristus och i honom för alla människor, för det allomfattande världsalltet. Endast på detta sätt är munkarna fria för kärleken till gästerna, som det holländska (och svenska, övers. anm.) ordet för philoxenia eller gästfrihet antyder: Gast-vnyheid (gästfrihet). Det faktum att den helige Benedictus lade största vikt vid att man tar emot gästerna i klostrets avskildhet och därutöver att man också bevarar xeniteias avskildhet gentemot dessa gäster, är djupast uttryck för friheten för gästerna. De praktiska bestämmelserna i regeln är att förstå som en hjälp för båda sidor, såväl för munken som för gästen, för att undvika varje slag av egennytta. Regeln befordrar därmed osjälviskheten som bas för den sanna gästfriheten. Den osjälviske gästgivaren förmår att möta sin gäst i frihet, för att av honom få gästfrihetens gåva. Därmed ställs vi inför nästa fråga: vari består för Benedictus den gästfrihetens nåd, som munkarna skall vara öppna för? Denna fråga leder till kapitlets första del.

Kristi sakrament

Att vara fri för kärleken till Kristus är en oundgänglig förutsättning för friheten att, likaså för Kristi skull, utöva philoxenia, att älska gästen. Spänningen mellan de båda delarna av kap. 53 är därmed inte upplöst utan snarare begrundad. Philoxenia å ena sidan och xeniteia å andra sidan är trots sina skenbart motstridiga tendenser två aspekter av en enda grundhållning, till och med av en enda livsväg. Endast utifrån Kristus och riktad mot Kristus vinner den kristna gästfriheten sin karakteristiska, av den helige Benedictus eftersträvade, dimension. Man skulle kunna

mena att tolkningen av den grundläggande strukturen i RB 5 3 därmed är fullbordad. Den helige Benedictus går dock ett väldigt steg vidare. För honom är det för litet att endast se gästen ur Kristi perspektiv, att betrakta kärleken till gästen och den därtill erfordrade friheten s.a.s. som en moralisk ansträngning för att man just vill efterfölja Kristus. Just den heliga Skrift uppmanar Benedictus att här se djupare.

Alldeles i början av kapitlet läser vi ett bibelcitat. Här är det på sin plats att se sådana citat i rätt ljus. För den helige Benedictus är de inte likt fromma utsagor, som förlänar hans utläggningar en biblisk anstrykning. Orden i den heliga skrift uppfattar munkfadern tvärtom som anspråk som skall förverkligas, som Kristi uppfordrande lag, som därutöver är den kristna frihetens befriande lag. ”Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen” (Gal 5:1). Benedictus skapar sig det passande hjälpmedlet genom att upprätta den yttre och inre ramen, för att omsätta Guds hörda ord i handling.

Anvisningen att utöva gästfrihet motsvarar därmed Herrens ord; i detta ord är den begrundad: ”Alla gäster som kommer skall mottagas såsom Kristus, ty han skall själv säga: ‘Jag var en gäst, och ni tog emot mig.”‘ (RB 53:1; bibelcitat fr. Matt 25:35). Kanske kunde man ännu tycka att Benedictus väntar sig av munkarna att de umgås med en gäst som om de skulle befinna sig inför Kristus. Men på detta vis vore gästfriheten endast ett fromt rollspel, behäftat med oegentligheter. För att undvika denna förenklande tolkning uttrycker sig kort därpå den helige Benedictus ännu klarare: munken ”skall med böjt huvud eller hela kroppen kastad mot marken i dem tillbedja (adorare) Kristus, honom som man också tar emot” (5 3:7). Lite längre fram tillfogar han: Det är i de fattiga och pilgrimerna som ”man först och främst mottar [gästen] Kristus” (5 3:15). Dessa utsagor är så tydliga och klara att de inte lämnar någon utväg kvar för oss; de låter sig inte mera omtolkas eller bortförklaras.

Abrahams historia får nu sin fulla verkan. Kristus står inte bara bakom gästen, utan gästen själv är Kristi sakrament. Kyrkofäderna hjälper oss till och med att förstå förhållandet mellan Kristus och gästen på ett liknande sätt som vi förstår eukaristin. Så säger den helige Johannes Chrysostomos: ”Densamme som säger: ‘detta är min kropp’ säger också: ‘vad ni har gjort den minste av mina bröder, har ni gjort mig”‘ (Böckmann A., Xeniteza, St. Ottilien 1988 s. 142). Kyrkofadern lärde alltså att det eukaristiska brödet är den till oss vända gestalten av Kristi kropp, och gästen å sin sida är förkroppsligandet av Kristus. Gästen förkroppsligar och personifierar Kristus. Till en liknande åsikt hänvisar den judiske filosofen Emmanuel Levinas. Den egentliga eukaristin - så säg denne icke-kristne person - dvs. den fullständiga gåvan av det egna livet för de andra människornas skull, sker inte så mycket vid sista nattvardsbordet utan beskrivs i Matt 25:31-46. Nu kan vi kanske bättre inse varför den ”aktionsmodell” som Benedictus håller fram för oss å ena sidan är så fordrande och å andra sidan så liturgiskt högtidlig.

Rollbytet eller den dialektiska omsvängningen som vi har iakttagit i texten blir nu på samma vis klart. När gästen, just eftersom han inträder på klostrets område, är mera än bara en gäst, han gör ju för munkarna Kristus närvarande, då är slutligen gästgivarna de som får taga emot. Kanske skulle man också kunna förstå en av saligprisningarna i Bergspredikan på detta sätt: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (på tyska: taga emot barmhärtighet). Naturligtvis menar man: om jag är barmhärtig, då kommer de andra också att vara barmhärtiga mot mig. Men är det inte mycket större och i grund och botten mera kristet att säga: Just den barmhärtighet som jag bevisar någon är en nådegåva. Den är nådegåva av den, som behöver barmhärtigheten. Gästen ger mig äran att få ta emot honom i mitt hus. Därför borde ju munkarna sjunga: ”Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel” (RB 53:14). Portvakten - så står det i kapitel 66, som handlar om klostrets portvakt - skall förhålla sig på motsvarande sätt: ”Så snart någon klappar på eller en fattig anmäler sig, skall han svara: ‘Gud vare tack’ eller ‘Välsigna mig’, och i all vänlighet och gudsfruktan skall han ge besked, snabbt och med kärlekens iver” (RB 66:3, 4). Källan till den gudomliga välsignelsen är således inte munkarna, utan gästen. Honom skall munkarna ”ödmjukt hälsa på” och ”be om deras välsignelse” (RB 53:24).

Nu borde det också ha blivit klarare, att gästfriheten å ena sidan och avskildheten från världen å andra sidan så nära hänger ihop. Just xeniteia, avskildheten, är förutsättningen för philoxenia, gästfriheten. Den som inte söker Kristus med odelat hjärta, kommer aldrig att finna honom i människorna. Precis det faktum, att munken vill överge alla och allt för att efterfölja Kristus, leder till att Kristus finner honom, när han möter munken i pilgrimens och den fattiges gestalt. Denna grundtanke är också basen för den teologiska antropologi, som är implicerad i detta kapitel. Den helige Benedictus visar oss, det får man hävda, en kristen människobild av gränsöverstigande mått. Det visar sig nämligen att den egentliga mänskligheten, det oförytterliga människovärdet framför allt träder i dagen när människan ses i sin relation till Gud. Först i detta förhållande som övergår människorna, är varje människa sann människa. För att kunna inse och förverkliga detta behöver jag ha trons ögon, ögon som kan lära sig att se riktigt först när de riktar sig mot Gud.


Publicerad 1991 i nummer 6