Dagens Nyheters julafton
Geister, Philip



På självaste julaftonen 1997 kunde man i Dagens Nyheter upptäcka en ledarartikel som beklagar kristen ljumhet och allmän brist ”på elementär kunskap om kristen tro” (”Gud och ärkebiskopen; Utan kunskap om kristendomen förstår vi inte vår historia,” Dagens Nyheter 1997-12-24: A2) Ledarskribenten beklagar att ”berättelsen om julmysteriet har trivialiserats till julpaket och sillbord” och undrar ”hur många elever i grundskolan får lära sig vad kristendomens julbudskap innebär”. Dessa allvarliga ord – tillsammans ett stick av Gustave Doré som illustration – gav DN:s andra sida en oförväntat religiös framtoning.

Men det är inte bara på grund av den nyandliga trenden som DN:s redaktörer under jultiden fick något religiöst i blicken. I själva verket hör traditionen att ta religion och kristendom på kritiskt allvar lika mycket ihop med DN som Kalle Anka med julafton.

Tingstens religionskritik

I sin 1991 utkommna avhandling ”Ideologiernas och religionens död” har Uppsalateologen Johan Lundborg undersökt den märkliga relation som DN:s chefredaktör Herbert Tingsten under femtio- och sextiotalet hade till sina samtidas utövande av den kristna tron (Johan Lundborg, Ideologiernas och religionens död; En analys av Herbert Tingstens ideologi- och religionskritik, Nora 1991). Lundborg redovisar hur Tingsten dåförtiden på grundval av ett flertal empiriska undersökningar konstaterade följande: ställde man klara och tydliga frågor till teologer eller kyrkliga ämbetesbärare fick man i bästa fall mycket olika och i värsta fall helt obegripliga svar. Kyrkans otydlighet i religiösa frågor tolkade Tingsten som ett tecken på att de flesta av dess medlemmar i alla fall inte tror på det som de i gudstjänsten annars högtidligt bekänner. För Tingsten var detta faktum inte förvånansvärt eftersom trossatser hur som helst inte speglade en ”objektiv” verklighet. Samtidigt hyste Tingsten en viss form av respekt för de människor som höll fast vid det som de bekände och som de – kanske på ett barnsligt sätt – tyckte att det var allt helt sant, precis så som det stod där i bibeln. På så sätt pendlade Tingsten i sin syn på religion mellan respekt för de människor som trodde att den kristna tron var sann och sin egen övertygelse att den inte var det. Lundborg kallar denna inställning för den ”tingstenska ambivalensen” gentemot kristendomen. Men i all sin ambivalens är denna uppfattning på ett anmärkningsvärt sätt ändå konsekvent. Tingsten ansåg att om de kristna nu för en gångs skull tror på det som han ansåg vara dumheter och illusioner, så skall de åtminstone göra det på riktigt. Man kan inte tro på något som man själv inte är övertygad om att det är sant.

Tingstens uppfattning var ambivalent men den hade en vettig förutsättning. För Tingsten var Gud och religion inte bara ett pragmatiskt koncept. Lundborg konstaterar: ”Att kristendomens försvinnande skulle påverka moralen är något som Tingsten håller för troligt. Men att för den skull försvara religionen med tanke på religionens förment goda moraliska effekter finner han omöjligt.” (Lundborg, 151) Religion var – till och med för en av dess främsta motståndare – ett fenomen som skall tas på allvar för sin egen skull. Skulle kristendomen falla så skall också dess samhällsnyttiga moral och bildningkoncept falla. Man drar inte plånböckerna ur de dödas fickor. För Tingsten var detta en hederssak.

Så var det under fyrtio, femtio- och sextiotalet. Idag tycker sig DN fortfarande ha anledning att påminna sina läsare och Svenska kyrkans ärkebiskop K G Hammar om att jul faktiskt firas till minne av Jesu födelse, det vill säga att festen har något med människoblivande, teologihistoria, lärobyggnad och kristen moral att göra. Fortfarande kräver DN tydlighet av kyrkan när den påpekar och beklagar att ”det enda bestämda i [ärkebiskopens] vida gudsbegrepp är oklarheten”. Fortfarande tycker DN att ärkebiskopen talar för mycket om symboler och allegorier men försummar att förklara deras innebörd.

Slopa religionen – behåll kulturarvet

Den kritik som har framförts mot K G Hammars herdabrev ”Samtal om Gud” är nog berättigad. Den har i liknande form formulerats på olika ställen (se till exempel Signum 1997:6). Kyrkan gör det samhälle hon lever i en björntjänst om den inte gör en betydlig ansträngning att på ett intellektuellt försvarbart sätt tala om trons innebörd. Att denna kritik nu än en gång förs fram av en stor dagstidning speglar dessutom en intressant attitydförändring i den allmänna inställningen till kristendom, religion och kyrka. Nu, när sekulariseringsprocessen har genomträngt hela samhället, ser man också tydligast dess problematiska konsekvenser. Med kristendomens och kyrkans vikande inflytande faller också mycket av dess moral, kultur och andra av de samhällsnyttiga attityder som religionen tidigare förmedlade. Sekulariseringsprocessen visar sig mer och mer i sin fulla skärpa och dess negativa konsekvenser blir allt tydligare. Var upplysningsprojektet inte tänkt så att man ville bli av med religionen men behålla moralen? Ville man inte bli tvättad och samtidigt slippa bli blöt?

DN på julafton 1997 uppmärksammar och beklagar förlusten av religiositeten som en bedrövlig utveckling. Samtidigt går tidningen på ett märkligt sätt en hel annan väg i sin uppfattning om religion än dess allvarliga chefredaktör gjorde fyrtio år tidigare. Vi lär oss att huvudproblemet med obefintliga gudstjänstbesök och okunnighet i teologiska frågor inte alls ligger i vår tids brist på troende människor. Anledningen för DN:s klagomål är snarare att svenska folkets sekularisering bidrar till den ”moderna historielösheten” där människorna ”tror att Jobs bok är ett sysselsättningsprogram från Arbetsmarknadsstyrelsen”. Om man inte har läst bibeln kan man ”inte förstå mycket av landets och den egna kulturens historia. Motiven bakom trettioåriga kriget blir obegripliga. Dante blir oförklarlig.” En dagstidning som önskar sig fint bildade läsare tycks ha svårt att stå ut med den implikationen av kristendomens nedgång.

Det är beklagligt att Tingstens sätt att ställa frågan om den kristna trons sanning har försvunnit ur DN:s ledarskribents medvetande och gett plats åt en renodlat pragmatisk syn på tron. Kristendomen önskas – men inte därför att Jesus Kristus är Guds son och ”har förklarat Fadern för oss” (Joh 1:18) utan därför att den är en del av vårt kulturella arv som kyrkan skall värna om. Ärkebiskopen K G Hammar som i sitt herdabrev gör det allvarliga försöket att förmedla trons kärna till sina läsare får den kritik som i så fall borde ha gått till Utbildningsdepartementet. DN tycks se på kyrkan som en bildningsinstitution som inte skall förmedla tron för att den är sann utan som skall främja kunskap för att den är nyttig. Tidningens ledarskribent utgår ifrån att man kan strunta i en religions sanning och bara köpa dess moraliska eller kulturella effekter. Därmed går han stick i stäv mot sin företrädare Herbert Tingstens riktiga insikt: om det är fel med kristendomen skall man se till att alla förstår det och sluta att tro på en sådan ideologi. Om man därefter ännu tycker att kristen bildning eller moral behövs skall man vända sig till utbildnings- eller justitieministern – inte till ärkebiskopen. K G Hammars bok – med dess begränsningar – är skriven för människor som vill lära sig att tro på Gud inte för dem som vill förstå Dante bättre.

Eller tror DN att det finns folk som tar ärkebiskopens bok i sin hand för att göra något åt sin historielöshet? I så fall är det nog samma personer som bara går till frisören för att där i lugn och ro kunna läsa Dagens Nyheter.


Publicerad 1998 i nummer 1