Konsten att inte hata
Vilén, Florence



En ung judinna med åtskilliga inre konflikter skrev dagbok under ett par år i det ockuperade Holland. Själv försvann hon till slut i Auschwitz. Fyrtio år senare blev ett fylligt urval av Etty Hillesums anteckningar tryckt. Till förlagets förvåning fick denna text ett enormt gensvar. Den blev också underlag för debatter om det förflutna och om möjligheten till försoning, inte minst i kristna sammanhang. Nu har den kommit i svensk översättning på Norstedts, under titeln Det förstörda livet. Den är egentligen missvisande. Anteckningarna berättar om ett ständigt försök att uppfatta livet som meningsfullt och skönt också under de vidrigaste förhållanden. Etty Hillesum försöker göra klart för sig själv (och därigenom också läsaren) hur hon reagerar på tidens problem, både de stora som gäller det judiska folket och det besinningslösa hatet och de rent privata som rör hennes tilltrasslade kärleksrelationer.

Dagboken är ett uttryck för en självanalys och är särskilt till en början tämligen självfixerad. Det viktigaste ämnet är hennes känslor för en amatörpsykolog som hon går i analys hos och deras säregna erotiska lek, som far sin kroppsliga gräns av mannens önskan att vara trogen sin landsflyktiga fästmö. Funderingar om de ambivalenta känslorna och Ettys överdrivna benägenhet att sexualisera vänskapen tar upp en stor del av texten. Helt i förbigående får man veta att hon sedan flera år har ett kärleksförhållande med en helt annan man. När hon misstänker att hon har blivit gravid använder hon alla gamla knep för att framkalla abort och konstaterar senare att hon i varje fall inte har belastat världen med en dålig bok och inte heller med ett barn dömt till olycka.

Mer allmängiltigt intressant blir hon när hon börjar föra in begreppet Gud. Hon hade visserligen en judisk bakgrund men hade tydligen aldrig haft någon närmare kontakt med judisk tro. Det hon kallar Gud är något starkt upplevt och samtidigt helt personligt uppfattat. Hon möter det främst i bönen. Detta urval tar särskilt fasta vid tankarna om Gud, även om ämnet inte alls dominerar i dagboken. Det viktigaste hon har att tala om är försöken att hålla det inre, själen, obefläckat av allt yttre elände och hat.

”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. De söker Gud utanför sig själva. Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.”



”För att förödmjuka behövs det två parter. Den som förödmjukar och den man vill förödmjuka, framför allt: den som låter sig förödmjukas. Saknas den senare, är den passiva parten immun mot varje förödmjukelse går densamma upp i rök. Kvar blir bara de besvärande åtgärder och förordningar som ingriper i vårt dagliga liv. Man måste lära judarna detta. I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet. Man kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom att hata. Genom dumdristighet som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan mycket väl vara sorgsen, djupt nedslagen över det som sker med oss, det är mänskligt och begripligt. Men jag tycker livet är skönt och jag känner mig fri. Himlarna i mitt inre är lika omätliga som över mitt huvud. Jag tror på Gud och jag tror på människorna, och det vågar jag säga utan falsk skamkänsla. Livet är svårt, men det är inte hemskt. Man måste börja med att ta sitt allvar på allvar, så kommer resten av sig själv. Och att ”arbeta med sig själv” är faktiskt ingen sjuklig individualism. Och en fred kan inte bli en verklig fred förrän varje enskild människa har freden i sitt hjärta och röjer undan och övervinner hatet mot medmänniskor, av vilken ras eller vilket folk de må vara, och låter hatet förbytas i något som inte längre är hat, kanske till slut rentav kärlek, eller är det kanske att begära för mycket? Och dock är det den enda lösningen. Så här skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ner. Det lilla stycke evighet som man bär inom sig kan man avhandla lika bra i ett enda ord som i tio tjocka standardverk. Jag är en lycklig människa och lovsjunger livet, javisst, i Herrens år 1941, det eller det krigsåret.”



”Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt. Jag menar att de flesta västerlänningar inte förstår konsten att lida och i stället grips av tusen olika slag av ångest. Det som de flesta nu far erfara är inte längre något liv: skräck, resignation, förbittring, hat, förtvivlan. Min Gud, det är så lätt att förstå dem. Men om man tar ifrån dem denna sorts liv så har man väl inte berövat dem mycket? Man måste acceptera att döden hör ihop med livet, också den fasansfullaste död. Och lever vi inte varje dag ett helt liv, och spelar det då någon större roll, om vi lever några dagar mer eller mindre? Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten. Så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände.”

De judar som kan försöker fly eller gå under jorden. Etty vill inte försöka själv och kommenterar: ”Man säger mig: ”En person som du är skyldig att sätta dig i säkerhet, du har ännu så mycket att uträtta längre fram, du har så mycket att ge.” Vad jag kommer att ha eller inte ha att ge, det kan jag ge var jag än befinner mig, här i kretsen av mina vänner eller i ett koncentrationsläger någon annanstans. Och det är en otrolig självöverskattning att anse sig själv för värdefull att underkastas ett öde som drabbar alla de andra.

Och om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta, skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå. Och om jag är en värdefull människa kommer att visa sig först i mitt sätt att förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte överlever, kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst.”

”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”

1942 skickades hon till det holländska uppsamlingslägret Westerbork men fick permission under några dagar bl.a. för att begrava sin högt älskade och på grund av sjukdom. Från den tiden härstammar de sista anteckningarna i dagboken och de utgör bakgrunden till detta jublande utbrott, där hon också citerar den diktare som betydde mest för henne.

”Har jag inte haft timmar om vilka jag kunnat säga: Denna enda timme har varit ett helt liv och om jag nu strax skulle dö har denna timme gjort hela livet värt att leva. Och sådana timmar har jag haft många. Varför far inte också jag leva vidare i himlen? Himlen finns ju, varför far man inte leva där? Egentligen är det väl snarare så att himlen lever i mig. Jag måste tänka på ett ord i en dikt av Rilke: Weltinnenraum. Innervärldsrum.”

På ett ställe kallar hon sig ”barackens tänkande hjärta”. I detta avsnitt varierar hon bilden:

”När jag har travat runt där i Westerborklägret bland alla de skvallrande käbblande och överaktiva medlemmarna av Judiska Rådet, har jag ofta sagt mig: Ack, låt mig bara vara ett stycke själ åt er! Låt mig få vara en uppsamlingsbarack för det bästa inom er, det som trots allt säkert finns i var och en av er! Jag behöver inte göra så mycket, bara vara där. Låt mig vara själen i den här kroppen. Och i var och en av de människorna där har jag någon gång sett en gest eller en blick som utgick från något högt över deras egen nivå och som de tydligen inte själva var medvetna om. Och jag kände mig som inseglets bevarare.”

”Det är säkert bra att min kropp har ropat halt. Gud, jag måste bli alldeles frisk för att kunna göra allt som jag måste göra. Eller är det kanske också bara en konventionell föreställning? Kan ens själ ändå fortsätta att arbeta och vara fruktbärande även om man plågas i kroppen? Fortsätta att älska människorna och lyssna till den inre rösten och höra på andra i livets alla sammanhang och på Dig, Gud. Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud. Och om jag säger att jag lyssnar till den rösten är det egentligen en Gud som lyssnar i mig. Det väsentligaste och djupaste i mig som lyssnar på det väsentligaste och djupaste i den andre. Gud till Gud. Vilken andlig nöd det finns hos Dina skapade varelser, min Gud. Jag tackar Dig för att Du låter så många människor komma till mig med sin inre nöd. De sitter lugnt och trohjärtat och pratar med mig, och plötsligt kommer deras nakna nöd i dagen. Och med ens sitter där en förtvivlad människa som inte vet hur hon skall kunna leva. Och då först börjar mina svårigheter. Det räcker inte med att bara predika om Dig, Gud, att gräva fram Dig ur de andras hjärtan. Man måste bereda vägen till Dig i de andras själar, Gud, och för att kunna göra det, måste man vara en stor kännare av det mänskliga sinnet. - - Ibland är människor som hus, där alla dörrar står öppna för mig. Jag stiger in och irrar i gångar och kammare och varje hus är lite annorlunda inrett, och ändå är de alla likadana, och man skulle vilja göra varje hus till en helgad boning för Dig, min Gud. Och jag lovar Dig, jag lovar Dig att jag söker Dig, min Gud, en boning i så många hus som möjligt. Det är egentligen en ganska lustig bild. Jag går uppför stigen och söker bostad åt Dig. Det finns så många tomma hus, jag erbjuder dem åt Dig som är den viktigaste spekulanten.”

På ett ställe noterar hon ett minne från lägret:

”Joop som sitter på heden under den stora stjärnhimlen och talar om hemlängtan: \'Jag känner ingen hemlängtan, jag är ju hemma.\' Det lärde jag mig så mycket av. Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma. På varje fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.”



Ett viktigt motiv sammanfattas här: ”Var och en av oss måste gå in i sitt eget väsen och i sig själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra. Och vi måste vara fullt medvetna om att varje liten atom av hat som vi tillför vår värld gör den mera ogästvänlig än den redan är.”

En läkare har förebrått henne att hon lever ett alltför intensivt andligt liv.



”Det är sant att jag lever intensivt, men jag förnyar mig från dag till dag vid själva livets källa, och jag vilar då och då ut i bön. Och de som säger att jag lever för intensivt, vet ingenting om detta, vet inte att man kan dra sig tillbaka i bön lika väl som i en klostercell och att man sedan går vidare med förnyad kraft och återvunnen sinnesro.

Jag tror tvärtom att det är människors ängslan att spilla bort sin tid som berövar dem deras bästa krafter. Om man efter en lång och mödosam process som med varje dag fortskrider, har nått fram till själva urkällan som jag nu vill kalla Gud, och om man bara sörjer för att vägen till Gud förblir öppen och fri från barrikaderingar – och det sker genom att man arbetar med sig själv – då förnyar man sig om och om igen vid denna källa, och då behöver man inte heller befara att man slösar bort en massa kraft.”



”Realiteten är någonting man måste ta på sig, allt lidande som följer med, alla problemen, man måste ta dem på sig och bära dem, och ju mer man bär, dess mer växer ens bärkraft. Men föreställningen om lidandet (inte det ”riktiga” lidandet som är fruktbart och kan göra livet till en dyrbar gåva), det är den man måste ta död på. Och i och med att man tar död på föreställningar, där livet sitter instängt som bakom galler, befriar man det verkliga livet och krafterna inom sig, och då far man också kraft att bära det verkliga lidandet, ens eget och mänsklighetens.”



”Egentligen borde man inte skriva några andra kärleksbrev än till Gud. Är det högmod om jag säger att jag har alldeles för mycket kärlek i mig för att kunna ge den till bara en enda människa? Jag tycker det är en så barnslig tanke att man i hela sitt liv bara skulle få älska en enda människa och ingen annan. Det är något snålt och utarmande i den tanken. Borde man inte lära alla att inse att kärleken till människan är så mycket mera lyckobringande och mera fruktbärande än den sexuella kärleken som berövar en gemenskap dess livssaft?”





”En själ är något som består av eld och bergkristaller. Är något mycket strängt och gammaltestamentligt hårt, men också milt och mjukt som gesten varmed hans varsamma fingertoppar ibland smekte mina ögonfransar.”

”Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat.”



”Man ville gärna vara ett plåster på många sår.”

Här slutar dagboken. Några brev från lägret finns bevarade. I ett av dem anknyter hon till dagboksliknande anteckningar och sammanfattar sitt liv och sina ambitioner; hon studerade ryska och ville bli författare.

”Min Gud, Du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit till ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras mina ögon ibland av tacksamhet, och det är min aftonbön. Jag är sedan några dagar mycket trött, men det går väl över, allt följer sin egen inneboende rytm, man måste lära människorna att lyssna på den rytmen, det är det viktigaste en människa kan lära sig här i livet. Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud. Ibland skulle jag nog vilja prägla några små visdomsord och åstadkomma några vibrerande små berättelser, men jag stöter alltid på samma ord: Gud. Och det omfattar allt och sedan behöver jag inte längre säga allt det andra. Och all min skaparkraft omvandlas till samtal med Dig, mitt hjärtas böljeslag har blivit kraftigare här och på en gång både lugnare och livfullare, och det är som om min inre rikedom ständigt växer.”



Urval och kommentar Florence Vilén


Publicerad 1984 i nummer 5