Adam av Bremen nu på svenska
Pernler, Sven-Erik



Vid mitten av 1070-talet avslutade mäster Adam i Bremen ett arbete med en stort upplagd krönika, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. Nu mer än 900 år senare, har den utkommit på svenska. Titeln är Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (Samfundet Pro Fide et Christianismo. Proprius förlag 1984). Endast den fjärde boken i denna krönika har tidigare funnits tillgänglig på svenska, och då i en översättning av J Peringskiöld 1718. Detta är desto märkligare, som vi här har att göra med den allra viktigaste skriftliga källan till Nordens historia under 900-talet och 1000-talet fram till år 1072, låt vara att historien är sedd med Hamburg-Bremens ögon och i långa stycken inte helt otendentiös i sin framställning.

Om Adam själv vet vi inte mycket. Han tycks ha kommit från Sydtyskland till Bremen, där han år 1066 eller 1067 blev kanik vid domkyrkan och lärare vid domskolan. Adams främsta uppgift torde dock inte ha gällt undervisning, utan skildrandet av Hamburg-Bremens missionsinsatser norr- och österut. År 1072 synes han ha varit bland dem som nämnts som tänkbar efterträdare

till ärkebiskop Adalbert, vars medarbetare han varit.

Uppenbarligen var mäster Adam mycket välinformerad om Hamburg-Bremen-stiftet och dess mission. Som källmaterial använde han helgonlegender, påvebullor, kejsardiplom samt brev och andra handlingar i det ärkebiskopliga arkivet. Därtill intervjuade han människor som verkat i Norden. Han hade exempelvis i samband med en vistelse i Danmark personligen träffat den danske kungen Sven Estridsson – vilken tidigare varit i Sverige som vasall under Anund Jakob – och av denne inhämtat information om olika förhållanden inom det nordiska missionsområdet. En annan sagesman var Sigtuna-biskopen Adalvard den yngre. Givetvis har han också använt ärkebiskop Rimberts Vita Ansgari från 870-talet, som bland annat beskriver Ansgars missionsresa till Birka. Överhuvud taget visar Adam i sin framställning, att han är väl förtrogen med de klassiska författarna och med många av den äldre medeltidens krönikor.

Det som gör den nu föreliggande utgåvan synnerligen värdefull är inte bara den utmärkta översättningen, gjord av Emanuel Svenberg, docent i latin, utan också de kommenterande artiklarna av Carl F Hallencreutz, professor i missionsvetenskap, Kurt Johannesson, forskardocent och specialist på svensk lärdomshistoria, Tore Nyberg, universitetslektor i historia, samt Anders Piltz, docent i latin. Hallencreutz söker klara ut vad Adam bygger sin information om Sverige på, samt hur han tolkar den missionshistoriska utvecklingen i landet, exempelvis spänningen mellan Uppsala och Sigtuna. Johannesson går igenom hur Adam påverkat den lärda svenska diskussionen från medeltiden och fram till Peringskiöld, inte minst då hur mäster Adam utnyttjats och kanske även missförståtts under seklernas gång. Nyberg gör en studie av hur Adam benämner olika folkslag i Norden samt vilka skiftande termer han använder för att beteckna bland annat stad och stift. Piltz slutligen undersöker Adams litterära teknik, hur han använder bibelord, åberopar klassiska författare osv. Samtliga dessa artiklar vittnar om en stor beläsenhet och sakkunskap. Ändå måste man utifrån materialets karaktär fråga sig, om sista ordet verkligen är sagt i fråga om mäster Adams geografiska framställningar till exempel. Kanske är det främst de geografiska frågorna som på nytt kommer att väckas till liv genom denna utgåva med dess kommentardel.

Utomordentligt intressant är också den kommenterande litteraturöversikten, vilken inte enbart berör den aktuella forskningsdebatten kring Adam, utan också exempelvis den förkristna religionen, det vikingatida samhället samt Sveriges kristnande. I ett mycket omfattande personindex har jag endast funnit en större blotta: under ”Maria” görs ingen hänvisning till den Mariavision som en av de hedniska prästerna i Uppsala fick (sid 225). Utelämnandet beror sannolikt på att Maria i visionen omtalas som ”jungfrun” och inte vid namn. Att söka efter visionen utifrån ”Kristus” går heller inte. Kristus är inte medtagen i index, fastän han emellanåt omnämns av Adam.

Utgåvan har försetts med ett fyrtiotal illustrationer, däribland ett inte ringa antal exempel ur olika handskrifter. Tyvärr stör illustrationerna i några fall läsandet av den löpande texten, och då på grund av en mindre lyckad inplacering.

Mest känd i Sverige är utan tvekan den fjärde boken, som bland annat berättar om biskopssätena i Birka, Sigtuna och Skara samt om hednatemplet i (Gamla) Uppsala med dess bilder av

Tor, Oden och Frej. Också offerriterna i Uppsala skildras: såväl människor som djur offrades och hängdes upp i en lund nära templet. Templet skall ha varit klätt med guld och omgivet av en guldkedja. Nära templet skall ha stått ett mäktigt, evigt grönt träd; där skall också ha funnits en offerkälla. Själva tempelområdet beskrivs som beläget på slät mark med berg omkring (IV:26, 27, Skol. 138, 139). Frågan är dock om man med kommentatorerna (sid 252) behöver antaga, att talet om guldkedjan kan åsyfta ” en förgylld genombruten takkam eller flera takryttare som på norska stavkyrkor och medeltida tempelformade relikskrin”, eller att ”författaren tolkar de intryck, som han fatt genom muntliga rapporter, med bilden av en klassisk amfiteater som modell”. De skulle alternativt ha kunnat hänvisa till bruket att i magiskt syfte omge kultbyggnader med kraftiga kedjor, belagt i europeiskt material fr.o.m. 800-talets början. Den intresserade kan studera L Kretzenbacher, Kettenkirchen in Bayern und Österreich (München 1973). Kanske bör man i detta sammanhang heller inte förbise de snidade repstavar som ännu löper utmed takfoten på vissa medeltida kyrkor, exempelvis Guldrupe och Halla på Gotland. Det kan även förtjäna att erinras om det ständigt gröna trädet, offerkällan och berget i Bara socken – också den på Gotland – där den medeltida kyrkan placerades på slät mark nedanför berget, kanske i anslutning till platsen för en förkristen kultbyggnad. Just Bara som miljö uppvisar sådana påtagliga och intressanta paralleller till ovan anförda skolier hos Adam, att man allvarligt måste fråga sig, om inte kommentatorerna har gjort det alltför lätt för sig när de säger, att skoliet om tempelområdet ”har karaktär av interpretatio romana”.

För övrigt har det sedan länge förbryllat forskarna, att just Gotland inte uttryckligen omnämns i denna krönika (sid 316). Särskilt anmärkningsvärd är tystnaden med tanke på öns utomordentliga läge missionsstrategiskt och handelspolitiskt. Det faktum att Gotland inte omnämns i klartext, har lett till många spekulationer, som att Gotland eller orter på ön skulle ha haft andra benämningar hos Adam än de vi idag använder, eller att Adam skulle ha förväxlat exempelvis Bornholm och Gotland, alternativt Kurland och Gotland. Den sistnämnda möjligheten antyds av Hallencreutz (sid 366). Andra forskare har tänkt sig, att Adam tigit om Gotland eftersom denna ö, enligt samma forskare, kristnats av engelska missionärer i stället för av tyska, alternativt varit kristen så länge, att det på Gotland inte behövdes någon missionsinsats mer.

Något helt entydigt svar på Adams ”tystnad” går inte att få. En hypotes som Nyberg framför är, att Adam inbegriper Gotland i begreppet Gothia och gutarna under Gothi. Adams Götaland skulle alltså innefatta också Gotland (sid 316 f). Detta behöver i och för sig inte motsägas av en uppgift i Wulfstans reseberättelse från 800-talets slut, bevarad i ett tillägg till Alfred den stores översättning av Oroslus’ världshistoria. Däri nämns, att Gotland hörde till Sweon. Denna del av nämnda världshistoria diskuteras dock inte i Adams-utgåvan. Enligt Adam själv är ”sveonerna” både ett folk och en omfattande politisk enhet, vari bland andra ingår götar. Omkring år 1240 ägnar den engelske franciskanen Bartholomeus Anglicus i De proprietatibus rerum – ett encyklopediskt arbete – ett avsnitt åt Gotlands betydelse för den baltiska handeln. I sin skildring av Gothia bygger Bartholomeus på Adam av Bremens historia, men kompletterar den på ett i vårt sammanhang intressant och belysande sätt: Huic regioni adjacet insula quedam, nomine Gothlandia ’Gothorum terra’ dicta, quia a Gothis fult antiquitus habitata. Därefter följer en skildring av öns betydelse och rikedomar. Inte heller Bartholomeus’ arbete diskuteras dock i denna utgåva, såvitt jag kunnat finna (egentlig käll- och litteraturförteckning saknas).

Kvar står ändå den obesvarade frågan: Hur har en initierad man som Adam kunnat undgå att uttryckligen nämna Gotland vid namn, när han samtidigt vet att namnge så många andra öar? Varför har han inte skildrat öns stora betydelse som handelsplats eller noterat den som en möjlig missionsbas i östersjöområdet? Var det kanske så, att det Gotland som ännu befann sig i ett brytningsskede och inte ville låta sig inordnas i den kyrkliga organisationen – exempelvis genom att ge sig under någon biskop – framstod som alltför anstötligt ur missiologisk-kyrkorättslig synvinkel för att kunna beredas utrymme i Hamburgstiftets historia, särskilt om kristningen därtill skett stiftet förutan? Kanske ”censurerade” Adam problemet Gotland, på samma sätt som han censurerade andra företeelser han inte ville ge vidgad spridning åt genom sitt arbete?

Medeltiden är verkligen både fascinerande och outtömlig som forskningsepok, mäster Adam därtill en samlare, tolkare och återberättare väl värd att lära känna. Denna kommenterade första utgåva av hans Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum på svenska är inget mindre än en guldgruva, och då inte enbart för fackfolk. Var och en som är intresserad av den tidiga tyska missionen och av Nordens äldre historia är att lyckönska till många timmars spännande läsning. Och det bästa av allt: det återstår också efter denna utgåvas tillkomst åtskilliga problem att grubbla över och arbeta vidare med för den som så önskar. Endast några få har kunnat antydas i denna anmälan.


Publicerad 1984 i nummer 6