En ny biografi över påven Johannes XXIII
Seiler, Herman



”Varför återigen en bok om påven Johannes XXIII?” frågar den kände publicisten Peter Hebblethwaite i sin nyutkomna biografi John XXIII Pope of the Council (Geoffrey Chapman, London 1984, ss 550). Han är övertygad att ”påven Johannes rika personlighet har ännu inte riktigt upptäckts... De över 10 000 tryckta sidorna dagböcker, brev, predikningar, tal, memoranda, diplomatiska rapporter, telegram m.m. har hittills knappast sovrats, översatts och utnyttjats. Vi trodde att vi kände honom tillräckligt väl, men vi har misstagit oss.” Med tanke på den rika litteraturen om denne påve väcker detta påstående förvåning. Ändå tycks Hebblethwaites omdöme vara riktigt. En noga dokumenterad och fördjupad biografi av denna till synes så enkla men ändå ofta missförstådda personlighet i samband med en analys av de dåtida kyrkliga, kuriala och politiska förhållandena förelåg hittills knappast. På ett briljant och fascinerande sätt har författaren försökt avhjälpa denna brist. Under sju år har han sysslat med denna biografi och därvid utnyttjat hela det förefintliga källmaterialet inklusive intressanta kompletterande uppgifter och informationer som han inhämtat från olika håll. Drygt 20 år efter påven Johannes död och i en spänningsfull och ouppklarad efterkonciliär situation föreligger här onekligen en publikation som väcker uppmärksamhet hos alla som är intresserade inte bara av påven Johannes levnadsväg och hans konciliära vision utan inte mindre av den katolska kyrkans historia under 1900-talet.



Redan Johannes yttre levnadsväg är full av överraskningar. Född 1881 i en enkel bondefamilj i Norditalien – f ö samma år som den kände paleontologen Teilhard de Chardin, studiekamraten Ernesto Bonaiuti, sedermera bannlyst präst som ”modernist”, Alcide de Gasperi, sedermera ledare för kristdemokraterna, och Augustin Bea, sedermera den förste ordföranden för det påvliga enhetssekretariatet – ägnade Angelo Giuseppe Roncalli nästan 20 år av sitt liv (1925-1944) åt föga betydelsefulla diplomatiska uppdrag i Sofia, Istanbul och Grekland (till vilka han nästan tillfälligtvis och kanske t.o.m. av misstag hade blivit kallad) tills han under de svåra uppgörelserna omedelbart efter andra världskriget i Frankrike på ett överraskande sätt blev utnämnd till påvlig nuntie i Paris. 1953 blev han patriark av Venedig – synbarligen den sista befattningen för en man som av många ansågs vara en värdig biskop men samtidigt något naiv. När han 1958 vid 77 års ålder valdes till påve som efterträdare av den högaktade och profilerade diplomaten Pius XII gällde han som ”övergångspåve” som inte förväntades ta allt för många nya initiativ. Under bara fyra och ett halvt år gav han emellertid den katolska kyrkan en ny riktning och ett nytt ansikte genom att inkalla Andra vatikankonciliet. Han medlade hösten 1962 i den hotande Kubakrisen och gav därmed anledning till en ny dialog mellan Kennedy och Chrusjtjev. Med sin rundskrivelse Pacem in terris (skärtorsdagen 1963), som var s a s hans andliga testamente, inspirerade han otaliga människor till ett nytt hopp om freden. Men inte minst förvandlade han genom sin personlighet påvedömets bild. Han var älskad av katoliker och de ”skilda bröderna”, av judar, kommunister och buddhister. Människor såg i honom evangeliets gode herde. Och när han den tredje juni 1963 dog sörjde hela världen. Hebblethwaite anser att inte någon påve har blivit så älskad som Johannes.



Vad var det som hade format denne man, vars tro och hopp onekligen har satt sin prägel på kyrkan? Han hade inte fått sin skolning i den påvliga diplomatskolan och Msgr Tardini i statsekretariatet i Rom skrev en gång i marginalen på en av Roncallis rapporter från Istanbul rörande ett samtal med den tyske ambassadören von Papen: ”Questo non ha capito niente” (Denne man har inte förstått någonting). Och det har funnits röster som menade att Johannes dog som en besviken man, skrämd över det som han hade satt igång.

Hebblethwaites skildring gör klart att man misstar sig om man i påven Johannes ser enbart den beskedlige herden på bondemanér, visst full av godhet och humor men som s a s bara per accidens ledde kyrkan in i ett nytt tidsskede. I honom fanns en skarp iakttagare för kyrkohistorisk reform (han hade utgivit fem band med Carlo Borromeos visitationsprotokoll från tiden efter Tridentinum). Han hade tidigt inspirerats av tidens sociala frågor och rörelser i Italien (Opera dei congressi, Popolari-rörelsen). Han underhöll vänskapliga förbindelser med Don Lambert Beauduin, den framstående ekumeniske förkämpen, och gjorde praktiska erfarenheter i Sofia och Istanbul i kontakten med österländska kyrkor. Nyckelbegrepp som ”tidens tecken”, ”förnyelse”, ”aggiornamento” m.m. eller åtminstone deras grundtanke formuleras redan tidigt i hans liv (”Det förflutna återkommer aldrig. Nya situationer kräver därför nya åtgärder”, 1933).

Under Paristiden är det svårare att upptäcka entydiga drag i Roncallis profil. Han var ett lojalt sändebud från Pius XII, vilken en gång lär ha sagt: ”Jag behöver inte medarbetare utan verkställare.” Han hade uppfostrats i 1800-talets ganska stelbenta och konservativa neoskolastiska teologi, och han tycktes varken ha varit särskilt intresserad av fransk litteratur och kultur eller verkligen förtrogen med det dåtida litterära och teologiska katolska renouveau. Rom hade bl.a. skarpt avvisat det franska initiativet med arbetarprästerna och 1950 i anslutning till encyklikan Humani generis vidtagit hårda åtgärder mot så framstående teologer som Congar, Chenu, de Lubac o.a. Roncallis försök att medla verkar knappast övertygande och var kanske från början dömda att misslyckas. Desto mer överraskande verkar det hur han 1953, när han efter åtta år lämnade Paris, genom sin naturliga charm hade skaffat sig vänner hos högt uppsatta personligheter i det offentliga livet åt höger och vänster.

Det som givetvis väcker det största intresset i denna biografi är utan tvekan omständigheterna vid Vaticanum II:s inkallande och de tankar som ledde påven Johannes, när han helt oväntat kungjorde det koncilium som skulle kasta kyrkan in i ett hoppets äventyr. När man försöker tolka påven Johannes s.k. \"inspiration\" visar Hebblethwaites inträngande analys hur olika faktorer bidrog till detta överraskande initiativ. Onekligen hade Johannes som gammal man bevarat en öppen blick för världens situation och inte minst hur även kyrkan var i behov av nya pastorala åtgärder för att göra sitt budskap förståeligt för vår tid. Samtidigt var han med hela sin läggning men också ur hela sitt livs erfarenheter intuitivt medveten om att en ny stil i kyrkans och den romerska kurians ledning i den gode herdens fotspår var nödvändig för att vinna förtroende hos utomstående. Detta var onekligen åtminstone en aspekt i kyrkans pastorala ”aggiornamento” som han efterlyste. Men påven Johannes var också ”karismatiker”. Han hade en orubblig tro att Guds Ande skulle leda konciliet där hela kyrkan var församlad. Därur öste han sin tillförsikt och optimism om kyrkans ej sinande ”ungdomlighet” och om en ”ny pingst” som skulle få sitt upphov genom detta koncilium. Han saknade säkert en klar uppfattning hur konciliet konkret skulle utveckla sig och ännu mera till vilka uppgörelser det skulle leda. Han såg sin roll inte däri att föreskriva vad konciliet skulle göra utan – i synnerhet i sitt berömda tal vid konciliets öppnande – i en vägvisning vad han väntade sig av dess arbete. Visserligen var han tillräckligt realist för att kunna förutse kommande svårigheter. Men samtidigt var han övertygad om att Guds Ande skulle leda kyrkan. Just därför överraskade han alla människor.



Här ligger hans egentliga hemlighet. Sir John Lawrence återger i sin opublicerade Roman Diary, av vilken Hebblethwaite kunde ta del, ett kännetecknande drag från konklaven 1958 där Roncalli valdes till påve och i vilken Msg Arrighi, sedermera medarbetare i Enhetssekretariatet, deltog som kardinal Tisserants sekreterare. Arrighi berättar: ”Före den sista omröstningen syntes Roncalli vara fullständigt omskakad. Men när valresultatet sedan kungjordes var han helt lugn. Jag sade till mig själv: Denne man måste ha en oerhörd tro.”



Hebblethwaite döljer i denna biografi inte sina sympatier och exempelvis i de kommenterande anmärkningarna till bibliografin vid tillfälle också sin ironi (apropå en författare anmärker han till exempel: ”Who knows more than he lets on and reveals more than he intends\"!). Men utan tvekan förmedlar hans bok, som öser ur ett omfattande dokumentärt material, en ovanlig levande och gripande bild av en man med alla hans begränsningar och kanske brister som blev en påve ”i vilken kyrkan och världen blev välsignad”. Samtidigt är denna biografi ett viktigt bidrag för att belysa kyrkans inre och yttre historia under 1900-talet.


Publicerad 1985 i nummer 1