Pasternak och Kassia
Bodin, Per-Arne



Avsikten med föreliggande artikel är att diskutera beröringspunkter mellan den bysantinska skaldinnan Kassias och den ryske nobelpristagaren Boris Pasternaks litterära verk och visa hur en 1900-talsförfattare blivit påverkad av medeltida östkyrklig poesi. Frågeställningen kan i förstone verka paradoxal. Det kan tyckas att avståndet i tid, skillnaden i de historiska och estetiska förutsättningarna skulle vara alltför stora för att tillåta annat än ytliga paralleller. Men kanske finns det ändå vid närmare eftertanke också en likhet mellan dessa två författares livssituation som sträcker sig längre än till människans existentiella livsvillkor.

Kassia levde ungefär mellan åren 800 och 860 och hon var en av de få kvinnliga författarna och nästan den enda kvinnliga teologen i det Bysantinska riket.(1) Hon föddes i Konstantinopel där hennes far förmodligen var en högt uppsatt hovman. De första fyra decennierna i skaldinnans liv sammanföll med ikonoklasmens andra period som avslutades med bildvännernas slutgiltiga seger vid ett lokalt kyrkomöte 843.

Kassia ställde sig redan i sin ungdom på ikonodulernas sida mot kejsaren och Konstantinopels tongivande kretsar och kanske då också mot sin egen far. Hennes inställning i bildfrågan framgår av tre bevarade brev från 820-talet från den store bildteologen Theodoros Studiten som vid denna tid befann sig i förvisning på grund av sina åsikter. I breven tackar den förvisade abboten för den hjälp som han och en annan förvisad ikonvän fått av Kassia, och det framgår också av breven att Kassia själv fått lida för sitt ställningstagande. Detta måste ha varit ett mycket modigt steg av en dotter till en hovman i Konstantinopel. Kassia är här en av många kvinnor som under ikonoklasmens tid ställde upp till de heliga bildernas försvar.

Kassia är mest känd i historien för en halvt anekdotisk, halvt legendarisk episod ur sin biografi. Hon kallades tillsammans med elva andra kvinnor från olika delar av det Bysantinska riket till brudsyn i det kejserliga palatsets Pärlsal. Det var änkekejsarinnan Eufrosyne som på så sätt ville finna en maka åt sin son, kejsar Theofilos. Han kom in i Pärlsalen med ett guldäpple i handen som han skulle ge till den flicka han fann behag i som tecken på att hon skulle bli hans gemål. Han gick fram till Kassia för att överlämna äpplet till henne, men kanske blev han förvirrad av situationen, kanske associerade han till guldäpplet han höll i handen, men hur som helst yttrade han de i sammanhanget mindre väl valda orden: ”Det är genom kvinnan som allt ont har kommit till jorden\". Han tänkte alltså på Eva och syndafallet. Istället för att instämma i vad kejsaren just sagt dristade sig Kassia att replikera med en annan hänsyftning på Bibeln: ”Men också allt gott har spirat ur kvinnan”, och hon tänkte alltså på att Maria fött Kristus. Detta svar gjorde kejsaren så förlägen att han gick vidare och i stället överlämnade äpplet till en annan kvinna, Theodora, som blev hans kejsarinna.



Några Kassiaforskare har velat se denna episod enbart som en legend, särskilt som den omnämns först i en kröniketext skriven ett hundra år efter skaldinnans död.(2) Det skulle så att säga post factum ha varit av intresse att tillskriva den ikonoklastiske kejsaren detta föga kejserliga uppträdande. Vad som förefaller mig tala för sanningsenligheten i historien är de konkreta detaljerna och att händelsen så väl överensstämmer med vad vi för övrigt vet om Kassias liv och karaktär.



Någon gång på 840-talet grundade Kassia sitt eget kloster i Konstantinopel, där hon verkade som abbedissa och författare fram till sin död ett tjugotal år senare.



Kassia ägnade sig både åt religiöst och profant författarskap. Det senare består av en samling aforismer kallade gnomai, i vilka hon kritiserar olika slag av mänskliga svagheter och kanske framför allt dumheten som i följande epigram, där man velat se kejsar Theofilos som måltavla:





För dumbommen finns det ingen medicin,

ingen hjälp utom döden,

en dumbom i hög ställning höjer sig över alla,

och dessutom yvs han allt lov.

Som man inte kan böja en hög pelare,

så kan man inte på något sätt förändra en dumbom.

En rad av hennes aforismer handlar om vänskapens och kärlekens betydelse i en människas liv:

Som ett mörkt hem är utan fröjd,

så är rikedomen utan vänner.



Aforismerna ger intryck av att vara skrivna av en intelligent, självsäker och ekonomiskt oberoende kvinna, något som stämmer med vad vi för övrigt vet om hennes biografi.

Men, som författarinna är hon ändå mest känd för sina religiösa hymner till vilka hon själv också i vissa fall komponerat musiken. I dagens ortodoxa kyrka används fortfarande ett tjugotal av hennes dikter, bland annat tillägnade julen, Epifanin, Petri och Pauli dag och Passionsveckans olika händelser. Traditionen har dessutom tillskrivit henne en rad hymner till kvinnliga helgon som också fortfarande används i gudstjänsten.

Kassia står klart angiven som författare till några av texterna i gudstjänstböckerna, medan andra källor säkerställer hennes författarskap i övriga fall. Det anses att Kassia ursprungligen har skrivit många fler hymner för kyrkobruk men att de efter hand utmönstrats eftersom det inte ansågs vara passande att en kvinna skrev hymner för liturgiskt bruk.(3)



Samma oblida öde har drabbat henne i litteraturhistorien. Man talar gärna om brudsynen och hennes strålande skönhet, medan man ofta avfärdat hennes författarskap med halvt förakt. Värst är här kanske en tysk bysantinolog som skriver: Denn die daar religiösen Gedichte, die von ihr überliefert sind, sind zu stumperhaft, als dass man ihre Verfasserin nun gleich zur Dichterin stempeln könnte.(4)

Flera andra västerländska specialister på den bysantinska litteraturen har uttryckt sig på liknande sätt. En helt annan inställning till hennes författarskap har Boris Pasternak.

Boris Pasternak började efter andra världskriget att alltmer intressera sig för kristendomen och särskilt för den ryska ortodoxa kyrkan. Han gjorde i samband med detta en stor mängd excerpter ur den ortodoxa kyrkans hymnskatt och däribland också några av Kassias hymner. Han gjorde avskrifter både ur Fastans och Påsktidens gudstjänstböcker, Trioderna, och ur den bok som innehåller texterna för de fasta festerna, Minean. Han läste dessa texter i kyrkoslavisk översättning och förefaller inte att ha studerat några av de grekiska originalen även om han hade kunskaper i grekiska. Några av excerpterna användes sedan av Pasternak i Doktor Zjivago där dessa texter citeras och diskuteras i olika sammanhang.



I romanen citerar Pasternak bland annat Kassias mest berömda hymn, som användes i kyrkan under vespern på onsdagen i Passionsveckan då den ortodoxa kyrkan påminner om synderskan som tvådde Kristi fötter (Luk. 7:37-39) som i den kristna traditionen brukar identifieras med Maria Magdalena som smorde Kristus inför hans lidande och död (Joh. 12:2-8). Det är naturligt att en kvinnlig författare intresserar sig just för denna episod ur Nya Testamentet där kvinnorna får huvudrollen.

Om denna hymn berättas följande historia:(7) En dag kom kejsar Theofilos på besök till Kassias kloster. När han närmade sig hennes cell på sin rundvandring i klostret tog hon sin tillflykt till ett angränsande kapell och när kejsaren kom in var hennes cell tom. Däremot låg denna hymn just på hennes skrivpulpet. Kanske är detta också bara en legend, men vilken självständighet i förhållande till världens mäktiga visar inte detta igen. Kassia låter också här i denna gest personen träda tillbaka inför det litterära verket.

Här följer den fullständiga texten till Kassias hymn:



Herre, jag är en kvinna,

som fallit i många synder,

men sedan jag upplevt Din gudom,

har jag tagit myrrabärerskornas gestalt,

de som till Din begravning

frambar myrra till Dig:

O, ve mig, ropar jag,

ty natten är för mig

en brinnande eld av obetvinglig lusta,

en mörk och månlös trängtan till synd.

Mottag mina tårars källor,

liksom havets vatten,

framburet av molnen.

Böj Dig mot mitt hjärtas suckar,

Du som fick himlarna att böja sig

för Din outsägliga utblottelse

jag kysser Dina allrarenaste fötter,

och torkar dem med mitt huvudhår,

liksom Eva i paradisen, på aftonen,

då hon hörde dånet,

gömde sig i fruktan.

Mina synder är många,

och Dina visheters djup

vem kan utrannsaka dem,

min själsfrälsande Frälsare.

Ringakta icke Din tjänarinna,

Du som är oändlig i nåd.



Uppfattningen att himlarna böjer sig inför Kristi lidande eller tanken att tårarna liknar regnet från molnen är karakteristisk för Bysans. Där föreställde man sig nämligen att naturen och universum bokstavligen tjänade Gud, tillbad honom, nedföll inför honom.(8)



Jämförelsen mellan synderskan och Eva i paradiset är ett annat karakteristiskt drag för den bysantinska religiösa poesin som ständigt sökte paralleller mellan Gamla och Nya Testamentets händelser.



Vad som däremot skiljer Kassias hymn från mycket annan religiös poesi från denna tid är den innerliga tonen i dikten; synderskans förhållande till Kristus är både personligt och nära som i Bibelns berättelse och samtidigt lika storslaget som himlens och molnens tjänst inför Herren. Pasternak låter en av bipersonerna i romanen, Sima, kommentera hymnen för Lara, Zjivagos väninna:



Med förfärande påtaglighet ger hon här uttryck för sin smärta över det förgångna, över det inrotade fördärv som varje natt på nytt vaknar till liv inom henne ... Vilken förtrolighet, vilken jämlikhet mellan Gud och livet, Gud och den enskilda människan, Gud och kvinnan!(9)



Kassia uttrycker i sin hymn och Pasternak i sin kommentar en grundläggande tanke i östkyrklig fromhet – möjligheten av en närhet mellan Gud och människa redan här på jorden. Det nyss citerade avsnittet ur romanen föregås av en diskussion av det yttersta exemplet på denna närhet mellan Gud och människa -Maria som föder Kristus. Pasternak uttrycker genom Sima tanken på att Maria föder genom ett under, genom inspiration. Genom användningen av detta ord liknar den ryske poeten Den helige Andes närvaro vid inspirationen, något som är en återkommande tanke i hans författarskap, och som också ger en ytterligare dimension åt tanken på Guds närhet som uttrycks i det nyss citerade avsnittet ur romanen. Kassias hymn finns också som bakgrund till de två Magdalenadikter som står i det avslutande diktkapitlet i romanen. Här finns Kassias tanke på närheten mellan Gud och människa samtidigt med det kosmiska perspektivet uttryckt i Pasternaks poetiska språk. Den första av Magdalenadikterna börjar med en direkt allusion på Kassias hymn:



Så snart det blir natt finns min demon överallt,

Det är en vedergällning för mitt förgångna.

Minnena av liderlighet kommer och liar mitt hjärta.



Evigheten står vid Magdalenas bord, korset växer och innesluter hela världen i dessa två dikter så nära Kassias poetiska vision. En bysantinsk hymn från 800-talet blir en direkt inspirationskälla till två dikter av en rysk 1900-talspoet.



En av de viktigaste poetiska genrerna vid denna tid var kanon. En kanon består-- av nio eller färre sånger där hymnförfattaren i varje sång jämför samma skildrade nytestamentliga eller hagiografiska händelse med en speciell episod ur Gamla Testamentet (olika för varje sång), men alltid med samma episoder: i första sången jämförs den aktuella händelsen med judarnas övergång av Röda havet, tredje sången jämför med Annas tacksägelse när hon fött Samuel och så vidare. Varje händelse uppfattas mot ständigt samma gammaltestamentliga fond av likheter och olikheter. Varje sång består av en första strof kallad heirmos som anger versform och melodi och ett antal strofer, kallade troparier vilka har denna heirmos som mönster. Kanonformen används framför allt under morgongudstjänsten och i modernt kyrkobruk sjungs bara den första strofen medan de övriga enbart reciteras.(10)



Kanonformen utvecklades på 600-talet av Andreas från Kreta som skrivit den kända botkanon som fått ärenamnet ”Den stora kanon”. Johannes från Damaskus fulländade genren på 700-talet och skrev bland annat den i kyrkan mycket älskade Påskkanon.

Kanondiktningen är ett slags kontemplation av den heliga historien i jämförelser, paralleller och motsatser, ett försök att väva samman tiden till en enhet och en helhet. Den ersatte en annan religiös poetisk genre i Bysans – kontakion, som hade utvecklats ett par århundraden före kanon, och där det historiska händelseförloppet och tidsperspektivet är det viktiga, en mer narrativ genre. I kanonformen segrade Alexandrias spekulativa teologi över Antiokias teologiska skola som var mer intresserad av historiens gång och eskatologi.

800-talet, Kassias århundrade, utgjorde höjdpunkten för kanongenren. Ledaren för kanonförfattandet var då Kassias brevvän Theodoros Studiten som både själv använde denna poetiska form och redigerade och utgav tidigare kanonhymner. I hans kloster utvecklades en hel skola av kanondiktning.

Kassia har skrivit de fyra första heirmoi i Påsklördagens kanon. Förmodligen var hela denna kanon ursprungligen skapad av Kassia men under århundradenas lopp har tropanerna och övriga heirmoi utbytts mot texter skrivna av de två munkarna: Markos och Kosmas.(11)



Påsklördagens kanon används liturgiskt i en gudstjänst på Långfredagens kväll eller Påsklördagens morgon då präst och församling genomför en symbolisk begravning av Kristus. Denna kanon sjungs också en andra gång, då på Påsklördagens kväll före firandet av Kristi uppståndelse och omedelbart före processionen runt kyrkan. Det är en av den ortodoxa kyrkans mest kända kanon och många av de troende kan den utantill.

I sin första heirmos jämför Kassia Kristi död och uppståndelse, som genren kräver, med judarnas övergång av Röda havet:

Honom, som i forna dagar i havets böljor hade dolt den hotande tyrannen, dolde de frälstas barn i jorden. Men låtom oss såsom jungfrurna lovsjunga Herren, ty högt är Han upphöjd.(12)

Alltså: Gud frälste judarna genom att låta Röda havet sluta sig över deras fiende och förföljare farao, medan judarna i sin otacksamhet dolde Kristus i dödsriket, i underjorden. Den gemensamma nämnaren för de två händelserna blir för Kassia ”döljandet”, som första gången får stå för Guds hjälp åt sitt egendomsfolk och andra gängen beteckna judarnas förräderi. Som kontrast till detta ställer Kassia jungfrurna som lovsjunger honom, en allusion på liknelsen om de tio jungfrurna i Nya Testamentet. Kassia utvecklar här den nästan feministiska teologin från den tidigare citerade hymnen.

I denna heirmos visar den yttre likheten den inre olikheten och klargör så skillnaden mellan Gamla och Nya Testamentet.

Andra sången som enligt schemat skall jämföras med Mose straffdom utgår här liksom i de flesta kanon utom några som används under de första fasteveckorna. I tredje sångens heirmos återkommer Kassia till olikheterna i likheterna:

När skapelsen såg Dig, som fritt hängde upp jorden på vattnet, hänga på Huvudskalleplatsen, rördes den av djup förundran och ropade: ”ingen är helig utom Du, o Herre.”



Allt levande som tidigare sett Gud hänga upp jorden på vattnet, får nu istället se Kristus hänga över jorden på korset. Här är nyckelordet hänga som först används transitivt och sedan intransitivt. Kontrasten får åskådliggöra kenosis-tanken, Gud som avstår från sina gudomliga krafter (hänger upp jorden på vattnet) och hänger på korset. Här återkommer också det kosmiska perspektivet från Kassias hymn från onsdagen i Passionsveckan.



I den fjärde sångens heirmos jämför Kassia Kristi död, eller snarare hans kamp och seger över döden med Habackuks skildring av judarnas kamp mot kaldéerna. Här återkommer Kassia till kenosis-tanken – självutgivelsen på korset och kontrasterar det mot kaldéernas och dödsrikets förmenta styrka:

Förutseende Ditt gudomliga självutgivande på Korset utropade Habackuk i hänförelse: ”Du har krossat de mäktigas styrka, o Gode, och såsom Allsmäktig har Du predikat för dem som voro i dödsriket.” Här som i de tidigare hymnerna visar Kassia en förkärlek för den direkta anföringen som tillåter henne att låta de skildrade gestalterna själva komma till tals.



I den femte sångens heirmos, Kassias sista heirmos i Påsklördagens kanon jämför skaldinnan ljuset från Kristi uppståndelse med det ljus som Jesaja profeterade om: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” (Jesaja 9:2): Din gudsuppenbarelses ljus, som icke känner någon afton och som i nåd uppgått för oss, såg Jesaja, o Kriste. Vid midnattstid stod han upp och ropade: ”De döda skola uppstå och de som äro i gravarna skola vakna och de som äro på jorden skola glädja sig.”

Kassia visar sig till fullo behärska den bysantinska teologin och kanonformen. Hennes kanon utgör en höjdpunkt för genren men visar också dess begynnande nedgång. Jämförelserna och parallellerna börjar bli alltför spetsfundiga och halsbrytande, genren börjar vid den här tiden visa allt fler drag av förkonstling och syntaktisk överlastning.



Pasternak kopierade Kassias fyra hymner i sina excerpter, medan han däremot inte uppmärksammade de därpå följande hymnerna. Varför intresserade sig nu Pasternak för dessa hymner som kan förefalla en modern läsare något livlösa och torra? Jag tror att det finns flera svar på denna fråga.

Vi har redan konstaterat att de kosmiska metaforerna i Kassias hymner stod nära Pasternaks egen litterära smak. Hela jorden, hela universum är delaktigt i frälsningsdramat. Pasternak har tagit upp denna tanke i en annan Zjivago-dikt, ”I Fastetid” från 1946 som bland annat beskriver den gudstjänst där Kassias fyra Påsklördagshymner ingår. Den döde Kristus jämställs här med den döda jorden och det döda universum i en metafor lika väldig som i Kassias hymner:(13)

Än råder mörker runt omkring.

Så tidigt är i världen.

Att evighetens torg sig lagt

från gatans kors till gatans hörn.

Och till gryningen och värmen,

är det ännu tusen år.



Jag menar naturligtvis inte här i första hand att Pasternak blivit påverkad av Kassia, utan snarare att vi har att göra med två liknande poetiska temperament.

I en scen i romanen ligger doktor Zjivago i feberyrsel och drömmer att han skriver en dikt som inte handlar om Kristi död och inte om Kristi uppståndelse men om tiden som förflyter mellan dessa två händelser.” Detta syftar på dikten ”I Fastetid” men också på flera andra dikter i Zjivago-cykeln med samma motiv. Påsklördagens kanon med Kassias fyra hymner är just en sådan dikt som handlar om denna tid mellan död och uppståndelse, och den bör därför särskilt ha intresserat den ryske författaren som jämförelse och inspirationskälla till hans egen dikt med samma tema.

Dessutom intresserade sig Pasternak som framgår av romanen för kanongenren om sådan, och han har i sina excerpter förutom Kassias heirmoi skrivit av ett stort antal kanon till olika ortodoxa religiösa fester. Han låter därför Sima i romanen förklara kanongenrens uppbyggnad, något som annars på sin höjd intresserar specialister på den ortodoxa kyrkans liturgi. För Pasternak är dessa ständiga paralleller mellan olika historiska händelser viktiga därför att de ger historien mening, de gör historien betydelsebärande:

I denna vanliga, nästan ständiga sammanblandning framstår det gamlas ålderdomlighet och det nyas nyhet och skillnaden dem emellan på ett särskilt slående sätt.(14)

Pasternak finner här stöd för sin tanke om kulturhistorien som en väldig meningsfull liknelse, något som han redan diskuterat i sin första självbiografi Lejdebrev från 1931 å propos den italienska renässanskonsten:



Jag förstod att Bibeln till exempel inte så mycket är en bok med en fast text, utan mänsklighetens anteckningsbok. Jag förstod att kulturhistorien är en kedja ekvationer i bilder, som parvis sammanställer det givna okända med det kända, varvid det kända, det fastlagda för hela kedjan, utgör legenden, som ligger till grund för traditionen, och det okända, det varje gång nya – är det aktuella ögonblicket i den nuvarande kulturen.(15)



I sin Julhymn, sticheron till Juldagens vesper, jämför Kassia Kristi födelse med Augustus regering. Två krafter med universella anspråk, kristendomen och den caesariska världshärskartanken uppkom vid ungefär samma tid:



När Augustus ensam styrde på jorden,

upphörde människornas mångstyrelse:

och när Du blev människa genom den Allrarenaste,

försvann mångguderiet av avgudar.

Under ett världsrike var städerna,

i en gudomlig makt vann hedningarna tro.

Människorna inskrevs genom kejsarens befallning:

vi troende skrevs in i Guds namn,

hos Dig, vår Gud, bliven människa.

Stor är Din nåd, Herre, pris vare Dig.



Här möter vi åter Kassias tanke på olikheten i likheten. Augustus skattskrivning av hela världen, manifestationen av världshärskartanken, jämförs med Kristi inskrivande av de fromma i livets bok, i Gudsriket. Augustus var en människa som utropat sig till Gud, Kristus är Gud som gjort sig till människa för att människan skall få del av det gudomliga.

Men trots allt finns det nog ändå i Kassias hymn också en tanke på likheten mellan kejsarriket (men då naturligtvis det kristna kejsarriket) och himmelriket. I Bysans föreställde man sig gärna att kejsarriket var en ikon av himmelriket, historien av evigheten.(16)

I romanen återkommer Pasternaks gestalter flera gånger just till olikheten mellan Rom och den kristna världen, ett motsatsförhållande som hos den ryske författaren blir mera absolut än hos Kassia. För Pasternak betydde kristendomens seger människans frigörelse och att individen blev något mycket viktigare än folkmassorna: Det var något i världen som hade råkat i rörelse. Roms makt var förbi, kvantitetens välde, det med vapenmakt ålagda tvånget att leva helt i hjordtillvaro, att leva som hela folk. Ledare och folk kom att tillhöra det förflutna.

För Kassia är Kristus befriaren från döden medan Pasternak uppfattar befrielsen både ifrån ett religiöst och ett historiskt perspektiv.

Pasternaks intresse för Kassias verk är alltså uppenbart, men kände han till Kassia som person och hennes biografi? Mig veterligt omnämner Pasternak aldrig Kassia någonstans direkt. Jag tror ändå att han måste ha känt till hennes biografi som han kunde ha läst sig till i Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire eller i någon av den ortodoxa kyrkans otaliga förrevolutionära publikationer. Hennes namn står ju också direkt angivet som författare till Fastehymnerna i Trioden.

Det är kanske inte heller någon tillfällighet att Pasternak låter en kvinna, som för övrigt inte har någon roll i romanen, diskutera kanonformen och citera Kassias hymn och det för en annan kvinna. Blir inte Sima i romanen på så sätt något av en Kassia-gestalt? Och finns det inte något av Kassias starka och fängslande personlighet också i andra kvinnliga gestalter i romanen Doktor Zjivago?

Kassia och Pasternak, det är en litterär frändskap mellan två årtusenden. Båda ser den kristna tanken i ett historiskt och kosmiskt perspektiv och båda försökte stå fria från den världsliga makt som behärskade deras tid. I Bysans försökte kejsaren diktera kyrkans dogmer, i 1940-talets Sovjetunionen försökte Stalin lägga sig i alla delar av kulturlivet och omforma det efter sin vilja.



Båda författarna besitter en frihet som grundar sig på kristendomen djupaste budskap. Pasternak skriver i sin roman att det bara är enstaka människor som i livet söker sanningen och både Kassia och Pasternak var sådana sanningssökare.

1. För en utförlig diskussion av Kassias liv se: Ilse Rochow, Studien zu den Person, den Werken and dem Nachleben der Dichterin Kassia, Berlin 1967, ss. 5-26.

2. Se: Rochow, op.cit. s. 19.

Monachinja Ignatija, ”Cerkovno-pesnotvoKeskie trudy inokini Kassii”, Bogoslovskie Sudy, t.24, Moskva 1983, s. 22.

4. Krumbacher, K., Kasio, Sitzungsberichte der philosophisch-philologischen und historischen Classe der k.b. Akademie der Wissenschaften 1897, s. 323.

5. P.A. Bodin, Nine Poems from Doktor Zjivago. A Study of Christian Motifs in Boris Pasternak\'s Poetry. Stockholm 1976.

6. Boris Pasternak, Doktor Zjivago, Stockholm 1970, s. 425.

7. Rochow, op.cit. s. 77.

8. S.S. Averincev, Poetika rannevizantij.skoj literatury, Moskva 1977. ss. 84-87.

9. Doktor Zjivago, s. 425.

10. E. Wellesz, A History of Byzantine Music and Hymnography, Oxford 1949, ss. 168-215.

11. S.v. Bulgakov, Nastolnaja kniga dlja svjaschennoschluschitelej, Charkov 1900, s. 554.

12. Hymnerna ur Påsklördagens kanon citeras från Christofer Klassons översättning i: Ortodox bönbok, Uppsala 1980, ss. 96-97 med vissa förändringar gjorda av mig.

13. Doktor Zjivago, s. 212. 14. ibid., s. 422.

15. Boris Pasternak, Lejdebrev. Stockholm 1959, s. 81. 16. S.S. Averincev, op.cit. ss. 114-128.

17. Doktor Zjivago, s. 423.


Publicerad 1985 i nummer 1