Partiell anslutning
Ekenberg, Anders



Det psalmboksförslag som gör alla nöjda kommer aldrig att presenteras. Förväntningarna på en psalmbok är högst olikartade. Olika intressen kommer lätt i konflikt med varandra: psalmboken som litterär antologi, som gudstjänstsångbok, som uttryck för kyrkans lära, som... Med det nya svenska psalmboksförslaget (SOU) blir förhållandet emellertid ännu ett steg mera komplicerat och intrikat än så. Som förslaget nu kommit att se ut består det av en del 1 som tänks bli gemensam för femton kristna samfund i landet och en del 2, specifik för Svenska kyrkan. Den första delen (nr 1-325) har utarbetats i samråd mellan psalmkommittén och arbetsgruppen Sampsalm. Sampsalmarbetet har sin grund i 70-talets dialog mellan Svenska kyrkan och Svenska missionsförbundet. Efterhand har man vunnit gehör för idén om en gemensam baspsalmbok inom många olika samfund som traditionellt står långt ifrån varandra – alltifrån pingströrelsen till ett samfund som i de ljusblå SOU-volymerna kallas vid olika men aldrig sitt korrekta officiella namn: Romersk-Katolska Kyrkan i Sverige. Inalles femton samfund har preliminärt inriktat sig på att anta del 1 som första del i sina sångböcker. Motiven för uppslutningen har givetvis varit skiftande. Den katolska kyrkan behöver inte skämmas för att bland annat ha sett ekonomiska fördelar i baspsalmboken – även om sådana överväganden rimligen inte kan vara i sista hand avgörande.

Ekumenikens tre parter

Den svenska ekumeniska situationen har förändrats drastiskt på kort tid. För bara tjugo år sedan ansågs den romersk-katolska kyrkan inte ens berörd när den svenska kristenheten skulle fira ett Enhetens år. Tjugo år senare intar samma kyrka en mera självklar plats på den ekumeniska arenan. Med en legitim förenkling kan man säga att den svenska ekumeniken tidigare hade två parter, Svenska kyrkan och frikyrkligheten. I dag har man, till följd av den stora invandringen men också till följd av den ekumeniska öppning som markerades framför allt av Andra vatikankonciliet, att räkna med tre parter i svensk ekumenik: dels Svenska kyrkan, dels frikyrkligheten, dels katoliker och ortodoxa.

Det kan te sig som ett fascinerande experiment att försöka utforma en i grunden gemensam

gudstjänstsångbok för alla dessa tre parter. (De ortodoxa står av naturliga skäl utanför just psalmsamarbetet.) Samtidigt inser man lätt projektets komplikationer. I alla ekumeniska sammanhang krävs givande och tagande. Men skall en sampsalmbok göra alla tre parter rättvisa (man har också att räkna med betydande variationer och skiftningar inom de tre ”blocken”), måste den troget svara mot den faktiska ekumeniska situationen, och den måste vara i samma mån acceptabel för alla tre parter. Annars har samarbetet inte full täckning i verkligheten. Och annars uppstår lätt den icke önskvärda situation då bara två parter är någorlunda nöjda medan den tredje av rena artighetsskäl eller för att inte bli betraktad som ”oekumenisk” känner sig mer eller mindre nödsakad att acceptera produkten. Risken för ekumeniska gester utan allvar och engagemang lurar bakom knuten.

Det ställningstagande till psalmboksförslaget som den romersk-katolska kyrkan står inför, i och med att sampsalmförslaget lagts fram i SOU, är tämligen intrikat. Det rör sig här inte om en kyrka med väl inarbetade inhemska traditioner att falla tillbaka på. Kyrkan är en etniskt ytterligt blandad kyrka som ännu inte vare sig funnit sin institutionella form inom den svenska samhällsramen eller utvecklat stabila inhemska andliga traditioner. Den inkulturation som på sikt skall bidra till att den blir, icke en svensk kyrka i begränsat nationell mening men en kyrka som verkligen är rotad i den svenska myllan, är ännu bara påbörjad.

Katolikernas gemensamma gudstjänstspråk i Sverige – vid sidan om ett begränsat bruk av latinet – är givetvis svenska. Men förutom gudstjänst, själavård och undervisning på svenska finns också gudstjänst etc. på främmande språk, för att tillmötesgå olika invandrargruppers behov. Den pastorala situationen skiljer sig här drastiskt från vad som gäller inom de båda andra blocken i den svenska kristenheten. Den funktion som en psalmbok kan få som gemensamhetsband inom den lilla men mångfasetterade katolska kyrkan i Sverige blir då dubbelt betydelsefull. Den katolska kyrkan måste medvetet satsa på åtgärder som kan bidra till uppbyggandet av en gemensam katolsk identitet i Sverige. Bönboken Oremus är ett – som det förefaller lyckat – uttryck för dessa strävanden. Det säger sig självt, att ett alltför stort och alltför heterogent utbud på psalmsångens område inte kan verka i önskad riktning. Redan omfånget på den nya katolska psalmbok som nu kan anas (5-600 psalmer) är betänkligt. Givetvis måste en psalmbok inrymma stor variationsrikedom. Men en jämförelse med t.ex. det tyska språkområdets psalmbok Gotteslob med dess endast ca 280 ”Kirchenlieder” i stamdelen är talande. Varför skulle den katolska kyrkan just i Sverige, med praktiskt taget bara en handfull katoliker, ha ett så extremt mycket större psalmbehov?

Katolsk psalmpraxis

Psalmsången har en annan ställning i katolskt medvetande och gudstjänstliv än inom svensk kristenhet i övrigt. Det är ingen orättvis beskrivning av en genomsnittlig gudstjänst i Svenska kyrkan att karakterisera den som i hög grad uppburen och präglad av psalmsången, vid sidan om predikan och eventuellt deltagande i nattvarden. Minst lika bärande är sånger av analogt slag i en frikyrklig gudstjänst. Men i en katolsk gudstjänst har psalmsången inte alls denna bärande roll. Den förekommer, men inte alls i samma utsträckning som t.ex. i Svenska kyrkan – och kan inte göra det, om inte den katolska gudstjänstens egenart och potentiella formrikedom skall gå förlorade. I en högmässa inom Svenska kyrkan sjunger man gärna fem–sex psalmer, i den katolska söndagsmässan i princip bara två eller kanske tre. Dessutom är det faktiskt först under de senaste årtiondena som sjungandet av psalmer och motsvarande generellt inom den romersk-katolska kyrkan har blivit ett möjligt likvärdigt alternativ till (vissa av) liturgins ”egna” sånger. (Det tyska språkområdet intog här tidigt en särställning.) Och givetvis har man från kyrkoofficiellt håll varit angelägen att betona, att användningen av denna enklare och folkligare uttrycksform som led i själva liturgin inte får leda till förflackning: sånger som saknar konstnärligt värde och inte harmonierar med liturgins värdighet och karaktär är uteslutna. Man har inte kunnat formulera sig exaktare än så, men det är tydligt nog: psalmsång är en uttrycksform som skall brukas sparsamt, och psalmerna måste uppfylla vissa inte bara innehållsliga utan också konstnärliga krav. Att psalmer för gudstjänstbruk skall ha biskopligt godkännande är ett kyrkorättsligt uttryck för samma tanke: å ena sidan stimuleras församlingens deltagande genom att man bejakar psalmsången som enkel och omtyckt uttrycksform, å andra sidan måste man slå vakt om gudstjänstens halt genom att inte släppa fältet fritt för vad som helst.



Mot den här bakgrunden är det inte så egendomligt, om det skulle visa sig att den romersk-katolska kyrkan i Sverige finner det lämpligast att ansluta sig till det aktuella sampsalmarbetets slutresultat på ett något annorlunda sätt än dess huvudintressenter. Man skulle säkert kunna räkna med full förståelse från övriga samfunds sida för en sådan hållning. Det katolska stiftet har i sällsynt hög grad behov av en psalmbok som till övervägande delen – såvitt det går att förutse – verkligen kan komma till praktisk användning. De kyrkomusikaliska resurserna är bristfälliga, det brister i fråga om tradition att falla tillbaka på i fråga om lämpligt sångval för olika tillfällen osv. Med en alltför stor ballast blir psalmboken för tung och oöverskådlig. Med en störtsjö av psalmer hotar det som är värdefullt och verkligen borde användas att drunkna i mängden av mindre eller inte alls användbart stoff. De ekumeniska hänsynstagandena måste vägas mot behovet av en lättanvänd och överskådlig bok som hjälper de katolska församlingarna att fira gudstjänst.

Sampsalm har försökt tillmötesgå önskemål från alla berörda parter. Går man igenom SOU nr 1325, finner man nu inte en enda sång som utgör den katolska kyrkans specifika bidrag; däremot finns givetvis mängder av sånger som tidigare sjungits enbart inom Svenska kyrkan eller enbart inom frikyrkorna (eller en del av dem). Det kan tyckas motsäga principen om en bok där alla tre parter i samma grad känner igen sig och som är lika angelägen för alla tre. Just denna invändning mot SOU 1-325 är dock knappast hållbar. Psalmsången har inte samma ställning i katolskt gudstjänstliv som i andra samfundstraditioner. Då är det knappast ägnat att förvåna, om den katolska kyrkan hittills inte frambragt stoff som på andra håll betraktas som behjärtansvärt; den katolska kyrkan i Sverige har s.a.s. inte ens haft anledning att frambringa psalmdiktare av samma kaliber som Wallin, Olov Hartman, Anders Frostenson eller Britt G. Hallqvist. Vid undersökning har det dessutom visat sig, att det bland katoliker mest uppskattade och använda psalmstoffet ingalunda är det specifikt katolska materialet, utan psalmer från Svenska psalmboken: Var hälsad sköna morgonstund, Stilla natt, Du bar ditt kors, jag lyfter mina händer, Upp min tunga, Härlig är jorden osv. Visserligen har en del av dessa katolskt ursprung, men det är knappast därför de har sjungits. Om man enbart skall bedöma sampsalmrepertoaren efter hur önskemål från olika parter blivit tillgodosedda, måste man konstatera att de katolska församlingarnas preferenser blivit hyggligt tillgodosedda.



Trosmedvetandets krav

Här närmar vi oss dock en öm punkt i sampsalmprojektet: Kan man med gott resultat använda populariteten som enda utslagsgivande kriterium för urvalet av sånger för en ekumenisk sångsamling? Är det lyckligt att avföra kvalitetsdiskussionen från dagordningen? Är det verkligen utslag bara av bristande ekumenisk vilja, brist på vilja att ”lära av de andra”, att förhålla sig med en viss kritisk distans till andra samfunds sångtraditioner, att pröva allt och bara vilja behålla det goda även när man gör något gemensamt?

Liksom övriga parter måste den katolska kyrkan begära att inget i baspsalmboken strider mot dess tro och lära. Samma krav från baptistiskt håll har gjort att inga psalmer om barndopet finns med i den ekumeniska repertoaren, SOU 1325. Det är kanske svårt att finna exempel på utsagor i de framlagda sångerna som är absolut oförenliga med katolsk tro. Ibland kommer man dock farligt nära. Som exempelvis när man möter den tvetydiga formuleringen att ”alla jordens folk till slut får höra glädjens ord” (12:3) - vart tog det eskatologiska allvaret vägen? Eller tydningen av nattvardens innebörd i en negro spiritual: ”vi delar det bröd/vin som han oss ger” (75:1,2) - vilket utrymme ger det egentligen för den katolsk-ortodoxa tron på förvandlingen i nattvarden? I en psalm liknas Maria vid ”öknarnas hårda sten”, den torra ”mullen” och ”den kala gren” (83:1) - det stämmer inte särskilt väl med katolsk tro att Guds sons människoblivande förberetts genom ett speciellt nådens handlande med Maria, som gjort henne till en fruktbar mark för människoblivandets växt. Den icke jagcentrerade och solidariska människosyn som katolsk tro vill framhäva står i kontrast till den pretentiösa egocentreringen i en text som ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig” (96:1) - där ”mig” dessutom betonas extra genom en höjning i melodin. När katoliker tänker efter, brukar de anse att ett alltför intensivt vädjande till känslosam subjektivism både är skadligt för den kristna spiritualiteten och komprometterar kyrkans autentiska budskap. Häremot strider naturligtvis den hämningslösa subjektivismen i många sånger av bl.a. anglosachsiskt 1800-talsursprung. Dubiös i sin tillspetsade teologiska horisontalism är en text som Högt i stjärnehimlen (25).

Konfessionella propagandasånger hör inte hemma i en ekumenisk sångbok. Det är dock inte lätt att undvika att sätta stämpeln ”antikatolsk” på t.ex. Vår Gud är oss enväldig borg (237). Det

behövs inte mycket av historiskt medvetande – en dygd som i våra dagar brukar anses önskvärd – för att veta vad som åsyftas när Luther i 51:2 ber: ”falska läror från oss tag”. ”Låt mänskobud ej skymma bort det evangelium du fatt, den största skatt du äger” (32:8) - en nog så central och angelägen evangelisk uppmaning. Men det är ett aningslöst försök att manipulera historien att inte låtsas om varför uppmaningen står där den står. Om en psalm uttrycker en gången tids icke längre aktuella kampmentalitet, bör man som tecken på att en ny situation inträtt helt enkelt göra sig av med den.

Det är givetvis inte tänkt att alla involverade samfund med samma iver skall sjunga allt stoff i förslaget i sina egna gudstjänster. Men själva projektet förutsätter åtminstone att de deltagande samfunden samfällt med gillande bejakar att stoffet används, om så på annat håll. Generositet är nödvändig, men det kan ifrågasättas hur uppriktigt och ärligt som ekumenisk gest det är att uttala ett sådant tyst gillande exempelvis när en psalm har en diktion som är så ensidig som fallet är i lutherpsalmen O gläd dig, Guds församling nu (32) med dess markant lutherska tolkning av den paulinska rättfärdiggörelseläran. Motsvarande kunde sägas inför andra nummer.

Text och musik

Den som bläddrar i den stencilerade sångpärm som används i de flesta katolska församlingar i Sverige har kanske svårt att få intrycket att kvalitetsmedvetandet är särskilt väl utvecklat i svenska katolska sammanhang. Må så vara, men pärmarna är bara ett provisorium. Och kvalitetsfrågorna kan inte i det långa loppet hanteras med en axelryckning – t.ex. med att man säger ”Mycket i förslaget är dåligt, men vill de andra ha det så må de ha det”.

Kvalitetsfrågor är känsliga och svåra – vilket inte är något skäl att inte ställa dem. Själva strävan efter kvalitet är oavvislig: att ignorera kvalitetsfrågan är att nonchalera människans värdighet som skapande varelse. Den som – med ledning av fixerbara kriterier och med ledning av den skolning som kulturtraditionen tillhandahåller – blir övertygad om att en sång har dålig kvalitet, kan inte önska eller gilla att den används någonstans, än mindre att den ges ökad spridning.

Psalmer är till för att sjungas. Samspelet mellan text och melodi är ett kvalitetskriterium av ovanligt gripbart slag. Om text och melodi inte stämmer överens, är psalmen dålig. Eftersom andra granskare säkert har åtskilligt att säga om rent språkliga aspekter och eftersom andra säkert också kommer att företa en nödvändig granskning av den musikaliska halten i föreslagna melodier, skall jag här helt kort göra några anmärkningar bara till samspelet mellan text och melodi.

Helhetskaraktären i en text visavi helhetskaraktären i en melodi kan vara svår att objektivt bedöma. Men ibland går det ändå att säga något. Den som bekantar sig med Hartmans psalm För att du inte tog det gudomliga och har om än aldrig så liten musikalisk insikt tvekar inte ett ögonblick i valet mellan de tre (!) föreslagna melodierna: 38c är inte dålig men stämmer inte helt igenom med textens struktur, 38b misshandlar textstrukturen alltför mycket och svarar i melodiken inte alls mot spänningen och dramatiken i texten. 38a är det enda hållbara alternativet och det enda vars upphovsman (Ingmar Milveden) tycks ha vinnlagt sig om att melodin skall passa till hela texten, alla strofer. (Den är inte helt lättsjungen, men varför skulle alla psalmer behöva vara det?)

Här och var tycks en liten olycka ha inträffat. Som exempelvis när psalmkommittén låtit Anders Frostenson nybearbeta sv.ps. 127 (nu: Till himlen Herren Jesus for, med ännu mer berättande mytologi än i den gamla versionen) och föreslagit två alternativa melodier till den. Den ena är den gamla melodin, som knappast passar som hand i handske till Frostensons bearbetning. Den andra är en melodi vars rörelseriktning är konsekvent och envist fallande till en text som handlar om uppstigande! Självklart behöver inte melodier programmusikaliskt illustrera texten, men det finns gränser för vilka spänningar som är uthärdliga.

I ett förskräckande stort antal fall visar sig samspelet mellan textrytm och musikrytm vara bristfälligt eller uruselt. Svenska språknämnden betonade i sitt remissyttrande över psalmkommitténs betänkande 1981, att man i nya psalmer och nybearbetningar inte får låta klara felbetoningar av ord passera. Ändå vimlar det av sådana: åkalla, stjärnehimlen, omätligt, Frälsaren, osynlig, lovsjunger, dödsriket, osv. Det här fenomenet uppträder både i frikyrkliga sånger och i produkter från psalmkommittén. Notoriska felbetoningar genomsyrar både t.ex. den afrikanska Se, jag vill bära ditt budskap, Herre (89), en sång som Kärlek från vår Gud med Thompsons melodi (29b) och den 1984 bearbetade (!) O store Gud:



När sommarvinden susar över fälten...

vid furuskogens tysta, dunkla rand...

hur nådefull han varit alla stunder...

och frälsar mig från all min synd och strid...



Adeste fideles i den presenterade versionen (Nu dagen är kommen, 122) har många förtjänster. Men misshandeln av svenskan går för långt när vi i fem strofer tre gånger efter varandra förväntas upprepa ”O kom, låt oss tillbedja, o kom, låt oss tillbedja, o kom, låt oss tillbedja”.

Vissa små rytmiska förskjutningar kan tålas (mer i vissa psalmarter än i andra). Men gnissel i samverkan mellan textrytm och musikrytm förekommer i förslaget i en alldeles ohållbart stor omfattning: felaccentuerade ord, rytmiskt oskickliga konstruktioner, undertryckande av spondéer osv. På svenska heter det inte ”Ge Jesus åran” och inte ”Vår Herre lever”, för att bara plocka ett par exempel ur högen (17).

Ibland förvandlas en sång redan i ansatsen till en dålig produkt genom det miserabla samspelet mellan textrytm och musikrytm:



Guds kärlek är som stranden och som gräset... (189:1)



Felbehandling av språkrytmen är också extra känslig på svenska, jämfört med många andra språk, eftersom accenten i så hög grad är betydelsebärande i svenskan. Jag tillåter mig att ta ett exempel ur förslaget till del 2 för Svenska kyrkan, en eljest på många sätt sympatisk mariapsalm:



Alla källor springer fram i glädje. . . (487)



Visst är det skillnad mellan ”springa fram” och ”springa fram”?

Det är välkommet att gamla rytmiskt utslätade koraler nu återfår en livfullare rytmisk gestalt. Men man tycks inte alltigenom ha observerat att texten förutsätter en tidigare, utslätad rytmisering och måste bearbetas för att harmoniera med den rytmiserade melodin (t.ex. 102). I icke så få invanda psalmer har psalmkommittén företagit ändringar av taktart eller taktstrecksplacering. Tanken med det måste vara att stimulera ett sjungande där melodins ursprungliga rytm verkligen kommer fram. Men då kan man inte låta texten domineras av ett annat rytmiskt mönster: Jerusalem, höj upp din röst... (106)

Förslaget som helhet kräver ytterligare ett varv av grundlig kontroll av samspelet mellan text och melodier. Det arbetet är tidsödande och kräver ett gott öra, och det är möjligt att det i många fall inte går att nå fram till ett godtagbart resultat. Skall kravet på elementär kvalitet på psalmer upprätthållas, har man då inget annat val än att slopa psalmerna i fråga.



Partiell anslutning

En möjlig modell för katolskt bejakande av det i SOU 1-325 som går att bejaka – med hänsyn till både innehållsliga, allmänt stilistiska och kvalitativa krav – vore att göra en partiell anslutning till den gemensamma psalmboken. Den skulle kunna bestå i att man med tanke på behoven i de katolska församlingarna utformar en måttligt omfångsrik psalmbok (förslagsvis totalt ca 350 nummer), i vilken de antagna ”gemensamma” psalmerna fogas in under respektive ämnesavdelning med klart angivande av att de är ”gemensamma”. En kritisk sållning är ofrånkomlig. Specifikt katolskt material måste tillkomma och få plats utan att psalmboken blir orimligt stor. En sådan partiell anslutning till sampsalmprojektet skulle den katolska kyrkan kunna företa med fullt ekumeniskt allvar och engagemang – och med tanke på dess särart är det att förmoda att ett sådant agerande skulle vinna förståelse på andra håll i det svenska Sion.



Den nya psalmboken är ännu föremål för remissbehandling. Det katolska ställningstagandet är ännu inte fastlagt. Som synes av ovanstående har frågan flera aspekter, och Signum öppnar spalterna för den som kommit till en annan uppfattning än de här framförda.


Publicerad 1985 i nummer 6