Tolkning och omtolkning i nya psalmboken
Beskow, Per



Psalmer – i den svenska betydelsen av kyrkovisor eller hymner – är liturgisk brukspoesi. De är till för att sjungas unisont och för att uttrycka församlingens tro och känslor snarare än den enskildes. De är enklare och lättfattligare än annan lyrik, så att man skall kunna uppfatta meningen samtidigt som man sjunger. Samtidigt kan många psalmer avslöja oanade djup för den som vill tränga in i bildspråk och tankevärld.

De särskilda kraven på psalmerna fordrar att de kan sjungas på ett för samtiden begripligt språk och inte tyngs av en gång aktuella men nu döda associationer. Svenska kyrkans psalmbok från 1937 – som jag själv tog i handen, när den var ny – har blivit helt akterseglad av språkutvecklingen. Man har därför stått inför valet att helt utelämna större delen av den svenska psalmskatten eller också att göra bearbetningar av texterna, ibland ganska omfattande.

Nu föreligger resultatet i Den svenska psalmboken 1-3 (SOU 1985:16-18), ett slutgiltigt förslag, som har gått ut på remiss till berörda parter. Efter en lång tid av experimenterande har man kommit fram till något som åtminstone ytligt sett tycks rätt traditionellt. Många av de nya psalmförslagen, kända från ”Psalmer och visor”, har försvunnit, och bearbetningen av äldre psalmer har blivit mindre radikal än man en tid trodde. Bearbetare som Anders Frostenson, Britt G. Hallqvist, Jan Arvid Hellström, Karl-Gustaf Hildebrand, Lars Lindman och Augustin Mannerheim har ofta farit relativt varsamt fram, även om säkert enskilda formuleringar kommer att diskuteras.

Det är svårt att bland mängden av goda bearbetningar välja ut några typiska. Jag nämner här jan Arvid Hellströms revidering av ”O huvud, blodigt, sårat” (Sv. Ps. 95, SOU 144), så försiktigt gjord, att man knappast märker retuscherna, och Karl-Gustaf Hildebrands nytolkning av ”Nu upp och redo varen” (Sv. Ps. 597, ”Nu dagen är till ända”, SOU 316) där ordalagen är nya men originalets tanke omisskännlig.



Men i dessa bearbetningar kan man utan svårighet märka att förändringarna inte bara är språkliga utan också innehållsliga. Det finns en allmän tendens att ta bort sådant som associerar till livets uselhet, till sorg och död. Det är en glättighet, om vilken man inte säkert vet när den beror på större optimism eller på en rädsla för att tala om livets allvar. Man söker sig bort från att tala om livets bördor, plikter och krav till att besjunga ljus, glädje och frid på ett sätt som en framtid inte med all säkerhet kommer att finna äkta. Våra äldre psalmförfattare förses på detta vis ibland med känslolägen, som kanske var dem obekanta. Problemet märks mest i de bearbetningar som har gjorts av Anders Frostenson, den mest kände och omdiskuterade medarbetaren, som efter en häftig kritik avgick ur kommittén förra våren. Utan att vilja lägga sten på börda måste man konstatera att de mest problematiska tolkningarna av äldre psalmer i förslaget fortfarande härrör från Frostenson. Det gäller inte bara hans kraftiga språkrevidering av äldre psalmer och hans tendens att byta ut helrim mot assonanser, något som ledde till att en del av hans bearbetningar fick göras om av andra. De innehållsliga förändringarna av psalmerna är minst lika intressanta, eftersom de återspeglar en religiös och teologisk utveckling inom Svenska kyrkan under de senaste årtiondena. Detta gäller också andra författare och bearbetare, även om det är mest uppenbart hos Frostenson. Många traditionella uttryck för Svenska kyrkans tro har försvunnit och andra trätt till. Jag tänker då inte i första hand på de bibliska uttryckssätt som nu tagits bort, eftersom de ansetts oförståeliga för många kyrkobesökare. Ifråga om bibelsvenskan kunde man gå längre. Varför heter det här fortfarande Golgata överallt, när NT 81 har Golgota? Och kan uttrycket ”Sackeus var en publikan” i Britt G. Hallqvists kyrkovisa (545) stå oreviderat, när det på NT 81-svenska borde heta ”Sackaios var en tullindrivare”? Kan ett ord som ”publikan” stå här som isolat, och det i en psalm för barn?

Kravlöshetens teologi

Det är de teologiska (och antropologiska) begreppen i psalmbearbetningarna som jag här vill diskutera, och jag är ledsen att jag måste sälla mig till Frostensons kritiker. Låt mig ta min utgångspunkt i en av hans bearbetningar som är märklig såtillvida som han här reviderar sig själv. Det gäller Isaac Watts’ ”When I survey the wondrous Cross” från 1707, översatt av Frostenson redan 1935 och reviderad 1976 (”När världens Frälsare jag ser”, SOU 145).

Frostensons ursprungliga översättning följde nära det engelska originalet. I sin senare bearbetning har han inte bara gett språket en moderniserande (men inte helt nödvändig) retusch och bytt en del av helrimmen mot assonanser (en avsevärd försämring enligt min mening). Framför allt har han avlägsnat sig från originalet genom att ta bort centrala kristna tankegångar från Watts’ text. Det gäller alla fyra stroferna (i förslagets text): det finns ytterligare en som nu är borttagen. Jag nöjer mig med att citera v. 2 och 3. Så här skriver Watts:

Forbid it, Lord, that I should boast

save in the death of Christ my God;

all the vain things that charm me most,

I sacrifice them to his Blood.



His dying crimson like a robe

spreads o’er his body on the Tree;

then I am dead to all the globe,

and all the globe is dead to me.



Detta återgavs av Frostenson 1935 på följande vis:

Så må min ära all bli den

att ärans Konung höra till.

Vad mig från honom skiljer än,

vid korsets fot jag offra vill.



Ser jag, likt klädnad purpurröd,

ditt blod, o Herre, hölja dig,

då är för världen all jag död,

och världen all är död för mig.





Så här ser det ut i 1976 års reviderade version:

Ej större ära finns än den

att ärans konung höra till.

Jag ser vad som oss skiljer än

och ber dig, Jesus: Gör mig fri.



Ditt blod, en dräkt i purpurrött,

försoningstecknet för mig är.

Det är min död som du har dött,

det är ditt liv du åt mig ger.





Den ursprungliga översättningen återger mycket väl den engelska textens innebörd och har en poetiskt fullgod form, även om den idag låter litet ålderstigen. (”Ärans konung” är inte någon tilldiktning av Frostenson utan står i originalets v.l.) Den nya versionen innebär en versteknisk försämring (den sist citerade strofen slutar med nitton enstaviga ord i följd). Dessutom har som sagt en central kristen tanke i Watts’ psalm också försvunnit. Han säger att den kristne inför korset måste ompröva sitt liv och ställa det i ett nytt förhållande till Jesus, även om detta innebär att man måste avstå från det jordiskt goda. ”Nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig”, säger Paulus.

Detta har den äldre Frostenson tydligen funnit främmande. Han ansluter sig här till den kravlöshetsteologi, som har kommit att dominera svensk förkunnelse under de senaste årtiondena, men som inte hör till luthersk, lika litet som katolsk tradition. Det är förkunnelsen om en Jesus som tar bort våra skuldkänslor och släpper ut oss i frihet och glädje utan några krav. Att detta är Frostensons intentioner framgår av hans övriga bearbetningar liksom av hans egen diktning från senare år. ”Du själv den gåva Gud oss gav / Den räcks oss alla utan krav” (SOU 73.2).

Tanken att den kristne far bära korset i Jesu efterföljd är överhuvudtaget sällsynt i det nya psalmboksförslaget. ”På korsets väg oss styrk och led / mot frestelsen med kraft bered”, heter det ännu i Sv. Ps. 134.3. I SOU 480.3 står det på motsvarande ställe: ”När vi är svaga och tyngs ner / O, Herre Gud, din kraft oss ge.” Korset ses inte längre som en nödvändig del av det kristna livet utan snarare som något den kristne är eller blir befriad från.



Speratus’ psalm ”Gud har av sin barmhärtighet” (Sv. Ps. 38, SOU 348, ”O Gud, du av barmhärtighet”) uttrycker Romarbrevets lära om lagens roll i en luthersk tolkning, som i v.5:



Han som i världen kommen var

att världens synder bära,

Guds lag för oss fullkomnat har

med lydnad och med lära.



Detta blir i Frostensons bearbetning (SOU 348.3) följande:



Då sände Gud till oss sin Son,

han ställdes under lagen.

Hans kärlek löste oss ifrån

vår rädsla inför kraven



Likaså heter det i den gamla formen av v.6:



När vi nu sätte lit härtill

och egen vanmakt finne,

Gud all vår skuld förlåta vill

och lugna själv vårt sinne.

Vi varda fromme inför Gud

och redo att hans helga bud

med villigt hjärta lyda.



I SOU 348.4 får denna lutherska rättfärdiggörelselära markant terapeutiska övertoner:

När vi till Jesus tillit har,

blott efter honom frågar,

han alla synder från oss tar

som samvetet har plågat.

Och gärna lyder vi Guds bud.

De leder i den frihet ut

där tjänandet är glädje.



När det i v 8 sedan heter: ”Så varder lagens bud uppfyllt / varann vi tjäna oförskyllt”, blir det (i 348.6) ”Och därmed uppfylls Herrens lag / varann vi tjänar utan krav.”

Från realism till psykologi

En mindre realistisk och mera psykologiserande frälsningsuppfattning hör till de obestridliga tendenserna i det nya psalmboksförslaget. I en som jag tycker delvis orättvis artikel i Aftonbladet har Göran Hägg påtalat just detta drag, som man ingalunda kan se överallt. Psalmboksfärslaget innehåller ju en mångfald av teologier och fromhetstyper. Men nog finner man detta drag t.ex. i Frostensons bearbetning av Luthers ”I dödens band” (Sv. Ps. 113, ”I dödens bojor Kristus låg”, SOU 471). I den äldre versionen heter det i v.3:

Ty Jesus är det påskalamm,

som blev för oss utgivet.

Hans offerdöd på korsets stam

för oss blev väg till livet.



Den nya versionen lyder så:

Du Jesus är vårt påskalamm.

Vi lever av din kärlek.

Den mäktig på ditt kors bröt fram

ur plåga, död och smälek.



Och vad betyder det teologiskt, då nattvardspsalmen ”Säll den som haver Jesus kär” (Sv. Ps. 193, ”Säll den som håller Jesus kär”, SOU 392) ändras i v.12 (v.7) så att ”Din kärlek som i döden brann” ersätts av ”Din plågas rop ej tystas kan”. Varför är tanken inaktuell att Jesus älskade oss in i döden?



Än mera tydlig är försvagningen av den sakramentala realismen som finns i den traditionella lutherdomens psalmer. Två av de psalmverser som bäst uttrycker en realistisk nattvardsteologi har nu förkommit:

Ty hans lekamen, helig, sann,

så ock hans blod, som för oss rann,

vi undfå vid hans helga bord,

som han har lovat i sitt ord. Sv Ps. 190.4

En själ som du åt himlen vann

på jorden ej sin näring fann,

av stoft ej mättas kan.

Den dryck och spis som henne när,

ditt blod och din lekamen är. Sv. Ps. 189.8



Uteslutningarna svarar mot en allmän tendens att ersätta Kristi lekamen och blod med ett mera obestämt ”livets bröd”. Jag måste i det sammanhanget nämna något som säkert är ett förbiseende men fördenskull inte mindre viktigt. Det gäller Elis Erlandssons ”Det helga bröd på altarbordet vilar” (SOU 395). Erlandsson hörde till de präster inom Svenska kyrkan som ansågs ”katolicerande”, och när man i tidigare psalmboksarbete tog upp denna dikt (vilket den snarare är än en psalm), tonade man avsiktligt ner sådana drag. ”Kalkens blod” blev ”kalkens dryck”, ”Guds nåds Jerusalem” blev (kanske av välljudsskäl) ”all nåds Jerusalem”, och i v.2 ändrade man en hel versrad: ”O, höga Sakrament, som mig bereder” blev ”O, sakrament, som mig i nåd bereder”. Det är inte värre ingrepp än många andra. Men varför finns det inte angivet att psalmen är bearbetad? Det måste finnas en signal till läsaren att originaltexten är annorlunda än det som står här. Rent allmänt bör man grundligare redovisa när en psalm inte längre står i originalversion.

Vilken väg Svenska kyrkan vill ta, teologiskt och religiöst, är dess eget avgörande. Men psalmboken är så vida spridd och har en sådan ekumenisk betydelse (bortsett från Sampsalmprojektet), att man följer dess framväxt med intresse också utanför Svenska kyrkan. De tendenser som präglar det nya psalmboksförslaget kommer också att bestämma svenskars religiösa tankevärld, hur de i framtiden kommer att uppfatta den kristna trons innehåll. Att Frostenson här har fatt släppa till de flesta exemplen innebär inte att frågan bara gäller hans insats. Den gäller i vilken mån ideologiskt motiverade textändringar är berättigade och vilken ideologi de i så fall ger uttryck åt.


Publicerad 1985 i nummer 6