Biskop Brynolf Algotssons författarskap
Lundén, Tryggve



Brynolf Algotsson föddes omkring år 1248 i Västergötland såsom son till lagmannen Algot Brynolfsson och hans hustru Margareta Petersdotter. Efter förberedande studier i katedralskolan i Skara och prästvigning begav han sig till Paris och studerade en lång följd av år vid universitetet därstädes. Hemkommen till Sverige blev han år 1278 vald till biskop i det stora stift som omfattade Västergötland, Dal och Värmland. Med kraft och duglighet styrde han Skara stift till sin död den 6 februari 1317. Skara domkyrka lät han ombygga efter franska höggotiska förebilder. Efter sin död blev han vördad som helgon. Den kanonisationsprocess, vilken skulle förbereda en eventuell helgonförklaring försiggick i Skara år 1417. Ett flertal vittnen framhöll att han hade författat officier eller tidegärder till ära för Jesu Kristi törnekrona, jungfru Maria, den heliga Helena av Skövde och den helige Eskil. Biskop Brynolf blev saligförklarad eller beatificerad av påven. Hans reliker blev år 1492 skrinlagda i Skara domkyrka.



Vid det seminarium för medeltidsforskning som inrättats vid Lunds universitet har Folke Bohlin framhållit att de händelser och förhållanden om vilka vittnena i beatifikations- och kanonisationsprocesser uttalat sig, ofta ligger så långt tillbaka i tiden, att vittnena själva omöjligen kan äga någon primär kunskap om dem. Innebär nu detta, kan man fråga sig, att vi av källkritiska skäl måste utmönstra dem från det källmaterial som vi nu vågar använda? Förhåller det sig rentav så, att de vittnen, som blev utfrågade under processen hade ett så starkt intresse av att helgonförklaringen skulle komma till stånd, att vi generellt bör utmönstra dem såsom alltför tendentiösa? Ar vittnesmålen snarast ett led i legendbildningen?

Med en uppsats i Svensk tidskrift för musikforskning av år 1972 har Ingmar Milveden ställt denna fråga i ett alldeles nytt ljus. Milveden gör gällande att föreställningen om biskop Brynolf som liturgisk författare inte har uppkommit förrän långt efter hans död, och detta inom birgittinska kretsar. En av den heliga Birgittas uppenbarelser skall i Vadstena kloster ha tolkats så, att jungfru Maria framhållit, att biskop Brynolf hedrat henne, Guds moder, genom att författa rimofficiet Stella, Maria, maris, paris exilers. (I Skara använde man detta Marie-oflicium de helgfria lördagar, då mässan och tidegärden förrättades till jungfru Marias åminnelse.) Biskop Brynolf II Karlsson skall ha observerat ett litterärt särdrag i Skara-breviariets Marie-officium. Vart och ett responsorium består av en treradig trokeisk strof. Denna strof är skriven på trefotad trokeisk vers. Den har omväxlande manliga och kvinnliga rim och åtföljes av en versikel, skriven på hexameter. Det är att märka, att denna på hexameter skrivna versikel har ett slutrim vilket upprepar det kvinnliga slutrimmet i den trokeiska strofen. Rimflätningen har följande utseende: aB aB aB aB (liten bokstav betecknar manligt rim, stor bokstav betecknar kvinnligt rim). Då biskop Brynolf II Karlsson påträffade alldeles samma litterära särdrag också i Skarabreviariets rimofficier till ära för Kristi törnekrona, den helige Eskil och den heliga Helena av Skövde, så uppfattade han detta, rimligt nog, som ett bevis för att biskop Brynolf I Algotsson författat även dessa tre. Härom vittnade han vid kanonisationsprocessen i Skara år 1417.



Av de många vittnesmålen från år 1417, alla avlagda under ed, kan vi draga den slutsatsen att det i början av 1400-talet var en gängse åsikt att biskop Brynolf Algotsson i Skara författat officierna till ära för Kristi törnekrona, jungfru Maria, Sankta Helena av Skövde och Sankt Eskil. Den muntliga traditionen bakom vittnesmålen, konstaterar Folke Bohlin, kan vi genom vissa av vittnesmålen följa ett gott stycke in på 1300-talet. Föreställningen att biskop Brynolf inte bara infört högtidsdagarna i stiftets kalender utan också författat de officier som skulle förrättas på ifrågavarande högtidsdagar torde ha uppkommit redan några få årtionden efter hans död år 1317. Folke Bohlin utesluter inte möjligheten att den återgår på ett faktiskt förhållande.

Ingen bärkraftig invändning har hittills kunnat framföras mot den vid kanonisationsprocessen år 1417 framförda uppgiften att Brynolf Algotsson, biskop av Skara, har författat de fyra officierna till ära för Frälsarens törnekrona, jungfru Maria, Sankt Eskil och Sankta Helena av Skövde, fastslår Folke Bohlin. Författaren till denna uppsats är av samma åsikt.

Vid flera tillfällen uppträdde biskop Brynolf som en Norgevän. År 1282 gav han gästfrihet åt den landsflyktige ärkebiskopen i Nidaros. Jön Röde. Fyra år senare understödde han ekonomiskt ateruppbyggandet av domkyrkan i Stavanger som blivit ödelagd genom en eldsvåda. Den norske konungen Håkan Magnusson ville gärna visa Norgevännen biskop Brynolf sin erkänsla. Ar 1304 fick han ett utmärkt tillfälle därtill. Då kunde han nämligen till biskopen i Skara sända en kostbar relik: en tagg ur Kristi törnekrona. Hur hade han möjlighet att göra något sådant? Vi får klarhet i saken, om vi följer etapperna i Kristi törnekronas vandring från land till land.



I Konstantinopel förvarades sedan 500-talet det som man ansåg vara vår Frälsares törnekrona. Den latinske kejsaren Balduin II pantsatte den år 1238 till köpmän i Venedig. Konung Ludvig I1 av Frankrike, kallad Ludvig den helige, förvärvade den samma är genom erläggande av pantsumman och lät till Kristi törnekronas ära bygga Sainte Chapelle i Paris, detta gotikens mästerverk, där byggnadskonst, skulptur och glasmålning samverkat till att åstadkomma den underbaraste helgedom. Törntaggar ur kronan bortskänktes under tidernas lopp till kyrkor och ståndspersoner. År 1274 gav konung Filip III. Ludvig den heliges son, en del av törnekronan till sin bundsförvant, den norske konungen Magnus Lagaböter, vilken sedan överlämnade reliken till Apostlakyrkan i Bergen. Magnus Lagaböters son, konung Håkan Xiagnusson, förärade i sin tur en törntagg åt biskop Brynolf i Skara. Den 2 september 1304 kom den norske konungens sändebud till Lödöse, Sveriges enda hamn vid Västerhavet. Man hade medfört törntaggen, och den överlämnades nu till biskop Brynolf, som förde reliken till Skara domkyrka. I domkyrkan infattade han törntaggen i ett genomskinligt kärl av kristall, uppburet av två änglafigurer.



Sedan den tiden firade man i Skara stift den 2 september som Kristi törnekronas minnesdag. På denna dag utförde man i stiftets alla kyrkor officiet, som biskop Brynolf skrivit till ära för Kristi törnekrona. Den präst som var förhindrad att deltaga i det högtidliga utförandet av officiet var förpliktad att läsa officiet i sitt breviarium. Vad den i Skara domkyrka förvarade törntaggen beträffar, blev den givetvis ett mål för pilgrimsfärder. - Till den liturgi, som biskop Brynolf författade till ära för Kristi törnekrona, hörde inte bara officiet utan också en beståndsdel av mässan, nämligen sekvensen, avsedd att sjungas mellan gradualpsalmen och evangeliet:



Synagoga preparavit

Sertum, de quo coronavit

Christum, Regem glorie.

Ut a spinis liberemur

Spinam sorti veneremur,

Nostre datam patrie.



Dum immundum et egenum

Et immundis mundum plenum

Mundavit a crimine,

Christus spinam hane sacravit

Et spineti spinam lavit

Suo sacro sanguine.



Spinas fert pro galea.

In corona spinea

Hostis superatur.

O qualis victoria,

Que victoris gloria

Qui a spinis armatur.

Spinis vincens, carens spina

Spinis victor a ruina

Nos defendat iugiter.

Per quern perit mortis spina,

Nostre spine medicina

Nos salvet perenniter.



Laudes ergo dominice

Serto demus mirifice

Voce plena.

Per quod salus acquiritur,

Vita redit, mors moritur,

Perit pena.



Supplicamus, Iesu bone,

Nos perducas vi corone

Ad coronam glorie.

Tua spina nos confortet,

Ut mens nostra leta portet

Spinas penitentie



Synagogan en gång virat kransen,

varmed grymt man sirat

Jesus Kristus, ärans drott.

Frälsta ifrån törnets börda

må vi denna törntagg vörda,

som vårt fosterland har fått.



När han den av synder kränkta

och i syndens dy försänkta

världen renat från dess brott,

bar han törnet på sin hjässa.

Med sitt dyra blod han dessa

törnrosbuskens taggar tvått.



Törnet som en stridshjälm bär han.

Satan flyktar med förfäran

för Vår Herres törnekrans,

och vi se med fröjd och häpnad

Jesus Kristus törnbeväpnad

träda fram i segerglans.



Han som inga synder känner

syndens törnesnår förbränner,

ty vår Frälsare han är.

Av den törnekrönte Drotten

få vi läkedom för brotten,

frälsning han åt oss beskär.



Därför må vi högt besjunga

med andäktig själ och tunga

Herrens krona underbar,

som oss liv och frälsning bringar,

död och helvete betvingar,

Straffets verkningar förtar.

.

Jesus, gode konung, hör oss!

Genom törnekronan för oss

till triumfens krona fram!

Må ditt törne kraft beskära,

att vi själva måtte bära

botens törntagg hälsosam!



Kristi törnekronas officium måste betecknas som Brynolfs litterära mästerverk. Den enda fullständiga källan är Breviarium Scarense, tryckt i Lübeck år 1498. Det år 1519 tryckta Århus-breviariet har lånat två av biskop Brynolfs officier, nämligen Kristi törnekronas och Guds moder Marias. Ur det förstnämnda officiet har man emellertid i Århus uteslutit de antifoner, i vilka biskop Brynolf lyckönskar Västergötland till att ha kommit i besittning av törnekronan.



Det andra officiet av Brynolf är ägnat den heliga Helena eller Elin, skyddspatronessa för Skara stift. Helena eller Elin var en from kvinna i Västergötland, som torde ha levat under 1100-talet och som övade välgörenhet och lät bygga kyrkor, bland annat i Skövde. Hennes minne bevarades i muntlig tradition, och man berättade om en källa, som runnit upp på det ställe i Götene, där hennes blod flutit för hennes fienders svärd, och om en annan källa, som runnit upp på det ställe strax utanför Skövde, där bärarna en stund satte ner hennes likbår på vägen till kyrkogården. Den kyrkliga överheten godkände den folkliga helgonkulten och dedicerade till den heliga Helena en kyrka i Skövde (densamma till vars byggande hon under sin livstid lämnat finansiellt bidrag och i vilken hon blivit begraven), en annan kyrka i Götene (på platsen för hennes bråda död) en tredje kyrka i Medelplana. Sedan ärkebiskop Stefan år 1164 av påve Alexander III utverkat Helenas helgonförklaring, blev det nödvändigt att skriftligt fixera den muntliga traditionen kring Helena, med andra ord författa en legend, avsedd för kyrkligt bruk. Den äldsta Helena-legenden torde ha tillkommit i slutet av 1100-talet eller i början av 1200-talet. Man fastställde en årlig högtidsdag till den heliga Helenas åminnelse, den 31 juli.



Enligt vad biskop Brynolf II Karlsson meddelade vid kanonisationsprocessen berodde det på en yttre omständighet att biskop Brynolf I Algotsson författade rimofficiet för den heliga Helenas minnesdag den 31 juli och stilistiskt utarbetade legenden för denna minnesdag. När biskop Brynolf på sin färd över Vättern hindrades av en svår motvind och det var av vikt för honom att så snabbt som möjligt komma över sjön, eftersom han var förföljd av sina fiender, åkallade han den heliga Helena, Västergötlands skyddspatronessa, och lovade att dikta ett värdigt officium för hennes högtidsdag, om han kom välbehållen över till den andra stranden. Efter erhållen hjälp och utverkad försoning med sina fiender infriade biskop Brynolf sitt löfte. För den i officiet ingående legenden har han förmodligen utnyttjat dels den muntliga traditionen, vilken torde ha varit honom välbekant sedan länge, kanske redan som pojke, dels den äldre, numera förlorade legenden.



Från och med helgonförklaringen firades Sankta Helena eller Elin den 31 juli i hela Uppsala kyrkoprovins. Den högsta liturgiska rangen åtnjöt högtidsdagen givetvis i Skara stift. Där var den till och med försedd med oktav. I Skara stift blev Helena-dagen på ett senare stadium flyttad till den 30 juli, av allt att döma för att den skulle kunna komma omedelbart efter Sankt Olovs dag den 29 juli, som även den firades med stor högtidlighet i Skara stift. Vår almanacka bär namnet Elin den 31 juli.

I fullständigt skick ingår officiet till Sankta Helena av Skövde i det år 1498 tryckta Breviarium Scarense och likaså i den handskrift, som efter en av sina ägare, domprosten Laurentius Odonis i Linköping, brukar benämnas Codex Laurentii Odonis. Handskriften, tillkommen omkring år 1400, har gått förlorad, men en fotostatisk kopia förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Det tredje av de officier som kan tillskrivas biskop Brynolf, nämligen Eskil-officiet, är diktat till ära för Strängnäs stifts skyddspatron, den helige biskopen och martyren Eskil, vars högtidsdag i hemstiftet inföll den 11 juni men i det övriga Sverige den 12 juni. Måhända väcker det förvåning att biskopen i Skara har besjungit skyddshelgonet för Strängnäs stift. Men nu förhåller det sig så att biskop Isar i Strängnäs och Brynolf var personliga vänner. Vid ett sammanträffande har biskop Isar bett sin ämbetsbroder att avhjälpa bristen på ett värdigt Eskils-officium. Biskop Brynolf har tillmötesgått honom, givetvis först sedan biskop Isar grundligt informerat honom om Södermanlands äldsta kristna historia. Biskop Isar har förmodligen berättat om det framgångsrika kristningsverk, som biskop Eskil utförde under den kristne konungen Inge Stenkilssons regering, om den förföljelse, för vilken biskop Eskil blev utsatt under Blot-Svens hedniska regemente, om hans martyrdöd i Strängnäs och om hans begravning i Tuna, den ort som senare blev kallad Eskilstuna.



För mässan på Sankt Eskils minnesdag har biskop Brynolf också skrivit en sekvens. Han jämför biskopen och martyren Eskil med två hjältar från Gamla testamentets tid: med Simson, som i sin dödsstund vräkte omkull avgudatemplet, och med Gideon, vars seger över filistéerna är skildrad i Domarbokens sjunde kapitel. Han skildrar den hedniska offerfesten i Strängnäs, vid vilken Eskil ljöt martyrdöden, och han använder därvid en effektfull antites: Deus (Gud) - deos (avgudar). Sekvensen meddelas här efter Missale Strengnense



Hac in die gloriemur

Et devote veneremur

Eskilli sollennia,

Qui pro fide lapidatus

lam a Christo sublimatus

Residet in gloria.



Transit rigor hiemalis,

Novus floret alos vernalis

In salutem gentium.

Error cedit, sublimatur

Christi fides, augmentatur

Numerus fidelium.



Dum pagana gens honorat

Deos, Deum presul orat

Signum dari celitus.

Mox nix, grando descendentes,

Deos, aras subvertentes

Destruxerunt penitus.

Hostes sternit vis Samsonis,

Lampas lutet Gedeonis

Dum presul occiditur.

Infideles victi credunt,

Egri clamant et accedunt,

Quibus salus redditur.



Nos egrotos prece sana,

Quos impugnant taro vana,

Nundus et demonia.

Pater, tutor, dux Sueorum,

Nos concives fat sanctorum

In superna curia.



Denna dag vill Gud oss lära

att med fromma sånger ära

Eskil, biskop i vårt land,

som i kamp för tron blev stenad

och, med Herren Krist förenad,

undfick kronan av hans hand.



Vinterns krafter vi sett domna.

Vårens blommor äro komna,

folkets frälsningsmorgon gryr.

Väg för kristendomen röjes,

och de trognas antal höres,

hedendomens mörker flyr.





När till gudar folket blotar,

Eskil med Guds straffdom hotar,

och om tecken Gud han ber.

Herren strax ur vreda skyar

slår med snö- och hagelbyar

altaren och slaktdjur ner.



Han i döden seger vinner,

kämpen Simson lik, och brinner

klart som Gideons fackelbloss.

Hedningarna taga dopet.

Från de sjuka höres ropet:

”Eskils förbön botar oss!”



Läk de syndasår som svida!

Sörmlands biskop, lär oss strida

emot djävul, kött och värld!

Hulde fader, må från höjden

helgonkransen, helgonfröjden

på din bön bli oss beskärd!





En domprost i Skara vid namn Torkel, som vittnade vid kanonisationsprocessen i Skara år 1417 och som dessutom på fornsvenska skrivit en levnadsteckning över biskop Brynolf, har uppgivit att denne författat det officium till jungfru Maria, som i Skara förrättades på alla helgfria lördagar. Förutom i Breviarium Scarense av år 1498 och i Århus-breviariet av år 1519 är nämnda Marie-officium bevarat i två fragmentariska pergament-codices. Den ena av dessa codices är den så kallade Liber stole Virginis, en samlingsvolym som innehåller hymner och böner till Jungfru Maria och som tidigare tillhört Lunds domkyrka. Den har tillkommit i mitten av 1300-talet och förvaras numera på Lunds universitetsbibliotek. Den andra torde härröra från Skara och har tillkommit under förra hälften av 1300-talet. Den förvaras numera på Krigsarkivet i Stockholm.



Enligt Folke Bohlin representerar den i Lund förvarade Liber stole Virginis ett förstadium i Maria-officiets utveckling, medan den i Stockholm förvarade handskriften utgör det äldsta hittills kända belägget för det fullbordade Maria-officiet. Ur metrisk synpunkt uppvisar Maria-officiet samma egenartade karaktär som de tre andra officier vilka kan tillskrivas biskop Brynolf i Skara. Det har samma strofbildning och rimflätning. Ingen rimlig invändning kan anföras mot biskop Brynolf Algotssons författarskap.

.

I själva verket torde biskop Brynolf ha besjungit inte bara den helige biskop Eskil, Södermanlands apostel, utan också en annan av de biskopar, vilka förkunnat kristendomen för 1000-talets svenskar, nämligen den helige Sigfrid, även om det inte nämndes under kanonisationsprocessen år 1417. Den helige Sigfrid vördades som skyddspatron för Växjö stift, vars förste biskop han på sin tid lär ha varit. I Växjö stift bevarades åtskilliga minnesmärken från den helige Sigfrids missionsverksamhet. För Sigfridsmässodagen den 15 februari författades under förra hälften av 1200-talet ett officium. Det tillkom i Växjö men lånades så småningom av andra stift. Efter inledningsordet benämnes det Celebremus.



Även i Skara stift bevarades flera minnen från Sigfrids missionsverksamhet, och en värdig utformning av liturgin för hans minnesdag tedde sig där önskvärd. För Sigfridsmässodagen den 15 februari föreskriver det år 1498 tryckta Breviarium Scarense officiet Celebremus. I Skara-breviariet är emellertid officiet Celebremus utökat med några egna, för detta breviarium karakteristiska strofer, nämligen ett responsorium i första vespern, sex antifoner i laudesgudstjänsten samt en antifort i andra vespern. Dessa åtta strofer överensstämmer i Sin versteknik och i sitt ordval på ett iögonenfallande sätt med stroferna i de fura fullständiga officier vilka har tillskrivits biskop Brynolf Algotsson. Framför allt frapperas man av detta responsorium i första vespern:



Fortis cotit aream

Sterilem zelator.

De spineto vineam

Facit predicator.

Centern domat ferream

Legis emulator,

versiculus

Dirit ad lucern

tenebrosos lucis amator.



Kristi stridsman odlat har

ofruktbara marker,

gjort av skogar och av snår

vingårdar och parker,

kuvat Sveriges hårda folk,

lärt oss kristna seder,

Versikel

ja till himmelrikets ljus

mörkrets barn han leder.



Som man ser, är detta responsorium avfattat på trefotad trokaisk vers, med rimflätningen aB aB aB aB, och det åtföljes av en versikel, som är avfattad på hexameter och som har samma kvinnliga slutrim som den trokaiska strofen.



Det är förklarligt om Brynolf också velat åstadkomma en speciell, för Skara stift egenartad utformning av liturgin till ära för den mest namnkunnige av Västergötlands missionärer. På ett tidigt stadium bör han ha blivit förtrogen med de till Äldre Västgötalagen fogade biskops- och kungakrönikor, vilka berör Olov Skötkonungs och den helige Sigfrids arbete för Västergötlands kristnande och kyrkliga organisering, och med Sigfridsminnena i det av honom själv säkerligen ofta besökta Husaby torde han också ha stiftat bekantskap.



Vad som framfördes vid kanonisationsprocessen i Skara år 1417 innehåller inte det enda vittnesbördet om biskop Brynolf Algotssons författarskap. När biskop Brynolf blivit beatificerad av påven och hans reliker skrinlagda i Skara domkyrka, fastställdes två årliga högtidsdagar till hans minne: dödsdagen den 6 februari och skrinläggningsdagen den 16 augusti. Det år 1498 tryckta Breviarium Scarense innehåller liturgin för Sankt Brynolfs båda minnesdagar. Texterna för Brynolfs-officiet och Brynolfs-mässan är möjligen författade av biskop Brynolf III Gerlaksson, i varje fall på hans initiativ. I den levnadsteckning över biskop Brynolf Algotsson, som ingår i officiet, omtalas att han författat officier till ära för Kristi törnekrona, jungfru Maria, den heliga Helena av Skövde och den helige Eskil. I den sekvens, som ingår i mässformuläret för Sankt Brynolfs båda minnesdagar, anspelas på hans författarskap till den törnekrönte Frälsarens och hans moder Marias ära. Här meddelas hela sekvensen i original och översättning.



Pastor bone. Iesu Christe,

Te esaltat chorus iste

Curn hvmnis et laudibus,

Qui Brynolphum sublimasti

Er cum sanctis collocasti

In excelsis sedibus



Kristus, dig vi heder

visa, dig, vår gode herde, prisa

vi och sjunga högt ditt lov,

Brynolf du till äran ledde

och åt honom plats beredde

i ditt höga helgonhov.



Clara fulgens parentela

Observavit abs querela

Suam pucritiam.

In scripturis sacris studens

Querit sicut apis prudens

Mellitam scientiam.



Han var född av aktad adel.

Leva fromt och utan tadel

han i varje stund försökt.

Forskande i skrifter fromma,

Herrens visdoms honungsblomma

likt ett flitigt bi han sökt.



Sumens curam pastoralem

Non ambivit mundialem

Honorem sed onera.

Ad colendum hortum Dei

Non quiescit, sed diei

Portat estus pondera.



Eius lingua gratiosa

Gregem inter fructuosa

Ducit loca pascua.

Terret lupes infernales,

Monstrat vial spiritales

Quietis perpetue.



Suam carnem castigavit,

Ieiunavit et oravit,

Servans castimoniam.

Christo passo sic compassus.

Huius vite complet passus,

Intrans celi curiam.



Ipsum Christo conregnare

Et cum sanctis triumphare

Demonstrant miracula.

Ceci vident, inuti fantur,

Claudi, surdi liberantur

A morborum macula.



Nos in terris desolati

Et ab hosti captivati

Invocemur inclinati

Huius patrocinia,

Ut a culpis sublevemur

Et vietutibus ornemur

Post mortemque collocemur

In celesti patria.



Salve, regina celorum,

Magna mater filiorum

Adoptiva singulorum

In Christo credentium,

Propter sanctum hunc pastorem

Tuum verum laudatorem,

Pasce gregem, dona rorem

Graciarum omnium.





I sitt herdekall begär han

icke njutningen och äran

utan mödans segerpalm.

Aldrig tiden han förnöter.

Trofast han Guds vingård sköter

uti middagstimmans kvalm.



Ledd utav de milda orden

vandrar i hans fotspår hjorden

till sitt trygga fårahus.

Mörkrets vargar lian fördriver,

och vägvisare han bliver

fram till salighetens ljus.



Hur han fastar, beder, vakar,

hur han köttets lust försakar,

sträng i återhållsamhet!

Med den Törnekrönte led han.

Efter jordelivet skred han

in i himlens härlighet.



Att med Kristus han regerar

och bland helgon triumferar,

har hans underverk oss sagt.

Blinda, stumma, lama, döva,

alla de som hjälp behöva

botas av hans undermakt.



Övergivna och förskjutna,

i vår oväns bojor slutna,

vi Sankt Brynolfs hjälp åkalla

på ett fromt och ödmjukt vis,

att från synder vi må renas,

alla dygder oss förlänas

och till sist församlas alla

i Guds ljuva paradis.



Hell Maria! Dina söner

nalkas dig med varma böner,

vänd till oss i nåd ditt öga,

himladrottning, jungfru skär!

För Sankt Brynolf, som var trogen

i din tjänst och redobogen,

sänd oss hjälp ifrån det höga,

du som allas moder är!



Den skarensiska traditionen är samstämmig och ganska eftertrycklig, när det gäller att framhålla biskop Brynolf Algotssons liturgiska författarskap. Två biskopar i Skara, biskop Brynolf II Karlsson och biskop Brynolf III Gerlaksson, har burit vittnesbörd om sin beatificerade föregångares, biskop Brynolf I Algotssons författarskap till officierna till Kristi törnekrona, jungfru Maria, den helige Eskil och den heliga Helena av Skövde.





Källor och litteratur

Brynolf Algotssons samlade diktverk, utgivna och översatta av Tryggve Lunden, i: Credo, katolsk tidskrift 1946.

Tryggve Lunden, Medeltidens religiösa litteratur, i: Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, del I, Stockholm 1955.

Alf Onnerfors, Die Hauptfassungen des Sigfridoffiziums. Skrifter utgivna av Vetenskaps-societeten i Lund 49. 1968.

Tryggve Lunden, Den helige biskop Brynolf av Skara, i: Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare, en bok om Sveriges kristnande. Artos, Storuman 1983.

Folke Bohlin, Ett bidrag till diskussionen om Brynolf Algotssons författarskap. Till medeltidsseminariet i Lund den 23 mars 1983.

Ingmar Milveden, Neuc Funde zur Brynolphus-Kritik, i: Svensk tidskrift för musikforskning 54, 1972.


Publicerad 1985 i nummer 7