Det nya svenska psalmboksförslaget ”tytt till det bästa ”?
Benktson, Benkt-Erik



Jag tillhör dem, som vuxit upp med Wallinska psalmboken och sedan upplevt övergången till 1937 års psalmbok för att också i fortsättningen leva i kyrkopsalmernas fromhetsvärld. Med spänning har jag följt arbetet på en ny psalmbok och nu senast med intresse tagit del av artiklarna om den nya psalmboken i Signum 6/85. Mycket värdefullt är det, att det slutgiltiga förslaget belyses också här, och att dess ekumeniska betydelse även på detta sätt bekräftas.

Kravlöshet och människosyn

När man skriver om ”Tolkning och omtolkning i nya psalmboken”, kommer lätt accenten att sättas på det sista ordet. Bortsett från språkgranskningen av äldre psalmer förekommer, påpekar Per Beskow, innehållsliga förändringar av psalmerna, och ”de återspeglar en religiös och teologisk utveckling inom Svenska kyrkan under de senaste årtiondena”. Frågan gäller ”i vilken mån ideologiskt motiverade textändringar är berättigade och vilken ideologi de i så fall ger uttryck åt”. Beskow sammanfattar de ”ideologiskt motiverade textändringarna” i den slående formuleringen ”Kravlöshetens teologi”. Det råder väl ingen tvekan om att det finns företeelser både inom och utom landet, som kan karaktäriseras med dessa ord. Från luthersk utgångspunkt kan man misstänka, att ”kravlösheten” sammanhänger med oförmåga eller bristande vilja att rätt dela lag och evangelium.



En ”kravlöshetens teologi” blir det avgörande beviset på att det i den nya psalmboken finns ett markant inslag av ”ideologiskt motiverade textändringar” och därmed en reell omtolkning. ”Många traditionella uttryck för Svenska kyrkans tro har försvunnit och andra trätt till.”

Per Beskow belyser förekomsten av den nämnda kravlöshetsteologin och den därmed givna omtolkningen genom att diskutera ”de teologiska (och antropologiska) begreppen i psalmbearbetningarna”. Frågan är då, om han verkligen får tillräckligt underlag för att bedöma hela den problematik, som i artikelrubriken kallas ”tolkning och omtolkning i nya psalmboken”. Det skulle ju kunna vara så, att mycket, som med rätt eller orätt klassificeras som symptom på den allmänna tendensen till kravlöshet, ter sig i ett annat ljus, om det sammanställs med andra tendenser i materialet. Som helhet betraktat skulle detta kunna erbjuda anblicken av en ingalunda ensidig utan tvärtom välbalanserad storhet. Det är ingen orimlig tanke, att nytillskott och bearbetningar i viss mån bland annat haft i sikte att lägga till rätta frågor, som aktualiserats av de

senaste årtiondenas energiska polemik mot den kristna, speciellt den lutherska – påstått negativa – människosynen. Den ihärdiga propagandan om ”den kristna svartmålningen av människan” har gjort det ofrånkomligt att sjunga kraftfullt om en människas möjligheter coram hominibus i de jordiska uppgifterna och om den gudomliga lag, som visar människan de kärlekens gärningar, vilka väntar på henne i kallelsens dagliga uppgifter och i de många sammanhang, hon som människa är satt in i. Källan till denna sång heter skapelsetro.

Tröst åt det förskräckta samvetet och frälsning från trälaktig fruktan

”Från realism till psykologi” heter Per Beskows andra underrubrik, och även om jag skulle föredra en annan terminologi, delar jag naturligtvis i princip hans värnande om den sakramentala realismen, alldeles som jag hyser samma farhågor som Anders Ekenberg inför all hämningslös subjektivism. ”Kravlöshetens teologi” är ett uttryck, som kan associeras med kvasipsykologier av typen ”älska dig själv”, och som redan därför är suspekt, synes det. Nu hör dock enligt Per Beskow ”en mindre realistisk och mera psykologiserande frälsningsuppfattning /... / till de obestridliga tendenserna i det nya psalmboksförslaget”. Inte heller exemplen på detta övertygar mig.



När det gäller nattvardspsalmerna kommer också jag att sakna de anförda verserna, som ”nu förkommit”, Sv. Ps. 189:8 och 190:4. Att de bortfallit, kan jag dock inte se som ett exempel på försvagning av den sakramentala realismen. Den representeras väl av exempelvis nr. 396 och 398 i psalmboksförslaget, och nr. 75 kan ju knappast sägas utesluta tron på mysteriös närvaro. Anders Ekenberg anför denna negro spiritual som exempel på sådant i baspsalmboken vilket är farligt nära att kollidera med katolsk tro. ”/... / ’vi delar det bröd/vin som han oss ger’ /... / - vilket utrymme ger det egentligen för den katolsk-ortodoxa tron på förvandlingen i nattvarden?”. Ekenberg har förberett frågan genom att påminna om att inga psalmer om barndopet – på krav från baptistiskt håll – finns med i den ekumeniska repertoaren, SOU 1: 325. Men jämförelsen haltar. Varför skulle inte tron på förvandlingen rymmas i de enkla rader, som säger, att när vi delar brödet och dricker vinet, mottaget ur Jesu hand, är Jesus hos oss och förnyar vårt liv?

Innan jag övergår till andra exempel på påstått psykologiserande – och inte sakramental – frälsningsuppfattning, skall jag göra en randanmärkning rörande Ekenbergs ”upptäckt” av ”konfessionella propagandasånger” i psalmboksförslaget. ”Vår Gud är oss en väldig borg” (nr 237) är ”antikatolsk”, och ”det behövs”, får vi veta, ”inte mycket av historiskt medvetande – en dygd som i våra dagar brukar anses önskvärd – för att veta vad som åsyftas när Luther i 51:2 ber: ’falska läror från oss tag’ ”. Det är en egendomlig tanke, att psalmbokskommitténs ledamöter skulle sakna dygden ”historiskt medvetande”; går man vidare i texten, finner man emellertid, att det inte är så Ekenberg menar. Han anser sig stå inför – inte okunnighet utan – ren manipulation. Han fortsätter med att citera ur lutherpsalmen O gläd dig, Guds församling nr (32:8) några ord om att ”mänskobud” ej skall få skymma den största skatten, evangelium. Detta är, heter det, ”en nog så central och evangelisk uppmaning. Men det är ett aningslöst försök att manipulera historien att inte låtsas om varför uppmaningen står där den står. Om en psalm uttrycker en gången tids icke längre aktuella kampmentalitet, bör man som tecken på att en ny situation inträtt helt enkelt göra sig av med den.” Det är en säregen syn på historien, att vissa texter skulle vara så fastnitade vid en ursprunglig kampsituation – såsom texter innehållande bekännelse och lovsång har de ju vandrat genom seklerna – att de inte skulle kunna göra tjänst i ständigt nya lägen. Psalmbokskommittens ledamöter har näppeligen ”försökt manipulera historien”, men väl har man inom kommittén känt till den ”verkningshistoria”, som kan ge både termer och texter nya förtecken, ny klangfärg och nya adressater. Luthers bön ”falska läror från oss tag” har ingenting av senare tiders vulgärprotestantism – det är en bön i kyrkofädernas efterföljd, och om man vill dröja vid 1500-talet såsom historisk kontext – stanna där varken bör eller kan man – så var ju också Tridentinums ”ständiga ögonmärke att övervinna irrläror och bevara själva evangeliets renhet i kyrkan”. Inget ”historiskt medvetande” tvingar oss att låta ordet ”mänskobud” i dag bäras av en gången tids ”kampmentalitet”; tvärtom bör det få säga oss, att ”kyrkan alltid bör reformeras”.

Anders Ekenberg driver alltså sin tes, att ”konfessionella propagandasånger” inte hör hemma i en ekumenisk sångbok, alltså SOU 1-325.

Per Beskow undersöker i stället, i vilken mån det lutherska i de lutherska psalmerna bevarats i bearbetningarna. Frostenson har som vi sett enligt hans mening anslutit sig till ”den kravlöshetsteologi, som har kommit att dominera svensk förkunnelse under de senaste årtiondena”. Beskow understryker nu, att den nya kravlöshetsteologin inte hör till luthersk lika litet som till katolsk tradition. ”Det är förkunnelsen om en Jesus som tar bort våra skuldkänslor och släpper ut oss i frihet och glädje utan några krav.” Beskow har rätt, när han pekar på en sådan kravlöshet (som är parad med moralism, ”kraviskhet”) såsom en faktor i tiden, en farlig tendens, men har inte lyckats belägga den i psalmboksförslaget. Ett exempel är nr. 348:4 (Sv. Ps. 38:6). Där den gamla formen är: ”Gud all vår skuld förlåta vill/ och lugna själv vårt sinne”, har den nya denna utformning: ”han alla synder från oss tar/ som samvetet har plågat”. Enligt Beskow får därmed ”den lutherska rättfärdiggörelseläran markant terapeutiska övertoner”. Nu spelar ju emellertid tanken på det förskräckta samvetets befrielse tidigt en framträdande roll i luthersk teologi. Vad som sker i bearbetningen av psalmen är, att tron på Gud, som själv vill ”lugna vårt sinne” - en akt, terapeutisk i bästa mening – nu direkt knyts till befrielsen från det plågade samvetet, conscientia perierrefacta. Ett annat exempel på att Jesus i den nya psalmboken får ta bort våra skuldkänslor och leda oss ut i den frihet ”där tjänandet är glädje” (så slutar den nyss citerade versen på nr. 348:4) är enligt Beskow ett annat ställe i Frostensons bearbetning av Speratus’ psalm Gud har av sin barmhärtighet. Det heter i Frostensons bearbetning (348:3, jfr Sv. Ps. 38:5), att Kristi kärlek ”löste oss ifrån/ vår rädsla inför kraven”. Motsvarande rader i den gamla formen lyder: ”(Han) Guds lag för oss fullkomnat har/ med lydnad och med lära”. Psalmen går emellertid vidare genom att slå fast: ”Ej lagen mer fördöma kan /.../”, och i själva verket fortsätter Frostenson i sin bearbetning att återge originalet så, att hela skulden blev undanröjd och syndaren får stå rättfärdig inför Gud. Hur är det då med de ”borttagna skuldkänslorna”: ”vår rädsla inför kraven”? Med klassisk luthersk terminologi: Kristi kärlek förvandlar den trälaktiga fruktan, timor servilis, med dess ”rädsla inför kraven”, till barnslig fruktan, timor filialis.



Den kraviskhet, som Beskow menar sig finna i de bearbetade texterna, har en egocentrisk prägel, och Ekenberg ställer en av de nyskrivna psalmerna i skärande kontrast till ”den icke jagcentrerade och solidariska människosyn som katolsk tro vill framhäva”. Det gäller Arne H. Lindgrens psalm (nr. 96). Skenberg slår ned på ”den pretentiösa egocentreringen i en text som ’Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig’ /---/”. Så långt ifrån att uttrycka någon jagcentrering återger psalmen den genuint lutherska synen på människan – inte som ett i sig själv inkapslat självändamål utan – ett medel, ”som tar emot ovanifrån och ger det vidare här nere och blir såsom ett kärl eller ett rör, genom vilket all gudomlig godhets källa skall utan avbrott flyta in i andra människor” (WA, 10, 1, 1, s.100).

Anfäktad men vid gladligt mod

Om psalmbearbetningarnas teologi skulle inskränka Kristi betydelse till att han ”tar bort våra skuldkänslor”, vore verkligen fara på färde. Det vore inte blott dålig teologi utan dålig terapi – bristande insikt i vad den autentiska skuldkänslan betyder. Psalmerna skulle i så fall träda i stället för – med Martin Bubers ord - ”det värkande och manande hjärtat”. Befrielsen från ”vår rädsla inför kraven” betyder nu inte heller, att skuldkänslan tas bort utan att tron sätts mot känslan. ”Du vill ha en kännbar rättfärdighet”, säger Luther, ”men så länge du känner synden, når du inte fram till det. Din rättfärdighet måste överskrida synden och hoppas, att du är rättfärdig; det betyder, att din rättfärdighet är osynlig” (WA, 40, II, 25). Att på detta sätt ”glauben gegen das Fuhlen” är inte uttryck för en ”psykologiserande frälsningsuppfattning” utan insikt om ett allmänmänskligt predikament: att anfäktas. Att göra det röjer inte ett abnormt själstillstånd utan går tillbaka på ”det klappande och manande hjärtats” erfarenhet. Det är något på andra sidan om kravlöshet och kraviskhet och sammanhänger med vad de gamla psalmerna kallar ”lagens hot”. Människans reaktion på detta är anfäktelse och tro. Budskapet om Guds frälsande kärlek är ju inte en lära för förståndet utan räddningen för det anfäktade hjärtat, och det är därför som Guds bud ”leder i den frihet ut / där tjänandet är glädje” (SOU 348:4).



Glädjen har alltså anfäktelsens bakgrund, och anfäktelsen beror på ”lagens hot” och på de andra ’fördärvsmakter”, som hotar livet. Per Beskow nämner livets uselhet, sorg och död men menar, att också de tenderar att försvinna i psalmbearbetningarna. ”Det är en glättighet, om vilken man inte säkert vet när den beror på större optimism eller på en rädsla för att tala om livets allvar.” Återigen kan jag konstatera, att Beskow spårar en tendens, kanske en allmän tendens i tiden, som han emellertid föga övertygande söker uttryck för i psalmbearbetningarna. De är inte så ”glättade” som han vill göra gällande, därför att de bärs av spänningen mellan anfäktelse och glädje. Ett uttryck för denna spänning är ordet ”gladlig”, som i 1937 års psalmbok finns på ett femtontal ställen. I fem fall har de berörda psalmerna bortfallit och i två den ifrågavarande versen: i de återstående har ”gladlig” omskrivits: ”med glädje” etc. - utom i två fall, där ordet bibehållits. Det är 188, Så går en dag från vår tid, och 179, Morgon mellan fjällen, där fåglarna alltfort kvittrar med gladligt mod.





Ingen ringmur kring Golgata kors

Alldeles som laglöshet – lagiskhet alltid varit ett falskt alternativ, måste det samma sägas om kravlöshet – kraviskhet. Djupast sett är det fråga om två sidor av samma sak: moralism. Den kravlöshetsteologi, som Beskow vänder sig mot, och som finns i vida kretsar, fastän SOU 1985:16 inte är en exponent för den, torde ha som bakgrund, att man ofta tänkt och talat om Guds lag såsom något ”dött”, torra statuter och livlösa paragrafer, ja, rent av såsom ett ”underevangeliskt element”. Då har också nåden kommit att betraktas såsom överseende efterlåtenhet, såsom ”billig nåd”. En sådan kravlöshet står i vägen för evangeliets radikalism, men det är just det radikala evangeliet, som t.ex. Frostenson med framgång, skulle jag vilja säga, uttrycker. Formuleringen ”utan krav”, som Beskow tar fasta på, förekommer dels i den redan berörda bearbetningen av Speratus’ Gud har av sin barmhärtighet (348:8), dels i en av Frostensons egna nattvardspsalmer, Vi till ditt altarbord bär fram (73:2). Att ”oförskyllt” i Speratus’ psalm återges med ”utan krav” - utan krav på gentjänster etc. – är näppeligen stöd för tanken på hel Frostensonsk kravlöshetsteologi. Här är det alltså vi människor, som får älska utan krav. I nattvardspsalmen är det Gud, som sägs räcka oss sin gåva utan krav – med hela evangeliets radikalism. De båda följande radernas hänvisning till den i luthersk teologi centrala tanken på ”det saliga bytet” utesluter möjligheten att tolka psalmen som uttryck för ”billig nåd”. Positionen är på andra sidan om kravlöshet och kraviskhet.



Kravlöshetsteologi skulle emellertid kunna betyda motsatsen till det, som nu diskuterats, och beteckna en teologi, som gör allvar av att evangelium erbjuds människor, oreserverat, utan förbehåll, utan av andra människor dikterade eller av den anfäktade människan själv genomlidna villkor. I sina anmärkningar till 1814 års psalmboksförslag opponerar sig Henric Schartau mot en psalmvers (243:10), där det bl.a. heter, att ”Om /---/ Gud blott allvar såge” i människans ”ånger, tro och bot: skulle han /... / henne / . . ./ till sitt barn utvälja”. Schartau slår ned på detta ”om”: ”Bättre intet villkor, ty den anfäktade säger: hos mig är intet allvar.”

Anders Frostensons bidrag till Den svenska psalmboken förtjänar att också ses mot denna bakgrund. Ett annat ord av Henric Schartau lyder: ”Där var ingen ringmur kring Golgata kors, och ingen gräns är där för honom som däruppå hängde.”

Tänk om det är den radikala kravlösheten: att peka på Honom, som hängde på Golgata kors utan ringmur, omkring och att ta bort människogjorda gränser.

Benkt-Erik Benktson



Svar:

Benkt-Erik Benktsons invändningar mot min artikel – som alltid sobert och sympatiskt framförda – träffar inte riktigt mina avsikter. Mitt huvudintresse gäller psalmerna själva och den tro de ger uttryck åt. Jag tycker mig se nedslag av aktuella ideologier i psalmbearbetningarna. Däremot har jag inte försökt att gå andra vägen och använda psalmboksförslaget för att hitta teologiska tendenser i nutiden. Det tror jag inte är möjligt, eftersom förslaget, som jag själv skriver (s 161) innehåller en mångfald av teologier och fromhetstyper. Jag försöker mera hålla mig till det konkreta än det generella.

Jag håller själv på med att bearbeta äldre psalmer för det katolska stiftets räkning, och det har aktualiserat en rad frågor för mig. Kan man bearbeta psalmer språkligt utan att också förändra innehållet eller den känsla som diktaren vill förmedla? Hur långt kan man gå i bearbetning utan att förgripa sig på författarens integritet eller den tro han har velat ge uttryck åt? När jag nämnde Speratus’ psalm, var det naturligtvis inte av omsorg om luthersk renlärighet utan därför att Speratus liksom andra författare bör respekteras; man bör inte lägga ord i hans mun, som han kanske själv skulle ogilla. Nu menar Benkt-Erik Benktson tydligen att teologin ändå är densamma men annorlunda uttryckt. Det är i så fall något jag inte kan bedöma, men som jag skulle tro att lutherska teologer har olika mening om.

Psalmer är inte teologiskt oskyldiga. De uttrycker tron i en bestämd form som präglas av diktarens kristendomstolkning. Att sjunga dem är att identifiera sig med författaren och dennes ”horisont”. Visserligen kan man sjunga en psalm utan att förstå den ursprungliga innebörden. Men kan man – med aldrig så mycken hermeneutik – frigöra lässituationen från skrivsituationen? Vart tar dikaren själv vägen, om vi bearbetar och tolkar om efter situationens krav? Det

slutliga psalmboksförslaget visar också en större respekt för texten än tidigare förslag, fastän jag menar att man – som i de nämnda fallen – borde gå ännu längre i den riktningen.

Frågan aktualiseras genom en alldeles nyutkommen skrift, Hymnologi – en forskning med framtid? av Jan Arvid Hellström och Sven-Åke Selander (Erene, Uppsala 1985). På s 49ff tar Selander just upp frågan om texttrohet och existentiell giltighet i nutiden. Fastän han är en smula vag på den punkten, föreslår han inte direkt några ideologiska omdiktningar av äldre psalmer. Jag tror också att sådana verksamheter blir alltmera omöjliga. Vi är på väg bort från den historielöshet som gör det förflutna enbart till ett råmaterial för det allsmäktiga nuet.

Per Beskow


Publicerad 1985 i nummer 8