Det katolska Skåne
Beskow, Per



I uppsvenskt perspektiv glömmer man lätt att Skåne var tidigare än det nuvarande Sverige att anta den kristna tron. Under hela sin katolska tid hörde Skåne till Danmark och var en viktig del av riket. Det var inte utan skäl som det första nordiska ärkesätet förlades till Lund 1103. Uppsala fick vänta ända till 1164 med att få sin ärkebiskop. Sommaren 1984 fann man i Lund resterna av en stavkyrka från slutet av 900-talet, vilket bekräftar att kyrkan var etablerad här långt tidigare än i någon annan stad i nuvarande Sverige.

Klostren kom också tidigt till Skåne, delvis i andra former än i Sverige. Cistercienserna, som spelade en så stor roll i den svenska medeltiden, hade bara ett enda kloster i Skåne, Herrevad nära Ljungbyhed. I stället fanns det oreformerade benediktiner bl.a. i Lund (i Allhelgonaklostret från 1000-talet och i S:t Peters nunnekloster). En i Sverige mera obekant orden, premonstratenserna, hade kloster i Tommarp, Öved, Vä och Bäckaskog. Tiggarordnarna, och särskilt franciskanerna, fick betydande kloster i de många skånska hamnstäderna på sillfiskets och Hansans tid.



Detta Skånes katolska förflutna är nu till stor del bortglömt. Reformationen gick fram hårdare i Danmark än i Sverige. I Lund revs ett tjugotal kyrkor 1536-37, och bara domkyrkan och S:t Peters klosterkyrka lämnade kvar. De lantliga klostren blev adelsgods, och städernas franciskan- och dominikankloster jämnades med marken eller togs i bruk för andra ändamål. Ystads gamla franciskanhus står delvis kvar som exempel på skånsk klosterarkitektur. Ur folkminnet försvann den medeltida traditionen mycket snabbt, sedan alla traditionsbevarare fördrivits. En stor del av arkivmaterialet fördes till Köpenhamn och förstördes vid en förödande biblioteksbrand.

Men minnen av Skånes katolska medeltid kan ännu letas fram, och under det senaste året har ett av dem aktualiserats. När man i maj 1985 firade 900-hundraårsminnet av Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka (i närvaro av drottning Margrethe och det svenska kungaparet), anordnades också en unik utställning av liturgiska handskrifter från Lund, som förts samman från olika bibliotek. En utomordentligt vackert illustrerad katalog över domkyrkans äldsta liturgiska böcker utarbetades av den medeltidskunnige bibliotekarien Per Ekström och finns ännu att beställa från UB i Lund.

Flera av de skånska medeltidsstäderna har beskrivits i Riksantikvariets rapportserie Medeltidsstaden. Anders Andrén, som gett ut två volymer om Lund i serien, disputerade 1985 på en avhandling med den något förbryllande titeln Den urbana scenen, i själva verket en mycket intressant översikt över de danska medeltidsstädernas framväxt. Fastän det kyrkliga här spelar en underordnad roll, belyser boken en rad problem som rör de medeltida socknarna, kyrkobyggnaderna och klostren.

Till de allra viktigaste minnena av Skånes katolska medeltid hör den stora mängden av romanska lantkyrkor, strödda över hela det skånska landskapet. Bara ett femtontal finns beskrivna i det stora samlingsverket Sveriges kyrkor, men det finns en uppsjö av lokala kyrkobeskrivningar. Detta myller kan vi nu för första gången få reda i genom den uttömmande bibliografin Skånska kyrkor av malmöbibliotekarien Per Andersson. Den är uppställd sockenvis och försöker – med stor framgång, tycks det – ge en komplett förteckning över all litteratur om ”skånska kyrkor, kapell, kloster och andra kyrkliga byggnader”. För var och en som intresserar sig för skånsk kyrkohistoria är den ovärderlig.



Inför all denna rikedom på dokumentation känner man ändå en viss otillfredsställdhet. Så mycket materiellt finns bevarat, trots reformationstidens förstörelse, men den andliga odlingen är desto mera ogripbar. Fanns den överhuvudtaget? Var alla dessa byggnader och konstverk bara uttryck för kungamaktens och stormännens behov av att manifestera sin rikedom? Nådde den katolska tron någonsin ut till folket, eller var den bara en tunn fernissa, som reformationen kunde avlägsna utan svårighet? Här sviker dokumentationen. Som den senare försvenskningen visar, har skåningarna alltid haft lätt att anpassa sig till nya omständigheter och diskret glömma sitt förflutna.



Bara från själva reformationsskedet möter vi ett par personer med andlig resning, båda franciskaner. Den ene var broder Jacobus de Dacia, halvbror till Kristian III och tillhörig konventet i Malmö. Han var den som höll modet uppe hos sina bröder under klostrets upplösningstid och blev sedan en framstående missionär i Mexiko, fastän idag bortglömd av missionshistorikerna. Den andre, som vi vet för litet om, var broder Willehad i Ystad, troligen identisk med den Willehad de Dacia, som led martyrdöden i Gorkum 1572 och kanoniserades 1867. Men det fordras mera forskning innan vi kan tala om honom som ett av kyrkan erkänt skånskt helgon.

Idag finns den katolska kyrkan återigen i Skåne, och med sina karmeliter i Glumslöv och Tagarp, dominikaner i Lund och Rögle och benediktinnunnor i Östra Sönnarslöv står landskapet för den största klostertätheten i dagens Sverige. Man finner med förvåning och tacksamhet att bibliografin Skånska kyrkor också tar upp nutida katolska kyrkor och kloster. En motsvarande dokumentation finns inte för något annat landskap.





Litteratur:

Per Ekström: Lunds domkyrkas äldsta liturgiska böcker (på omslaget Libri antigviores ecclesiae et capituli Lundensis). Studentlitteratur 1985. (På svenska och engelska.)

Anders Andrén: Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark. Rudolf Habelt Verlag, Bonn, och CWK Gleerup, Malmö 1985.

Per Andersson: Skånska kyrkor, kapell, kloster och andra kyrkliga byggnader. Föreningen Malmö Stadsbiblioteks Vänner, Bibliografiska skrifter 11, 1985.


Publicerad 1986 i nummer 3