KALVARIEBERGETS DROTTNING - Emily Dickinsons diktning
Vilén, Florence



För jämnt hundra år sedan dog en tämligen isolerad och excentrisk kvinna i Amherst, en liten ort i New England. På många år hade hon vägrat att visa sig för någon människa utanför familjen. Hon gick alltid klädd i vitt, och grannarna kunde skymta henne i trädgården till faderns hus, där hon tillbragte hela sitt liv. Bland hennes efterlämnade tillhörigheter fanns ett stort antal papperslappar med små dikter på, ofta hopbundna med tråd till tunna häften. Somliga verser hade hon också skickat i brev till sina vänner. Syskonen lät publicera ett urval av denna diktning i flera små band. Trots nedgörande omdömen från kritiker, främst av de orena rimmen, visade den bokköpande publiken ett visst intresse. Så småningom kom också ett urval av hennes brev och ett par, lätt fantasifulla, levnadsteckningar. När modernismen började hävda sig på 1920-talet, blev också hennes dikter plötsligt aktuella – och idag räknas hon som en av de få stora poeterna i USA. Hon hette Emily Dickinson.

Hennes ämnen är välkända företeelser: solnedgångar, blommor, fåglar, olycklig kärlek, döden, men i hennes dikt blir allting överraskande, säreget hemlighetsfullt. Det beror inte minst på hennes metaforer. I ungdomen var hon känd för sin kvickhet, och stilen bibehåller ofta en spirituell förkärlek för oväntade associationer och förbryllande formuleringar. Hon kan jubla inför de enklaste ting, men ett genomgående drag, och ett av de starkaste, är lidandet. Smärtan skrämmer många. Den är svår att artikulera. Hon gör det, hon talar om den, ett helt liv igenom, lågmält, självfallet. Den kärlek hon upplevde var omöjlig att förverkliga. Hon sublimerade den till ett hopp efter döden och såg sig själv genom den som ”drottning av Kalvarieberget”. Den familj hon var helt bunden till blev allt mer främmande för henne, inte minst genom deras omvälvande religiösa kriser. Den kristendom hon en gång försökt leva i – med puritanismens allt förtärande krav – kunde inte erbjuda något stöd och ännu mindre någon glädje. Den natur där hon strövat som ung kunde med tiden inte locka henne utanför trädgårdsgrinden. Skygga försök till kontakt med den litterära världen (i form av kritikern T. W. Higginson) visade att hon inte kunde få någon förståelse för sin diktning.



Man skulle på hennes liv kunna tillämpa hennes rader (806)



A Plated Life – diversified

With Gold and Silver Pain



Liv i doublé – dekoren

av guld- och silverkval

En överväldigande mängd av dikterna handlar om döden: om döendet och dess tänkbara upplevelser, om begravningen med all tillhörande ståt och om tillvaron i graven, som ibland blir en säregen idyll med makabra undertoner.



Diktningen

Under hennes livstid trycktes bara några få dikter. Hennes efterlämnade texter är en brokig blandning av utkast och renskrivna stycken, ofta med olika förslag till formuleringar i kanten. Allt detta finns nu samlat i en utgåva som omfattar 1775 verser av ojämn kvalitet och förståelighet. 1955 gav Thomas H. Johnson ut tre band med alla textvarianter. Senare kom en utgåva i en volym, nu också i pocket, Emily Dickinson, The Complete Poems. Han har återställt hennes egen ortografi, som är full av stora begynnelsebokstäver och av tankstreck, som markerar lätta pauser, vilket allt ger dikten något av den ivriga och lite andfådda rytm som enligt beskrivningar utmärkte hennes eget sätt att tala.



Stilen är full av överraskningar, men i motsats till sin talföra samtid är hon egendomligt ordkarg. Läsaren måste känna sig in i texten på ett sätt som den viktorianska tidens poeter annars aldrig kräver i sitt ordflöde. Språket präglas av en medveten kontrast mellan vardagliga ord och lärda latinismer, grammatiken är komprimerad och visar för övrigt en markant förkärlek för konjunktiv, som om hon ville ange hur osäkert varje omdöme, varje intryck kan vara.



Hennes tidiga läsare tog ofta anstöt av rimmen, som ofta var orena, assonanser eller inte ens det, men hon höll fast vid dem (liksom engelska poeter än idag). Walt Whitmans fria vers lockade henne inte; hon kände till den men hade aldrig läst honom, enligt vad hon uppger i ett brev. Det mest traditionella i hennes diktning är rytmen. I en tid som experimenterade med raffinerat omväxlande versformer höll hon sig till de enkla rytmer som bär upp de puritanska psalmerna. Dem hade hon hört i hela sin uppväxttid, och deras taktfasta jamber, som vanligen växlar mellan tre och fyra betonade stavelser per rad, är grunden för hennes rytm. Hos henne blir tonvikten däremot betydelsebärande, inte schematisk utan också den ett uttryck för tanken. En utmärkt studie av hennes stil ger Brita LindbergSeyersted i The voice of the poet. Aspects of style in the poetry of Emily Dickinson, 1968. Studia Anglistica Upsaliensia 6. Allt detta gör henne svår att översätta. Det finns ett par volymer på svenska med valda dikter av henne, av Erik Blomberg och Johannes Edfelt, 1949, och av Ellen Löfmarck, 1950 (den är bättre), men de ger knappast någon uppfattning om språkets rikedom, rytmens liv, stilens växlingar. Översättningarna i artikeln är mina.

Diktens bakgrund

Emily Dickinson föddes i december 1830 i Amherst, en miljö som präglades av puritanskt allvar och intellektuellt liv; staden hade en egen högskola med teologisk inriktning. Hennes far var advokat och en ledande man i staden, hennes mor tydligen ganska kuschad. Liksom sin yngre syster, med det romerskt ståtliga namnet Lavinia, fick hon en viss utbildning i flickinternat, och hennes språk är en påfallande blandning av vardagsspråk och lärda termer, ofta juridiska. Hennes bror, Austin, blev jurist och gick in i faderns firma. Hans hustru Susan var en ungdomsväninna till Emily och hade litterära intressen långt utöver vad familjen eljest hade att erbjuda. De båda svägerskorna var länge mycket nära vänner, men med tiden blev förhållandet mer spänt.

Båda döttrarna Dickinson förblev ogifta och bodde hemma, vilket uppenbart tilltalade deras far. Han skildras som en tystlåten, inbunden, totalt dominerande man, men en anslående detalj finns bevarad: vid en sällsynt vacker solnedgång ringde han i stormklockan för att göra stadens invånare uppmärksamma på detta sköna skeende. Ett år efter faderns plötsliga död 1874 drabbades modern först av slag och sedan av förlamning, och döttrarna vårdade henne i hemmet. Senare blev också Emily sjuk och avled på våren 1886.



Till det yttre var detta ett händelsefattigt liv, särskilt som Emily med tiden slutade upp att överhuvudtaget umgås med folk, annat än skriftligen. Någon möjlighet att publicera sin diktning fick hon aldrig. Det inre livet gestaltade sig däremot förvirrande rikt. Eftersom en viktig del av hennes diktning handlar om ofullbordad och förtärande kärlek är det naturligt att läsare snart nog ville veta vad som egentligen hade hänt. Släktingarna gav olika versioner, det lokala skvallret gjorde sitt, men det viktiga är vad Emily själv gjorde av sina upplevelser, och där finns bara hennes dikter som vittnesbörd.

Någon gång när hon var omkring de trettio drabbades hon av en våldsam och omöjlig kärlek. Flera män, alla gifta – och en kvinna – har föreslagits, men hur pass ömsesidigt det hela kan ha varit är mycket osäkert. För Emily blev det en hunger som samtidigt var ett överflöd. ”Gud gav varje fågel en limpa, men bara en smula åt mig” (791). En annan dikt skildrar hur hon efter alla år av svält står vid ett dukat bord, men hon är illa till mods och märker att hunger är något hos människor som står utanför och ser på, men den försvinner när man kommer in (579). I livet kan hon inte förenas med den älskade, men efter döden skall de mötas, och då skall ingenting skilja dem. Det är en extatisk förvissning i många av dikterna, men vägen dit går genom ett ständigt avstående, genom ett lidande som hon ofta jämför med Jesu korsfästelse. ”Kalvarieberg av kärlek” rättfärdiggör detta himmelska äktenskap (322). Hon är född – brudklädd – liksvept på en och samma dag (1072).

Gud och döden

I motsats till andra i familjen och de flesta i vänkretsen förblev Emily opåverkad av den religiösa väckelse som gick fram över trakten. Den bistra puritanska uppfattningen om den straffande Guden ledde henne till inre uppror. Dikterna är fulla av anspelningar på kristna begrepp, ibland förkastande, ibland självklara och ibland metaforer för hennes egen privata förälskelses religion. Odödligheten är ett begrepp som ständigt återkommer, men den innebär ingen trygg förvissning. I en tidig dikt (49) uttrycker hon i en uppnosig formulering sin kluvenhet inför Gud; den gudsbild hon var uppfostrad med betonade predestinationsläran och nödvändigheten av en total personlig omvändelse. Dikten handlar om en förlust som är så stor att något liknande bara har hänt henne två gånger förr, och då var det genom vänners död. Nu behöver hon på nytt hjälp.



I never lost as much but twice,

And that was in the sod.

Twice have I stood a beggar

Before the door of God!



Angels – twice descending

Reimbursed my store –

Burglar! Banker – Father!

I am poor once more!





Två gånger – och det var till mull –

har jag förlorat förr.

Två gånger fick jag tigga

framför Herrens dörr.



Änglar har två gånger

ersatt vad som flytt.

Tjuv! Bankir – och Fader!

Jag är pank på nytt.



Gud stjäl alltså från oss, liksom han ger vad vi far och är fromhetens fadersgestalt.



Döden är det centrum som livshjulet roterar kring. Vår tid vänder i pryd förljugenhet bort blicken från dödsbädden, från graven, medan hennes uppmärksamhet är fixerad där. Och inte bara hennes. I den mänskliga samvaron i hennes tid spelade kontakten med de döende och de döda en väsentlig roll. Vänner och bekanta samlades vid dödsbädden, begravningen var en stor fastän dyster fest, som angick hela gemenskapen (jämför dikten i artikeln jord eller aska, i Signum nr 2). Någon visshet om de dödas öde finns inte. Salighetens invånare flätas lekfullt in i en dikt om sommarens berusande luft och blå himmel; så lätt är stämningen sällan hos henne (214).



I taste a liquor never brewed –

From Tankards scooped in Pearl –

Not all the Vats upon the Rhine

Yield such an Alcohol!



Inebriate of Air – am I –

And Debauchee of Dew –

Reeling – thro endless summer days –

From inns of Molten Blue –



When ”Landlords” turn the drunken Bee

Out of the Foxglove\'s doors

When Butterflies-renounce their ”drams” –

I shall but drink the more!



Till Seraphs swing their snowy Hats –

And Saints – to windows run-

To see the little Tippler

Leaning against the – Sun –



Jag smakar sprit av okänt slag

ur Krus av Pärlemor -

och inte Tunnorna vid Rhen

ger sådan Alkohol!



Berusat mig – har jag på Luft –

Drogad av Daggen så -

och vinglar sommardagen lång

bland värdshus i Det Blå –



När ”Krögarn” slänger fulla

Bin genom Aklejans dörr -

när Fjäriln – inte tar en ”sup”-

så dricker jag som förr!





Serafer höjer snövit Hatt –

och Helgon – kikar ut –

och ser ett Fyllo luta sig

mot Solen själv – till slut -





(I den botaniska noggrannhetens namn må anges att ”foxglove” är fingerborgsblomma.)





Mot livsberusningen i denna dikt – som ofta möter i antologier – kan man ställa en annan av hennes mest kända dikter, som tycks vara skriven nästan samtidigt (216). Den finns i två varianter, båda på två strofer var. Den ena trycktes redan under hennes livstid. Här är språket friare, liksom rytmen. Dickinson bad sin litteraturkunniga svägerska om ett omdöme. Svaret blev att den första strofen gjorde henne så kall att hon aldrig mer kunde värma sig vid brasan, när hon tänkte på den. Den behövde inget tillägg.



Tryggt i Kamrar av Alabaster

orört av Morgon

och ostört av Dag –

vilar Uppståndelsens ödmjuka lemmar –

sparre av siden,

och Tak av sten.



Lätt skrattar brisen

i Borgen därovan –

pladdrar ett Bi vid Örat där,

flöjtar Fåglar i okunnigt tonfall –

o vilken klokhet förgicks inte här!



Emily skev senare en annan, ”frostigare” version, där den första strofen är nästan oförändrad – verbet har dock blivit ”ligger” istället för ”sover”. Nästa strof handlar om tiden och all storhets förgänglighet; med utpräglad förkärlek för allitterationer. Den första utgivaren slog ihop de två varianterna till en dikt på tre strofer, men nu är texten återställd.



Höga går Åren -i Månskäran – ovan

en värld gröper Rundlar -

Himlavalv – ror –

Tiaror – faller – och Titlar – ger vika

ljudlöst som Punkter – på Skivor av Snö -



Tron

Om döden är det centrala motivet, kommer Gud inte så långt därefter. Där är hon påtagligt avvaktande och kluven, medan evighet och odödlighet är positiva begrepp, som återkommer gång efter annan. En helhjärtad hängivenhet skildras hos martyrerna, som har gått genom lidandets trånga pass och där kompassnålen pekar rakt mot norr i polarluften (792).

Tron kan gå förlorad. Detta är något absolut i den tidigare diktningen. Att förlora tron är värre än att mista ett gods, för egendom kan ersättas, men det kan inte tron, den ärver man bara en gång, och om en artikel i den går till spillo, är tillvaron en tiggares (377). Långt senare heter det att vi tror helhjärtat bara en gång; tron sitter inte så bra när den har ändrats ofta (1258). Med samma bild av omsydda kläder heter det senare, mindre rigoröst, att det finns en nål att laga varje trasig tro med, och även om det syns att den har gått sönder så är den bekväm och rymlig som förr (1442). Tron är den bräckligaste av bryggor, men det är Gud som har byggt den, och han skickade sin Son för att pröva den (1433).

Den tro som spelar störst roll för henne tycks vara ”det ljuvliga kätteriet” (387), kärleken mellan man och kvinna. Om inte Jesu ansikte visar sig vara den älskades kommer hon inte att kunna känna sig hemma i himlen (640 och 1260 varierar bilden). När hon föreställer sig livet i himlen är det alltid med hemlängtan till den vardagliga jorden. I en dikt förklarar hon att de enda nyheter hon far dagen lång är bulletiner från odödligheten, de enda skådespel hon ser är evigheten, den ende hon möter är Gud, hennes enda gata är tillvaron (827). Detta kan låta positivt, som en vardagslivets mystik, men vad hon har att säga om Gud är sällan det. Segern kommer till läppar som är stelfrusna, en droppe skulle ha smakat så ljuvligt – var Gud så sparsam? Hans bord är dukat för högt för oss, vi måste i så fall äta på tåspetsarna (690). Folk är inte så måna att möta Gud (dvs. dö); himlen är nog utmärkt – när man inte kan få jorden -, då är ansiktet så gästfritt på vår gamle granne Gud (623). Är himlen en läkare? Man säger att han kan bota, men det finns inte medicin postumt – är himlen ett bankkontor? Man talar om vår skuld, men den förhandlingen är jag inte med om (1270). I de sena dikterna är bitterheten mest uttalad. Vi ber Dig (Gud) om förlåtelse för Ditt eget dubbelspel (1461). De som dog förr visste vart de gick, till Guds högra hand – den handen är amputerad nu. Men när tron abdikerar, blir uppförandet småttigt. Bättre ett irrbloss än inget ljus alls - (1551).



Samma bitterhet präglar en dikt som tycks vara en sammanfattning av hela hennes liv: När vi inte längre bryr oss om det kommer gåvan för vilken vi gav jorden och pantsatte himlen, men så förminskad i värde att det är en skam nu att se på den - (1706).

Om bönen yttrar hon sig också. Naturligtvis bad jag, och brydde sig Gud om det? Som om en fågel hade stampat med foten i luften (376). Åtminstone bönen är kvar – är kvar – o Jesus – i luften – jag vet inte vilket rum som är ditt, jag knackar överallt. Du sätter jordbävningen i söder, malström i havet – har du ingen arm för mig? (502). Frälsare, jag har ingen annan att tala med, så jag kommer med mina bekymmer till dig. Jag är den som har glömt dig helt – kommer du ihåg mig? Jag kommer med ett hjärta jag inte orkar bära (217). Han prövade min tro, plågade den på alla sätt – heter det i en dikt, vars slutrader visar att ”han” är Jesus, medan den som talar är din lille Johan (eller Johannes? 497). Ett av de få sammanhang där Jesu gärning skildras som någonting uppmuntrande för människan är skildringen av hur döendet har haft en föregångsman i Jesus, han är en pionjär att lita på (698). I en dikt samtalar jaget med Jesus, som inbjuder det och erbjuder all förlåtelse (964); något svar far han inte. Den sida hos Jesus som verkar vara övertygande upplevd i hennes diktning är lidandet. Krucifixet och framför allt Kalvarieberget återkommer i många laddade sammanhang men då som en bild för hennes egen smärta.

Abstrakta begrepp spelar en stor roll, och de far gärna en konkret utformning. Hoppet är det där med fjädrar, som slår sig ner i själen och sjunger en melodi utan ord... men aldrig har begärt en smula av henne (254). Sorgen är en mus som väljer panelen i vårt bröst (793). Också för evigheten har hon en bild: Som om havet skulle gå isär och visa ännu ett hav och detta ett tredje och de tre bara ett antagande om ytterligare hav, utan besök av stränder, och dessa utkanten av hav som må finnas (695).

En förvissning går igenom en av de mest kända dikterna: Jag har aldrig sett en hed, jag har aldrig sett havet, men jag vet hur ljungen ser ut och vad en bölja är. Jag har aldrig talat med Gud eller gjort besök i himlen, men jag är säker på platsen som om märkena vore givna (1052).



Någon gång möter ändå en munterhet i hennes verser om Gud, som i denna framställning av gudstjänsten i naturen (324), ett motiv som är viktigt inte minst i den nordiska privata fromheten.



I Kyrkan håller somliga Helg –

jag håller den Hemma hos mig –

och Fruktträdgården är mitt Kor –

där övar Lövsångarn sig –



I Mässkläder håller somliga Helg – j

ag tar bara Vingarna på -

och vår Klockare klämtar inte nu –

han sjunger i det Blå –



Gud håller Predikan, en välkänd Präst –

långdragen blir aldrig hans flit,

så somliga kommer till Himlen till slut –

men jag är på vägen dit.





De kristna begreppen spelar en inte obetydlig roll i hennes språk, men hon behandlar dem personligt. Hennes egentliga religion tycks vara tron på hennes egen, smärtsamt sublimerade kärlek; efter döden skall de två leva samman i evigheten. Det är stimulansen att få se honom efter döden som håller henne uppe, som kejserliga supar varje dag (1001) heter det lite oväntat.

En sådan exklusiv förvissning har sina rötter i den samtida folkliga fromhetens föreställningar om himlen, men i hennes omformning kommer onekligen Gud att spela en underordnad roll för saligheten.

En egen röst

Hon hade ingen publik utanför de nära vännerna, och detta bidrog väl till att hon aldrig anpassade sig efter någon rådande stil. Så sant som möjligt ville hon återge inre upplevelser, som hon skildrade med största frihet i bildspråket. Hon talade, på ett sätt, bara till sig själv, men den som gör detta med oförändrad ärlighet kan därigenom tala till många, bortom gränserna för den egna tiden och smaken. Den egensinniga stilen kan tyckas hindersam, men när läsaren väl har tagit sig innanför staketet, står diktens träd dignande av frukter. Många av dem är bittra. Smärtan och ångesten förställer sig inte. De upphör inte heller att vara väsentliga inslag i den mänskliga tillvaron.


Publicerad 1986 i nummer 4