Vad dokusåpan lockar fram
Piltz, Anders



Dokusåpan är från början en svensk uppfinning. Det märkliga ordet är en vidareutveckling av amerikans-kans soap opera, tvålopera, ursprungligen en dramaserie med enkla personligheter och lätt-begripliga komplikationer, främst av erotisk natur. Det lätt föraktfulla namnet antyder att serierna ska konsumeras av hemmafruar och daglediga utan höga kvalitetsanspråk.

Det var programmet Robinson, producerat av svensk tv, som introducerade ett nytt format för underhållning, den dokumentära såpan. Receptet är enkelt. Man pressar in en grupp frivilliga i en sluten miljö, en psykisk tryckkammare. Av inspelningsledningen tvingas de till allehanda sociala och praktiska inskränkningar, som ska generera dramaturgiskt tacksamma situationer. Vissa stimuli ger vissa förutsedda responser. I Robinson-fallet skulle man klara fysiska strapatser, lösa praktiska problem, säkra sitt materiella uppehälle och framför allt hävda sig socialt genom att finna sin rättmätiga plats i hackordningen. Genom röstning i örådet mobbades de flesta deltagarna ut.

Programidén bygger på en socialdarwinistisk princip: den som fortast anpassar sig till förutsättningarna avgår som vinnare. Survival of the fittest i underhållningsformat.

Senare har en rad dokusåpor producerats med efter hand allt magstarkare inslag, ofta i rent bokstavlig mening. Människor får utföra motbjudande saker, äta maskar och dricka sin egen urin. Kameran följer dem i sängkammaren och på toaletten. Själva poängen är att normala tabun ska brytas.

Om inte deltagarna vore frivilliga och betalda skulle man kalla alltihop ren manipulation, ofta med lyteskomiska inslag. Under pressade förhållanden framlockar man de sämsta sidorna hos människorna: gruppmobbning, avund, skadeglädje, vanlig elakhet, ilska, kättja, tristess, förödmjukelse. Ett nytt ord har tillkommit i den svenska ordlistan: förnedringsteve. Människor fläker upp sitt innersta och blir berömda för några veckor, och i ytterligare några månader kan deras namn dyka upp på sensationspressens löpsedlar i nya förnedringssituationer, in-nan de försvinner ut i den anonymitet från vilken de blivit hämtade.

Åskådarna erbjuds underhållningsvåld av samma slag som antikens gladiatorspel. Någon måste offras. Tanken att någon måste dö kittlade nyfikenheten och instinkterna hos människomassan. Man slog vad om vem som skulle dö. Publiken skaffade sig favoriter och favorithatobjekt.

Drifterna som exemplifieras i dokusåpan är alla livsnödvändiga, men de måste också kontrolleras av hjärnbarken, där förnuftet har sitt säte. Dokusåpan vill illustrera hur moralen bryter samman på grund av hunger, rädsla, stress, överansträngning, eller därför att tävlingsledningen uppmuntrar deltagarna att sätta sig över alla spärrar, kulturella koder och tabun, allt detta som får ett samhälle att inte kollapsa. Varje moralsystem är ett uppror mot reptilhjärnans tyranni.

Dokusåpan fungerar därmed på samma sätt som medeltidens Dödssyndsman, målad på kyrkväggarna (bland annat i Ärentuna kyrka, Uppland): en naken man med sju etiketter fästade vid olika kroppsdelar. De utpekar platsen för de sju huvudsynderna: Superbia – Högmodet, Avaritia – Girigheten, Luxuria – Kättjan, Invidia – Avunden, Gula – Frosseriet, Ira – Vredesmodet och Acedia – Likgiltigheten. Har man sett den figuren (som för dagens fromma och ofromma kyrkbesökare verkar bisarr eller distraherande) så glömmer man inte dess budskap: vilka beteenden måste undvikas, om man vill leva ett riktigt liv i harmoni med Gud och sina medmänniskor? Dokusåpan visar detsamma, med den skillnaden att här får man betalt för synden.

Om det finns sju huvudsynder, då finns det också sju huvuddygder: ödmjukhet, generositet, ett rent hjärta, glädje över andras framgång, måttlighet, behärskning och iver för det goda. Det ligger kanske i sakens natur att det inte går lika bra att dramatisera dessa dygder i en dokusåpa. Dygden är av någon anledning inte lika tacksam dramaturgiskt som lasten. Tragedien är livskraftigare än folklustspelet. Bredvid helvetesmålningarna ter sig himlens salighet bleksiktig.

Som en uppfriskande nyhet i tv-utbudet kom i höstas de tre BBC-producerade programmen The Monastery – Klostret. Också denna programidé var enkel: fem män utan vana vid etablerad religion skulle under fyrtio dagar delta i den dagliga böne- och arbetsrytmen i benediktinklostret Worth Abbey i West Sussex, där 22 munkar lever enligt den helige Benedictus regel från femhundratalet. Regelns grundtanke är att alla ska underordna sig varandra, att med Paulus ord överträffa varandra i ömsesidig aktning, alltså den konträra motsatsen till dokusåpans idé. Regeln sammanfattar en flerhundraårig erfarenhet av möjligheter och svårigheter med ett liv i nära gemenskap. Den är känd för sin måttfullhet och människokännedom.

Gemensamt för deltagarna var att de anmält sig självmant och att de letade efter något som kan tänkas vara en mening med livet. Kameran fanns med överallt, här likaväl som i Big Brother. Men nu var den inte ute efter deras fysiska privatliv, utan deras innersta, något som eventuellt skulle kunna klandras som en form av indiskretion.

Deltagarna fick inte använda sina mobiltelefoner och var tvungna att stiga upp i ottan och även att delta i den tysta bönen. Det blev en kulturchock. Alla fick de på något sätt sina liv förvandlade genom bönen och samtalen med sina mentorer. Ingen har veterligt genomgått någon plötslig och genomgripande omvändelse till bekännande kristna. Men en av de deltagande, 29-årige Tony Burke, har skrivit en uppriktig redogörelse för sina erfarenheter (som kan läsas på adressen http://www.bbc.co.uk/religion/programmes/monastery/tony-_story.shtml). Han har arbetat inom reklambranschen och gjorde tidigare reklamfilmer för en telefonsexlinje, en verksamhet som han efter klostervistelsen lämnade.

Han säger att han var en människa för vilken ordet ’Gud’ inte sade någonting och att begreppet religion var något som kunde användas i underhållningssyfte. Han hade själv rikligen bidragit till genren hånflin mot allt som kyrkan står för och mot dem som sätter värde på detta. Hans tvivel på munkarnas ärlighet och integritet skingrades tillsammans med all cynism när alla om kvällarna sjöng Salve Regina i klostrets Mariakapell. Efter några dagar var han ivrigt på jakt efter detta ”gäckande och oförklarliga som kallas tro och kärlek till Gud, uttryckt i bön och i ett liv tillsammans”. Deltagarna fick var sin mentor bland bröderna i klostret. I en minutlång tystnad av nästan plågsamt slag sker inför kameran ett andligt genombrott hos den genomsekulariserade Burke. ”Jag hade kommit i beröring med en andlighet djupt inne i mig som har gett mig energi och viljan att sträva efter så mycket mer i livet och att uppskatta dess värde och bli en bättre människa som lever ett bättre liv. Min världsbild har förändrats. Jag går inte i kyrkan. Men jag tror att religion är en gradvis pågående utvecklingsprocess, och när jag är beredd ska jag lägga in nästa växel, i min egen takt. Som broder Francis sade till mig: försök aldrig bortförklara Guds mysterium.”

Under vissa omständigheter kan de sju huvuddygderna lockas fram i människan. Kanske kunde man tänka sig att våra kloster erbjuder ett program för monastisk värnplikt: att låta unga människor under ett år leva klosterliv för att komma i kontakt med sin inre potential.

Bara detta faktum att en sådan inre resa kan framställas i tv är något att glädja sig åt. Den offentliga bilden av religion har under de senaste åren varit dyster. Gudstro framställs mest som en dysfunktion, ett fall för psykopatologin. Skandaler och obegripligt skrämmande fanatism dominerar mediabilden.

Här visades däremot ett exempel av tron i funktion. Ett tv-program som visade hur man kan locka fram det bästa i en människa, inte bara det värsta. Cynism är inte den enda möjliga attityden till tron. Man kan också behandla den på allvar, som att den har ett ärende till varje människa.

Kanske vågar vi här tala om upprättelse-teve.


Publicerad 2006 i nummer 2