De refuserade Mariapsalmerna – kan de komma till användning?
Thuringer, Rune P.



Det var längesen det allmänna kyrkomötet hade två så vitala kyrkofrågor att behandla som den gångna höstens: gudstjänstreform och tillägg till den svenska psalmboken. Gudstjänstreformen har behandlats i ett tidigare nummer av Signum (3 s 81). Här skall ges några synpunkter på psalmbokstillägget, eller snarare på ett litet urval av de psalmer som inte kom med, plus en av de godkända. Har man läst och sjungit de refuserade Mariapsalmerna blir tanken på papperskorgen inte så lätt. Finns det inget sammanhang där de kan passa och komma till användning?

SOU 1975:3

Att en statens offentliga utredning handlar om psalmer och visor torde vara helt normalt för de flesta svenskar. Vi är sedan 450 år så vana vid statskyrkosystemet, att vi knappast observerar saken. För intresserade personer utifrån, det må vara vilket land som helst utom de nordiska, är det något av en sensation att staten befattar sig med ”tillägg till den svenska psalmboken”. Det behöver inte innebära en sensation i negativ bemärkelse. Så fort den överraskade öppnat boken ifråga, ”Psalmer och visor”, och gått igenom några av de 196 sångerna, märker han att det inte är fråga om några byråkratiskt hopskrapade paradnummer. 1969 års psalmkommitté har tagit i sin tjänst en rad välrenommerade skalder, Anders Frostenson. Britt G Hallqvist, Olov Hartman, Bo Setterlind, för att nämna några, och förenat deras alster med tonskapelser av Sven-Erik Bäck, Roland Forsberg, Erland von Koch, Ingmar Milveden, Karl-Olof Robertsson för att nämna några av de mest kända och produktiva i detta sammanhang. Dessutom har man tagit med några psalmer från äldre tider som väl förtjänar att bli avdammade.



Ur litterär synpunkt ger psalmförslaget intryck av att väl återspegla samtidens religiöst-poetiska skrivaktivitet. Det musikaliska materialet har, som jag ser saken, sin styrka i inspirationen från den kyrkomusikaliska förnyelse som i olika skeden pågått i vårt land under det senaste halvseklet; dess svaghet torde ligga i en alltför stor benägenhet att vara popdiggare till lags.

Psalmförslagets tillkomsthistoria via en av regeringen tillsatt utredning är som sagt ur internationell synpunkt utomordentligt originell, men ser man till slutprodukten måste man tillstå att resultatet inte är dåligt; utredningens ledamöter och experter har just varit av en så hög kvalitet som man kunnat önska. Riktlinjen har varit att ge Svenska kyrkan ett användbart psalmbokstillägg, samtidigt som man hållit ögonen öppna för behovet på både frikyrkligt och katolskt håll. Om detta förfaringssätt utifrån sett är ovanligt, hur löser man då problemet med nya psalmer i andra länder? Givetvis genom kyrkornas egen hymnologiska aktivitet, men utvecklingen inom ekumeniken har faktiskt gått så långt att det blir allt vanligare med en rent ekumenisk psalmboksproduktion. Säkert en linje som inom några årtionden blir den förhärskande också i vårt land. Detta får räcka som presentation och bakgrund till det följande.



1975 års kyrkomöte

Efter nära sex års arbete överlämnade psalmkommittén sitt resultat till kyrkomötet som sammanträdde i september. Dess ”särskilda utskott” underkastade förslaget en ingående granskning under två veckor, och 24 september var kyrkomötets medlemmar redo att fatta sitt beslut, vilket helt enkelt innebar att man följde utskottets rekommendation. Den fortsatta gången av ärendet består av att regeringen väntas stadfästa det nyantagna tillägget till psalmboken, och någon gång under 1976 torde ett tryck vara klart att överlämnas till församlingarna för användning.

Vad innebar då särskilda utskottets och därmed kyrkomötets ställningstagande i förhållande till psalmkommitténs förslag? Först och främst en radikal reducering; inte mindre än en dryg fjärdedel (56 st) av förslagets 196 nummer plockades bort. Ett 30-tal psalmer underkastades dessutom smärre ändringar, och ungefär lika många återlämnades till psalmkommittén för bearbetning, såväl av texter som melodier, enligt utskottets anvisningar. Slutligen tillfogades några kyrkovisor, hämtade ur olika sångsamlingar.

Uteslutningarna gjordes med motivering för varje nummer. Så ströks exempelvis – till mångas besvikelse – 617 av Nelly Sachs i översättning av Olof Lagercrantz, Du drar mig men ej vid ett rep, för att ”texterna i en Svenska kyrkans psalmbok bör ha en klarare trosprofilering”, och en annan för att dess tema ”snarare hör hemma i religiös science fiction än i en kyrkopsalm”. Av speciellt intresse för katoliker (och givetvis ortodoxa) är emellertid strykningen av fyra Mariapsalmer.

De refuserade Mariapsalmerna

Dessa är 659 Maria väntar sitt barn av Bo Setterlind med musik av Lars Edlund, 668 Stjärna över haven (Ave maris stella) med svensk text av Anders Frostenson och musik dels medeltida, dels av Caspar Ett (1840), 669 Himlarnas drottning (Salve Regina) med svensk text av Olov Hartman och medeltida melodi, 670 Var hälsad Herrens Moder (Salve Regina) med svensk text av Bo Setterlind och musik från Köln (1852). Motiveringen för utskottets strykning lyder: ”Den centrala roll som Maria spelar i nr 668, 669 och 670 är så markerad att texterna torde komma att upplevas såsom främmande i en evangelisk-luthersk kyrka. Vissa av uttrycken är också enligt utskottets mening stridande mot Svenska kyrkans bekännelse.”

En icke obetydlig del av kyrkomötesdebatten gällde dessa psalmer. Biskop Ingmar Ström ville ha med dem: ”Det vittnar om dogmatisk snålhet och brist på allmänkyrkligt sinne, i ordets egentliga mening katolska sinne, att slopa de sköna Mariahymnerna.” Med sedvanlig svepande elegans förklarade biskop Ström att hela förslaget borde antas, även om ”en hel del skräp” skulle komma med. Biskop Helge Brattgård ansåg visserligen att den evangelisk-lutherska traditionen tappat bort Maria och att vi behöver ”få tillbaka Jesu moder”; hans invändningar mot de nämnda psalmerna bestod dock, liksom andra som befarade att ”där finns sådant som skulle kunna animera både unga och äldre att i bön vända sig till jungfru Maria istället för till Gud och Frälsaren” (Långström). Med betryggande majoritet gick kyrkomötet på utskottets linje och strök de omdiskuterade Mariapsalmerna.

Vi övergår nu till debatten kring var och en av dessa psalmer jämte en kort kommentar ur katolsk synpunkt.

Denna psalm har i mindre utsträckning än de följande gett upphov till inlägg i kyrkomötesdebatten. Utskottet kallar den i sin avslagsmotivering ”en lyrisk dikt av skönhet och djup som dock synes mer lämplig som meditationstext än som sjungen psalm”.

Därmed har man emellertid, som jag ser det, bortsett från en faktor som just förvandlar denna text till en psalm att sjungas: Lars Edlunds melodi från 1965. Dess moderna och rikt figurerade men ändå melodiösa och lättsjungna tongångar förtjänar verkligen att introduceras i gudstjänstlivet, inte minst för sin rytmiska svikt i växlingen mellan 4- och 3takt. Överhuvud taget kan man ifrågasätta utskottets tes att sjungandet skulle stå i motsats till mediterandet. Anders Ekenberg har påmint oss om Basilius ord till prästerskapet i Neocaesarea år 375 om psalmsångarna i kyrkan, som både fördjupar sig i betraktandet av orden och är inriktade på uppmärksamhet och hjärtats samling.(1)



Kritiken av den här psalmen har focuserats mot två ställen i Frostensons text, först ”nu och alltid jungfru” i första strofen. ”I våra bekännelseskrifter står det inte så om henne,” sade biskop Helge Brattgård, ”utan där står: – är hon i sanning Guds moder och har likväl förblivit en jungfru.” ”Den romerska kyrkan har en lära om semper virgo som vi inte har.” Det är svårt att inse att de båda uttrycken skulle innebära någon större skillnad. Termen alltid (eller ständig) jungfru kan knappast betecknas som romersk. Den är belagd tidigt i den odelade kyrkan, första gången hos biskop Petrus I av Alexandria t 311 (aei panthenos) senare återkommer den på Lateransynoden 649 och hos en rad kyrkofäder såsom Ambrosius, Augustinus och Hieronymus. Ett tecken på uttryckets ”oromerska” karaktär är att det återkommer inte mindre än tre gånger i den ortodoxa liturgin: i stora och lilla litanian samt under konsekrationen. Naturligtvis har i den katolska kyrkan (liksom i den ortodoxa) folkfromheten och teologin då och då pressat uttrycket. Hur man på katolskt håll idag ser på ”den saliga, alltid rena Jungfrun Maria” framgår av Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan,där hennes evangeliska roll med stor tydlighet tecknas.

Koncilietexten pekar emellertid också på den kultiska aspekten på Maria, och därmed är vi inne på det andra ställe i Frostensons översättning som ådrog sig kritik av kyrkomötet i höstas: ”bed för oss” i tredje strofen. Biskop Sven Silen deklarerade: ”Det är helt klart att vi inte bör blanda oss i den katolska folkfromheten. Det är ju uppenbart att i synnerhet i tredje versen av nr 668, orden ‘bed för oss och gör oss öppna mot Guds stillhet’ står direkt i strid med våra bekännelseskrifter.” Så är det utan tvivel. Här går en som det förefaller ofrånkomlig skiljelinje mellan protestantisk och katolsk praxis (och mellan protestantisk och ortodox). Den har inte bara med folkfromheten att göra. Konciliekonstitutionen om kyrkan fastslår med hänvisning till Luk 1:48 att ”Maria äras med rätta av kyrkan med en särskild kult”, samtidigt som det dock framhålles att denna kult väsentligt skiljer sig ”från den tillbedjanskult som ägnas det människoblivna Ordet lika väl som Fadern och den Helige Ande” (se vidare härom i behandlingen av 670).

Det skall endast tilläggas att musiken till Stjärna över haven, såväl den medeltida (668 a) som Caspar Etts melodi från 1840 (668 b) i hög grad är värd att införlivas med den kristna församlingens aktuella sångskatt.



Diskussionen om denna psalm, eller snarare om Olov Hartmans svenska tolkning av den, rörde huvudsakligen och med rätta uttrycket ”moder till all barmhärtighet” i första strofen. Biskop Silen meddelade kyrkomötet att han företagit en undersökning av grundtextens Mater misericordiae och att han ”från bästa katolska håll här i Sverige, nämligen från pater Hornung”, fått klargjort att ”med Barmhärtigheten menas Kristus”. ”Moder till all barmhärtighet” skulle alltså vara vilseledande. Det låter helt övertygande, och det framgår också av kyrkomötets fortsatta protokoll att Hartman beklagar formuleringen ”all barmhärtighet” och skulle kunna tänka sig en ändring till ”Guds barmhärtighet”. Ur katolsk synpunkt vore det nog önskvärt med en nyöversättning av hela första raden i ännu närmare anslutning till originalet.



Ingen av de refuserade psalmerna inspirerade kyrkomötets medlemmar till en så livlig debatt som denna psalm. Man får intrycket – till och med av det torra protokollet – att här kom andarna i rörelse. Kyrkoherde Sune Garmo ansåg att det snarare varit psykologiska än teologiska skäl som kommit särskilda utskottet att stryka denna psalm. ”Om vi skall vara ärliga, är väl negativiteten betingad av den katolska kyrkans positiva inställning till Maria och då inte minst dess folkfromhet. Säger Rom ‘ja’, så måste enligt utskottet vi säga ‘nej’.” Biskop Åke Kastlund sade sig vara övertygad om att ”ärkeängeln Gabriel själv med glädje skulle kännas vid den här psalmen”; han ville därför, utan att ”plädera för någon romersk-katolsk uppfattning”, få med någon eller några sådana psalmer som kunde glädja de katolska invandrarna.

Man kan beklaga att hela denna Mariadebatt kommit att föras mot en renodlat västeuropeisk-latinsk-romersk bakgrund, där enbart den katolska uppfattningen framställs som antites. Det är naturligtvis begripligt med tanke på att reformationen utspelades inom denna referensram. Men invandringen och ekumeniken, två skeenden som i högsta grad berört vårt land de senaste tio åren, har, eller borde ha, gjort oss mer medvetna om den andra stora kyrkosynen, den ortodoxa, vars Mariauppfattning är nära nog identisk med den katolska. Men inte en enda hänvisning gjordes till ortodox Mariasyn under höstens kyrkomöte.

”Maria har hemortsrätt i vår kyrka”, ansåg kyrkoherde Garmo, och biskop Silen konstaterade att den Svenska kyrkan har två Mariadagar, plus en tredje, Marie besökelses dag, inbakad i texterna på Marie bebådelsedag; dessutom förutses i de reviderade texterna på färde söndagen i advent ett särskilt omnämnande av Herrens Moder ”såsom en del i ett internationellt mönster”. Detta skulle tala för att särskilt 670 fick komma med i psalmtillägget, enligt biskop Silen.

Domprosten Per-Olof Sjögren uppträdde oväntat bland dem som inte ville ha med 670 bland de nya psalmerna. Han reagerade mot Bo Setterlinds ord i parafrasen över Salve Regina: ”Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung vår Herres Moders lov!” Han ser i denna uppmaning ”en glidning åt att även inkludera Herrens moder bland dem som skall vara föremål för lovsången”. Det är naturligtvis alldeles riktigt, och det skall understrykas att ”glidningen”, nämligen i språkbruket, helt ligger hos Setterlind. Den katolska grundtexten till Salve Regina har inte tillstymmelse till glidning åt detta håll. Där anropas endast Maria som förespråkerska.

Det är en vanlig missuppfattning bland icke-katoliker att katolikerna skulle ha svårt att hålla isär äran åt Gud och vördnaden för helgonen. Men nu förhåller det sig precis så som den ovan citerade konsilietexten säger om Mariakulten, att den väsentligt skiljer sig från den tillbedjanskult som ägnas Gud – även på folkfromhetens område. Ett enda exempel. Jag har flera gånger deltagit i allhelgonalitanian, som särskilt används under påsken, tillsammans med invandrare i Stockholm och Uppsala och illitterata sluminvånare i Italien. Prästen nämner Guds och helgonens namn, församlingen svarar med ”förbarma dig över oss” respektive ”bed för oss”. Fast raden av helgon är lång (dit hör Maria) och växlingen i anrop ofta sker snabbt, och deltagarna inte läser innantill i bönbok utan lyssnar och ropar, har jag aldrig någonsin hört någon katolik som sagt eller ens varit nära att säga ”förbarma dig över oss” till ett helgon. Där går en absolut gräns, som inte den mest otuktade folkfromhet överstiger.

Om melodin till 670, från Köln 1852, kan endast sägas att den är väl funnen, både musikaliskt acceptabel och lättsjungen.



Kan de komma till användning?

I ett radioprogram, Människor och tro 26 oktober, diskuterades motiveringarna för strykningen av dessa och de 52 andra refuserade psalmerna i förslaget. Frostenson och Setterlind uttryckte sin ”smärta” över att de uteslutna psalmerna nu skulle vara dömda till att bli undanlagda och bortglömda. Särskilt 670 tycks ha fascinerat såväl skalden som många som läst och sjungit den.

Min tes är att de fyra Mariapsalmerna borde kunna bli väl upptagna bland katolikerna i Sverige (och svensktalande Finland). Vi har inte alls gott om sångmaterial på modersmålet. Med några smärre textjusteringar skulle såväl 659 som 668, 669 och 670 väl försvara sin plats i de provisoriska sångsamlingar som används i de katolska församlingarna.



Helt vid sidan om dessa refuserade Mariapsalmer skulle jag vilja peka på en psalm från ett helt annat ämnesområde än Mariafromheten, nämligen 647. Den medtogs oförändrad från psalmkommitténs förslag och placerades under rubriken kyrkan, underavdelningen nattvarden. Många av de godkända psalmerna kommer med all sannolikhet – och rätt – att sjungas av katolikerna, men särskilt denna, för dess enastående biblisk-eukaristiska inriktning. Biskop Silen anmälde betänkligheter: betyder inte dess ord ”att inkarnationen upprepas, att det välsignade brödet därmed är transformerat eller transsubstantierat till den kroppsligen närvarande Kristus. ‘Här krubban är – jag faller ned, tillbeder’ måste komma i direkt strid med konkordieformelns uttalande”, hävdade Västeråsbiskopen. Nej, svarade ledamoten Blomgren: ”Vad som uttrycks i vers 2 är en liknelse”: det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus själv. Det blev också kyrkomötets ståndpunkt, att döma av beslutet: psalmen godkändes.

Fråga om det är liknelse eller realitet som Elis Erlandsson velat uttrycka med sin dikt. Han skrev den 1935, det år som brukar sättas som början av den högkyrkliga och eukaristiska väckelsen i Svenska kyrkan. Vad som talar för att snarast en katolsk sakramentsteologi föresvävat Erlandsson är diktens ursprungliga lydelse – den har nämligen ändrats. När den togs in av Gunnar Rosendal i hans bönbok Den bedjande kyrkan (s 98) hette det inte ”kalkens dryck” i första strofen, utan ”kalkens blod”. Även längre fram i dikten har ett par ändringar gjorts. Det måtte ha varit ett långt telefonsamtal mellan psalmkommittén i Stockholm och den gamle prosten i Strängnäs när man kom fram till denna radikala justering!

Som synes ovan har Erlandssons tillrättalagda dikt försetts med musik av Lars Edlund, ett meditativt andante, som vanligt välskrivet och stilfullt, och troligen sångbart för en församling med tillgång till en välövad kyrkokör som försångare. Melodin torde emellertid vara mycket svår för de katolska församlingarna i landet, som jag hoppas skall införliva ”Det helga bröd” i sin kyrkosång. Endast 30 % av dem har kyrkokör.’ När jag därför meddelar en egen alternativ melodi, är det endast för att få ned svårighetsgraden. Man kan också använda koralen till Sv Ps 72.


Publicerad 1975 i nummer 5