Etapper i den svenska ungdomspolitiken
Dietz, Klaus P.

Klaus P. Dietz, katolsk präst vid S:t Eugenia församling i Stockholm, är framför allt verksam i församlingens ungdomsarbete.

Mer än någonsin har under de senaste två åren samhällets kultur- och fritidspolitik dragits fram i rampljuset. En rad statliga betänkanden publicerades kort efter varandra och diskuterades av en bred offentlighet, framför allt barnstugeutredningen ”Barns fritid” och SIA-utredningen ”Skolans arbetsmiljö”.



I höstas utkom ”Ungdomens fritidsverksamhet”, ett betänkande framlagt av statens ungdomsråd. Det återger resultaten av försöksverksamhet och undersökningar bland 3 200 ungdomar i åldrarna 10–18 år i Köping, Mölndal och Östersund. Ungdomens inställning till politik, religion, idrott m.m. kartlades, deras beteenden i fritiden, deras önskemål och attityder, föreningsungdomens sammansättning och flera andra områden av betydelse för alla som har att göra med unga människor idag.

Utöver sociologiska redogörelser pekar Ungdomens fritidsverksamhet på en viktig politisk eller idéhistorisk tendens. Den markerar den nyorientering i ungdomspolitiken som inleddes för ungefär tio år sedan.



1950-talet: fritidens monopolisering

Bara en del av ungdomspolitiken – nämligen skolpolitiken – uppfattades alltid som avgörande när det gällde att bygga upp samhället. Själva utbildningen har ofta varit ett stridsäpple mellan partierna. Men hela det område som omfattar ungdomens kultur och fritid har kommit i offentlighetens synfält ganska sent. Det var det tidiga 1950-talet som – något förenklat sagt – upptäckte fritidspolitikens betydelse. När riksdagen diskuterade motbokens avskaffande, befarade man ökat ungdomsfylleri och därmed sammanhängande sociala problem. För att förebygga sådana negativa följder för ungdomen, ansåg man det nödvändigt att möta den ändrade lagstiftningen i alkoholfrågan med förebyggande åtgärder. Enligt 1953 års utredning antog riksdagen ett förslag till ekonomiskt stöd för organisationer som främjade fritidsaktiviteter bland ungdomar. Motivet för denna satsning var alltså i första hand en socialpreventiv syn.



Misstänksamhet gentemot ungdomsföreningar och deras ”privata” verksamhet var dock vanlig bland kommunalpolitikerna. Organisationernas aktiviteter borde kompletteras med kommunala fritidserbjudanden i en s.k. öppen verksamhet, ansåg man. Idrottsanläggningar skulle locka de unga bort från gatan. Kommunala ungdomsgårdar skulle samla tonåringarna till socialt accepterade sysselsättningar. Så ledde förväntningarna att fritidsgårdarna kunde lösa ungdomsproblematiken till en stark expansion av denna kommunala verksamhet fram till mitten av 1960-talet. Dessutom var det aldrig svårt att finna en majoritet bland kommunalpoltikerna för sådana opolitiska projekt.



Undersökningarna i Köping, Mölndal och Östersund sätter dock idag ett stort frågetecken bakom kommunernas satsningar på egenverksamhet jämfört med satsningarna på ungdomsorganisationerna. Särskilt revirtänkandet hos de barn och ungdomar (i allt mindre ålder) som regelbundet besöker ”sin” fritidsgård inskränker en öppen verksamhet i praktiken. Dessutom når man just inte fram till de grupper som inte redan är anslutna till någon förening. I räckvidd och effektivitet visade sig organisationernas verksamhet vara långt överlägsen den kommunala ungdomsverksamheten – som i sin tur tycks utgöra en hindrande konkurrens. Betänkandet förordar p g a erfarenheter från försöksverksamheten att den kommunala fritidsverksamheten – också ungdomsgårdarna själva – i större utsträckning skulle överlåtas åt olika föreningar.



1960-talets pluralism

Den nya synen på ungdomsorganisationernas insats för samhället framträder i 1962 års ungdomsutredning. Offentlighetens stöd till föreningsverksamheten motiveras på följande sätt:

”Det är inte riskerna för att den som är ung skall misslyckas i fråga om social anpassning och personlig utveckling utan möjligheterna att ta till vara den enskildes inneboende förutsättningar och anlag som bör vara den främsta drivkraften bakom samhällets ungdoms- och fritidspolitik.” (SOU 1967:19)



Föreningarnas egenvärde och oberoende verksamhet uppmärksammades nu. Individens utveckling, hans möjlighet till en insats enligt det egna intresset och den egna begåvningen, hans rätt till privat utformning av fritiden heter målformuleringar under 1960-talets ungdomsdebatt. Man understryker att just föreningslivets många olikartade organisationer erbjuder ungdomen ett tillfälle att utveckla samhällsansvar, pröva demokratins spelregler och får känsla för etiska värden.



I följden av en sådan omvärdering av organisationernas självständighet och speciella uppgift har inte bara den ekonomiska satsningen kraftigt höjts (1960: 100 milj. kr – 1974: 1 500 milj. kr) utan också större frihet lämnats till organisationer att använda pengarna enligt egna föreställningar och behov. Fastän bidragsbestämmelserna fortfarande skiftar från kommun till kommun, kan generellt iakttagas ett växande förtroende för organisationernas verksamhet. Statens ungdomsråd har genom sina undersökningar styrkt med siffror och fakta att förtroendet var berättigat.

1970-talets öppnare kultursyn

Hand i hand med en annorlunda bedömning av ungdomsföreningarnas mångfald går en förnyad uppskattning av folkrörelsernas betydelse för samhället överhuvudtaget. Med undantag av beslutet att ställa nästan alla förskolor under kommunalt monopol går de senaste årens betänkanden och riksdagens ställningstaganden – även socialutredningens, invandrarutredningens och alkolholpolitiska utredningens synpunkter – åt samma håll: att samhället skall gestaltas av intressegruppernas, samfundens, organisationernas och bildningsförbundens pluralitet – och inte administreras sönder av centrala myndigheter. I katolska kyrkan kallar man den principen för ”subsidiaritet” (understöd); det innebär att det som kan göras av lägre instanser (på ett tillfredsställande sätt) inte bör övertas av högre instanser.



Tydligt kommer den nya trenden till uttryck i SIA-förslaget: decentraliseringen av resursfördelningen och starkare medbestämmanderätt för skolans lokala ledning (som skall omfatta även elever och föräldrar). Däremot kan planen till en samlad skoldag med inbyggda fritidsaktiviteter – som också ungdomsorganisationerna skall stå för – utgöra ett allvarligt hot om inte samspelet mellan skolan och föreningslivet noggrant balanseras (jfr Signum 1, 1975).



I SIA-utredningen och hela den nyare kulturpolitiska debatten på 1970-talet ställs fritiden in i kulturens större sammanhang. Kulturell verksamhet betraktas med rätta som mer än kulturell service och konsumtion. Den omfattar möjligheter till självförverkligande genom uttrycksformer, upplevelse av gemenskap, analys och påverkan av omgivningen. Att uppnå dessa värden är framför allt våra folkrörelsers uppgift. De kan skapa en miljö av ömsesidig kontakt, stimulans och avkoppling som kommit till korta i vårt prestationssamhälle. I en tid som uppenbarligen präglas av en allt starkare anonym administration ter sig den överskådliga gruppen med inbördes relationer viktigare än någonsin. I första hand är ungdomen i behov av grupptillhörighet; det är en banal sanning. Överraskande däremot är hur högt intresset för föreningslivet är: enligt Ungdomens fritidsverksamhet är det endast 8% av 15-18åringarna som inte är, var eller ville vara medlem i någon organisation. (Att en hög procentsats tillbringar sin fritid tillsammans med familjen, kan vara en tankeställare i debatten kring kärnfamiljen m.m.)

Rousseaus ”enhetsdemokrati” (jfr Signum 1, 1975) har genom folkrörelsedebatten och genom en positivare syn på föreningslivet fått några ordentliga sprickor. Vi hoppas att processen fortsätter mot ett samhälle där idegemenskaper ges större uppgifter och ansvar.



Not

‘Ungdomens fritidsverksamhet. Betänkande av centrala projektledningen för statens ungdomsråds försöksverksamhet i Köping, Mölndal och Östersund 1972-74, 1975.



Jfr även Ungdomens fritid och samhällssyn. Sammanfattning av en undersökning gjord inom statens ungdomsråd av Rune Persson och Anita Dahlgren. Prismaserien, 1975.


Publicerad 1976 i nummer 5