Inför Franciskusjubileet
Roelvink, Henrik

Porträtt av ett helgon

Vi säger ofta att den moderna människan söker sin identitet. Detta talesätt kan bara delvis tillämpas på Franciskus av Assisi (1182-1226). Som en medvetet levande människa frågade han sig också vem han var. Han sökte svaret under hela sitt liv. Men utifrån en helt annan livserfarenhet än den vi har. Ty för honom var svaret inte alls svårt att hitta. Franciskus påstod själv ”att den som ödmjukt och utan anspråk undersökte den heliga Skrift, lätt kunde lära känna sig själv och Gud”. Franciskus sökte så att säga något som han redan kände. Hela världen var för honom en spegel av Guds godhet. Han trodde utan att tvivla på Gud och var helt säker på att Gud i Jesus Kristus blivit Vägen för oss. Hans fråga blev därför: vad betyder detta för mig personligen?



Vi lever inte längre i ett samhälle som är genomsyrat av en sådan allmän trosövertygelse. Vi har lärt oss att tron inte är en självklarhet. Dåtidens tecken på Guds närvaro är för oss inte längre lika tydliga. Vi måste först hitta denne Gud innan vi kan fråga oss vad han vill med vårt liv. Vi är blinda och söker instinktivt, nästan i strid med vad vårt förstånd säger oss om Guds frånvaro. – Franciskus levde i en värld som var söndersliten av allvarliga sociala missförhållanden.



Kritiken mot etablissemanget i kyrkan och staten var hård och bitter. Men all protest baserades på evangeliet. Man utgick helt enkelt ifrån att evangeliet kunde visa vägen till ett bättre samhälle. – Trots dessa skillnader kan Franciskus hjälpa oss att få perspektiv på vår tids mångskiftande problem.

Jag har i samband med firandet av 750-årsminnet av Franciskus’ dödsdag den 4 oktober 1226 läst igenom ett flertal svenska biografier och artiklar om honom. Där klargörs ofta denne mans betydelse för oss idag. Man betonar till exempel hans fattigdom som en reaktion mot dåtidens kapitalism eller hans pacifism och demokratiska broderskapstanke, hans ekumeniska sinnelag gentemot människor med andra åsikter, hans miljömedvetenhet i hans varsamma umgänge med djur och så vidare. Jag vill emellertid rikta uppmärksamheten på ett par andra sidor i hans liv som lär oss förstå hur det överhuvudtaget var möjligt för honom att utöva ett så stort inflytande på sin samtid och varför han ännu idag är aktuell för många. Jag skall först ta upp växelverkan mellan kyrkan och det fria karismat på Franciskus’ tid, därefter belysa hans personliga utveckling och slutligen försöka tränga in i det som djupast drev honom.

Franciskus och hans egen tid

På l100-talet ändrades den social-ekonomiska strukturen i Medelhavsländerna radikalt. Genom handeln, framför allt den internationella textilhandeln, sporrades företagsamheten hos sådana som satsade allt på att tjäna pengar och bli rika. Penninghushållningen förstärktes i en tidig form av kapitalism, städerna växte, borgarna blev en ny klass i samhället, gapet mellan de mäktiga (maiores, det vill säga adeln, de rika borgarna, det högre prästerskapet) och det vanliga folket (minores) var nästan oöverstigligt. Franciskus’ far, Pietro di Bernardone, var en sådan nyrik textilhandlare, och i en sådan miljö växte även sonen upp. Till och med hans namn påminde honom om det. När pappan återkom från en affärsresa till Frankrike år 1182, ändrade han sin nyfödde sons dopnamn från Giovanni till Francesco, fransmannen.

Den nya tiden förde också med sig att människorna kände sig myndiga. Den enskilde kristne, man eller kvinna, ville ta eget ansvar, själv bilda ett omdöme om sin tro, själv läsa bibeln på folkspråket. De flesta präster var inte utbildade för att tillmötesgå dylika behov och levde ofta inte heller ett särskilt evangeliskt liv. Därför kände sig många lekmän kallade att föra ut Guds Ord till det törstande folket, att förkunna evangeliet på ett enkelt och klart sätt och att föregå med gott exempel i det egna livet.

Reaktionen

Det var just i den nya samhällsklassen av rika borgare som reaktion uppstod mot rikedomens avigsidor. Medan fäderna samlade pengar delade deras söner ut dem bland de fattiga. Den rike textilhandlaren Peter Valdes gav omkring 1175 hela sin förmögenhet åt de fattiga i Lyon. Franciskus’ första följeslagare, den välbärgade köpmannen Bernard av Quintavalle, gjorde detsamma i Assisi. Så växte litet varstans grupper fram, som förkroppsligade en evangelisk kraft till förnyelse, men som också ledde till förvirring och motsättningar.



Till detta kom nämligen som en ytterst förvirrande faktor katharernas och albigensernas kätteri, som antagligen genom korstågen vann insteg i Europa. För att lösa det stora eviga problemet hur Gud kunde tillåta så mycket ondska, syndfullhet och lidande i världen, lärde de en extrem dualism: de utgick från två urprinciper, två gudar. Den gode Guden är skaparen av den andliga, osynliga och eviga världen, himmelriket, till vilken också människans själ hör. I övrigt har denne gode Gud, vilkens lära predikades av Jesus Kristus i Nya testamentet, inget att göra med vår värld. Den onde Guden är skapare av den materiella, synliga och ändliga världen, till vilken också människans kropp hör. Denne onde Gud är satan, Gamla testamentets gud. Syndafallet förklaras så, att satan frestade änglarna till sexuellt begär och fängslade deras själar i människokroppar. Frälsningen sker genom Jesus Kristus, som dock inte uppfattas såsom Guds son utan såsom en ängel i en skenkropp. Denna ängel visar genom sin undervisning vägen tillbaka till himmelen. Frälsningen sker alltså inte genom Jesu död och uppståndelse (som enligt katharerna är falska myter) och den kommer oss inte till del genom kyrkans sakrament utan genom att vi lyssnar till och följer Jesu ord och lära och genom inträde i katharernas gemenskap. Katharerna uppfattade kyrkan som ett satans redskap och organiserade sig i en sorts motkyrka. På samma gång fann deras tankegångar stor spridning bland andra grupper som kritiserade kyrkans representanter.

Henrik Roelvink, född i Nederländerna, är franciskan och verksam som kyrkoherde i Linköping.

I sina olikheter hade alla dessa evangeliska grupper några gemensamma kännetecken. Man ville leva ett evangeliskt och apostoliskt liv i Kristi och apostlarnas fotspår. Detta innebär då främst frivillig fattigdom. Men också en fri och folklig förkunnelse av evangeliet genom predikoturnéer från stad till stad och ett liv tillsammans med vanligt folk. Och för det tredje en form av inbördes brödraskap i likhet med de första kristna församlingarna.



Kyrkan

Kyrkans reaktion på 1100-talet var bedrövlig. Intill seklets slut var kyrkans ledare genom brist på förståelse, misstro och rädsla fullkomligt paralyserade och maktlösa mot de nya strömningarna. Lekmannen Peter Valdes blev till exempel förlöjligad av påvens hov och behandlad som en obildad man, när han år 1179 framlade en fransk bibelöversättning och bad att få predika. Biskoparna använde vapenmakt och fängelser för att utrota katharerna och andra kritiska grupper. – Men när Innocentius III valdes till påve 1198 ändrades denna farliga situation. Han införde en försoningspolitik. Han skiljde klart mellan det dualistiska kätteriet och en sund evangelisk förnyelse och han gav inom kyrkan utrymme för ett radikalt evangeliskt liv och en apostolisk predikan. Med en dylik predikan förstås då inte en läromässig förklaring av bibeltexter eller kyrkans lära, utan en förmaning eller några väckande ord tillsammans med ett exemplariskt liv av kringvandrande lekmän. – Påven lyckades inte uppnå en försoning med valdenserna. Men andra grupper (Humiliaterna i Norra-Italien, de katolska fattiga i Södra-Frankrike) fick fortsätta på basis av en godkänd regel, en ortodox trosbekännelse och lydnadslöfte till påven och biskoparna.



Franciskus

Omkring år 1210 kom så Franciskus och elva bröder till påven och bad denne om tillåtelse att enligt den korta regel som de förde med sig få leva i brödraskap och radikal fattigdom och att få predika. För Innocentius III var saken ännu inte helt klar. Varför inte ansluta sig till redan existerande grupper? Men Franciskus hade hjälp. Biskop Guido av Assisi, som trots sin världslighet varit klarsynt och modig nog att stödja Franciskus mot hans inflytelserike fader, befann sig också i Rom och förmedlade kontakt med en god och reformvänlig kardinal, Johannes Colonna. Kardinalen förklarade för påven, att det nya bestod i att medlemmarna inte bara var för sig lovade fattigdom utan att också gruppen som helhet inte ville äga någonting. – Mot Franciskus’ ansökan gjordes två invändningar av påvens rådgivare. Detta sätt att leva skulle vara för svårt och för nytt. Eftersom regeln bestod av ett antal Skrifttexter med några korta anvisningar och förmaningar, kunde Colonna svara att Franciskus åberopade sig uteslutande på evangeliet och att man väl inte kunde säga att det var omöjligt att leva enligt evangeliet. Innocentius gav då muntligen sitt godkännande (muntligen, för att låta tiden visa hur realistiska planerna var). Ett villkor var att Franciskus lovade lydnad mot påven och att alla andra bröder lovade att lyda Franciskus, och att bröderna skulle mottaga tonsuren innan de skulle gå ut och predika. Franciskus instämde av hjärtat, ty det var just detta som han ville.

Från och med nu hade något ändrats i kyrkan. För första gången handlade det inte om en försoning i en konfliktsituation utan om en rörelse som från början hade vuxit fram inom kyrkan och i fred med denna. Den rörelsen hade inte något speciellt ändamål (såsom dominikanorden, som ville bekämpa kättarna inte med våld utan genom en rätt förkunnelse och övertygande argument). Det var själva det evangeliska livet som accepterades. Och detta i tre ordensformer, en orden av celibatära män, en av celibatära kvinnor (under Sankta Klaras ledning) och en av gifta lekmän. I Franciskus hade kyrkan och dåtidens evangeliska rörelse funnit varandra. – Fortfarande råder ett svårutrotat missförstånd. Man har förfäktat att de tongivande inom kyrkan skulle ha länkat in Franciskus’ orden i en riktning som Franciskus inte själv hade avsett: den skulle ha förkyrkligats och därigenom förlorat sin ursprungliga kraft. Sanningen är att kyrkans ledning under Franciskus’ levnad aldrig själv tog initiativ till inblandning i ordens angelägenheter. Orden genomgick sin egen utveckling. Det uppstod svårigheter när stora skaror anslöt sig utan att få någon inövningsperiod eller ha förmåga till att leva lika radikalt som ordensstiftaren och hans första följeslagare. Vid sådana tillfällen har Franciskus alltid själv bett kyrkans ledare att hjälpa till. På egen begäran fick han till exempel kardinal Hugolino till ordens protector och rådgivare. Det fanns spänningar då och då mellan den idealistiska Franciskus och den realistiska kardinalen, men dessa löstes alltid i samförstånd. Under Innocentius III fick relationen mellan kyrkans ämbetskarisma och det fria karismat en hälsosam växelverkan till lärdom för andra tider.



Utvecklingen i Franciskus’ kallelse

Franciskus’ egna skrifter härstammar till största delen från hans senare år. Och av alla händelser som inverkat på hans kallelse nämner han i dem bara en enda: mötet med en spetälsk man utanför Assisi. Detta möte innebar hans mest radikala omvändelse, då besegrade han nämligen sig själv mer än någonsin och valde det bittra som då också mer än vid andra tillfällen av honom upplevdes som sött till själ och kropp. Det liknar en frikyrklig, svensk människas berättelse om sin omvändelse ”då och där”. Den ger sken av att vara en isolerad händelse men har faktiskt förberetts och uppföljts av andra likartade men kanske mindre intensiva upplevelser. För att förstå Franciskus bättre och för att se ett exempel på hur även en nutida människa kan bli ledd i sitt liv vill vi följa Franciskus’ utveckling.

Under de första tjugo åren märkte man inget särskilt. Han levde som alla andra i Assisi. Han hjälpte till i sin fars affär som gick med god förtjänst. På fritiden var han som välkänd ledare i stadens nöjesliv frikostig och lät pengarna rulla. Att han också gärna gav allmosor är endast ett tecken på kristen påverkan i hans närmaste omgivning och en generös karaktär. Hans värld blev först skakad när han efter en kort tids fångenskap i Perugia blev allvarligt sjuk under stadskriget mellan Assisi och Perugia år 1202. Under konvalescenstiden upptäckte han till sin egen häpnad att det han tidigare tyckt om nu inte längre tilltalade honom. Han var inte längre helt hemma i sin egen värld. Men snart återupptog han sitt tidigare levnadssätt. Först senare visade sig detta vara det första tecknet på en ändring på djupet.

Under de därpå följande åren hade han inte längre sina tankar helt inriktade på textilaffären eller festerna. Han började drömma om något annat. Först ville han bli riddare och tog också de första stegen i den riktningen. Men på vägen till slagfältet blev han sjuk och orolig. Var var nu hans krafter? Vad var värdet hos dessa planer? Blir jag lyckligare genom dem? Efter en nattlig dröm uppgav han riddarplanerna, ty dessa kunde inte heller fylla hans liv. Han återvände något skamsen och mottogs åter av släkt och vänner. Vad ville han då? Det visste han inte. I varje fall något annat.

Ensamheten

Nu började sökandet på allvar. Han började tänka mycket mera på de fattiga tiggarna och gav frikostigare allmosor. Han prövade till och med tiggarrollen under en resa till Rom. Han blev allt oroligare och sökte ensamheten för att komma till klarhet. Han började be mera. Allt för att få säkerhet, för att veta vad han egentligen ville, ja, för att upptäcka vad han kallats till. Han kände att något uppdrag väntade honom men visste inte vilket. Han talade inte med någon annan än med biskop Guido. Vi vet dock inte vad de talade om. I alla fall fick den unge mannen stort förtroende för denne kyrkans man. Franciskus lyssnade också på vad som berättades om den evangeliska fattigdomsrörelsen i Frankrike. Men han var fortfarande osäker. Ibland ljusnade det, men ofta var det mörkt inom honom. Bönerna i ensamheten intensifierades. Han bad mest i en grotta. En vän som ibland följde honom dit, fick inte gå in där, men han såg honom komma ut, ena gången likblek och grå, en annan gång strålande som solen.



Att gå in i en grotta för att söka en skatt har djup psykologisk betydelse. Franciskus lärde känna sig själv, mörkret inom sig och längtan efter ljuset, det som han var glad över. Han kom till större klarhet om sig själv och om sina djupa motiv, och därmed också om Guds vilja. Det som var sött för Gud, var just det som han själv tyckte var bittert. Skatten som han sökte var att avstå från det rika penningflöde som han var van vid. Franciskus’ inre värld ändrades och hans värderingar av livet omkullkastades så småningom. Det var detta som kom till uttryck när han på en plötslig ingivelse kysste en spetälsk man och därefter enligt egen utsago kände ett sådant inre lugn och en sådan tillfredsställelse, därför att det bittra hade blivit sött. Från denna dag besökte han regelbundet de spetälska för att sörja för dem. Detta hände år 1206.

Faderns vrede

Hans mognadsprocess var inte slut. Han fortsatte att be i ensamhet i sin grotta, men också i San Damianos förfallna kyrka. Samma år talade där Kristus till honom från korset: ”Francisco, gå och återställ mitt hus, som faller i ruiner som du ser.” Omedelbart reagerade han. Han tog några rullar lakan, sålde dem tillsammans med sin häst och kom till prästen i San Damiano med pengarna och sina goda föresatser. Denne blev tveksam och ville inte ta emot pengarna av rädsla för den unge mannens far och det med rätta. Men Francesco fick i varje fall stanna där. Då Pietro di Bernadone kom för att strängt tillrättavisa sin son blev denne mycket rädd och flydde. Francesco visste vad han ville ty han hade hört rätt, men han hade ännu inte mod att utföra sitt uppdrag. På nytt gick han bokstavligen under jorden, nu i en källare, och stannade där i ensamhet för att besegra sin rädsla och svaghet och för att förbereda sig på att bli förföljd av sin far och förlöjligad av Assisiborna. Han höll sig undan en hel månad tills han fått sådan inre kraft och sådant självförtroende att han vågade möta sin fars raseri, sina vänners förakt och stadsbornas hån. Han lärde under denna tid känna sin egen feghet, men i ensamhet, genom fasta och bön växte också hans tillit till den Korsfäste från San Damiano.

Det tog alltså sin tid. Men Francesco vann seger över sig själv. Eller bättre, han blev befriad från sig själv och sin rädsla. Han var fri och nu vågade han motstå sin far och alla andra. Friheten beseglades framför biskopens palats, då Francesco återlämnade allt han ägde, till och med sina kläder, till sin far: ”Ifrån nu vill jag inte mer säga Fader Pietro di Bernadone, utan Fader vår som är i himmelen.” Och på nytt hjälpte biskopen honom med goda råd och gav honom andra kläder.

Kyrkbyggandet

Efter detta radikala steg, där generationsmotsättningen förorsakades av djupt olika livsvärderingar, kunde inget avhålla Franciskus från att tigga mat och stenar. Han skämdes i början ännu inför sina forna vänner och tyckte inte om den hoptiggda maten men han fortsatte på den väg han slagit in på. Folk vande sig så småningom vid honom och började även tänka om, när han hela tiden förblev tålmodig och glad. Men man förstod inte vad det hela nu egentligen gick ut på. – Förstod han egentligen själv vart han var på väg? Var detta Guds vilja, att han skulle leva som en eremit utanför stadsporten och reparera kyrkor och kapell i Assisis omgivning? Än så länge, ja. Men var fanns de stora uppgifter som han hade drömt om i Guds tjänst? Å andra sidan, vad är storhet? Franciskus väntade alltså medan han arbetade och bad. – Väntan varade i tre år. Han gick till kyrkan och mottog sakramenten, han läste bibeln och han fördjupade sig i Guds vilja och Kristi kärlek genom ständiga meditationer. Vi kan inte förstå senare händelser i hans liv, om vi inte känner till något om den långa krisperioden och denna väntans tid, en reningstid och fördjupningstid som varade under de sju åren mellan 1202 och 1209, och som gjorde honom till en helgjuten och fast troende människa.



När Franciskus var 27 år gammal kom då den slutliga kallelsen. Under en mässa hörde han evangelieläsningen ur Matt. 10:7-19 om apostlarnas utsändande. Säkert hade han hört texten förr och väl även lyssnat allvarligt på den. Nu kände han hur texten talade till honom personligen. Efter mässan bad han prästen om en närmare textutläggning. Han hade hört och förstått rätt: ”Detta är vad jag vill göra!” Han tog av sig sin eremitdräkt och klädde sig på apostlarnas sätt. Han gav sig iväg utan att ta med sig något för att predika bot och fred. Och först då, men också nästan omedelbart, anslöt sig andra unga män till honom, så att de snart kunde gå ut två och två.

Återblick

Det var alltså en mödosam väg han fick gå. Och många faktorer spelade in. Yttre livsomständigheter och tillfälliga händelser, drömmar av en ambitiös ung man och besvikelser, perioder av stor inre osäkerhet och rädsla och dagar av mod och glädje, en tid av mödosamma försök och faser av lugn och skenbart bekymmerslös hängivelse. Ibland användes nästan våld för att bryta motviljan och rädslan i hans hjärta, ibland lockades hans bästa egenskaper fram på ett mjukt och fint sätt. Och genom alla dessa yttre omständigheter ändrades han till slut helt och hållet, hans värderingar blev motsatta mot dem han haft under tidigare år. Han blev känslig för förhållanden som han förr aldrig tänkt på.

Mognadsprocessen hos Franciskus är ett typiskt exempel på samverkan mellan Guds nåd och människans mottaglighet och medverkan. Han såg senare främst Guds hand i allt: ”Herren själv har givit mig, broder Franciskus, att göra bot på följande sätt.” Några medeltida legendförfattare betonade därför det mirakulösa i händelserna. Gud verkar dock med mänskliga, yttre medel, såsom hjälp av en biskop, en arg pappa, möten med olika personer, en plötsligt levande bibeltext. Det var också hela tiden Franciskus själv som stod öppen för Guds påverkan. Han hade anlag för spontana och radikala reaktioner, men han valde också medvetet och fritt den smala väg som utstakats för honom och den gick han steg för steg. Han lät sig villigt ledas.

Att resultatet blev unikt, berodde dels på Guds nåd som här i världen ges i större utsträckning åt somliga och mindre åt andra, och dels på Franciskus’ egna reaktioner. Han var en ovanligt rikt begåvad ledaretyp, som inte ville veta av halvhet i sitt liv och som inriktade sin starka vilja på att besegra sina naturliga böjelser och på att följa en annans, Guds, vilja. Dessutom var tiden mogen för just en sådan form av kristen radikalism som Franciskus hade kommit fram till.



Den innersta verkligheten

Varför älskade Franciskus djuren så mycket? Han talade till dem så att de lyssnade till honom. Var han en naturälskare med romantiskt sinne? Eller varför strävade han efter en försoning mellan biskopen och borgmästaren i Assisi? Hade han ett så fridsamt sinnelag att det berörde honom illa att de käbblade med varandra? Och varför ville han leva i absolut egendomslöshet? Var han en social reformator som ville vara ett gott exempel för sin omgivning? Vi kommer aldrig att förstå honom om vi stannar vid en katalogisering och beskrivning av olika sidor av hans liv, hur viktiga de än må vara. Vi bör försöka hitta det gemensamma för dem och fråga oss vad det var som hade gripit honom och utlöst alla dessa olika livsyttringar. Utifrån denna ”hemlighet” kan vi bättre begripa allt annat. Nyckeln till hemligheten heter Kristus. – Thomas av Celano berättar från Franciskus’ sista dagar följande: ”När han var sjuk och kände smärtor i hela kroppen, sade en av följeslagarna till honom: Fader, du har alltid tagit din tillflykt till den heliga Skrift som var ett läkemedel mot smärtorna. Låt också nu någon läsa för dig ur profeterna så att din ande blir glad i Herren. Men helgonet svarade: Det är bra att läsa vittnesbörden i Skriften och att söka Herren vår Gud däri. Men jag har redan samlat så mycket ur Skriften att jag har tillräckligt att tänka på och meditera över. Jag behöver inget mera. Jag känner redan Kristus, den fattige Korsfäste. ” Franciskus var en rättrogen man som följde kyrkans lära, men han var inte intresserad av texterna eller läropunkterna som sådana. Kristus var för honom en levande Person, och man förklarar inte en sådan person, utan man älskar honom.

Hur levande Kristus var för honom, visas bäst genom något som hände mot slutet av hans liv. Två år före sin död, alltså år 1224, fick han nämligen under en fastetid på fyrtio dagar mottaga Kristi sår på sin kropp. Han blev stigmatiserad. Han hade föreställt sig Jesu lidande och levt sig in i hans smärta och bett om att få lida på samma sätt så intensivt och under så lång tid att han fick samma sår, som Kristus hade på sin egen kropp. Jag återkommer till detta. Nu vill jag bara framhålla att här kommer den innersta verkligheten fram i Franciskus’ liv: hans personliga umgänge med Frälsaren och Brodern Kristus.

Begynnelsetiden

Umgänget med Kristus hade börjat långt tidigare. Redan vid sin omvändelse hade han mött honom, dels i den spetälskes ansikte, dels som rösten från korset i San Damiano. Vid denna tid måste Franciskus ha gjort den stora upptäckten att Kristus inte bara levt en gång i det förflutna och dött för oss utan att han alltjämt var levande. Han intresserade sig personligen för den unge Franciskus’ liv, han lockade honom till att värdera om sitt liv och att helhjärtat ta ställning och följa i hans fotspår. – Så snart denna Person, Kristus, hade tillkännagivit sin närvaro och omtanke om honom – en gåva till Franciskus som gav honom ljus i alla hans grubblerier och mörka framtidstankar – reagerade han, köpmannasonen, spontant och började fördjupa sig i Kristi ord och handlingar med all den kärlek han förmådde ge. Han ville lära sig av honom och konkret följa hans livsmönster. Han sökte efter mötesplatser med honom. Han fann dem i de spetälska som var utstötta och föraktade liksom mannen från Nasaret. Han fann dem i Skriften som berättade om Kristus, i bönelivet som blev till andliga samtal och i nattvarden som förenade honom kroppsligen med Frälsaren.



Franciskus försökte också avlägsna allt som inte direkt ledde till Kristus. Han ville ge allt, verkligen allt, av sig själv, för att Kristus skulle vara allt i honom. Det var motivet för hans asketiska livsföring, ty han hittade varje gång något nytt som han kunde avstå ifrån för att få ytterligare tomrum att uppfyllas av Kristus. – Genom detta personliga umgänge med Kristus lärde sig Fraciskus att själv bli fattig, ödmjuk, tjänstvillig, en broder till alla och allt. Detta är den tidens nya perspektiv på Kristus. Genom den intima kontakten med sin lidande Broder kunde han själv acceptera smädelser, umbäranden och isolering och ändå förbli vänlig och glad. Och när evangelietexten år 1209 plötsligt som i ett nötskal klargjorde för honom Kristi dagliga liv och arbete, följde han honom och började predika. – Franciskus såg aldrig sig själv som Kristi ställföreträdare, ty Kristus behöver inte bli företrädd. Kristus lever nu mitt ibland oss. När de första bröderna två och två sändes ut, var det inte Franciskus som sände ut dem utan han lät sig själv sändas ut och gick tillsammans med en av bröderna. Franciskus uppfattade sig som en av apostlarna och därför var de inte 13 utan 12 bröder som år 1210 bad påven godkänna deras regel. Franciskus var inte ledare för brödraskapet utan Kristus, ty han är ständigt med och ber för bröderna och leder dem. Bön är därför viktigare för Franciskus än alla akademiska studier och utspekulerade ordensföreskrifter. Det gäller att helt ge sig hän åt Herren, vad som än må bli följden. Ögonblickets inspiration och frihet från alla bekymmer för morgondagen är följden av att man helt låter sig ledas av den intuitiva kunskapen om Herrens vilja. Och med Herren som gemenskapens ledare i direkt kontakt med bröderna behövs det ingen stor organisation och inga officiella föreståndare. Franciskus kunde fortsätta att kalla sig ”broder”.

Svårigheter

Allt detta var emellertid lättare sagt än gjort. Franciskus och hans första följeslagare lärde sig under ett par års intensivt böneliv och många samtal denna intuitiva kunskap och bekymmerslösa lydnad. Det började dock komma allt fler bröder, mer eller mindre fyllda av idealitet och i varje fall utan att ha eller känna till Franciskus och hans medbröders direkta umgänge med Kristus. Redan det stora antalet som ville ansluta sig gjorde det nödvändigt med vissa ordningar och planeringar till exempel med undervisning, större hus, där bröderna kunde bo, och bättre matförsörjning för de sjuka. Begynnelsetidens enkelhet och radikalitet blev helt enkelt omöjlig att genomföra när antalet växte. Broder Antonius av Padua fick då tillåtelse av Franciskus att undervisa de nya bröderna systematiskt i teologi och annat som de behövde för sina predikningar. Franciskus kallade vidare på kyrkoledningens hjälp. Kardinal Hugolino ombads att bli ordens protector och fick i uppdrag att tillsammans med Franciskus utarbeta de behövliga organisatoriska förändringarna.



Det var emellertid redan för sent. Ett antal bröder, som redan före sitt inträde bedrivit studier, hade aldrig lärt sig att vara lika ödmjuka, enkla och fattiga i anden som de första bröderna. Deras strävan blev att den nya orden skulle få inflytande i kyrkan. Det uppstod stridigheter inom orden, som senare ständigt på nytt blossat upp och som år 1517 ledde till franciskanordens formella splittring.

Stigmatiseringen

Franciskus varnade bröderna, han led mycket och var orolig för ordens framtid. Men han fick i en dröm Kristi försäkran att han inte skulle bekymra sig. Dessutom hade han blivit blind och genom den ständiga askesen hade hans kropp försvagats i så hög grad att han inte längre orkade göra långa resor. Han drog sig alltmer tillbaka för att återuppliva de första årens enkla liv. Han mediterade ständigt över Kristi lidande, vilket han ju hade all anledning till genom de allt svårare yttre omständigheterna. Franciskus kände stort medlidande med Kristus och kunde ofta gråta över den smärta som Frälsaren fick utstå. Han såg också bakom lidandet Herrens omätliga kärlek och var därför oändligt tacksam medan han försökte att hos sig själv uppväcka samma kärlek. Han kunde under hela nätter upprepa bönen: ”Min Gud och mitt Allt”. Och slutligen inriktade han sig på att i sin egen kropp få känna hur stort Jesu lidande var. Han identifierade sig med sin älskade Broder. Han ville bokstavligen ta dennes kors på sig och följa honom. Han hade ingen tanke på att ”förtjäna” himmelen, utan önskade endast att i sin kärlek få del av samma smärtor.

När han år 1224 var ensam på berget La Verna, bad han ofta i denna anda. Herren bönhörde honom på Korsets upphöjelses fest den 14 sept., och från denna dag till sin död två år senare bar han Kristi sårmärken från korset på sin kropp. Också till det yttre hade han nu blivit lik sin Broder Kristus.


Publicerad 1976 i nummer 7