Pirita
Lindgren, Torgny

Länken mellan Vadstena och Västeuropas birgittinkloster

Vadstena kloster var som bekant birgittinordens moderkloster. Påven Urban V gav 1370 sitt tillstånd till upprättandet av detta kloster. – Fram till den s.k. reformationen var Vadstena kloster Skandinaviens mest betydande klosteranläggning. – Gustav Vasa indrog de flesta av klostrets gods och lade beslag på en stor mängd böcker och silverföremål. Han försökte också att med andra metoder strypa klosterlivet. Munkkonventet upplöstes 1550, men nunnekonventet fick – anmärkningsvärt nog – bestå tills vidare.

Under Johan III tycktes Vadstena kloster åter gå ljusare tider till mötes. Kungen och hans polskfödda katolska drottning, Katarina Jagellonica, besökte gärna Vadstena och understödde

klostret ekonomiskt. Efter Johans död 1592 blev läget mycket svårt för Vadstena kloster. Vid Uppsala möte i mars 1593 beslöts, att endast den lutherska läran skulle få förkunnas offentligt i Sverige. Vid Söderköpings riksdag på hösten 1595 skärptes den antikatolska tendensen: katolsk gudstjänst förbjöds helt. – Efter Söderköpings riksdag kom regenten, hertig Karl, till Vadstena, där han uppmanade nunnorna att avsvära sig sin katolska tro. I sällskap hade hertigen en mängd riksråd och officerare samt lutherska biskopar, hela ”den dåtida svenska råskinnseliten”, som en forskare (Hans Cnattingius) har kallat följet. Antalet nunnor i Vadstena kloster var då elva. Tre av dem valde att stanna i Sverige, men abbedissan och sju andra systrar gick hellre i landsflykt än de avsvor sig den katolska tron: de begav sig året därpå, 1596, till birgittinordens dotterkloster Marienbrunn i Danzig och återsåg aldrig sitt hemland.



Vadstena kloster fanns därmed inte längre till. Men detta innebar inte, att också birgittinorden såsom orden upphörde att existera – något som man på svenskt håll ofta föreställer sig. Vadstena kloster grundade många dotterkloster, och dotterklostren grundade ofta egna dotterkloster, som i sin tur kunde ha dotterstiftelser. Genom dessa utgreningar på Vadstena klosters stamträd fördes den birgittinska traditionen vidare, och birgittinorden kunde tack vare dem fortsätta att leva på den europeiska kontinenten, långt sedan den s.k. reformationens svallvågor hade sköljt bort den heliga Birgittas kloster i de nordiska länderna.

Det ur denna synpunkt betydelsefullaste av Vadstena klosters dotterkloster låg i Estland, strax utanför Reval, det nuvarande Tallin. Den heliga Birgittas kloster i Estland var, säger en forskare (Tore Nyberg), ”die erste Tochtergrändung, die mit dem vollen Einsatz Vadstenas in lebendiger Ordensiiberlieferung durchgeftihrt wurde”.

Omkring Kristi himmelsfärdsdag 1407 fick Vadstena kloster besök av två män från Reval, som förklarade att de och tio andra ledamöter av borgerskapet där önskade att strax utanför staden grunda och bygga – ”fundare et construere”, som det heter i Vadstena klosters tänkebok – ett den heliga Birgittas kloster under Frälsarens regel. De fick den önskade tillåtelsen. I september samma år sändes en präst och en lekbroder från Vadstena till Reval för att undervisa de bröder och systrar, som skulle tas in i det nya klostret, i Frälsarens regel.

Det nya birgittinklostret fick det latinska namnet Vallis Mariae, ”Marias dal”. Borgerskapet, som talade lågtyska, kallade det Mariendael. Esterna däremot sade endast Birgittas kloster, Pirita klooster. Av denna anledning heter hela trakten omkring klostret i våra dagar Pirita. 1410 visiterades det nya birgittinklostret av Vadstena klosters konfessor, och 1412 ägde en regelrätt överflyttning av klosterfolk från Vadstena till Reval rum. Genom frikostiga gåvor av borgerskapet i Reval nådde klostret stort välstånd. Men under striderna mellan svenskar och ryssar på 1560- och 1570-talen led klostret svårt. Den 1 februari 1577 trängde ryska trupper in i klostret, plundrade och förstörde det. Ödeläggelsen fortsatte sedan i hundratals år genom att folk i trakten betraktade det som fullt tillåtet att hämta sten för byggnadsändamål i klosterruinerna.

Men innan den heliga Birgittas kloster i Estland upphörde att finnas till, hade det hunnit lämna bidrag till birgittinordens fortsatta existens. Från Reval utgick nämligen redan 1418 klosterfolk till det nygrundade birgittinklostret Marienwold i Lubeck. Detta sände sedan i sin tur 1421 klosterfolk till ett nyinstiftat birgittinkloster i Stralsund, Marienkron. Från Marienkron utgick slutligen 1434 klosterfolk till det nya birgittinklostret Maria-Water i Holland. Från detta kloster utgrenade sig, direkt eller indirekt, en stor mängd birgittinkloster i Holland, Belgien, norra Frankrike och västra Tyskland. De holländska birgittinklostren försvann till största delen i samband med den s.k. reformationen. Klostren i Belgien – som då lydde under Habsburg – upphävdes genom kejsar Josef II:s klosterfientliga dekret 1783. Birgittinklostren i Frankrike försvann under franska revolutionen och de tyska birgittinklostren sekulariserades 1802. Men ännu i våra dagar fungerar tre av dessa – som vi skulle kunna säga – dotterdöttrar till den heliga Birgittas kloster i Estland, nämligen birgittinklostren i Uden och Weert i Holland samt det nya klostret i Vadstena i Sverige.



Hur ser det i våra dagar ut i den heliga Birgittas forna kloster i Estland? – Vi sade nyss, att ryska trupper 1577 trängde in i klostret och förstörde det. Förödelsen fortsatte sedan i hundratals år, ty ruinerna betraktades som ett stenbrott, där de som tänkte bygga kunde förse sig med byggnadsmaterial gratis. Ännu i dag hittar man i rätt avlägsna byar huggna stenar, som uppenbarligen härrör från Pirita. Först mot slutet av 1800-talet väcktes genom Wilhelm Neumanns forskningar förståelsen för klosterruinernas betydelse som kulturminnesmärke. Omkring 1909 företogs en del konserveringsarbeten, bl.a. täcktes övre kanten av kyrkans västgavel med tegel. På 1930-talet undersöktes ruinområdet av svenska och estniska fackmän gemensamt. Då företogs också betydande utgrävnings- och konserveringsarbeten, men arbetena kunde då inte omfatta ruinerna av konventsbyggnaderna, ty dessa ruiner låg på mark, som på den tiden var privatägd.

Numera, när all mark i Estland är statsägd, är det möjligt att undersöka hela klosterområdet systematiskt. Utgrävningar och konserveringsarbeten ägde rum dels 1946-1947, dels 1958-1964, då bl.a. kyrkans södra långsida konserverades.

Sedan juni 1975 har synnerligen omfattande utgrävnings- och konserveringsarbeten pågått under ledning av den kunnige, även i svenska vetenskapliga kretsar välkände och högt uppskattade konsthistorikern och byggnadsarkeologen Villem Raam. Arbetena följer en bestämd, noggrant utarbetad plan. Under de gångna åren har i första hand nunnekonventets byggnader – som ligger norr om kyrkan – grävts ut och konserverats, därefter har motsvarande arbeten ägt rum i munkkonventets område söder om kyrkan. Under 1977 kommer kyrkans golv att befrias från all sten, som har fallit ner där, och allt annat bråte, som under århundraden har hopats där.

Utgrävningarna har visat, att utformningen och placeringen av en del av nunnekonventets byggnader beror på direkt influens från moderklostret i Vadstena. Klosterkyrkan i Pirita är däremot i stort sett färgad av en för Reval säregen arkitektur: den är ingalunda någon kopia av Blåkyrkan i Vadstena; detta klargjordes f.ö. för över 40 år sedan av flera sakkunniga (Bertil Berthelson, Sten Karling). Kyrkans höga västgavel med ”sin effektfulla relief” (Sten Karling) är ett mycket typiskt exempel på detta.

När utgrävnings- och konserveringsarbetena är avslutade, skall hela klosterområdet bli en kulturpark. Alla lösfynd som har gjorts skall exponeras i ett speciellt Pirita museum. Kyrkoruinen skall under sommarhalvåret begagnas som lokal för friluftskonserter: det öppna kyrkorummet har visat sig äga en utmärkt akustik!

Ruinerna av den heliga Birgittas kloster strax utanför Estlands huvudstad Tallinn ger än i dag ett mäktigt intryck av klostergrundarnas andliga kraft. En besökare är tacksam för att ruinerna grävs ut och konserveras på ett så sakkunnigt sätt som nu skett och sker.


Publicerad 1977 i nummer 1