Katolikernas psalmboksproblem
Thuringer, Rune P.

Har katolikerna i Sverige ett psalmboksproblem? Det verkar så, av flera tecken att döma. Någon allmänt använd psalmbok finns ej. Man klarar sig nödtorftigt med en äldre psalmbok, stencilerade blad, lösa eller insatta i hålpärm, och den Svenska psalmboken. Variationen i psalmboksbeståndet i stiftets församlingskyrkor, kapell och kloster är ganska stor, även om man hela tiden har ett basmaterial av självklara och gemensamma psalmer. Utan tvivel har många katoliker uppfattat psalmboksfrågan som aktuell de senare två åren, då Svenska kyrkan fått nya psalmer antagna i form av ett psalmbokstillägg som för övrigt har åtskilliga inslag av intresse för det katolska kyrkfolket.

Psalmboksläget idag

1950 utkom Cecilia, katolsk psalmbok. Den var en melodipsalmbok i två delar, en svensk del med 350 psalmer och en latinsk med 39 gregorianska sånger, även omfattande mässan. Det var en beaktansvärd prestation av den lilla gruppen katoliker, kanske omkring 15 000, att då ge ut en psalmbok av den höga klass som Cecilia utan tvivel är. Biskop Muller nämner också i förordet att arbetet tagit många år och varit ”förenat med en mångfald svårigheter”. Han talar om ”våra begränsade ekonomiska resurser”, vilket får anses som ett gentlemannamässigt understatement, uttalat av en som inte klagar men haft anledning att tala om svår fattigdom i det kyrkliga arbetet.

En drivande kraft vid psalmbokens tillkomst var monsignore David Assarsson, som svarade för inte mindre än 122 nummer, nydiktningar såväl som översättningar och bearbetningar. Cecilia används idag av 40 procent av de katolska församlingarna i landet(1). Den torde nu vara utgången från förlaget.



Vad använder då de övriga församlingarna? 50 % av dem använder vad som brukar kallas Bullonis sångbok(2). Det är en melodipsalmbok, utgiven c:a 1969 av kyrkoherden i Sankt Pauli katolska församling i Gävle, Don Riccardo Bulloni. Den består av stencilerade lösa blad med psalmer jämt mässordningen och ett antal växelsånger samlade i en hålpärm. Bulloni och hans medarbetare har hämtat psalmerna från Cecilia, den Svenska psalmboken, Kyrkovisor för barn m fl sångsamlingar. Denna sångbok har utan tvivel fyllt en viktig uppgift under den liturgiska försöks- och uppbrottstid som följde under åren närmast efter Andra Vatikankonciliet (1962-65). Nu torde församlingarna ha behov av en psalmbok i mera slutgiltig form.

Utöver Cecilia och Bullonis sångbok, mest som komplettering av dem, förekommer i 27,5 procent av de katolska församlingarna den Svenska psalmboken, i 22,5 procent andra sångböcker och i 27,5 procent lösa stencilerade blad; ”en intressant sak är att den Svenska psalmboken används i mer än en fjärdedel av alla fall – i ett enda fall använder man bara den.”(3)



Exemplet frän Svenska kyrkan

Sedan psalmbokssituationen i de katolska församlingarna och klostren kartlades av Religionssociologiska institutet 1975 har en viktig händelse inträffat: Första söndagen i advent 1976 togs ett tillägg till 1937 års psalmbok i bruk i Svenska kyrkan, ”Psalmer och visor 76”. Det är ett beaktansvärt bidrag till vår svenska psalmskatt; även de ur katolsk synpunkt mindre användbara inslagen är intressanta, t ex ur metodsynpunkt: det nära samarbetet mellan psalmdiktare och tonsättare ger en viktig anvisning hur en nyproduktion på detta område skall bedrivas. Frågan om de av 1975 års kyrkomöte refuserade Mariapsalmerna kan komma till användning i katolska sammanhang har tidigare behandlats i dessa spalter(4). Psalmer och visor innehåller 139 sångnummer och 141äsepsalmer. Vilka av dessa som kan introduceras i den katolska gudstjänsten får visa sig. Att katolikerna ofta känner sig befryndade med Anders Frostensons tankar och gärna sjunger hans psalmer torde vara klart. Med 60 nyskrivna eller bearbetade nummer, alltså nära hälften av de nya psalmerna, intar han en dominerande ställning där. För Svenska kyrkans del skall Psalmer och visor användas vid sidan av den Svenska psalmboken försöksvis under en tioårsperiod. Psalmkommittén arbetar under denna tid vidare på del 2 av Psalmer och visor, med bl a ”förrättningspsalmer”, med uppdraget att så småningom lägga fram förslag till en helt ny psalmbok. Det är uppmuntrande att psalmskapandet ej avstannat; att arbetet med såväl text som musik fortsättes. En sådan aktivitet verkar befruktande även för de andra samfundens ansträngningar.



Andra erfarenheter

Samtidigt har arbetet med en ekumenisk psalmbok inletts. Svenska kyrkan, frikyrkorna och den katolska kyrkan skall enas i ett gemensamt psalmboksprojekt. En utredning har visat att alla eller nästan alla av de 14 samfund som deltar anser att inte mindre än 132 psalmer är ”mycket angelägna” att få med i den gemensamma utgåvan. Följer man denna fingervisning kan det alltså bli fråga om en ganska omfattande samling. Det är glädjande att den katolska kyrkan ansett sig böra delta i detta projekt, även om det måste sägas att man på katolskt håll just nu måste anses vara mindre väl rustad för uppgiften med tanke på den något förvirrade egna psalmbokssituationen. Men så mycket är klart att båda dessa linjer i det pågående offentliga psalmarbetet kan tillföra katolikerna värdefulla metodiska erfarenheter när de tar itu med sitt psalmboksproblem. Skulle detta av någon anledning dröja kan det ju tänkas att det provisoriska katolska psalmboksbeståndet här och var kommer att utökas ytterligare, nämligen med den ekumeniska psalmboken. Man får därför hoppas att de synpunkter på ett katolskt psalmarbete som framförs i det följande kommer att beaktas i tillämplig utsträckning vid sammanställningen av den ekumeniska psalmbokens katolska del.



Ytterligare en sådan metodisk erfarenhet kan göras, nämligen från grannlandet Norge, där man förra året skördade frukten av en utlyst tävling om psalmer och kyrkovisor. Det var landets största dagstidning, Aftenposten, som anordnade denna ovanliga tävling – som alltså innebär ett annat grepp om problemet än att tillsätta en psalmkommitte (5). Vad man behöver göra är bara att utse en jury, skaffa priser till vinnarna och ge väl genomtänkta regler för de tävlande. Allt detta skedde i Norge 1976: en fyrmannajury med sakkunniga på både psalmdiktningens och kyrkomusikens område tillsattes, 1 500 nkr anslogs till första pris, 1000 till andra och 500 till tredje pris till psalmvinnarna och lika mycket på kyrkoviselinjen (dvs sammanlagt c:a 4 800 svenska kronor, en synnerligen beskedlig summa med tanke på resultatet). Intresset var stort för tävlingen, och närmare 300 psalmer och 100 visor kom in. Att kvalificerade deltagare ställde upp framgår av att första pris på psalmlinjen vanns av Svein Ellingsen, som är en erkänd norsk psalmdiktare, representerad med flera nummer i den norska kyrkans provpsalmbok. Hans förstaprisdikt är en meditativ eukaristisk psalm som börjar:

Såkorn som dör i jorden

oppstår som fylte aks.

Druer som knuses i gjaerkar

modnes til gyllen vin.



Andra strofen lyder:

Vi som blev döpt til Kristus,

döpt til hans död og grav,

eier opstandelsens löfte:

lovsang og evigt liv.

Himmelens lovsang begynner

her hvor du selv er naer oss,

midt i vår natt og död.



Av helt annat slag är Erling Dittmanns vinnande bidrag på kyrkoviselinjen om uteliggaren Konrad (tonsatt av Andreas Söyland). Första strofen:



Jeg heter Konrad og hörer hjemme

her innpå skauen, tett innte’ by’n.

J’er en av dem söm du godt kan glemme

når du studerar hotellmeny’n.

Jeg gjör’ke krav på no’n verdens tingen,

jeg bare ber om litt ro og fre’,

min profesjon? Nei, det raker ingen,

jeg har min ”villa” – og takk för det.



Visan slutar:

A, du der opp, som styrer verda,

som har en mening med hver en spurv,

som sender solskinn og tiner taela,

se åsså ne’ te en frossen lurv.



Jag har gett dessa detaljer från den norska ”salmekonkurransen” bara för att peka på en metod att med relativt enkla medel få igång en poetisk och kyrkomusikalisk aktivitet på bred basis. Flera andra vägar finns.



Katolikernas psalmboksproblem: hur skall det lösas?

När det gäller de svenska katolikernas psalmboksproblem skulle jag vilja framkasta följande synpunkter på en möjlig väg. En grupp sakkunniga bör snarast tillsättas. Arbetet bör avse både psalmdiktning och musik. Stark representation av invandrare bör tillgodoses. Uppgiften skall vara trefaldig: urval av befintliga psalmer, nyproduktion, översättning av internationellt material. Målet skall vara att få fram en användbar psalmbok, även innehållande mässordning och en avdelning böner. En avgränsad försökstid bör anges.

Sakkunniga tillsättes

Tillsättningen av sakkunniga, som sker genom biskopen för det katolska stiftet, kommer givetvis att domineras av det stora problem som den ekonomiska resursknappheten utgör i ett samfund präglat av minoritets- och invandrarsituationen. Trots att ett visst statsbidrag börjat utbetalas på senare år, torde man knappast inom stiftsledningen ha möjlighet att sätta psalmboksfrågan högt upp på prioriteringslistan. Det betyder att antalet sakkunniga måste begränsas till ett minimum och utses på ett sådant sätt att rese- och traktamentskostnaderna för sammanträdena inte blir överväldigande. Mycket får säkerligen bero av de engagerades frivilliga insats.



Det kan alltså knappast bli fråga om en psalmkommitté i stil med den offentliga som arbetat sedan 1969 (med 6 ledamöter, 6 experter, 3 sekreterare), utan snarare om en mindre arbetsgrupp, till vilken olika personer kan adjungeras för speciella uppgifter under längre eller kortare tid. Man hoppas också att det skall bli möjligt att bland de sakkunniga få fram någon som kan bilda ett permanent sekretariat, nödvändigt för denna typ av arbete. Alltså en sorts miniupplaga på katolskt håll av det inom Svenska kyrkan 1960 skapade Hymnologiska institutet.

Dikt och ton

Verksamheten bör avse såväl psalmdiktning som tonsättning, vilket måste återspeglas i urvalet av sakkunniga. Här framstår 1969 års psalmkommitté som förebildlig: arbetet på text och melodi har skett parallellt och med ömsesidigt hänsynstagande mellan textförfattare och tonsättare; varje text har fått sin egen melodi.(6)

Härmed inte sagt att ett katolskt psalmboksarbete har anledning att ta upp allt som sägs i Psalmer och visor. Ett enligt min uppfattning något för brett utrymme har beretts åt den musikaliska ”popularismen”, de religiösa gitarrvisorna som blomstrade på 60-talet men knappast har en kvalitet och användbarhet som motiverar att de införlivas med den liturgifirande församlingens sångskatt(7). För att ingen skall tro att jag underskattar Psalmer och visor skall jag uttrycka saken så här: eftersom katolikernas psalmboksproblem måste lösas med ett minimum av ekonomiska och personella resurser, bör man begränsa sig till enbart psalmfrågan och avstå från kyrkoviselinjen. Den katolska församling, ungdomsgrupp eller individ som önskar sjunga kyrkovisor kan använda Psalmer och visor.



För arbetet med en kommande katolsk psalmbok gäller att de sakkunniga noga måste överväga vilka estetiskt-litterära principer som skall följas, liksom vilken melodiform som skall användas. Sistnämnda problem om den musikaliska formen gör sig gällande inte minst när man tar upp ett redan befintligt material – och detta torde bli fallet i stor utsträckning. Skall en ursprunglig melodisk och rytmisk version tas upp, eller skall man använda den form, kanske allmänt inlärd och älskad, som senast införts? Man får hoppas att princip- och kvalitetssynpunkter kommer att väga tungt i de sakkunnigas bedömningar.



Invandrarna och psalmboken

I ett kommande katolskt psalmboksarbete måste med nödvändighet psalmer från invandrarnas hemländer beredas en icke obetydlig plats. Inte bara av rättviseskäl: av de c:a 100 000 katoliker som idag anses finnas i landet – varav c:a 75 000 inskrivna i de 30 församlingarna – är ju majoriteten invandrade katoliker(8). Högst 10 000 beräknas vara infödda svenskar. Ett ännu starkare skäl är faktiskt att vi i invandrarnas religiösa sångskatt har en poetisk och musikalisk rikedom som vi inte har råd att gå miste om i kyrkan. Överhuvud taget anläggs i den svenska samhällsdebatten alltför ofta och ensidigt omsorgsaspekten på invandrarna: vi måste ta hand om dem osv. Det bör från katolskt håll med all tydlighet framhållas att de invandrade katolikernas närvaro här först och främst betyder ett väsentligt berikande på många områden. När det gäller psalmsången har vi inga förebilder. Psalmer och visor tycks totalt ha bortsett från bl a de flera hundra tusen finländska lutheraner som flyttat hit och väl går i kyrkan med ungefär samma frekvens som svenskarna. Det tas alltså för givet att de skall finna sig tillrätta och nöja sig med de svenska psalmerna. Så kan vi givetvis inte behandla de katoliker som under de senaste 15 åren invandrat från Italien, Jugoslavien, Polen, Spanien, Tjeckoslovakien, Ungern, Förbundsrepubliken m fl länder. Det är rimligt att de får föra med sig en del av sin psalmskatt i det kyrkoliv de tar del av här.

Av de sakkunniga i arbetsgruppen bör om möjligt en komma från någon av de stora invandrargrupperna. I övrigt adjungeras i lämplig utsträckning poetiskt och kyrkomusikaliskt engagerade invandrare; en fortlöpande kontakt mellan psalmsekretariatet och prästerskapet och organisterna i den s k nationella själavården torde kunna ge resultat. Här förestår inte bara en urvalsuppgift, utan en omfattande översättnings och bearbetningsverksamhet. I den katolska psalmboken bör tas in såväl texter från ursprungslandet som översättningar till svenska. Som exempel härpå anför jag den polska psalmen Zdrowas Maryo (Hell dig Maria).



Arbetsgruppens uppgift

Det synes mig som om arbetsuppgiften bör vara trefaldig: urval och bearbetning av befintliga psalmer, nyproduktion och översättning. Stommen till den nya psalmboken bör rimligen utgöras av ett urval befintliga psalmer, i första hand ur Cecilia. Kanske kan det även löna sig att gå igenom en namne och företrädare till sistnämnda psalmbok: Cecilia. Samling af kyrkliga hymner. Stockholm 1902. Här finns åtskilliga nummer som ej tagits med i Cecilia 1950, främst bearbetningar av den medeltida psalmskatten. Minst två problem anmäler sig. Skall en ny katolsk psalmbok, liksom tidigare Cecilia och Bullonis sångbok, ”låna” material från den Svenska psalmboken och andra liknande samlingar? Svaret på den frågan får väl diskuteras och avges av de kommande sakkunniga. En sak är klar: det finns åtskilliga av Svenska kyrkans, kanske också frikyrkornas, psalmer och sånger som katolikerna gärna sjunger. Kanfke kommer dessa psalmer in i den planerade ekumeniska psalmboken. I så fall behöver man inte ta in dem i den egna, utan kan man ge denna en profilerat katolsk karaktär. Det andra problemet är om man har rätt att bearbeta, dvs ändra, befintliga psalmer. Här ansluter jag mig helt till Anders Frostensons grundsyn. Den går ut på att ”psalm är något som skrivs för att användas i kyrkan. Det är ofta inte stor poesi, men självklart finns det många strålande undantag.” Psalmen är i Frostensons mening mest en bruksvara. Den kan förändras. Vore det i första hand poesi skulle han inte göra ändringar, vilket alltså skett då och då(9). Man kan ha anledning att ändra en psalm för att göra den mera tidsenlig och begriplig, men också för att föra dess ordalydelse närmare originalet. Ett enda exempel: I 1695 års psalmbok börjar andra strofen av ”Gläd dig du Kristi brud” (116) så här: ”En åsna honom bär Som dock en Konung är” Det tyckte Hedborn, J O Wallin och de andra ledamöterna i 1819 års psalmkommitté lät lite väl profant, så de ändrade till de kända orden i Sv Ps 41:2: ”En krona han ej bär, men dock en konung är.” En förskönande förvanskning alltså, som vi idag är mindre benägna att uppskatta. Det gjorde inte heller Assarsson och hans medhjälpare när de tog in psalmen i Cecilia. Där lyder nr 72:3 mycket riktigt: ”En åsna honom bär . . .” På den linjen bör dagens katoliker fortsätta. Bulloni tycks i sin sångbok (nr 105) inte ha observerat problemet utan övertagit 1819/1937 års ”krona”. Han skulle ha använt Cecilia här.



I vilken utsträckning kan man räkna med ett nyskapande för en katolsk psalmbok? Troligen inte så mycket, det är en kostsam historia. Men den katolska fattigdomen i vårt land till trots bör man inte helt avstå från tanken på nyproduktion. Man har litat till frivilliglinjen förr och kan nog göra det nu också. Här kan dessutom en pristävling av liknande slag som i Norge vara en framkomlig väg. Vi har visserligen ingen dagstidning som förbindelseorgan mellan tävlingsarrangörer och presumptiva

psalmsångare, men väl ett litet antal katolska publikationer av annat slag.

Vårt land saknar ingalunda katolska skalder och tonsättare. En blick i några nummer av Katolsk Kyrkotidning och Katolsk Observatör ger namn såsom Gerhard Bungerfeldt, Ingemar Leckius, Olle O:son Liberg, Simon Olofson, Paul Roth, Ingegerd-Therese Runquist, Hervor Söderberg, Gunnel Vallquist. De har sänt in religiös lyrik till en katolsk tidning en eller flera gånger. Då kan de väl också tänkas bidra till en psalmbok? Till dessa kommer ett antal finlandssvenska skalder.

Av katolska tonsättare i vårt land kommer jag för tillfället bara på Claude Loyola Allgen, Lars Edlund och Rene Kieffer. Birgittasystrarna i Vadstena har framgångsrikt lanserat den från Nederländerna härstammande Niklas de Goede. Fler finns säkert. För att uppmuntra amatörmusikanter vill jag utan alla anspråk bidra med ett exempel på förrättningspsalm att sjungas vid en anhörigs bår. Märk strävan till samverkan mellan text och musik. I det här fallet har som motvikt till det sorgefyllda textinnehållet melodin getts en ljus och rytmen en lätt, nästan dansant karaktär:

3. Maria, Du vår Moder är,

att tro på Jesu ord oss lär!

Han lovat att i sorgens tid

oss hugna med sitt Rikes frid.



Som redan framhållits blir översättningsarbetet en viktig del av arbetsgruppens verksamhet. Här blir det dels fråga om bidragen från invandrargrupperna, dels om psalmmaterial från den universella kyrkan överhuvud. Präster och ordenssystrar kan säkert ge värdefulla uppslag. Sånghäften från internationella sammankomster, t ex de eukaristiska kongresserna, bör undersökas. Det finns redan en aktningsvärd översättningstradition knuten till de katolska publikationernas redaktioner i vårt land. Härvid skall observeras att all översättning är svår, men översättning av poesi mångfaldigt mera krävandes.(10)

Målet för verksamheten

Målet är lätt att formulera: att inom rimlig tid få fram en användbar katolsk psalmbok som alla grupper i stiftet kan enas om. Helst skulle man se att – i likhet med vad som sker inom den statliga psalmkommittén – sekretariatet permanentades så att det kunde fortsätta ett långsiktigt hymnologiskt och kyrkomusikaliskt arbete även sedan en första psalmbok utgetts.



Hur lång tid skall arbetsgruppen få på sig? 1969 års psalmkommitté behövde sex år. Det var en beundransvärt kort tid för en så omfattande utredning. Den katolska psalmboken är dels ett mindre projekt, med tanke på resurser och antalet församlingar, även om de senare skulle kunna utvidgas något att omfatta även några svensktalande intressenter i Finland. Men dels är det sammanlagda katolska materialet med hänsyn såväl till invandrarna som till den universella kyrkans aktuella sångskatt avsevärt större. Det får därför bli ett ämne för ingående överläggningar mellan arbetsgruppen och dess uppdragsgivare när det samlade materialet skall vara klart för utgivning. Idealiskt vore om tiden kunde begränsas till exempelvis tre år.

Samtidigt bör diskuteras i vilken form utgivningen skall ske. Det kan tyckas att en tryckts psalmbok borde kunna frambringas; klart förebildligt härvid är det exemplar av Cecilia som jag har i min hand: vackert och starkt band, lättläst typografi, omsorgsfull korrekturläsning, för att nämna några viktiga egenskaper. Mässans text och en avdelning böner bör ingå. En melodiutgåva och en koralbok i mindre upplaga kanske kan utges i stencilerad form eller i offset.

En annan viktig fråga är i vilken form användningen av den nya psalmboken sedan skall ske. Definitivt från början? Eller under en försöksperiod, i likhet med vad som nu sker i Svenska kyrkan och som skedde med den katolska liturgin åren efter Andra Vatikankonciliet? Jag skulle kanske föredra det senare. Men jag kan inte undgå att nämna hur ofta jag retat mig över att någonting kallas försöks- eller experimentverksamhet utan att egentligen vara det – vad som ofta sker är att det hela får gå på lösa boliner ett tag till den dag då det hela klubbas och blir obligatorium. En försöksverksamhet är något strikt vetenskapligt: man definierar tydligt vad som skall prövas. Klara anvisningar ges för försöksverksamheten, och tidens längd fixeras. Man utser en experimentgrupp (i det här fallet exempelvis 10 av landets 30 församlingar) där materialet provas, och en kontrollgrupp (exempelvis 10 andra församlingar som får förbinda sig att under försökstiden använda hittillsvarande sångsamlingar och avstå från den nya psalmboken). Därefter utvärderas resultatet – det kanske kan ske genom frågeformulär och intervjuer – och publiceras slutligen vad som framkommit. Man får anta att även psalmsång kan bedömas och utvärderas. Om inte, kanske man under arbetets gång kan skicka ut psalmer på lösa blad till olika församlingar på remiss: de får då sjunga dem några söndagar och sedan returnera dem med yttrande.

Vi förstår väl biskop Mullers ord i företalet till Cecilia om ”många års arbete förenat med en mångfald svårigheter”. Men dessa utsikter får inte avskräcka. Muller uttrycker också sin förvissning att den nya psalmboken skall ”bidraga till våra gudstjänsters förskönande, de enskildes uppbyggelse och till Guds större förhärligande”. Med kännedom om den katolska kyrkans gudstjänstliv i vårt land under det gångna kvartsseklet kan vi också säga att biskopens ord besannats. De får ses som en sporre till en ny sjungande generation katoliker att ge sig i kast med en komplicerad men fängslande uppgift.



Noter

1. Rune P. Thuringer: Den katolska kyrkomusiken i Sverige. Religionssociologiska Institutets forskningsrapport 1975:2 s 4.

2. a a s4.



3.a a s5.



4. Rune P. Thuringer: De refuserade Mariapsalmerna – kan de komma till användning? Signum 1975:5 s 150 ff. – I detta sammanhang förtjänar pater Henrik Roelvinks undersökning om Mariapsalmer inför framtida behov (6 s) Linköping 1976 (i stencilerad form) att nämnas.

Här har han samlat de Mariapsalmer som finns på svenska och kommenterat dem.



5. Aftenposten, Oslo, 18 sept, 16 okt och 28 okt 1976.



6. SOU 1975:3 s 5.



7. Rune P. Thuringer: Den katolska kyrkosången idag. Problem och försök till lösning. Katolsk Informationstjänst (KIT) 1974:14 s 371.



8. Katolsk Kyrkotidning 1976:12/13 s 3.

9. Ur en intervju med Anders Frostenson i SDS 27 nov 1976.

10. Jfr Börje Söderlund: Att översätta. Stockholm 1965, s 187 ff (endast bibl).


Publicerad 1977 i nummer 2