Brev till redaktionen
Gyllensten, Lars

Ur ett längre brev från Lars Gyllensten i anledning av artikeln om Lapptäcken – Livstecken i Signum nr 2, har vi fått författarens medgivande att återge följande avsnitt, som preciserar LG:s hållning till religiös tro resp. religiösa livstolkningar.

. . . Jag menar, att vi måste arbeta med ”komplementära” synsätt och metoder – människorna, och tillvaron överhuvudtaget, kan inte restlöst s.a.s. projiceras på en enda dimension, ex. någon socialt-politisk. Kierkegaard kallade sådana författare, som utgick från en snävt definierad uppsättning av begrepp och metoder och mål för ”premissförfattare”. Sådana författare levererar sterila travesteringar på ett och samma budskap, i regel opportunistiskt tillrättalagt. Jag tycker, att vårt litterära liv översvämmar av sådana premissförfattare.

Ni diskuterar på ett för mig angeläget sätt en skillnad mellan vad man kan kalla sekulariserade isomorfier mellan ex. naturvetenskapliga och religiösa språkvärldar – ungefär så som jag i min irreligiösa åskådning har karakteriserat vad jag sysslar med – och å andra sidan en religiös, troende inställning till vad våra ”ikoner” (i bild eller ord, i konst eller teologi och predikan och bön m.m.) egentligen är och hur de förhåller sig till den religiösa verkligheten. Jag har också grubblat över detta – och över var skillnaden ligger mellan mig och en troende, ex. en troende som starkt upplever vad Barth kallade ”distansens pathos” och ”den oändliga kvalitativa distinktionen” mellan mänskligt (kreaturligt) och gudomligt. Jag antar att en väsentlig skillnad mellan mig och en kristen är, att för en kristen är uppenbarelsen, gudomens ingripande genom Kristus, en realitet – medan detta för mig är en teoretisk konstruktion, som jag tycker mig kunna förstå och förstå nödvändigheten av om man överhuvudtaget skall komma till tro, men som jag inte har erfarit och knappast heller tror mig om att kunna erfara. Augustinus framhöll ju nådens nödvändighet och verkan. Emellertid tänker jag mig, att skillnaden mellan mig och en troende avser just den kristna tron – medan jag i och för sig kan tänka mig att kalla mig själv för religiös i en mer allmän, ickekonfessionell mening. Ni skriver, att man inte torde kunna uppfatta gränserna mellan den blott mänskliga världen och en transcendent värld – innebörden i vad Ni skriver är väl ungefär denna – för så vitt man inte också på något sätt själv grep över denna gräns och hade en försänkning i den värld, som ligger på andra sidan om gränsen. Enligt detta resonemang – som jag sympatiserar med – kunde jag i någon mening beteckna mig som religiös. Men min ”religion”, i så fall, torde snarare vara något slags form av platonism, inklusive den mystiska sidan av platonismen . . .



... Jag tycker mig verkligen finna ett gensvar och svar, delvis instämmande, delvis avvisande, . . . (men på ett sätt) som innebär att man verkligen talar om samma saker och inte talar förbi varandra.


Publicerad 1977 i nummer 4