De handikappade och samhället
Vanier, Jean



Under de sista två hundra åren har normerna för våra värderingar ändrats. Dagens barn hejas redan från späd ålder fram av föräldrarna, som helst vill se sitt barn som nummer ett. Barnet prisas av föräldrarna för intellektuella framgångar och för goda resultat inom idrotten. Det är framför allt intelligens och effektivitet – eller kanske närmast den sociala framgången själv – som lovordas på bekostnad av hjärtats dygder.

Inriktningen på prestationer och den ökade sociala rörligheten medför att den som är svag och bräcklig eller på något sätt otillräcklig samt behöver ständigt stöd, inte längre tåls i samhället. Gamlingarna kan inte längre vårdas av sina barn och de handikappade kan inte tas om hand av den egna familjen.

Innan socialvården blev en angelägenhet för stat och kommun var det enskilda milda stiftelser – ofta av kristen karaktär – som tog hand om vanlottade, som inte kunde vårdas hemma i den egna byn och inom familjen. Efterhand fick regeringarna klart för sig att det ankom på staten att sörja för sjukhus åt dem som är fysiskt och psykiskt sjuka, centraler för utdelning av tekniska hjälpmedel m.m. för handikappade, ålderdomshem och anstalter för vanartiga ungdomar. Härigenom kom också en anda av främlingskap och kategoriklyvning att utvecklas. Den vanlige medborgaren frånhändes varje form av personligt ansvar inom socialvården. Vården blev en fråga för de styrande och för specialister. Den handikappade är inte längre en människa med vissa svårigheter, utan är en person som på något sätt är missanpassad. De handikappade differentieras genom att man anger vissa typer av fel. En är fysiskt svag, en annan gäller som kriminell och en tredje anses vara klen på huvudets vägnar. Den handikappade plockas in i ett fack. Därefter får uddamänniskan åtnjuta vård av kompetenta specialister – också de lika kategoriindelade som sina skyddslingar. Varje handikappad drabbas med nödvändighet av vissa specialister. Regeringarna har organiserat vårdinrättningar med mycket kvalificerad personal. Stigande lönekostnader för vårdpersonalen – de fackliga organisationerna har framgångsrikt bidragit härtill – medför stora problem för samhället. Höga personalkostnader och dyrbar teknisk standard medför att kostnaderna för den dagliga vården snabbt skjuter i höjden. En sinnesslö med mycket små utvecklingsmöjligheter kan dagligen dra sociala kostnader på 200 franska francs (motsvarar ungefär samma belopp i kronor) eller mer – räknat per dag – för vård inom en psykiatrisk klinik.



Även om dessa välutvecklade institutioner är mycket dyrbara i drift kan det tänkas att de i längden också kommer att visa sig samhällsekonomiskt lönsamma. I det långa loppet kanske hela mänskligheten kommer att skörda stora vinster genom vården av de handikappade. Genom att ge de handikappade stöd av särskilt utbildad personal kan man ge dem som saknar egen förmåga att tillägna sig kunskaper och färdigheter, den personlighetsutveckling som är möjlig i det enskilda fallet. De blinda lär sig att tolka blindskrift, de hjärnskadade att skriva maskin, och även de som är allvarligt och komplicerat handikappade kan lära sig att utföra arbeten som inte bara är till viss nytta utan även är direkt lönsamma. Genom noggranna studier av arbetsuppgifterna kan det bli möjligt att ge de handikappade uppgifter, som svarar mot deras förmåga.



I Förenta staterna har man utbildat mentalt handikappade flickor till sjukvårdsbiträden när en del sjukhus hade drabbats av brist på denna typ av arbetskraft. En särskild organisation bildades för att utbilda flickorna för arbete av detta slag. På arbetsplatsen fick varje handikappad en vägledare som omsorgsfullt lärde ut de handgrepp, som behövdes för arbetet. På detta sätt fördes de handikappade flickorna mjukt in i arbetet och vägleddes i varje arbetsmoment till dess att de uppnått tillräcklig färdighet för att kunna arbeta själva.

Den svages särskilda plåga inom industriländerna

Trots allt som har gjorts inom industriländerna för att skapa inrättningar för handikappade barn, ungdomar och vuxna har flertalets önskan om framgång, effektivitet, pengar och statusprylar medfört att detta flertal inte tål att se handikappade i sin närhet. Föräldrar som får ett handikappat barn eller efterhand upptäcker att deras barn inte är friskt, blir förtvivlade. Att ha fött ett annorlunda barn upplevs som ett svårt misslyckande. Trots den goda insats som de särskilda föräldraorganisationerna har utfört för att stödja och informera i handikappfrågor, så upplever fortfarande berörda fäder och mödrar i djupet av sina hjärtan situationen som ytterst kränkande för dem själva. En man godtar inte så lätt att hans son är svagsint. Svagsinthet gäller som skam, och den drabbade fadern blir – genom påverkan av sitt undermedvetna jag – ofta aggressiv. Föräldrar med en religiös tro har lättare att finna sig i att deras barn inte är som andra. Även dessa har dock svårt att verkligen – och detta gäller särskilt den första tiden – välkomna och ta emot ett sådant barn.

Jean Vanier, kanadensare, 48 år, har i ett flertal länder grundat kommuniteter med friska och handikappade under namnet L Arche, ”arken”. I Norden har främst den danske katolske prästen Jorgen Hviid fört hans arbete vidare. Om ett besök av Vannier i Sverige 1976 se Katolsk Kyrkotidning 1976, nr 3 och 12113, med närmare presentation

Föräldrarnas stora smärta och djupa bedrövelse är självfallet helt naturlig. Vilken far eller mor kämpar inte mot sitt barns krampanfall eller skulle göra sitt yttersta för att om möjligt stoppa varje eftersläng till sådana anfall? Och när dessa efterslängar likväl inte står att hejda, blir inte de stackars föräldrarna då djupt besvikna? Ofta låter föräldrarna barnet självt och barnets sjukdom gå upp i varandra. Även om läpparna säger så, brukar föräldrarna i regel inte acceptera att barnet är sådant det verkligen är. I andra fall är det så att de trötta och överansträngda föräldrarna nätt och jämt förmår tåla barnets närvaro. Barnets skrik, upprördhet och klumpiga rörelser upp levs som outhärdliga. Därtill kommer omgivningens ömkan, avståndstagande, pinsamma överslätande skämt och känslan av att vara uppmärksammad på ett obehagligt sätt. Även personer som har ett särskilt ansvar ute i samhället såsom präster och läkare, ställer sig ofta avvisande. Det finns läkare som säger att ingenting kan göras och som uppmanar föräldrarna att överlämna barnet till en institution. Detta motiveras med att kvarvaron i hemmet skulle kunna medföra men för syskonen. Det finns också präster som retar sig på att utvecklingshämmade barn stör gudstjänsten.



Det är onödigt att här särskilt understryka föräldrarnas – också av andra allmänt iakttagna – lidande. Det är lättare att glömma att detta lidande har skadliga följder för barnet. Ett barn känner mycket lätt när föräldrarna är stolta, när de är lyckliga över att barnet finns till och när de å andra sidan känner sig besvikna. Man tror alltför gärna att det handikappade barnet helt saknar förmåga att förstå och bedöma saker och ting. Men liksom andra barn har det handikappade barnet en stark intuition och känner genast om det är älskat eller om det möts med förlägenhet, rädsla eller besvikelse.



Om barnet möts av besvikelsens känslor kommer det att växa upp i tron att inte vara älskat. Barnet kommer aldrig att förvärva något självförtroende, och förtvivlan blir barnets lott. Barnet får en fördomsfull och negativ uppfattning om sin egen person. Barnet känner sig skyldigt till föräldrarnas bedrövelse. Barnet känner då helt enkelt skuld för att det existerar. Barnet blir en varelse som sprider förvirring och ångest omkring sig. Det onda bor på något sätt inne i barnet.



Det som gäller om den som är handikappad till förståndet, det gäller också om åldringen, brottslingen, den sinnessjuke och om envar som av något skäl hålls i vård och förvar. Varje udda person, som har fått en viss stämpel, brukar betrakta sig själv som ej önskvärd. Ingenting kan då ge henne livsmodet åter. För att en avvikande person skall kunna finna sin plats i samhället är det nödvändigt att han upptäcker sin egen särart, sin egen möjlighet att bli älskad och att han inser att han inte är en misslyckad figur, som ställer till besvär. Det är nödvändigt att den handikappade välkomnas inom både familj och samhälle. Man bör undvika att skapa för många stora och specialiserade institutioner, vilka bidrar till att framhålla den handikappade som en udda människa. Man bör inte förstärka den handikappades känsla av främlingskap och särart.

De handikappades existens tvingar oss därför att ställa frågan om det mänskliga livets mening. Vad är det som gör människan till människa? Är det den intellektuella förmågan, kulturen, hjärtats godhet, handlingslusten eller förmågan att älska som gör oss till människor? Bör inte även en handikappad – med sina psykiska och fysiska brister – anses som en fullvärdig människa med bestämda rättigheter? Det kan dock ifrågasättas om vi verkligen värnar om de handikappades rättigheter lika ivrigt som vi exempelvis värnar om en högt begåvad studerandes rätt att få utvecklas.

En splittrad bild

Den som är handikappad lider i dubbel måtto. Dels är givetvis den gällande fysiska eller psykiska bristen ett handikapp och dels plågas den drabbade av starkt sårad självkänsla. Det är självklart att denna känsla av att inte räcka till, utbildas i olika omfattning hos skilda individer. Mycket beror på sjukdomens eller invaliditetens art och omfattning samt på det bemötande den handikappade har fått och får inom den egna familjen och i samhället. Det är inte säkert att den som har ett mycket svårt fysiskt eller psykiskt handikapp lider mer än den som har ett mindre fel. Ett gott mottagande inom den egna kretsen gör att även den svårt sjuke kan känna lycka. Omgivningens avståndstagande driver däremot fram fruktansvärda känslor av svårmod hos en annan individ med ett ringare lyte.



Utbildningen av de handikappade måste vara dubbel. Först gäller det att lära ut sådant som måste kunnas för att utgöra bas för en blivande yrkesutbildning m.m. Sådana ting är konsten att läsa blindskrift, talövningar för den som lider av talfel och rörelseövningar för den som lider av motoriska störningar. Till denna utbildning kommer det stöd som de handikappade behöver för att komma över bristen på självkänsla, för att motverka besvikelser och det dolda hat mot sig själva och omvärlden som lätt uppstår. Denna senare utbildning tar lång tid. Det dröjer innan den som hatar och anklagar sig själv är beredd att acceptera sin rätt att finnas till och begära att bli älskad. Det tar många år för den som har förlorat tron på livets mening att återvinna självtilliten. Den som aldrig har haft naturlig kontakt med far eller mor har svårt att bygga upp en förtroendefull kontakt med en annan människa. Utveckling av den egna arbetsförmågan genom yrkesmässig och speciell utbildning bidrager till att få den handikappade att känna sig nyttig och ökar självrespekten. Men den som ända sedan barndomen har känt sig sårad ända in i djupet av sin personlighet förvärvar ändå inte ett verkligt självförtroende genom att få visa att han duger till någonting. Kravet på att älskas för sin egen skull finns kvar. Dessa människor med i grunden skadat känsloliv har behov av ställen där de kan möta kunniga och känslomässigt välutrustade personer, som har förmåga att ta sig an de enskilda fallen på ett personligt sätt och i någon mån ersätta den felande bilden av en förstående far eller mor.

För samhället gäller det att med alla medel hjälpa de föräldrar som har fått ett missbildat barn, att komma över sin besvikelse och att ge dem det stöd de behöver för att lära sig att acceptera sitt barn sådant det är. Det gäller att vägleda föräldrarna till att upptäcka positiva sidor hos barnet. Till varje pris måste man undvika att den handikappade anses som en mindervärdig varelse eller som en misslyckad individ. Den handikappade kan bara utnyttja sina egna inneboende möjligheter om man respekterar och älskar honom eller henne. Om man lyckas med detta finns det goda möjligheter till en verkligt framgångsrik personlighetsutveckling.



Det räcker inte med att upprätta allmänna särskolor, att ge speciell yrkesutbildning, att öppna fabrikerna för de handikappade och att se till att pengar anvisas från allmänna medel. Vi måste ändra vår hållning till de handikappade. Det är något fel i detta förhållande när dessa betraktar oss andra som en utomstående, lyckligt lottad och avundsvärd massa. Vi måste inse att inte endast de rika, mäktiga och starka förtjänar aktning i samhället. Eftersom varje människa – vi som de – är en unik varelse med alldeles särskilda förutsättningar duger det inte med några enkla mallar när vi skall till att bedöma en enskild individ. Det är inte någon lätt sak att ändra på den allmänt rådande mentaliteten, som bl.a. innebär att vi förkastar den svage. Strävan efter effektivitet, tävlingslust och jäkt efter att förvärva saker och fördelar bör ersättas av andra ledstjärnor. Endast då kan vi lära oss att respektera de svaga i samhället. Det gäller att försöka finna allmängiltiga lösningar och att inte bara försöka lösa problem som är förknippade med en viss grupp av hjälpbehövande såsom exempelvis de psykiskt handikappade.

Inom alla samhällen har man mer eller mindre isolerat de starka från dem som är svaga eller annorlunda. Detta har gällt om spetälska, vettvillingar, kättare och oliktänkande. I varje samhälle utväljer man de syndabockar man behöver för att projiciera sitt missnöje över allt som man tycker har gått snett här i världen. De som på något sätt avviker utsätts för hat och förakt vare sig det gäller invandrare, negrer, fångar och tidigare brottslingar, självspillingar, särlingar eller personer med onormala böjelser. Den som är egendomlig och avvikande löper lätt risken att utestängas från all mänsklig gemenskap. Detta sakernas tillstånd godtas av de flesta och medför tyvärr inte dåligt samvete hos de styrande. Det lyckligt lottade flertalet – som inte tillhör marginalgrupperna – brukar t.o.m. anse sig som utvalda och välsignade. De som tillhör marginalgrupper brukar inte anses som alldeles fullvärdiga människor utan värderas som mindre välutvecklade varelser. Även om man inte helt och hållet förkastar dessa varelser så vill man dock inte ha för mycket att göra med dem eller erkänna deras existensberättigande och förtjänster. Man väljer i stället att dölja dem så gott man kan.



Samhällets fariséer förkastar utan samvetsförebråelser alla avvikare. Avvikarna blir rädda, besvikna eller våldsamma. Men de udda personernas vemod, ilska, våldsdåd och sinnesstörningar är ingenting annat än avslöjanden om nattsidan hos de normalas och välanpassades sinnen. Störningarna är också ett slags svar på de normalas ovilja och förtryck. De skrik som ljuder från de utstöttas läppar är sanningens röst. Dessa rop avslöjar de välartades skenhelighet och röjer den förljugenhet, som gör att vi inte lever för annat än för att tillgodogöra oss materiella värden. Och varifrån kommer all denna lust att stöta bort dem som är annorlunda och varifrån kommer alla fördomar? En förklaring kan vara en mänsklig lust att visa sig överlägsen på andras bekostnad.

Saliga är de som är fattiga ...

Den som lider av ett svårt kroppsligt lyte, påminner oss alla om vår dödlighet. Den som har fått sitt fel genom trafikolycka varnar oss om att i morgon kan det vara vår tur. Mördaren kan vara en sinnebild för oss som lever i de rika länderna. Då vi genom slöseri låter andra svälta, blir vi vår nästas dråpare. Vi skräms av tanken på bödlarna i de nazistiska koncentrationslägren, den systematiska misshandeln i de sovjetiska mentalsjukhusen och tortyren i brasilianska häkten. Men vi plågar också – utan att vilja erkänna det – våra medmänniskor svårt genom egoism och förakt. Västerlandets människor har svårt att skåda döden i ansiktet. I västerlandet vill vi heller inte gärna erkänna vår begränsning. Vi vill inte erkänna nattsidan inom oss själva. Det faller sig därför naturligt att undvika att se, röra vid och närma sig dem som genom handikapp, brottslighet och skoningslös vrede kan tänkas avslöja våra brister. Genom att stöta bort den svage försöker vi fly undan våra egna svagheter. Och hur bör vi ställa oss till vår egen personliga död och till vår egen fysiska svaghet och okunnighet om tingens innersta väsen? Hur skall vi bära oss åt för att uthärda tanken på att vi är sådana som vi verkligen är? Till vår natur är vi ju dödliga, egennyttiga, hatfulla, rädda och fåvitska samt tillika inbilska och förljugna. Men vem hoppas inte trots allt på att få leva och utvecklas?



Här tror jag att vi närmar oss Evangeliets kärna. Den som är fysiskt, psykiskt eller moraliskt vanlottad lider inte enbart av en brist eller skam, som det gäller att fly så gott det går. De mänskliga bristerna utmanar oss i den stund som vi upptäcker att Gud även älskar den svage, och att Gud är som en fader som räcker oss förlåtelsens hand. Den som är medveten om sitt armod kan mottaga Guds gåvor, av vilka de främsta är Kristi och Andens närvaro mitt bland oss. Det blir då inte effektiviteten och de materiella frestelserna som blir våra främsta livsvärden. Effektivitet är dessutom något som avtar under loppet av vårt liv, för att slutligen försvinna med döden. Det väsentliga är att jag själv kan godta att jag verkligen är sådan jag nu en gång är, och att jag är beredd att för Kristi kärleks skull fördomsfritt och utan rädsla älska min nästa sådan hon är. Härigenom upptäcker vi det viktigaste inom den mänskliga personligheten. Det väsentligaste är kärlek och givmildhet, ödmjukhet och öppenhet. Dessa egenskaper bör gå före förmågan att få saker gjorda snabbt och väl.



Den som är mentalt handikappad lever antingen i kärleksfull sämja med sin omgivning, eller rids av fruktan att förkastas. En sådan person kan inte tygla sin fantasi med hjälp av förnuft och insikter. Inte heller kan han hålla sig skadeslös genom verklighetsflykt eller genom kompenserande egna aktiviteter. Ju mer handikappad man är desto mer beroende är man av andra. Den handikappades enda stimulus, enda verksamhetsfält och enda glädje är kretsen av de människor som omger honom. Eftersom förnuftets skrankor och våra invanda fördomar inte ligger i vägen, har den handikappade ofta en enkelhet och troskyldighet som den ”normale” saknar. Den handikappade måste för att kunna leva hysa tillit och förtroende för andra eftersom hans förmåga att klara sig själv är så begränsad. Den handikappade är därför också mer mottaglig för tron på en övernaturlig värld är den som är utrustad med ett kritiskt intellekt. Det är sant att tron på Kristus är en Guds gåva. Men det är nog också så, att beredskapen för att mottaga denna gåva är olika fördelad hos människorna.



Uddamänniskans främsta plåga och lidande är hennes medvetande om att hon står utanför den vanliga världen. Men Jesus har kommit med sitt Glada Budskap till alla som är fattiga i anden. Det är inte de rika som prisas lyckliga utan de fattiga. Och det är de hungriga som skall mättas. Inte heller är det de rika vilka går omkring i vackra kläder och beundras av andra, som skall bli lyckliga, utan det är de som lider förföljelse. Jesus nöjde sig inte bara med att leva nära dem som är utstötta ur den mänskliga gemenskapen – såsom exempelvis skökorna – utan han valde också att själv låta sig stötas ut ur denna gemenskap. Han har frivilligt tagit på sig den udda människans börda och har i denna egenskap låtit sig korsfästas. Jesus har visat att Gud har en särskild kärlek till dem som människorna föraktar. I liknelsen om konungen som rustade till bröllop för sin son möter vi de ”normala”, som är alltför upptagna med sina sysslor för att hinna med att delta i festen. Konungen inbjuder därpå de fattiga, som raskt kommer till festen strålande av fröjd. Den som inte äger något och inte är tåld någonstans, tar gärna emot en framsträckt hand. Den rike räds dem som försöker närma sig honom. Han misstänker lätt andra för att vilja komma åt hans pengar. Men Jesus har en förkärlek för den fattige och är beredd att mottaga honom i sitt rike.



Naturligtvis bör vi hjälpa de mentalt handikappade till att få leva ett så ”normalt” liv som möjligt. Man bör försöka utveckla de handikappades arbetsförmåga för att de skall kunna tjäna pengar liksom alla andra samt låta dem vistas ute på gatorna och bland vanligt folk. Det är av betydelse att vi inte ordnar med för många speciella inrättningar och miljöer för de handikappade. De bör om möjligt gå iden vanliga skolan hemmavid, de bör ges ett arbete som de kan utföra i sin egen takt och man bör självfallet inte stå och glo på dem när de besöker det kommunala varmbadhuset. Hur man än ser på saken så ter det sig nödvändigt att hjälpa de handikappade till en plats i samhället och att samtidigt göra samhället redo att ta emot dem sådana de är. Den handikappades möjligheter till framgång är dock – sedan han väl funnit en plats i samhället – alltid begränsade. Hans slutliga hopp står till att vara älskad med en kärlek som är starkare än döden. Han känner denna kärlek i djupet av sitt hjärta utan att omgivningen anar vad som rör sig i hans inre. Det Glada Budskapet för den fattige är att Jesus lever i honom och att han kommer att möta sin Frälsare på uppståndelsens dag.



Jesus har identifierat sig med den udda människan och skänker just därigenom en ny dimension åt den uddas existens. Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten. Det är bara i den mån som ett samhälle börjar att lyssna till gamlingarnas, de svagas, de sårades och de besviknas rop och gråt, som en omvändelse kan ske. Ett sådant samhälle som omvänder sig, kommer att undvika att rangordna människor efter graden av förstånd – med de kloka överst och de dumma nederst – och kommer att förvandlas till ett samhälle som styrs av medlidandets och broderskapets dygder. Ett sådant samhälle blir inte längre ett tävlingssamhälle där de starka tillåts att krossa de svaga, utan en gemenskap där alla kommer att vara beredda att hjälpa varandra att leva på ett sant och uppriktigt sätt. Den som är udda kommer då inte att känna sig som en utomstående, utan som en som lever mitt inne i den mänskliga gemenskapen. Den udda kommer då på sitt sätt att bli en källa till glädje och hopp.



Bortom skräck och rädsla

Vi ställer oss alltså frågan: Vad bör göras? Värderingarna inom samhället är sådana att vi riktar in oss på materiella ting, på förvärv av ägodelar samt på att försvara oss själva och våra ägodelar. Härav följer också att vi blir snara till att förkasta det som inte passar in i våra grundläggande värderingar. Härigenom blir också den lilla ledande kretsen i toppen väl medveten om att den är överlägsen övriga samhällsmedlemmar, under det att de mindre lyckligt lottade allra underst på samma sätt själva blir medvetna om sin underlägsenhet. Systemet främjar fördomar och medför att de svagaste ställs utanför.

Vi är dock inte helt och hållet styrda av samhällets nuvarande struktur. Vissa värderingar ter sig tveksamma. En del av de knäsatta meningarna kan och bör underkännas. Vi kan höra sanningens röst tala inom oss. Vi kan öppna våra hjärtan och vi kan låta sanningens ljus stråla till den grad att vi övervinner rädslans och avståndstagandets krafter. Till sist tillåter jag mig att återge några tankar, som har flutit fram ur mitt eget arbete med att försöka utbilda en ny hållning till de udda människorna.



När vi möter en människa som är annorlunda – exempelvis en straffånge eller en frigiven – bör vi försöka finna en jämvikt mellan rädsla – samt en därmed sammanhängande lust att backa ur – samt en kväljande och menlös välvilja. Den människa som jag möter har dock både förstånd och känslor. Hon kan vara rädd och det kan också tänkas att hon väntar sig något av mig. Det gäller att se positivt på den jag möter och även att inse de möjligheter till framsteg som finns i de personliga relationerna. Vi får inte vara otåliga och tro att alla hinder som ligger i vägen för kontakt, snabbt skall röjas undan. Vi måste vara praktiska och inte bära oss alltför märkvärdigt åt. Vi räcker fram handen, talar rättframt och uppriktigt, lyssnar uppmärksamt, kostar på oss en vänlig min. Vidare bör vi visa oss pålitliga i vår vänskap. Det duger inte att lova något som vi inte håller. Det är bättre att ge några små löften som vi verkligen infriar, än att lova runt och hålla tunt.

Vi måste tukta vårt språk. Det är lätt att tala om den som har stulit som en ”tjuv”. Den som lider av epilepsi kallas lätt för en ”epileptiker”. Den som råkat ut för en fosterskada stämplas som ”utvecklingsstörd” eller som ”svagsint”. Genom språket kommer vi därmed lätt att identifiera en person med den sjukdom han lider av, eller med något som han tidigare har gjort. Man stämplar människor och sätter dem i särskilda bås där man tycker att de hör hemma. Den franska riksorganisationen för föreningar av föräldrar till utvecklingsstörda barn heter ”Union nationale des associations de parents d’enfants inadaptss”. Det är dock inte barnen som är ”oanpassade”, utan det är samhället som inte förmår välkomna dessa barn. Den handikappade är inte först och främst en handikappad människa, utan bör betecknas som en människa som lider av ett visst fel. Det är inte fråga om någon lek med ord. Det gäller en fruktansvärd verklighet för de människor som stämplas med vårt ordval.

Hemma i kvarteret finns det utsläpade mödrar som vårdar sina svårt handikappade barn. På sjunde våningen bor en gammal man. Bräckliga och svaga människor bor helt nära oss själva. Det gäller att finna ett sätt att kunna broderligt räcka dem handen. Och hur skulle det vara om vi någon gång kunde öppna våra hem för dem som är annorlunda – för en middag eller under en helg?



Vi måste befria oss från våra felaktiga idéer om de handikappade. De är vanligtvis varken våldsamma eller sexuellt avvikande. Möjligheterna att de blir både det ena och det andra ökar dock om man år ut och år in håller dem isolerade från umgänget med andra människor. En sådan isolering gör att de känner sig förrådda långt in i djupet av sina känslor. Om de däremot omges av broderlig välvilja och förståelse, kommer de positiva dragen i deras karaktär att blomstra.

Vi bör undvika varje form av segregation och påtvingat främlingskap. När tillfälle ges bör vi arbeta för att handikappade barn får tillfälle att gå i de vanliga skolorna. Låt oss försöka se till att de behandlas om andra såvitt det är möjligt. Även om särskolor finns så bör vi kunna se till att de barn som undervisas där, kommer att integreras i byns eller stadens liv. Vi bör undvika att göra stora och märkvärdiga, prestigeladdade program för att ta hand om dessa barn. Insatser i det lilla formatet – på familjenivå och med mänsklig kontakt – är bra mycket värdefullare. Företagsledare bör försöka kila in stimulerande uppgifter för handikappade i sin produktion eller medverka till att skyddade verkstäder organiseras. Även särskilda initiativ för att skapa institut för arbetsträning behövs. För sitt arbete bör alla handikappade erhålla skälig lön.

Vi bör också motverka de enkla värderingar som propageras inom massmedia och som går ut på att materiell välfärd och förvärv av rikedomar är livets egentliga mening. Vi bör hävda att den människa som är handikappad eller svag, har ett egenvärde och äger fullt legitima anspråk på att bli respekterad sådan hon är. Vi bör framhålla att handikappade kan ha personliga egenskaper av stort värde. Om vi ger oss tid att upptäcka dessa egenskaper så har de mycket att ge oss andra. Den allmänna opinionen bör väckas till insikt genom realistiska och vältaliga inlägg i press, radio och TV. Vi bör genom sådana inlägg lära oss att även den handikappade speglar Guds ansikte, och att vi kan lära oss mycket av dem som kallas svaga. Om man ofta och envist upprepar sådana synpunkter, kommer säkert vissa människor att väckas till insikt. Dessa kommer i sin tur att påverka andra, och så kommer budkavlen att gå vidare. Med tiden kommer vi så sakteliga att förstå att kärleken är starkare än hat och rädsla.



Översättare: Bengt Rur


Publicerad 1977 i nummer 7