Westfaliska freden och den moderna staten
Greschat, Martin

Westfaliska freden är namnet på de fredsartiklar som avslutade det trettioåriga kriget 1618–1648. Urkunderna undertecknades i den westfaliska staden Münster 1648, men fredsförhandlingarna hade pågått sedan 1644 mellan de tyska furstarna och Sverige i Osnabrück och de katolska furstarna och Frankrike i Münster. Fredsfördraget avslutade reformationen och möjliggjorde – utan att introducera tolerans i modern mening – de tre stora religionernas samexistens under 1600- och 1700-talet. Ur detta tänkande växte idén om den principiellt religiöst neutrala staten fram.

På kvällen den 24 oktober 1648 avfyrade 70 kanoner tre salvor på vallarna utanför Münster. Samtidigt ringde alla klockor i stadens kyrkor. Äntligen hade man slutit fred. Sedan i december 1644 hade kejsarens sändebud och Europas mäktiga förhandlat. Katolikerna satt i Münster och förde fredssamtal skriftligt med protestanterna i Osnabrück och vice versa. Förvisso var frågorna komplicerade och avståndet stort mellan centralmakterna i Wien och Paris, Stockholm och Madrid, för att bara nämna de viktigaste. Samtidigt pågick kriget och de krigförande, såväl de kejserliga som spanjorer liksom fransmän och svenskar och tyska furstar som för tillfället var allierade, hade samma intresse av att krigslyckan skulle vända till förmån för den egna armén och därmed förbättra förhandlingspositionen. Sedan länge närdes kriget av omfattande europeiska motsättningar. Därför måste också den fred som skulle avsluta det vara av en omisskännlig europeisk karaktär. Den måste därtill med hänsyn till framtiden skapa en ny europeisk rättsordning i stället för den som länge varit rådande och som vilade på den principiella enheten inom kristenheten. Denna rättsordning hade lett det tyska riket in i ett förskräckligt blodbad. Faktiskt förverkligade den Westfaliska freden just detta mål.

De territoriella, nationella och de utrikespolitiska följderna kan vi här lämna därhän. De politiska gränserna i Europa och framför allt i Tyskland har förändrats radikalt många gånger efter detta fredsslut.

Den Westfaliska fredens princip

Den mentala övertygelse som möjliggjorde den Westfaliska freden har i det väsentliga däremot förblivit densamma. Åtminstone har den inte i princip givits upp. Det handlar om det fullständiga rättsliga erkännandet av likaberättigandet för de tre inom det tyska riket existerande konfessionerna: romerska katoliker, lutheraner och reformerta som man kallade Calvins anhängare. Med en konfessionellt jämlik sammansättning skulle rikets förvaltningsorgan besättas. Ingen konfession fick ha majoritet i de frågor som hörde ihop med religionsfrågan.

Befolkningen var inte längre tvungen att anta furstens religion vid ett skifte av konfession på fursteposten utan kunde vara kvar i den tidigare bekännelse som man tillhört 1624. Denna förordning gällde inte i Oberpfalz och i de österrikiska områdena där tillsvidare bara den katolska konfessionen var tillåten. Den som inte ville bli katolik fick utvandra. Samma grundläggande rättighet erhöll katoliker i de protestantiska staterna i det tyska riket. Sådana regleringar visar i någon mån den mängd av svåra och därför så sega motsättningar i religionsfrågan som skulle lösas i Münster och Osnabrück. De tillhörde det centrala temat i fredsförhandlingarna.

Makten och sanningen

Förvisso handlade religionskriget som sedan länge förts på tysk mark om den europeiska hegemonin. Här stred det katolska Frankrike i allians med det strängt lutherska Sverige mot det katolska huset Habsburg i Österrike och Spanien. Men ingen av dessa stormakter stod likgiltig i förhållande till den konfessionella frågan i sitt eget land. Detsamma gällde för de tyska territorierna som likaledes bara accepterade en enda bekännelse i respektive land. Denna framstod som den enda riktiga och den logiskt tvingande. Ty vad skulle man grunda rätt och ordning på om inte på sanningen? Var och en av de tre konfessionerna levde i den fasta förvissningen om att endast denna stod för den uppenbarade sanningen från Gud. De andra hade övergivit eller åtminstone förfalskat den. Hur kunde man tillåta sådana människor ett rättsligt likaberättigande ja, än mer likaberättigande i rikets förvaltning? Katolikerna kunde möjligen finna sig i att protestanterna i sina områden använde kyrkliga egendomar och andligt herravälde på ett ”sekulariserat” sätt. Men kunde de tillåta att ett sådant röveri nu skulle vara lagfäst i uppenbar strid mot den gällande andliga kyrkorätten? Och mot alla tre konfessionernas uppfattning riktade sig fastställandet av ett normalår som bestämde befolkningens trosstånd i de enskilda tyska territorierna. Ty hur kunde hertigen, fursten, greven eller för den del själve kejsaren försäkra sig om utbredande och genomförande av den kristna sanning som han djupast sett var övertygad om i sitt territorium?

Åtminstone i början av förhandlingarna i Münster och Osnabrück hade de flesta sändebud faktiskt tänkt så. Men de tilltagande förskräckliga följderna av kriget, av bitter politisk nödvändighet, åstadkom att man långsamt tänkte om och därefter stod beredd till en kompromiss. Trots detta fanns det i alla konfessionella läger en liten hård kärna som inte accepterade denna väg och därför avvisade fredsfördraget. På katolsk sida återfanns påven. Förhandlingsparterna hade dock varit förutseende och i en speciell paragraf av fördraget fastställt att varje anspråk från vem det än kom skulle anses som noll och intet.

En ny rättsordning för Europa

Den nya grunden för framtidens europeiska rättsordning skulle vara en överkonfessionell kristendom. Det betydde negativt formulerat, en konstgjord byggnad, en konstruktion eftersom någon sådan inte existerade vid denna tid utan började utvecklas i Tyskland först senare under 1700-talets gång i form av en konfessionsövergripande upplyst kristendom. Positivt formulerat: Westfaliska freden koncipierade en europeisk rättsordning, som syftade till att sammansmälta det egna lägrets dogmatiskt-konfessionella sanning med rationalitet, med förnuftet. Detta innebar på intet sätt ett lösgörande från kristendomen, men däremot ett skiljande mellan konfessionella absoluthetsanspråk å ena sidan och en därifrån åtskild förnuftsmässig sanning å den andra. Endast denna skulle gälla i det gemensamma livet mellan människor och folk. Ty bara denna möjliggjorde eftergifter och således äkta förhandlingar inklusive möjligheten till kompromisser. Man kan inte blunda för att denna rättsuppfattning har en sekulär karaktär. Det gällde att inrätta staten ”som om Gud inte fanns”, såsom Hugo Grotius, den betydande nederländske juristen och folkrättsvetaren skrev redan 1625.

Från splittrande anspråk till enande kraft

Detta var enligt 1600-talsmänniskornas övertygelse tveklöst oerhört mycket mer än vad vår tids upplysta och förnuftiga människor förmår och är beredda att gå med på. Men väsentligare är det faktum att det för det dåtida andliga ledande skiktet i Europa och däribland också dem som förhandlade i Münster och Osnabrück inte handlade om ett lösgörande från kristendomen utan om att använda denna bättre, nämligen för allas väl. Den dogmatiskt konfessionella absoluthet som de kristna konfessionerna var för sig gjorde anspråk på var inte bara i sig motsägelsefull utan hade lett in i en återvändsgränd, i massmord och religionskrig. Det pågående trettioåriga kriget var, uppenbart nog, ett grymt och blodigt bevis. I stället för en dogmatisk avgränsning som konfessionerna praktiserade gentemot varandra skulle kristendomens ethos vara det som förband alla med varandra, en av ingen betvivlad kraft och makt till gagn för sedlighet och moral.

Ur detta tänkande växte den moderna statens principiella neutralitet inför livsåskådning fram. Denna får inte förväxlas med religionsfientlighet och inte heller med en kamp mot kristendomen. Förvisso ges alltid dessa möjligheter. Utan tvekan rör det sig om en laicism och även om ett tydligt gestaltande av den moderna staten. Det var sanningsmomentet i sig som drev de stela konfessionella motståndarna till det Westfaliska fredsarbetet i fält. Hur som helst måste man också inse att det i historiens liksom kyrkohistoriens vidare förlopp är just denna kompromisslöshet som på samma sätt har främjat den obetingade fiendskapen mot kristendomen och kyrkorna.

Till den positiva sidan av det europeiska arvet hör däremot den process som är en komplicerad smälta av dogmatiskt konfessionella absoluthetsanspråk och rationaliteten. Detta mönster blev historiskt förhärskande i den nya europeiska rättsordning som fredsfördraget i Münster och Osnabrück skapade. Det betyder inte att denna förbindelse därför blev slutgiltig och accepterad av alla och en gång för alla. Snarare kvarstår alltjämt risken med att å ena sidan absolutifiera ett teologiskt och/eller ideologiskt dogmatiskt grundat anspråk och å andra sidan en rent sekulär rationalitet som är bortkopplad från ett kristet humanistiskt ethos. Faktum är att båda isolerade verkar destruktivt för såväl den enskilde som för samhället och folkens fredliga samlevnad. Så till vida förblir den i den Westfaliska freden förverkligade rättsordningen en tankeställare och därmed en mental, religiös, teologisk och samhällelig, juridisk och även politisk utmaning för varje generation.

Översättning Anna Maria Hodacs

Artikeln ursprungligen publicerad i KNA Nr 36 , 1 September 1998


Publicerad 1998 i nummer 7